I en artikel som följer upp flytten av Slotts från Uppsala till Polen så skylls nedgången för varumärkets marknadsandel på klen marknadsföring. Det är säkert en bidragande orsak. Problemet är att gissningsvis är den starkaste orsaken konkurrensen med EMV och den prispress som DVH-kedjorna satt på producenterna av varumärkesprodukter. Många har tagits på sängen och, istället för att förflytta sin position, valt att försöka rejsa mot EMV-varorna när det gäller priser och liknande. Så ja – marknadsföringen är svaret men frågan är snarare om det handlar om att göra mer marknadsföring eller om att göra rätt marknadsföring: dvs. positionera om varumärket för att hitta andra nischer i konsumentmålgruppen.
Author Archives: Niclas (admin Researcher)
V&S gör en badlander och bryter mot lagen
V&S gör reklam för två olika viner på Kanal 5. Två vinflaskor som blir två personer som säger sina repliker. Jag har sett upplägget förut: hos Apple…
Kasst.
Ps. Jag letar efter V&S-filmen. Ds.
Det finns onekligen en intressant aspekt på det här, i ljuset av att Coronas reklam med limeprojektilen blivit fälld i Marknadsdomstolen för osaklighet. Enligt alkohollagen får alkoholhaltiga drycker endast marknadsföras med produkten och innehåll. V&S väljer att bryta mot det och den regel som säger att alkoholreklam inte får marknadsföras med hjälp av människor. V&S ägs (än så länge) av staten. Staten har satt lagstiftningen om marknadsföring av alkohol.
Om det nu inte är att de här två vinsorterna görs på människor…
Många bloggar blir det. Och Facebook.
En intressant siffra är den sista i JMWs/Cints undersökning om sociala medier: 15 % av de tillfrågade har en egen blogg. Eftersom undersökningen har statistiskt fog så innebär det att cirka femton procent av svenskarna har en blogg! Och ökningen är fascinerande: augusti 2005 förklarade IW att det fanns 18000 bloggar i Sverige. Primelabs kartläggning i början av 2007 räknar med någonstans runt 100000 bloggar. Johan Larssons tjänst Nyligen.se pingas av över 35000 bloggar medan Bloggportalen indexerar ca 15500 stycken. Jag bryr mig inte ens om att försöka hitta en vettig siffra på antal bloggar i världen…
Undersökningen drar också intressanta slutsatser om Facebooks funktion framförallt när det gäller äldre nätanvändares inställning till sociala medier:
Facebook har en pedagogisk uppgift. Facebook har gjort framför allt nya, äldre målgrupper intresserade av sociala medier.
Redan idag räknar man med att var fjärde svensk använder någon sorts social media – störst är MSN med sina 72 % men Facebook har gjort en rejäl upphämtning bara på någon månad.
Utan reklamare stannar världen
Bullshit Bulletin har skrivit en bra postning om reklam och reklamare: Be nice.
reklamen är viktig för att samhället ska fungera i det stora hela. För om vi inte köper så dör vi och om vi köper så dör vi ändå. Vi har ett stort ansvar men framför allt många moraliska dilemman att brottas med. Kanske mer än någon annan yrkesgrupp.
Jag läser många bloggar och vad de skriver om reklam: därav min “serie” BoR:ed (Bloggar om Reklam:edition). Och oavsett kvaliteten på reklamen, som många gånger kan upplevas som låg så är det just som Fredo skriver – utan reklam finns ingen konkurrens, utan reklamare fungerar inte en marknadsekonomi. Så enkelt är det egentligen.
Nina skriver om reklamen idag och reklamarna idag och påpekar att det idag finns hur jäkla mycket kunskap och vilja att göra riktigt bra reklam – men problemet kan många gånger vara att kunderna inte riktigt förstått var vi är på väg. Och många gånger är det svårt att, hur man än försöker förklara, så är det svårt att få testa något nytt. För många kunder har samma syn på reklamare som många andra har: en kostnad och som bara är lite “lull-lull”. Det är vår största utmaning i branschen – att få såväl konsumenter som kunder att förstå att vårt jobb handlar om mervärden och konkurrens – dvs. att uppehålla en fri marknad.
BoR:ed en smula
Lite tankar om reklam från bloggosfären.
Tankar i trappen visar ordlöst problemet med oadresserad reklam: Ingen reklam tack
Ajja har TV-dinner och ser på reklam-TV: På tal om SKIT reklam. Och jag kan verkligen känna detsamma när det gäller alla såna reklamer om diarré och svampinfektioner.
Daniel har iakttagit samma sak som jag: att Airtours satsning på någon sorts exklusivcharter är motsägelsefull. I ena spoten är tjejerna visserligen lite fånigt dryga men det visar ändå själva positionen man vill ha som varumärke. Men den andra där mannen dissar ett gäng som beställer mat på svenska och sen beställer två öl på en överdriven spanska – han är ju losern minst sagt.
Linus på linjen gillar Toms Webes senaste kampanj Bejaka lasten.
Jag blir glad av sån här reklam som vågar stå emot hälsohysterin och som vågar rucka på den idealbild av superslimmade lyckliga personer som vi ständigt matas med.
Konsum? Nej, Parship.se. Dasai gör en lång postning som testimonials men själv tycker jag just det faktum att ett svenskt bolag väljer att använda Konsumsymbolen verkar måttligt vettigt.
Nini dricker kaffe och recenserar ett gäng reklaminslag. Hennes förklaring hur TV-spoten för Parlino kommit till är skön. Synd bara att man inte gör reklam på det sättet :)
kan ju inte kommit till på annat sätt än att ett gäng snubbar suttit med för mycket sprit, för låg ribba och en deadline som närmar sig. För hur kommer man annars på att två gröna tomtar ska köra 69:an, prata med skitstöriga röster och det ska locka folk att köpa ett kontantkort?! Varför får sån reklam ens göras? Funkar det? Är folk så jävla dumma?
Svar: uppenbarligen.
Eff dissar Coke Zero och hela branschen. Jodå.
Konceptualiseringen in i färghandeln
Öppnandet av Happy Homes, vars produktsortiment inte består av olika varumärken utan av ett EMV – Happy Homes, är intressant eftersom det utmanar en oerhört traditionell och trots sin trend- och livsstilsinriktning, oerhört konservativ bransch – färg- och tapetbranschen.
Vi bygger ut färg- och tapethandeln till vad det borde vara, nämligen en interiörhandel.
(Market)
Onekligen intressant positionering då det totalt går emot vad Flügger lyckats att göra med sina extremt fåniga figurer Lasse och Hasse. Portfoliomässigt tror jag att Happy Homes också gör rätt – för dels har dagens färg- och tapethandlare varit mycket svåra att få en hook på då de ibland heter en sak och samtidigt kopplar sig hårt till ett varumärke inom fr a färgsegmentet vilket innebär att det val en konsument måste göra är tudelat och förvirrar. Liksom att EMV-utvecklingen nu är så långt gången att konsumenterna lärt sig förstå att många EMV kan vara kvalitativt lika bra som autonoma märkesvaror.
Använda Facebook – Marknadsföraren
Facebook fascinerar. Själv har jag funderat en del över hur man faktiskt ska kunna använda det som marknadsförare, som varumärkesägare etc. Jag tror inte att annonsering egentligen är det mest effektiva sättet utan det handlar om produktplacering/varumärkespositionering, buzz och framförallt – att integrera Facebook i kommunikationen från andra kanaler.
Produktplacering – helt enkelt att antingen skapa moduler som direkt pekar på ett specifikt varumärke. Exempel är Unleash My Dell eller UPside Card Balance Checker kopplat till VISA. Andra sätt är att sälja in sitt varumärke i andra moduler – exempelvis när det gäller olika gåvor och “pokes” (Amazon och iTunes finns redan inkorporerade lite överallt). Det borde också vara en självklarhet för innehållsleverantörer att skapa en modul för att vidarebefordra sitt innehåll och därmed bygga in en varumärkeskännedom (finns många redan exempelvis Forbes Stock, Sky.
Många tänker nog att Facebook mest fungerar för livsstilsvarumärken men jag tror att man då fortfarande tänker i masskommunikationsperspektiv. För en B2B eller en nischad konsumentproducent handlar det snarare om att bjuda in sina befintliga kunder till att vara med i olika grupper. Visserligen tycker jag att gruppfunktionaliteten fortfarande är väl basic och utbudet är för stort för att det ska vara möjligt att effektivt kunna hitta grupper, men förhoppningsvis kan det finnas ett intresse från Facebook att utveckla den funktionen om man får heads up om att många företag vill använda sig av den. För marknadsföraren handlar det ändå om att bygga in Facebook i annan kommunikation – bjuda in potentiella kunder och även berätta om att man finns på Facebook i annan marknadföring – ett exempel är vår byrås designdag Omform där vi skapat en grupp som sedan omnämns i annan marknadsföring.
Jag tror också att det inte dröjer så länge innan Buzzador och liknande buzz marketing-företag försöker att skapa relationer genom Facebook (antagligen försöker de redan). Problemet med detta är att för mycket tryck från “köpta vänner” innebär att användarna kommer att bli mer och mer försiktiga med vilka man kopplar ihop sig med. Däremot tror jag att det här är en mycket bra väg att gå för olika NGO:s men då genom att söka rätt på de personer som faktiskt är intresserade. Exempelvis genom att hålla koll på personer som använder sig av moduler i stil med Causes och Justgiving.
Det jag är oroad över är att företag och marknadsförare inte kommer att använda sig av Facebook utifrån kanalens kärnvärde – den sociala interaktionen. Ge mycket få mycket tillbaka. Håll kommunikationen igång och skit i informationen.
Tankar runt formatöverflyttningen
Läser hos Vassa Eggen att printversionen av Modette går i graven. Olles analys är att det hela var ett pr-instrument för att höja statusen på modette.se. Själv är jag mer inne på att det är samma feltänk som gjorde att Drrling.se fick se sig finansiellt uttorkade efter att skapat en print-spinoff till sajten. Båda är exempel där man tänker att all information är flyttbar och inte beroende av själva medieformatet. Det tror jag är ett dumt sätt att resonera. Visst – visst innehåll är överflyttningsbart men samtidigt så påverkar formatet/kanalen som innehållet initialt skapas för själva produkten som kommer fram. En bloggpost är inte en artikel. Funktionaliteten och användningsområdet är skilda. Det finns också olika relevans i de olika kanalerna för målgruppen. De fyller samma behov men ur olika perspektiv.
Omformreklamfilm
Heimer & Company Reklambyrå
AD: Jhan Silverstam
Copywriting: Niclas Strandh
Projektledare: Ewa Wikner Grahnström
DMD
Redigering, ljudläggning, syntetisk röstskapande: Jonas Nyström
Mer om Omform på sajten
När user generated löper amok
Ett av de senaste exemplen på hur trenden om användargenererad marknadsföring via tävlingar och YouAreTheAdman-frenzy ibland verkligen tappar bort sig själva är historien om Sloggis bum-fight vars sammanfattning kan läsas hos Adland. Själv struntar jag i de eventuella etiska frågorna men hela idén är helt enkelt ogenomtänkt. Det är intressant att företaget åkte på samma näsbränna i JapanHolland (tack Åsk) för några år sedan men lärde sig inte läxan. Jonas på Planning.se skriver en rejäl drapa.
För tillfället finns det ingen hejd på antalet mediaval där det ingår typ-viral user-generatedtävling. Oavsett produkt. Oavsett målgrupp. Oavsett om det finns någon som helst marknadslogik så är det web2.0 som ska gälla. Det är ungefär lika vettiga investeringar som när alla bara skulle ha en webbsida för några år sedan. Då var det webbknackarna som skar guld med tälgkniv, idag är det de nischade buzz- och viralwebbyråerna som ploppar upp lite överallt. Vissa gör bra grejer, andra låter kundens dåliga omdöme avgöra. Det är synd. För det skapar en utspädning av formatet – snabbt håller en potentiell kanal helt enkelt att bli överutnyttjad och det av för många dåliga idéer.
Det är i detta som min skepsis till att använda sig av user generated-reklam ligger: att man väljer att använda kanalen utan att faktiskt fundera om det är rätt kanal, om man når målgruppen och om såväl varumärke som produktkoncept har relevans för kanalen. Och framförallt känns det ibland som om man hellre kör på en tävling i web2.0-tappning än att faktiskt hitta en hållbar idé att bygga ett integrerat koncept runtomkring.
Kort upphämtat
Va? Det hade jag väl aldrig kunnat tänka mig. Vad kommer sen, ska de berätta att grisar inte kan flyga?
Det är inte så enkelt att vinna
Inom reklambranschen råder självklart samma avundsjuka som i andra branscher. Att vi sen råkar gilla att tävla väldigt mycket innebär att det finns rätt mycket snack om att “det alltid är de som sitter i juryn som vinner”. Ulrika Good från Goss (som vann i Cannes och som satt i en jury) berättar om den långa vägen till att vinna – och att juryarbetet knappast går att styra. Hon avslutar ganska krasst:
För att hamna i juryn måste man bevisa att man har någon kompetens inom området man ska bedöma. Det gör man lättast genom att ha vunnit något tidigare. Något som man förmodligen kommer fortsätt att göra även i framtiden. Det är den verkliga förklaringen till varför man ofta vinner när man sitter i en jury.
Affärsnytta med Facebook?
Jag har valt att köra öppna kort på Facebook. Precis som här. Och eftersom årets Omform handlar om Virtual for real så är det självklart att dels skapa en grupp för eventet på Facebook och dels försöka att få byråns medarbetare att smaka lite på det senaste i sociala medier-frenzyn. Men det är självklart inte helt lätt och precis som Brit på JMW påpekar känns Facebook fortfarande väldigt collegeaktigt när det gäller applikationer och moduler. Samtidigt tror jag, precis som hon, att det finns en affärsnytta i att som konsult och tjänstesäljare faktiskt öppna upp och berätta lite om sig som person. För varje konsult säljer inte bara sin kunskap utan också sin personlighet – att bygga sitt personliga varumärke blir viktigt även om man arbetar utifrån ett gemensamt kollektivt företagsmärke.
Problemet med svenskar är att det lätt blir en väldigt hög grad av trend, vilket innebär att dess baisse blir både brant och hård. Många upplever att de inte fattat Facebook eller att det inte var deras grej. Facebook är ju egentligen bara ett rum – vad som händer därinne bestäms av vad man fyller det med. Vilket gör att det är spännande att se vad den svenska delen av Facebook kommer att utvecklas till.
En annan spin-off är att Facebook också gett fart i andra nätverkstjänster, som LinkedIn. Något som kan tyckas ologiskt men inte är det. När en användare inser potentialen i att få nätverka i ett nätverk så kommer man ihåg de andra också.
När byrån behöver tusen händer
Vad är det vi egentligen säljer? Dists osäkerhet över vad de ska kalla sig samtidigt som de kliver upp ett steg och blir nordiskt exemplifierar problemet inom branschen: när PR-byråerna gör reklam (ex.vis JMW) och när reklambyråerna gör PR, när webbyråerna även skapar printreklam, när strategiska byråer lika mycket arbetar med affärsplaner och IR-arbete och när mediebyråerna kör kundevent för sina kuner. För att inte tala om när traditionella reklambyråer ligger med samma mängd byråarvode i digital media som i analog så är det onekligen två saker som det visar:
- marknadsföringen är inte längre något som bara handlar om direkt sälj utan lika mycket om hela företagets organism.
- medievärlden har blivit så pass fragmenterad att nischandet antingen blir extremt (exempelvis Miami Guerilla) eller allt måste integreras mycket närmare än förut
Svårigheten i detta är inte bara hur man ska definiera sin byrå – många har exempelvis valt det extremt generella “kommunikationsbyrå” – utan också att hantera en djungel av underleverantörer. Frågan diskuteras också i webbpanelen hos Internetworld.
Är du lite ekosexuell?
Rebecca plockar fram ett nytt begrepp: Ekosexuell.
Ekosexuell (på engelska ecosexual) är alltså nästa steg efter metrosexualiteten (ett begrepp som väl ärligt talat är rätt gammalt nu). Det här är något vi diskuterade under vår konferens i New York då vi bland annat pratade med amerikanska pr-byråer om miljömedvetenhet. För om privatpersoner/konsumenter tidigare ville visa att det var viktigt att pyssla om sig själv är det nu ännu viktigare att påvisa att man pysslar om miljön.
Jag är lite skeptisk. Jag fattade “metrosexuell” men samtidigt var jag redan då fundersam över att använda termen “sexuell/sexual” för en livsstil. Det kräver av konsumenten att den kan abstrahera en term ganska långt. Svårigheten jag mötte när man med kunder pratade om en “metrosexuell” trend var att helt enkelt hela tiden definiera bort det sexuella i meningen av en läggning, och lägga det på ett sorts idealiserat plan.
“Jag vill ha en sajt när jag konfirmerar mig”
Via Beta Alfa hittar jag Björn Fants tankar om att (vissa) företag inte behöver en sajt. Jag har själv de senaste månaderna funderat över frågan och Fant sammanfattar det briljant:
Företag är fortfarande fast i tankesättet att webben ett bibliotek av digitala dokument. Tack vare sökmotorer ska vi istället tänka på Internet som en enorm databas där vi prenumererar på information (RSS) läser rapporter om trender (bloggar) och hela tiden samarbetar i att bygga upp naturliga relationer mellan data (tags och sociala nätverk) för att det ska bli lättnavigerat.
Fant bygger sina tankar på en artikel i ClickZ av Sean Carton som påpekar ett av de stora problemen idag, i brytningen mellan Web 1.0 och Web 2.0:
In many ways, they’re [företagssajter;mitt påpekande] publications about our companies, designed to provide a positive brand experience fine-tuned to what we want to tell visitors about ourselves.
Vem bryr sig? Pratade med min kompis Peter på Papangoo om detta och det är ju just det här som är ett problem – att många byråer sitter fast i ett Web 1.0-tänkande, eller är för svaga/rädda om kontot för att utmana kundernas bild av vad de vill ha. Och många gånger kanske också beroende på okunskap om vad som faktiskt håller på att hända inom internetutvecklingen.
Själv sitter jag och skriver på ett koncept där vårt förslag är att använda sig av andra arenor – de arenor som målgrupperna själva valt. Att skippa microsajt-frenzyn. Att faktiskt våga bli en del av något annat och på så sätt till viss del bli en del av den informationen som flödar via just den kanalen. Det är för många företag otäckare men för mig finns det egentligen bara en sak man måste göra: känna sitt varumärke och våga skapa relationer med sina användare/kunder/konsumenter/målgrupper på gemensam grund och i respekt för såväl arenan som för dem man vill prata med.
Kläm det bästa ur kreatören
Ett gäng tips finns hos IDG hur man ska få illustratören att göra sitt allra bästa. Ett annat sätt är att lära sig hur en hardcore art director fungerar:
#You’ve actually $paid for a font.
#You’ve nicknamed the OSX spinning wheel. (and not affectionately)
#If you had a penny for every mouse click, you would have been a trillionaire 3 years ago.
Tipstack till Clay Hove.
100Wattarens egen reklam skulle inte vinna
Man vet inte om man ska skratta eller gråta över 100Wattarens senaste DR:

Det är en tävling om kreativ reklam med effekt. Ok, domarsiffror. Ok att deadline är den 10 september.
Men sen då?
BoR:ed – om stora loggor på kläderna
Anders på konceptbloggen “Vad i helvete” funderar lite över vem i helvete som betalar för att göra reklam? Han har helt enkelt funderat över sponsrade kläder. Onekligen en intressant fundering.
Vi kanske är ett svar på vägen när man läser att AIK väljer att öppna en egen klädbutik med livsstilskläder – inte merchandise utan snygga modekläder som säljs till förmån för klubben.
Det handlar helt enkelt om att skapa ett märke som är mer än märket på kläder, utan bygger ett mervärde för användaren. Exempelvis Timberland och flera andra har lyckats att skapa ett märke som man gärna betalar mer för än än andra kläder, utan märke eller med märken som inte har samma impact i det sociala livet. Precis som när det gäller “huligankostymen” dvs. Burberry, Fred Perry och liknande så handlar det om tillhörighet och att flagga sina livsval.
Det låter stort och ibland blir jag rätt trött på oss strateger som många gånger drar så stora växlar men faktiskt så är det här grunden för varför det lyckas. Skillnaden idag är att de feta gigantiska logornas tid börjar att gå mot sitt slut – istället handlar det mer om just det som Casuals kommer att erbjuda – ett märke som syns genom mer finlir. Men det är samma grundläggande behov som tillfredsställs.
Sociala media handlar om att dela med sig (spridda tankar om sociala medier)
Sitter och funderar över sociala media. Ska försöka att snabbt ge mina medarbetare på byrån någon sorts översikt. Och ju mer jag tänker på någon sorts grundläggande enhet – en grand unification theory – om sociala medier så hamnar man i att det handlar om att dela med sig. Under web 1.0 var det något som man valde att göra – default var att det du skapade krävde en sorts medveten vilja till att delge andra. I princip kunde man göra saker utan att någon annan visste om det. Web 2.0 är tvärtom. Defaultinställningen är delande – sharing – och det är en sorts förutsättning för att ens existera. Delandet handlar om delande av kunskap och nöje.
Antagligen kan man hitta grunden för framgången i två delar:
1. Människans önskan att synas och att äga framgång. Ett samhälles framgång fungerar bara genom att dela med sig för att ge andra möjlighet att utveckla sitt “innehåll”.
2. Fildelningen innebar att den som delade mycket fick mycket. DC++ bygger på det. Och det har varit en oskriven men fullt logisk “lag” – om inte alla delar filer så finns det snart inget att dela.
Detta har också utvecklats utifrån två beteenden: att äga och att vara en del av ett sammanhang. Genom att web 2.0 många gånger handlat om att skapa sig en individuell plattform (exempelvis är antalet bloggar som skrivs av flera försvinnande litet men bloggosfären kan delas ner i flera olika sfärer av länkningar och utbyten) men också att skapa bindningar till andra personer. Nätverkandets tid är vi mitt inne i. Och nätverkande är något annat än att gruppera sig. Det bygger inte på gruppens nytta utan på varje enskild individs nytta.
Sociala media, när det kommer till att dela med sig av kunskap, handlar kanske om att den grundläggande funktionen att ett stort antal individer som tillsammans hjälper varandra att förstå världen faktiskt kan göra det bättre än varje enskild individ eller en grupp med gemensamma värderingar kan förstå den.