Monthly Archives: April 2007

Spot the difference 5

Leo Burnett och Tre Vänner har gjort en rätt annorlunda pensionsspararfilm för Alecta. Äntligen skulle man vilja säga.

En skön enkel men effektiv copy och film: Toyota Celica It looks fast (hattip Silverfisken)

Bianco Footwear har en så läskig idé i sitt reklamkoncept att man gillar det: Hands are so last year.

Det var ibland bättre förr: Dodge Charger 1970 (hattip Silverfisken)

Länkdump

Det här var kanske inte så smart nej: Bilsäljare lockade kunder med sex (och en våldsamt rolig rubrik).

Annonseringen på internet kommer att öka med 25 procent i år. 54 miljarder kronor beräknas annonsörerna spendera bara i Västeuropa.

Realtid.se

Commercial Alert – Protecting communities from commercialism

NO!SPEC – To educate the public about speculative, or ‘spec’ work.

Rejected Online – The Best Rejected Advertising (via Adland)

En lång diskuterande artikel i Wired (via åkestam.holst) om Chevrolets försök att låta amatörer göra reklamfilmerna åt dem (inför Super Bowl).

Nya media

passportkampanj.jpgCity Airline satsar på att få affärsresenärerna att välja deras flygbolag genom att göra reklam i specialgjorda pass som delas ut i utvalda herrekiperingar i Västsverige. Tillsammans med detta kör man flyers och annonsering för sina nya linjer till Tallinn och Visby, vilket också kommer att visa sig i samband med mässor och andra events. Byrå är Miami Guerilla Agency.

SATS har startat ett samarbete med Månpocket, där boken Snabba Cash av Jens Lapidus ges bort i en bevispåse. Och det i skåpen i herrarnas omklädningsrum. Målgruppen är män 25-45 år och förutom böckerna satsar man på en banner på klasstraff.com eftersom en del i boken handlar om gamla klasskompisar. Kampanjen verkar tillkommit mellan Månpocket och SATS interna marknadsavdelningar. (Dagens Media)

Reklam i Dokument Inifrån

Martin Lindström, Pronto, PhD, neuro-branding, buzz-marketing, viral marknadsföring, avsändare, målgrupp, ambassadeur-branding (sic!), Alain de Boitton, in game-advertising osv… Dokument Inifrån visar en timme där det helt klart visar sig att journalisterna inte riktigt vet vilket ben de ska stå på: det objektiva eller subjektiva.

Två saker är intressanta. Man har använt några av de stora mainstreamtänkarna (Lindström, Boitton mfl) och samtidigt väljer att följa ett litet marginellt projekt som visar att Pronto och PhD har djupgående kopplingar med varandra. Men programmet är intressant utifrån vad de “vanliga” personerna säger. Exempelvis de två unga killarna som lirade TV-spel och påpekade att det skulle se konstigt ut om det inte fanns reklam i Fifa-spelet. Eller ungdomarna i Hofors som påpekar att varumärken är markörer för livsstil.

Och som vanligt är Martin Lindström bäst.

(Sorry Erik :))

Lokaltidningarna säljer sina wraps

Dalarnas båda lokala tidningar var väldigt blå och gula för några dagar sedan. Det var City Gross som slutligen var klara med sin ombyggnad och båda morgontidningarna (Dalarnas Tidningars olika editioner respektive Dalademokraten) hade sålt wraps till företaget:

dsc00418.JPG
Wraps har varit på tapeten förut men hittills har jag aldrig sett det på “våra” lokaltidningar. DI fick löpa gatlopp när de sålde sin “framsida” till Avanza för ett par år sen. Metro har mer eller mindre gjort det till en konstform att sälja det första som syns. Men att lokala morgontidningar väljer att sälja ut förstasidorna har jag faktiskt aldrig hört talas om tidigare.

Själv funderar jag om det verkligen är vettigt att göra något sådant. Lokaltidningar har ett speciellt förhållande med sina läsare. Det finns två saker som jag tror kan bli ett bakslag om man väljer att sälja in wraps i lokala morgontidningar:

  1. Till skillnad mot Metro är både Dalarnas Tidningars editioner och Dalademokraten prenumerationsbaserade. Detta innebär att försäljning av reklam är mycket känsligare – du “får” inte tidningen utan du har köpt den. Det är en mycket svårare balansgång eftersom det hela kan upplevas som ett intrång i valet att betala för en morgontidning av lokal karaktär.
  2. Ett wrap har en oerhört impact. Att tidningarna väljer att göra en wrap innebär att de kopplas hårt mot företaget och oavsett om tidningen sedan väljer att skriva positivt eller negativt så kommer det mötas med en viss skepsis under en tid på grund av samarbetet.

Jag menar att en lokaltidning har ett varumärke som måste hantera relevansen för läsaren/köparen och bygger sina relationer på att vara en tillförlitlig källa för lokala nyheter. Att sälja ut vad som många läsare upplever som redaktionell plats dvs. framsidan är att riska sitt varumärke.

Tittar man på de specifika tidningarna tror jag att Dalademokraten riskerar allra mest eftersom de sitter på ett mycket etiskt varumärke – en gammal socialdemokratisk (en av de sista) tidning som under lång tid haft en viktig opinionsbildande del för vänsterflanken inom nationell politik. Gissningsvis kommer många läsare uppleva att DD “sålt sig” till “kommersialismen”. Förhoppningsvis var det värt det.

BoR:ed – Jesus är en kyckling

Åsiktstorpeden dissar påskkampanjen från Svenska kyrkan och tycker den är lite surrealistisk: Morbid kyrkreklam?.

En kyckling och budskapet om uppståndelse? Nä, det känns som man fallit hårt i den populistiska fällan. Intressant är också hur kyrkan förklarar den här kampanjen, när man tidigare förklarat att kyrkan inte pysslar med reklam utan med medlemsinformation…

BoR:ed: AMS och moderaterna

Marie Wickberg, CUF-storhet är förbannad över att kampanjen för AMS Nystartsjobb är så oerhört lik den grafiska profil som Nya Moderaterna använde: Skärpning moderaterna.

Jag tänker inte gå in på vad jag tror om Alliansens livskraftighet (det får man kolla på min andra blogg) men Marie har ju rätt när det gäller likheten. Dock är frågan: är det så jävla dumt? Jag vet inte – det finns ändå visserligen en fördel för moderaterna i det men kommunikativt kopplas det ju då till de löften som ändå avgetts i valet. Etiskt är det korkat men kommunikativt mycket smart av Storåkers McCann. Själv funderar jag hur de lyckades pitcha in likheten hos AMS efter att moderaterna gett verket så mycket spö…

BoR:ed – Nini dissar reklamfilmer

Bad Girl Nini går igenom reklamen som hon för tillfället retar sig på i Reklam revisited: Först får Coop en skopa ovett i vad Nini anser en mycket usel konsekvenslogik.

Vänta lite nu! ’Servera grönsaker till varje måltid’ sen ’Grandiosa minipizza 6-pack’?? Vad har pizza med grönsaker att göra??

Samma annonsör ger henne en känsla av förvirring med ologiska klipp:

först en röst som sa ’Färska bär till glassen är enkelt och gott’ med tillhörande bild på en glass som det regnade hallon och blåbär över sen kom ’Just nu extrapris på frysta räkor’

Hennes exempel visar svårigheten med att använda utbudsreklam samtidigt som man vill föra en imagekampanj – det blir inte solitt logiskt. ICA har lyckats genom att både bygga profilen genom de trevliga men synnerligen surrealistiska figurerna i sin långkörare till kampanj samtidigt som de i princip kan stoppa in alla varor och skapa utbudsreklam genom att skriva in varorna i storyn direkt eller indirekt.

Hon går vidare med att dissa den senaste reklamen för värktabletten Ibumetin:

-Du. Är. Så. Fin.
Jag. Tror. Jag. Dör!! Jag kommer aldrig köpa Ibumetin nu. Aldrig!! Ibu & Metin köpte jag, den var asrolig. Enkel, otippad och rolig. Men den här vi-är-skådisar-i-stort-behov – av-cash-så-vi-gör-en-bajsreklam-grejjen är bara för mycket!

Hon är inte ensam om att vilja ge den reklamen årets kalkon. Jag kan tycka att det mest är ett exempel där det kreativa först är vasst, och sedan väljer man en feg väg med både en sorts celeb-vertising (kända skådespelare) och en rätt usel idé. Jag håller med henne att Ibu och Metin var briljant i sin enkelhet. Man kan fråga sig varför man väljer att sumpa en sån bra idé, som man i princip kunde kört mycket länge för den här C-såpeidén – som i första anblicken liknar ett tjog med reklamspotar för köksföretag.
Jag gissar att det handlar om att försöka urskilja en strategisk målgrupp och prata med den. Gissningsvis har man satt “kvinnor, gillar såpor, 35 år uppåt” som den typiska Ibumetin-konsumenten. Och då faller Ibu och Metin bort eftersom den snarare bygger på att skapa en medvetenhet om själva varumärkets namn. Frågan är då om målgruppen verkligen tar emot det? Jag vet inte – det är, till skillnad mot Elons reklam med matpappan, helt enkelt för långt ifrån verkligheten, för tillrättalagt för att skapa en känsla av relevans.

Nini slutar med att kräkas av Nicorettereklamen där en ung kvinna tungkysser en riktigt gammal gubbe för att få tag på hans nikotintuggummi.

Här tror jag det handlar mer om personliga preferenser (eller kräkreflexer). Den reklamen har edge och jag tror att den fungerar genom att den är så udda, väl regisserad och har en story som bygger upp produktens unicitet och exklusivitet – du måste bara ha den. Den är sopren från pekpinnebudskapen som är vanlig i annan reklam för liknande produkter.

BoR:ed – Håkansson och kycklingen

En av de nya idéerna för Researcher är att kolla vad som bloggar skriver om reklam – och då inte nödvändigtvis reklambloggarna utan de där som kallas “dagbok på nätet”. Jag kommer att använda mig av Johan Larssons utmärkta tjänst Bloggar.se och plocka upp de som taggar sina meddelanden “reklam”. Det kan förhoppningsvis ge lite perspektiv på våra teoretiska perspektiv om marknadsföring och en insikt om att de väl uttänkta strategiska idéerna liksom de höga kreativa infallen helt enkelt inte alltid faller på plats.

Först ut är en personifiering som uppenbarligen inte varit helt igenom tänkt. “Sugbloggen” berättar om sitt “möte” med kycklinguppfödaren Bo Håkansson:

Kommer hem och ska snitsa upp paketet och då ser jag till min förvåning en bild på en svettig jävla gubbe. I blå slaktaruniform. Med ett stelt leende. Jag tänke “wtf är det en bild på en ful snubbe för?” Vad har han med min kyckling att göra?

Jo ser ni. Det är en bild på uppfödare Bo Håkansson. Va fan! Vad har han på paketet att göra?

Lärdom: se fan till att den som ska personifiera och skapa relation faktiskt har de faktorer som gör att konsumenten kan känna tillit och förtroende. Här har onekligen det gått åt pipan. Nästa fråga: är det alltid en fördel att personifiera ett varumärke eller en produkt? Jag tycker inte det – det måste på något sätt finnas en relevans för konsumenten att vilka koppla en person till en produkt. I det här fallet antar jag att det handlar om att man ska känna att “han Håkansson verkar trevlig så hans kyckling måste ju vara god”. Idén antagligen hämtad från Milkos och Arlas reklam som bygger på vem som föder upp kossorna som ger mjölken. Problemet är att dels har Milko och Arla castat sina bönder (jag vet inte ens om Milkos personer ens är mjölkbönder på riktigt)från säker källa (vi snackar kassaskåpssäker) får jag veta att Milkos huvudpersoner inte är bönder på riktigt, och sett till att både koppla relevans, förtroendeskapandet och kommunikationen. Dokumentariteten (wow… finns det ordet?) får inte gå ut över att personifieringen faktiskt kommunicerar.

Så slutsatsen blir rätt tänkt – fel exekverat.

Jojo

Jag är en fördomsfull kvinna. Full med hang ups, som jag vårdar väl. De har följt mig länge och blivit en del av mitt liv. Precis som pms, celluliter och andra upplyftande saker. Förutom cyklister så har jag en viss hang up på reklamare. Inte så att jag kategoriskt ratar dem överlag, men lite försynt sådär tycker jag att en viss kategori av dem skulle behöva tagga ned lite. Bli lite ödmjuka och inte se sig själva som Guds gåva till mänskligheten. Och en del andra skulle kanske behöva byta bransch….

Batbuts egen värld: Hang ups

En kuf flera RvdB

Härmed utnämns RvdB till kuf. För jag fattar ärligt talat inte vad han har att bli upprörd över. Som vanligt anser han sig kunna generellt förklara hur alla bloggare är:

Svenska bloggare är ett gäng misslyckade journalister som med sin telefonfobi eliminerar sig själva till en matrixklonad kör av rövslickande kommentatorer som skulle göra Arne Hegerfors ytterst välförtjänt av världens längsta guldgrävspade i jämförelse.

Observera att RvdB skriver “svenska” bloggare. Själv undrar jag hur han får ihop det logiskt eftersom han själv numera är en “bloggare” – är han och de andra på Dagens Medias Köksveckan med andra ord misslyckade journalister med telefonfobi? Uppenbarligen. Eller så är de inte svenska.

En rekommendation och en vision

*sniff* Det är sånt här som gör att man blir sugen på att blogga:

“Niclas calls his own blog ‘researcher’ but that is only half the truth, he dives deep into every detail of every job project at a near obsessed level with a passion. Researcher on speed might be more apropos. His blog, which is impressive in size, is full of golden nuggets of information he’s gathered and generously shares.”

Från Åsks recommendation av mig och Researcher i LinkedIn.

Jag återkommer. Researcher ska uppstå ur askan. Igen.

Min känsla är att Researcher framöver inte primärt ska rikta in sig alls på nyheter som finns i de sk. branschtidningarna (om de inte helt enkelt är så surrealistiska som Rislunds egenartikel eller innehåller matnyttig info som bygger vidare på en tanke jag har). Istället ska jag försöka att satsa på att bli bättre på att skriva om saker som omskrivs i internationella reklammedia och bloggar. Min inriktning kommer fortfarande vara att det jag skriver om ska vara något som jag sedan kan spinna vidare på – Researcher är ingen ren nyhetsblogg utan en blogg om marknadskommunikation. Eftersom jag är planner kommer mesta fokus självklart ligga på varumärken, målgruppsanalyser och liknande. Det innebär att jag också fortsätter att dumpa ut länkar med korta kommentarer som kan handla om ekonomi, samhälle etc. eftersom det är saker som påverkar de marknadsstrategiska frågor som jag är mest intresserad av.

Ni som (fortfarande) hänger i och läser mig: vad tycker ni om det?