Category Archives: Strategy

Det ständigt pågående samtalet

En av de saker som gör att jag och andra faktiskt mindre frekvent skriver bloggposter är de möjligheter till ett ständigt pågående samtal som sker. Detta på de olika microbloggingsajter som finns att tillgå idag. Det hela bygger på en metaforik om ett sorts digitalt cafébord, eller ett stort krogbord ((samtidigt som jag skriver det här så hittar jag via Daytonabloggen en liknande metaforik hos Jyri och en mer Facebookkritisk metafor hos Mindpark) vilket är ett ytterligare bevis på Wisdom of the crowd-teoremet – och att detta har en sorts intensifierad möjlighet genom hyperlänkning, pingning etc då allt kan kopplas ihop)). Överallt pågår ett antal olika samtal där jag som individ kan hoppa in och ur enkelt. Man sitter självklart med sina egna vänner och lyssnar mest på dem, men via samtalen de för med sina vänner hittar man nya samtal att delta i. Och nya kontakter.

Jaiku, vars funktionalitet när det handlar om kommentarer vida överstiger andra liknande tjänster, är det markant. Bara under det senaste dygnet har jag kunnat delta, eller bara lyssna på, samtal om mobiltelefoner, Tim Ferris tankar om fyratimmarsvecka, Skolverkets riktlinjer för sexualundervisning, en spinoffdiskussion om Björns plötsliga hat mot Crumplerväskor liksom vet att en vän är uppe med sin baby, en annan är ute på båtklubben för att fixa inför säsongen eller att min vän Wass är på spinning. Från högt till lågt, precis som livet i stort.

När det gäller sociala medier pratar vi om ett antal nyckelord och just i relationsdelen kan man säga att orden närvaro (presence), relevans och ärlighet (transparens) är viktiga. Det som microbloggandet, och de ytterligare möjligheter som finns i att inkorporera andra delar av ens digitala livsflöde, gett är en ytterligare dimension av relationsskapandet och -uppehållandet av nya och gamla relationer. Det är ett ständigt pågående samtal där kunskapsinhämtningen bygger på ett förädlande av idéer.

I grunden är en av de svåra frågorna för sociala medietjänster att hitta ett sätt att kapitalisera på och hitta nytta för de företag som kan komma att använda tjänsterna och även betala för dem. Hittills är det ett traditionellt marknadsföringsperspektiv som rått, när det kommer till diskussionen om kapitalisering av tjänsterna. Men lägger till insikten om att det är ett samtal som pågår på dessa arenor, mellan individer, vilket kan ge helt andra möjligheter för nytta hos företagen. Istället för att bara leta efter möjligheterna för marknadsföring: det som i mångt och mycket är det sista stadiet i en varumärke/konsumentrelation behöver man se det som möjligheten till ett icke-intrusivt lyssnande, ett sätt att uppehålla en konstant omvärldsbevakning och få mängder med ren data för behovsanalyser från de konsumentgrupper man vill veta mer om. Det kan också användas som en relationell fokusgrupp, där det hela är unbiased genom att själva “undersökningssituationen” inte är syntetisk (läs Dans serie om undersökningar och om att testa idéer). Genom att använda de sociala medierna till det som de faktiskt är bra på: relationer, närvaro och ärlighet så kan man sedan hitta olika kommunikationskanaler – såväl inom sociala medier som i andra media – för marknadsföringen.

På samma sätt kan man se att det ständiga samtalet, över det digitala cafébordet, kan vara en viktig del i företagens interna sammanhang. Att använda en Twitterkanal eller Jaikukanal, tillsammans med wikisajter och delade kalendrar och adressböcker liksom social bookmarking skapar oerhörda styrkor i ett företag. Det är något som många sociala nätverkstjänster inte ännu förstått: att genom skalbarhet så kan man skapa kapitalisering av tjänsten genom att sälja den till intranät och extranät hos företag.

Jutterström avslutar bloggturnén på Deepedition

Under veckan har Christina Jutterström marknadsfört sin nya bok “Fri television?” på ett antal bloggar och sociala medier. Idag avslutas turnén på Researchers systerblogg deepedition.com (tyvärr verkar PR-människan på NoK inte kunna hålla reda på vad man säger – på deras egen sajt står det att den skulle gå av stapeln här på Researcher trots att vi kom överens om att göra den via Deepedition ((Anledningen att jag valde att köra intervjun på Deepedition-plattformen är helt enkelt att det är en mycket bredare blogg som läses av många olika läsare, och att de diskussioner som förts där om media mer kopplar till Jutterströms diskurs)) ) där hon bland annat förklarar att hon anser att SVT måste vara fritt även från direktsponsring och fortsätta vara ett reklamfritt alternativ. Och på den riktigt kniviga frågan om public services framtida intäktsmodell så är hon klar över vad hon vill:

Jag föreslår i min bok att tv-avgiften ska betalas av alla via skattsedeln och att pengarna ska gå direkt till public serviceföretagen, inte in i statskassan.
På så sätt kan inte de 10 procent som låter bli att betala tv-avgiften skolka längre. Dessutom behöver man inte längre definiera för vilken mottagningsapparat tv-avgiften ska gälla. den gäller för public service programutbud.

Tidigare i veckan har Christina Jutterström även intervjuats av Björn Falkevik och övriga tittare via Bambusersystemet här och här, en inverterad intervju på Bokhora och av Skugge på Vulkanbloggen. På bloggen Kulturekonomi har hon avlämnat en mängd lästips istället för att säga samma saker som överallt annars (bland annat Long Tail och Manuel Castells bibel) och hos Popova/RvdB på Dagens Story publicerar hon ett kapitel ur boken. Saknas gör What’s Next-intervjun som jag inte kan hitta – Måns; vart det inget?

Det är inte SLU(t) än

(jodå: rubben är till för att reta vissa kommentatorer. Även om det här är Researcher så är jag också deep.ed…)

Leon har hittat grunddokumentet runt SLU:s kampanj “Koldioxidens Vänner”. Och jag står fortfarande fast vid min initiala åsikt: målet är gott men exekveringen är illa tänkt. Nina, som har en av de briljantaste hjärnor jag vet, har funderat:

Har man ett kännedomsproblem? Ett attitydproblem? Ett beteendeproblem? SLU-lösningen är väl anpassad för situationen “alla vet vilka vi är men vi har blivit daterade och ingen bryr sig om oss längre”. Då kan man vrida och vända och skaka om och bygga lager och övverraska. Exempel på det som verkar ha funkat är Show me your Sloggi och Whopper Freakout.
Men SLU som miljöuniversitet är inte Sloggi eller Whopper eller ens Pommac. Och då blir det här väldigt luddigt. Vem protesterar mot vad, liksom?

Jag tror helt enkelt att SLU missat en bit i sin analys: de är inte kända som miljöuniversitet – alltså borde de jobbat med den imagedelen istället för att försöka plussa på vad man tror att man redan är. Helt enkelt skapar man både faran för att göra kontraproduktiv reklam men också att man försöker att höja sig över mängden: problemet är att mängden inte har någon aning om vem det är som höjer sig över den – och det hela blir i bästa fall förvirrat i värsta fall bakslag både för SLU och för miljön eftersom då SLU:s kärnvärden inte är allmänt kända så blir uttalanden som de från Koldioxidens Vänner just de fakta som SLU menar måste finnas.

(Tidigare postning: What a SLU(t))

Deal with it or die

Jag har fått en förfrågan om att prata lite om att skruva om reklambyrå till mer web 2.0. Själv ser jag det inte ens som ett val – snarare handlar det om att byråer måste skruva om sig från analogt till digitalt. Det är egentligen inte svårare än så. Den gamla formen kommer aldrig att försvinna – men däremot blir den underordnat ett annorlunda kommunikationsperspektiv.

PR-byråerna har under senaste åren försökt att sätta sig i ett vinnarhål gentemot reklambranschen – och i en sak har de rätt: kommunikation idag handlar mycket mer om vad som sägs till vem än om själva formatet. Det som dock de har fel i är att det hela skulle innebära att reklambyråerna är förlorare.

Det som snarare håller på att hända är att vi mer och mer smälter samman de olika delarna, på grund av att det krävs ett helikopterperspektiv på hela den marknadskommunikativa spelplanen. För att prata i militära termer så krävs att man skapar en sorts “klusterbomber” av information som är målsökande på ett helt nytt sätt. Ju mer jag pratar med företagare och berättar hur vi ser på marknadskommunikationen desto mer övertygad blir jag om att jag har rätt.

Sociala medierna är en del av spelplanen, och att lära sig att använda sig av dem är nödvändigt: det är de närmaste åren företagskritiskt att hantera dessa och kunna skapa effektiv kommunikation till rätt målgrupper. Men det som jag kan vända mig mot är den dikotomi som lätt skapas: när nu internet finns så måste (enligt enkel antingen-eller logik) något annat (säg TV-reklam) försvinna. Lika dumt som att säga att sociala medier är en övergående trend är att säga att printreklam kommer att försvinna. Snarare bör man se att man fått fler verktyg, fler vapenslag att använda för att kunna skapa närvaro och relation med målgruppen.

Så jag vet inte om jag faktiskt har något att säga om att vrida en byrå till mer web 2.0. För i mina ögon handlar det snarare om att se till att byrån är rätt i tiden, kan erbjuda kunderna det som kunderna behöver och i slutänden skapa bra reklam; kreativ och effektiv men idag på flera arenor, med ett antal fler kopplingar mellan formaten.

Det som dock är min inställning är att den byrå som tycker det verkar jobbigt – den ska nog göra något annat än reklam.

Att gå bakåt

Enligt Market tänker IKEA eventuellt lägga ner sin e-handel. Jag hoppas att det hela är en tidningsanka för i annat fall kan man verkligen fundera om IKEA är på väg mot ett abrupt och blodigt slut som framgångsrikt varumärke.

Ledningen har fattat ett beslut om att fokusera mer på våra varuhus. Vi vill att kunderna ska få en ännu bättre köpupplevelse när de kommer till våra varuhus, säger Ikea Sveriges pressansvariga Eva Stål ((Jag får fortfarande kalla kårar av att se hennes namn i text eftersom hon en torsdag ringde och hotade mig med rättegång för att jag publicerat en nyhet om IKEA som hon inte gillade.))

Det är rätt tänkt men att därmed fimpa valmöjligheten till att beställa sakerna hemma är riktigt galen. Frågan är om IKEA har hamnat i problemet att ligga i ett mellanläge: inte dyrt/trendigt, inte hard discount/generalistiskt utan mitt emellan. Självklart är det så att upplevelsen i varuhusen måste följa med utvecklingen mot attention economy/scarcity men samtidigt: många inköp när det gäller IKEA är stora inköp, något man kan behöva både varuhus och sedan beställning via e-handel. Det första för att testa, känna och bli inspirerad – det andra för att inte behöva styras av logistikpremissen vid ett köp utan att kunna välja att göra köpet precis när det är rätt läge. I samband med varuhusbesöket skapas sedan impulsköpehandlingar, som också ger ett mervärde när sedan det stora inköpsbeslutet tas vid datorn.

Att det sedan kan handla om att vissa e-handelsplatser på vissa marknader inte går riktigt bra kan jag förstå men förhoppningsvis väljer man inte att lägga ner e-handeln i internetmogna länder som Sverige.

Strutsteknik när det kommer till det egna varumärket

Det finns uppenbart fortfarande ett visst ointresse när det gäller att förstå kopplingen mellan att ge god service och bygga varumärke. Signaturen Jonas skriver apropå Goss’ restaurangbesök:

Vilka mähän ni måste vara verkligen! fan slösa bort tid(!) på att skriva om servicen.. har man liksom inte något bättre för sig undrar man.

Liksom att Kenneth skriver:

Varför inte kontakta restaurangansvariga istället för att ”ormgropa” på en blogg? Det hade jag gjort

Svaret är egentligen enkelt. Men jag lånar ett citat från Bruce Temkin på Forrester (ur Customer Experience Index) för att förklara:

Tidigare när någon hade en dålig kundupplevelse spreds den erfarenheten kanske till tio andra. Nu talar samma person om sin dåliga erfarenhet till tiotusentals genom Facebook, Myspace eller sin blogg.

Det finns en gammaldags syn i de kommentarerna: att man inte ska skriva om sina upplevelser. Vilket dels får mig att undra om personerna inte läser restaurangrecensioner i sina lokaltidningar eller söker info om vilka matställen som är bra/dåliga innan de bjuder någon på lunch eller romantisk middag. Vidare har många i reklambranschen sett sociala medier utifrån ett traditionellt push-format: att man skapar lite slogantävlingar och stoppar in lite varumärken här och var så har man hängt med i utvecklingen. Inget kan egentligen vara mer fel: sociala medier handlar om interaktion – och just när det gäller varumärken är det minst lika viktigt att lyssna och svara, istället för att försöka att tysta och köra över. När Anna Serner mfl startade tjänsten Svenska Klagomål var det många som skakade på huvudet – varför skulle man köpa en tjänst som berättade hur dålig man var? Problemet med huvudskakningarna och ignoransen är att man därmed väljer bort en av de viktigaste ingångarna när det gäller positionering och målgruppskännedom.

Tyvärr är det just det som det många gånger handlar om: att ignorera att det pratas om ens varumärke. Det är för mig helt osannolikt intressant (och självklart ser jag till att vi kapitaliserar det) att så många företag investerar stort i sina varumärken – men glömmer att skapa förutsättningar för att kunna följa det genom att lägga örat mot marken. Idag handlar det om ett mycket mer enkelt sätt att auditera, nätet är den viktigaste tendensgivaren. Men mycket få använder sig av de digitala auditeringssätt som finns. Självklart är det fortfarande så att man bör göra en grundlig brand audit med jämna mellanrum – men det dagliga operativa kan ske på ett mycket mer enkelt sätt.

Mobilreklam – the interactive way

Jag oroar mig för att marknadsföring via mobilen kommer att gå samma öde till mötes som telemarketing: att man väljer enkla och traditionella vägar som helt enkelt tröttar ut. Dock finns det hopp: ett par exempel på en sorts “pull”-teknik dvs. där användaren faktiskt styr valet av om man vill ha reklam eller inte. Självklart bygger det på idéer från mobillandet Japan, där man insett att det hela handlar om att låta användaren älska varumärket och göra sina val av relationen själva. Och på så sätt också skapa ett nytt användningsområde för mobilkamerorna.

Företaget OP3 använder ett externt program för sina shotcodes. Genom att ta en bild på en shotcode med programmet i mobilen så skickas man direkt till en hemsida, där företaget bakom kampanjen kan skapa interaktiva tävlingar, give aways mm. En testkampanj för Sprite i Mexico gav enligt företaget fyra gånger så hög svarsfrekvens som vanliga SMS-koder och tio gånger effektivare än en traditionell kupong-i-annons kampanj.

Dexterion från Värmland arbetar med en annan form, där bildigenkänning finns server-side. Om användaren tar en vanlig bild på en logotyp eller annons, eller annan bild och skickar den till ett specifikt nummer som MMS förs man sedan vidare till sajter specialanpassade för mobilen. Här finns möjligheten att exempelvis jobba med turistinformation men också med mer traditionella marknadsföringsaktiviteter.

Båda lösningarna bygger på integrerad marknadsföring som jag personligen tror är nödvändig för att inte skjuta ännu en bra kanal i sank. För precis som med telemarketing så handlar mobilen om personlig integritet – de flesta undersökningar visar att användaren känner sig mer “invaderad” av reklam i sin mobil än i sin dator. Man låter användaren välja om man vill nås av mer reklam via sin mobil, istället för att överfallas av den via push-teknik. Det handlar i det här om att man skapar en mer exklusiv relation mellan varumärke och användaren, liksom att det bygger en känsla av delaktighet som sedan ger en vinst för användaren aka mottagaren av reklamen.

Generellt är marknadsföringens framtid beroende av att mer och mer återge mottagaren makten över reklamen: att skapa känslan av delaktighet, att integrera reklamkanalerna innehållsmässigt för att skapa relevans liksom att i övrigt skapa en tankevinst, tidsvinst och upplevelse för mottagaren. Och, för att rätta mig själv, börjar det hela i att sluta att tänka i termer som “mottagare” och “målgrupp” utan mer tänka i termer som användare och relevanta konsumentgrupper. För att på så sätt skapa en egen bild av konsument och användare som personer med egen integritet vars mottaglighet bygger på en frivillighet och delaktigheten.

Är Web 2.0 reklambranschens död?

En intressant artikel om hur Web 2.0 och user generated-media påverkar reklambranschen finns hos Adweek. Grundpreferensen i argumentationen att YouTube och andra sociala medier är döden för reklambranschen utifrån två grundläggande faktorer:

  • Andelen medier minskar – därmed försvinner en enkel möjlighet att nå specifika målgrupper
  • Andelen exklusivt innehåll minskar – därmed också intresset från marknadsförare

Jag är visserligen fortsatt skeptisk till den nästintill galna frenzy som user generated-medierna fått bland marknadsförare. Men jag är lika skeptisk mot att det hela skulle innebära att reklambranschen mer eller mindre dör. De som dör är de som inte kan förändra sitt tänkande, som fortfarande tänker print, som fortfarande tänker separata kampanjer utan koppling till långsiktiga strategier.

Researcher goes short

Lite smått och gott så här på söndagseftermiddagen:

Ulrica har hittat ett exempel där instore marketing inte riktigt fungerar…

Ξ

Torstensson förklarar användargenererade communities:

“Man är i communities för att ladda upp, umgås och skriva. Ha kul.[...]Det finns också andra drivkrafter som ego och uppmärksamhet. Som exempelvis bloggare kan det vara att synas på många ställen.”

Ξ

Jerry Silwer har samlat ihop sju saker om bloggar (och sociala medier) som han menar är viktiga att tänka på och som många missar. Jag tycker dels att en del är lite självklara och en del som känns som om han träffar vid sidan av ämnet. Men några är mycket viktiga:

2. Att starta en egen blogg är det sista din organisation ska göra – inte det första
Innan du eller din organisation startar en blogg måste det internt finnas en kännedom om hur de sociala medierna påverkar dig idag.[...]

Det han egentligen säger är grunden för all marknadsföring: om man inte vet vad ens varumärke står för ska man börja där istället för att försöka att operativt marknadsföra varumärket och under tiden fylla det med värden – då finns det en fara att värdena inte blir de egna utan någon annans.

6. Det behöver inte vara privat, men det måste vara personligt
Vem är det som skriver bloggen? Vem har startat nätverket på Facebook? Vet vi inte vem du är, då bryr vi oss inte. Du kan absolut vara anonym, men då blir det än viktigare att det du skriver osar av personlighet och hemligheten om vem du är måste addera till upplevelsen av att läsa det du skriver. Det privata kan du lämna därhän, men kom ihåg att det knappast finns något tråkigare i bloggosfären än avhumanifierade organisationsbloggar utan undertecknare.

All marknadsföring måste skaffa sig ett förhållningssätt till det personliga. “Live your brand” är inget annat än att faktiskt göra just det. Det personliga kan antingen vara att berätta en sannare bild (typ Dove) och därmed ge en bild av vad varumärket vill stå för, eller skapa en historia och ikoner (typ Heidis etc) som skapar en känsla och ett lovemark.

Ξ

Directly from the horse’s mouth? JMWs blogg berättar om hur PR-byrån Blinn har listat de tio vanligaste lögnerna som en PR-byrå säger sina kunder. Undrar hur bra det är att faktiskt göra en sån lista som PR-byrå…

Ξ

Vassa Eggen har läst Jupiter Research-undersökning om SEO vars slutsats lite tillspetsat är:

“Sök är inte längre en tilläggs-grej för marknadsförare. /…/ Det är fronten och kärnan. Sök är en kraftfull kanal på egen hand, men effekten är mångdubblad när den kombineras med offline-kanaler.”

Det intressanta är att en majoritet av sökningarna skapats genom “offline”reklam, dvs. en integrerad reklammix är nödvändig. Frågan är dock om det här kommer att förändras snabbt eller sakta i takt med att onlinereklamen ökar. Å andra sidan: onlinereklamen behöver inte SEO på samma sätt.

Ryktet säger…

…att Doves Real Beauty-kampanj skapades utifrån en enda rad ur den kreativa briefen där man diskuterade hur man skulle förklara konceptet för män:

“Imagine having the size of your cock discussed on breakfast television every day of the week”

Att mötas är att dö en smula

Vissa dagar känns det som om den här boken skulle vara en provokativ men välgörande give away till kunder och projektledare:

Att mötas på riktigt handlar om att sammanföra människor på ett sådant sätt att de kan vara avslappnade, spontana och få utrymme att samtala fritt. Genom att skapa rymd ökar känslan av att känna sig trygg och bekväm vilket gör att människor förs samman och möts. Möten som spär på vår osäkerhet separerar istället mötesdeltagarna från varandra.

Sånt här ger mig ont i magen

Här är Arbogas nya logotyp:

Frasen ”Plats för inspiration” är nyckeln i varumärket Arboga, tycker arbetsgruppen. Platsen ska tolkas både fysiskt och mentalt. Arbogas medeltida stadskärna och den omgivande naturen beskrivs som en plats för inspiration, liksom det att boendet i småstaden Arboga skapar mental plats för inspiration. Även stadens rika historia och starka kultur- och föreningsliv ska tolkas in i budskapet.

Alltså – de säger att det är en “fras öppen för tolkning” men samtidigt finner de det nödvändigt att förklara vad som ska tolkas in i det hela. Nåt var uppenbarligen trasigt redan från början… Hela upplägget är way out för akademiskt och saknar någon som helst grund i marknadsföringstänk.

(tipstack Martin)

Små kaniner går inte hem i Mellanöstern

Y&R Asia har gjort en annorlunda (gentemot den internationella och omdiskuterade Play Doh) take på Sony Bravia-konceptet: en sorts mashup av såväl “Balls” som Christos skapelser – trådrullar på en pyramid. Frågan är om det är bättre eller sämre än “Play Doh” (personligen ogillade jag “Paint” från första stund). Intressant är att det uppenbarligen är så att företaget insåg att det inte är något positivt att visa små lerkaniner som hoppar omkring på New Yorks gator om man vill sälja TV-apparater i företrädesvis muslimska länder…
(Tipstack Jesper Hansen)

Inspiration eller rip-off? Den eviga frågan.

Sony Bravias senaste spot har självklart genererat en upphettad diskussion. Precis som alla tidigare spots för varumärket så anklagas Fallon (och Passion som stått för animationerna) för stöld av idén. I det här fallet är det en konstnärduo, KozyNDan, vars konstverk onekligen har en, för Fallon och Passion, försmädlig likhet med reklamfilmen. Sony får spö av Giz medan Passions etik ifrågasätts av konstnärerna. Och så vidare.

Problemet är helt enkelt att hitta en gräns för när något de facto är en idéstöld eller en badlander och när något är en inspiration. Det finns ett antal exempel på bättre och sämre rip-offs. Och frågan är alltid också: vem tjänar på det? För KozyNDan kan man nog i slutänden ändå hävda att det blir en win-win-situation. Och en strikt No-No-deal innebär i princip att reklam aldrig kommer att kunna göras på annat sätt än strikt utbud/pris-reklam.

Reklam ska spegla den populärkultur som finns, använda bilder som är överraskande men samtidigt för mottagaren relevanta (ett sidospår är Viggos mycket välskrivna argumentation (!) för att reklam ska spela på människors fördomar). Scamp menar att det är en löjlig anklagelse att en relativt okänd konstnär hävdar att de lider skada av att en gigantisk reklamkampanj använder idén. Och jag hävdar ungefär samma sak: det är knappast omoraliskt att använda saker inom kultur och populärkultur – eftersom de faktiskt bygger på att synas och skapa spin-offer. Konstnärer som blir irriterade på detta (och den moralistiska svansen) borde fundera på hur mycket de själva “stjäl” av andra konstnärer, från reklamens värld eller från andra inspiratörer.

Byråer som gör upp

Fan vet men Kristin Djerf på Dagens Media vill få det till att det är krig mellan å ena sidan PR-byråer å andra sidan reklambyråer å tredje sidan webbyråer. När det gäller att vara bäst på sociala medier. Och visst – vi har olika take på det, vilket visar sig i DM-artikeln:

null

Samtidigt som det visar på vad jag tidigare hävdat – att branschen är på väg mot en nyordning där kommunikationsslagen inte är avgjort grupperade enligt traditionella linjer så känns det samtidigt som om vi tre är relativt överens: vi har olika ingångar på sociala mediescenen.
Att jag sen har coolast bild är ju bara en bonus ;)

Mer är inte alltid rätt

I en artikel som följer upp flytten av Slotts från Uppsala till Polen så skylls nedgången för varumärkets marknadsandel på klen marknadsföring. Det är säkert en bidragande orsak. Problemet är att gissningsvis är den starkaste orsaken konkurrensen med EMV och den prispress som DVH-kedjorna satt på producenterna av varumärkesprodukter. Många har tagits på sängen och, istället för att förflytta sin position, valt att försöka rejsa mot EMV-varorna när det gäller priser och liknande. Så ja – marknadsföringen är svaret men frågan är snarare om det handlar om att göra mer marknadsföring eller om att göra rätt marknadsföring: dvs. positionera om varumärket för att hitta andra nischer i konsumentmålgruppen.

Konceptualiseringen in i färghandeln

Öppnandet av Happy Homes, vars produktsortiment inte består av olika varumärken utan av ett EMV – Happy Homes, är intressant eftersom det utmanar en oerhört traditionell och trots sin trend- och livsstilsinriktning, oerhört konservativ bransch – färg- och tapetbranschen.

Vi bygger ut färg- och tapethandeln till vad det borde vara, nämligen en interiörhandel.

(Market)

Onekligen intressant positionering då det totalt går emot vad Flügger lyckats att göra med sina extremt fåniga figurer Lasse och Hasse. Portfoliomässigt tror jag att Happy Homes också gör rätt – för dels har dagens färg- och tapethandlare varit mycket svåra att få en hook på då de ibland heter en sak och samtidigt kopplar sig hårt till ett varumärke inom fr a färgsegmentet vilket innebär att det val en konsument måste göra är tudelat och förvirrar. Liksom att EMV-utvecklingen nu är så långt gången att konsumenterna lärt sig förstå att många EMV kan vara kvalitativt lika bra som autonoma märkesvaror.

Affärsnytta med Facebook?

Jag har valt att köra öppna kort på Facebook. Precis som här. Och eftersom årets Omform handlar om Virtual for real så är det självklart att dels skapa en grupp för eventet på Facebook och dels försöka att få byråns medarbetare att smaka lite på det senaste i sociala medier-frenzyn. Men det är självklart inte helt lätt och precis som Brit på JMW påpekar känns Facebook fortfarande väldigt collegeaktigt när det gäller applikationer och moduler. Samtidigt tror jag, precis som hon, att det finns en affärsnytta i att som konsult och tjänstesäljare faktiskt öppna upp och berätta lite om sig som person. För varje konsult säljer inte bara sin kunskap utan också sin personlighet – att bygga sitt personliga varumärke blir viktigt även om man arbetar utifrån ett gemensamt kollektivt företagsmärke.

Problemet med svenskar är att det lätt blir en väldigt hög grad av trend, vilket innebär att dess baisse blir både brant och hård. Många upplever att de inte fattat Facebook eller att det inte var deras grej. Facebook är ju egentligen bara ett rum – vad som händer därinne bestäms av vad man fyller det med. Vilket gör att det är spännande att se vad den svenska delen av Facebook kommer att utvecklas till.

En annan spin-off är att Facebook också gett fart i andra nätverkstjänster, som LinkedIn. Något som kan tyckas ologiskt men inte är det. När en användare inser potentialen i att få nätverka i ett nätverk så kommer man ihåg de andra också.

Är du lite ekosexuell?

Rebecca plockar fram ett nytt begrepp: Ekosexuell.

Ekosexuell (på engelska ecosexual) är alltså nästa steg efter metrosexualiteten (ett begrepp som väl ärligt talat är rätt gammalt nu). Det här är något vi diskuterade under vår konferens i New York då vi bland annat pratade med amerikanska pr-byråer om miljömedvetenhet. För om privatpersoner/konsumenter tidigare ville visa att det var viktigt att pyssla om sig själv är det nu ännu viktigare att påvisa att man pysslar om miljön.

Jag är lite skeptisk. Jag fattade “metrosexuell” men samtidigt var jag redan då fundersam över att använda termen “sexuell/sexual” för en livsstil. Det kräver av konsumenten att den kan abstrahera en term ganska långt. Svårigheten jag mötte när man med kunder pratade om en “metrosexuell” trend var att helt enkelt hela tiden definiera bort det sexuella i meningen av en läggning, och lägga det på ett sorts idealiserat plan.

Alla kan inte göra en Cheap Monday

När jag läser om att Cheap Monday och Monki stolt påpekar att de växer utan att köpa reklam så funderar jag över vad man egentligen kommunicerar i stort. Under en längre tid har vi översköljts av idéer om relationsmarknadsföring, WOM och viral buzz. Och självklart – de är kanaler som är mycket viktiga. Men problemet visar sig när Örjan R och Cheap Monday påpekar att PR-vinsterna handlar om artiklar som hänsyftar företaget till “unga och nya entreprenörer”. Hur mycket man än kan driva fram ett varumärke på det så är det svårt att uppehålla varumärkets värden utifrån det – fr a måste man låta varumärket växa och mogna. Att hänga kvar i “gasellsvängen” blir svårt och i slutänden blir man ett varumärke utan substantiella värden och istället gårdagens nyheter.

Branschen och vi planners har pratat om det ofta – men ibland känns det som om vi glömmer våra seriösa idéer eftersom alla Web2.0-grejer är så coola och virala filmer känns så fräscha och nyskapande: men att inse att all marknadsföring måste integreras med varumärkets substansvärden och inte leva på sina tillfälliga metavärden borde vara med i varje tanke som vi för fram. Och problemet är ju att “alla” varumärken inte kan satsa all sin budget på att skapa buzz – dels bygger det en inflation i pratet om varumärken och dels kan bara ett visst antal “få plats”. Om däremot buzzen hjälps upp av mer traditionella marknadsföringsinsatser så kommer det bli mer säkert och effektivare relationer. Tror jag. Vad tror ni?

Nina tar en liknande dragning:

Men. Det jag inte fattar (kanske för att jag inte är journalist) är varför alla nya hypes inom marknadskommunikation per definition ska slå ut de gamla. Cheap Monday är en dundersuccé utan reklam. Då är helt plötsligt reklambyråerna illa ute. Eller om någon satsar på förpackningsdesign. Eller PR. Eller web. Eller vad-fan-som-helst.

Ursäkta, men är inte det lite som att dödförklara mjölk för att nån kom på att man började importera kaffe? Vissa gillar bara mjölk. Det funkar för dem. Andra gillar kaffe, men HATAR mjölk och skulle aldrig ta ett glas. Men däremot kan man gärna ta en Loka. Och de flesta tycker väl att kaffe med en skvätt mjölk i är gott. Man gillar det ena, man gillar det andra, men allra bäst blir det tillsammans, liksom.

Precis. I ena änden pratar vi om Long Tail och valfrihet, å andra änden gör reklambranschen precis samma saker som alla andra.