Monthly Archives: June 2004

$100 miljoner och sex

Pfizer byter byrå för Viagra. McCann Ericson i New York får ta över den amerikanska B2C-delen, ett konto värt närmare $100 miljoner. Det innebär att McCann Ericson får hela Viagra-kontot eftersom de även har det för länder utanför USA.

Kan tänka mig att det blev en del uppståndelse… *flinar*

(Adweek och Ad Age)

För mycket manlig humor

Kritiken mot vinnarna av Cannes Awards har handlat om många olika saker. Bland annat menar P&G:s VD att den manliga oneliner-humorn dominerar alltför mycket. P&G vars viktigaste målgrupp är kvinnor vill se mer reklam som riktar sig mot dessa:

“I’d like to see more about relationship-building” in the award winners, as opposed to one-off jokes.”

(Ad Age)

Ad Age listar reklamens viktigaste kvinnor

Mary Beech, Walt Disney Co., Kerri Martin, BMW of North America, Ellen Turner, Sara Lee Foods, Esther Franklin, Starcom Worldwide, Linda Kovarik, Leo Burnett Worldwide, Claire Watts, Wal-Mart Stores, Lisa Klauser, Unilever Bestfoods, Cathy O’Brien, Time Inc., Holly Stein, Mattel, Jane Barratt, Euro RSCG Worldwide, Karen Fondu, L’Oreal, Lita Sands, Pfizer, Janet Fitzpatrick, Motorola, Chantel Lenard, Ford Motor Co., Sara Mirelez, Coors Brewing Co., Denise Strauss, Bayer, Barbara Jackson, Allied Domecq Spirits, Dina Howell, Procter & Gamble, Ros King, J. Walter Thompson, Amy Parker, Toys ‘R’ Us, Jackie Woodward, McDonald’s Corp., Stephanie Klein Peponis, Revlon, Frances Page, Magna Global, Liz Sarachek, Yahoo!, Kimberly Peddle, Nestle. (Ad Age)

Big Brother i en Mini Cooper

En av de mest vansinniga, roligaste och on-point-reklamfilmer-virals som just nu finns måste ändå vara Mini brother. Fem personer i en Mini, under sex dagar. Allt som gjort BB till en succé finns med: baktalandet, önskningarna om sex, frustrationen av att vara inlåst tillsammans med andra och självklart: biktrummet (i bakluckan!). Jag gillar det stenhårt! (Tips från ad-rag)

Guggenheim sponsras med konstpris

Ett av de sätt som företag börjat använda är att sponsra priser för olika saker: SSAB har sitt Steel Prize och andra företag ger sitt namn till olika priser. Hugo Boss Prize är ett pris till moderna konstnärer som företaget (Proctor & Gamble) instiftat tillsammans med Guggenheim Museum i New York City. Konstnärerna på årets short-list är Simon Starling, Yang Fadong, Rirkrit Tiravanija, Franz Ackerman, Rivane Neuenschwander och Jeroen de Rijke/Willem de Rooij. I oktober i år kommer vinnaren att utses.

Proctor & Gamble förändrar sin varumärkesstrategi

Proctor & Gamble har separata varumärken som främsta kommunikationskanal mot konsument. P&G, liksom Unilever m fl, blir en sorts holdingbolag för olika varumärken som kan vara divergenta när det kommer till segment och kategori. Varumärkeskommunikationen blir då bred och framfusig reklam för sådana saker som Pringles, Hugo Boss eller Pampers.

The basic model: Research secretly, and carry a strong brand.

Men nu ser strateger att framgång på nätet kan mer handla om varumärket tillsammans med innehåll. Pampers kan massor om föräldraskap:

The people at Pampers, for instance, know a ton about parenting. “Consumers say, ‘Do what you have to do. We know who you are and what you sell. But give me good content.’ “[...]

Från att bli bäst på att skrika ska P&G bli bäst på att lyssna.

“Using the Internet, you can extend your listening beyond the narrow confines of one or two test-market cities.[...]We try to bring order to chaos,[...]But we don’t want to change what the brands are doing.”

Premium när det gäller både produkt och innehåll. Goda lyssnare bygger varumärkestillit genom innehållets objektiva perspektiv. (Fast Company)

Systematisera även de små tingen

En intressant insikt – varför är marknadsföring fortfarande en sorts enstaka händelse, en tillfällig insats? Varje liten del av de ekonomiska, de produktionstekniska och andra delar i ett företag har en del av ett system, systematisk uppföljning med mera. Men ytterst sällan ses marknadsföring som en del av ett system. Läs min trendinsikt om “de små tingen“. Varumärkesbyggande och marknadsföring handlar om allt som kommunicerar:

“…why the heck is marketing still an event. What if you began to analyze every markting function as though you needed to teach it to someone? How we answer the phone, how we tell people what we do here, how we send out the mail, how we solve customer issues, what we say on a sales call, what we do when we get an order.” (Duct Tape Marketing Weblog)

Bygga varumärken med hjälp av de anställda

En gammal sanning inom varumärkesbyggande är att de anställda antingen kan fylla varumärket med värde eller dränera det. Beroende på vad de säger, hur de uppträder och liknande (läs en bra artikel hos Brand Channel i ämnet). Genom webblogg-tekniken har många människor börjat att skriva dagböcker till allmän beskådan. Och många jobbar på företag där varumärket är livsviktigt. Vilken väg ska företaget välja?

“Log on to Sara Ford’s Web log, and you’ll get a cinema verité look into her daily world. [...] her addiction to TV shows starring Richard Dean Anderson [...] geek penchant for jokes with punchlines like “F1 F1!,” [...] Gore-Tex. [...] you’ll learn that 26-year-old Sara Ford is a software design engineer at Microsoft Corp., [...] Her most prominent posts are ones about the product she’s working on, [...] There’s also her day-in-the-life workplace diary, complete with a glossary decoding Microsoft arcana and strategies for nabbing extra espresso coupons. Customers post replies. Ideas are swapped. Bonds are formed. And Bill Gates is happy.” (BW Online och hennes webblog handlar om artikeln och att hon fick svar från Bill)

Förr fanns en oerhörd rädsla för att företagens anställda skulle läcka, även Microsoft har haft hårda nypor när det gäller personer som “gått över gränsen“. Eller att anställda skulle tala fritt från hjärtat. Numera har många företag insett att webbloggar är en tillgång: företagen får gratis pr och webbloggarna skapar närmare relationer än de opersonliga vanliga pr-meddelanden som förut setts vara den rätta vägen att bygga relation företag-konsument.

Earl Mardle menar att den här tanken redan fanns att finna i Cluetrain Manifesto:

“The other secret is this, you can’t fake it, the net is not, repeat not, a channel for marketing, you will be caught, and you will be hammered for it.” (A Networked World)

Han har rätt – men ändå fel. Många bloggars äkthet är ifrågasatta, en av de mest kända är Belle de Jour, en webblog av en person som säger sig vara call-girl i London. Hennes identitet är vida omdiskuterad, så mycket att engelska tidningar tagit upp frågan. Samtidigt – vem säger att det inte skapar “buzz”. Hela viral-konceptet bygger på den grundförutstättningen, om det är tillräckligt spännande skapar man en trafik som därmed ger en sorts relation. Problemet är att det kan snedtända, och då tar varumärket största smällen. Fördelarna med att låta en sådan som Sara skriva är att det aldrig kan bli osanning. Det finns en äkthet som det krävs oerhörd författartalang att skapa för att bygga varumärkesrelation. På samma sätt har Google skapat en officiell blog där googleianer skriver. Det är lite tafatt, nördigt och känns rätt så äkta. Många andra företag skapar webbloggar i samband med olika kampanjer. Om det sköts rätt kan det innebära en viss höjning av relationerna.

Bootcamp at Madison Ave.

[...]interactive advertising professionals need to be trained in a traditional advertising environment.

The media teams, the account teams, and of course the creative teams, need to have a basic understanding of the type of technology that is available for them to use. This does not mean you need to know how to build in flash, but everyone should be able to debate the differences between technology vendors.

[--]
area for training is presentation skills and writing skills

[--]
Be inquisitive. Seek out mentors and seek out information from various sources around you. They are invaluable and are often more than happy to help you out.

(MediaPost)

Sajter som inte vill ha besökare

En massa fullständigt vansinniga förbud mot länkning kan man finna hos olika företag – Fast Co Magazine , ett tidningsföretag inom “nya medier”, har följande regler:

For good and valuable consideration, effective upon the duly authorized signatures of Owner and G+J below (the “Effective Date”), G+J hereby grants to Owner a non-exclusive, non-transferable, royalty-free license to create a hyperlink from the Linking Site to Inc.com from the Effective Date, unless and until such permission is terminated by G+J upon notice to Owner, subject to the following terms and conditions.
Owner hereby represents and warrants that: (i) any content displayed on the Linking Site shall not infringe upon or misappropriate any third party intellectual property or other proprietary rights, shall not invade any third party rights of privacy or publicity, shall be free from any libelous or obscene material, shall be accurate, and shall not otherwise violate any applicable law, regulation or non-proprietary third party right; (ii) the Linking Site does not and will not contain any harmful software code or viruses; (iii) Owner has duly registered the domain name of the Linking Site with all applicable authorities and possesses all rights necessary to use such domain name; and (iv) Owner shall use its best efforts, including any and all then-available technology, to prevent Internet users from downloading any content from Inc.com.

Än värre är Sellotape vars regler är klara och koncisa (sic!):

Hyperlinking to this site, is not permitted without the express prior permission of Sellotape®.

(Rexblog och Boing Boing)

Sue me.
Fast Co har ändrat lite:

“Fast Company permits links to the Fastcompany.com Web site. However, Fast Company reserves the right to withdraw permission for any link and requests that you not link for any impermissible purpose or in a manner that suggests that Fast Company promotes or endorses your Web site.
Fastcompany.com does not allow framing of its Web site content.

(via Boing Boing)

Cavling super vidare

Jag fortsätter serien “Vigs i Cannes” med citat från herr chefredaktörs dagbok från Cannes Lions. Det är… upplysande läsning, inte upplysande om reklam men däremot när det gäller Cavlings fullständiga ointresse för det ämne som tidningen han rattar faktiskt (ska) skriva om.

Dag 5

Senil är bara förnamnet på denna fransos som talar hygglig engelska. Det gör honom unik i Cannes. Därefter följde en utdelning där några svenskar fick pris. Grattis F&B. Ni är duktiga och präktiga. Nästan alla fick två pris, jag fattade inte alls varför de måste upp och ner på scenen två gånger, så snygga var nästan ingen. Jag kan inte klaga på juryn eftersom många, ja nästan alla deras val överensstämde med min smak.

Vilken förklarar varför resten av reklambranschen tycker att det är trista vinnare i år.

Alltså det viktigaste är inte att champagnen är gratis och bellinisarna med rysk kaviar är gratis och fyrverkeriet är jättestort, det viktigaste är att det är så mycket folk att man inte känner sig övergiven.

Vi känner alla till de där brudarna som blir lite gråtmilda när de fått i sig för mycket. Vigs gör en “tonårsbrud-på-fyllan”. Branschen applåderar.

Dag 6

Att vara chefredaktör på Resumé är ibland en plåga. Det finns två sorters reklamare: bittra eller sura. Eller både och. Mest av allt älskar de att klaga och gnälla på Resumé. Det kan bli lite tjatigt efter en tio-tolv samtal. På en timme. Danskar och finnar däremot är schyssta människor, de gillar Resumé och hatar sina egna branschtidningar som enligt dem har MYCKET att lära av Resumé.

Vigs. Du har missuppfattat något: alla som gnäller på dig och dina texter gnäller inte på Resumé. Och ingen jävel tycker synd om dig.

Först raggade jag på en finska men sen gick jag över till några brittiska tjejer som Johan hittade, men plötsligt försvann de. Men de kanske kommer tillbaka, bjöd dem nämligen till midsommarfesten idag.

Herre je…

Sex säljer

Linda Wolf, styrelseordförande och chief exec. på Leo Burnett Worldwide tar sin utgångspunkt i TV-serials och böcker inriktade mot en kvinnlig målgrupp, “Sex and the City” och “Bridget Jones’ Diary” med flera och menar: “Sex sells, but try a new position, one with a distinctly female point of view,” och menar att de flesta reklambyråer missar det faktum att kvinnor har en högre konsumtionsnivå idag.

“With women’s new financial strength comes a lot of confidence, and with that confidence…women around the world are demanding that advertisers recognise it and communicate in a way that is relevant,”

Procter & Gamble, som är en av Leo Burnetts globala kunder tog åt sig av Wolfs ord, deras kunder är företrädesvis kvinnor och därmed ser man att reklamen måste göras utifrån ett kvinnligt perspektiv. (Reuters)

Prime time

Don E. Schultz, Professor, Northwestern University.

prime time (7-11) is not just about television, since it is also the #1daypart for magazine reading, surfing the internet, and sending/receiving e-mail. And for the 20.6% of consumers who read magazines in prime time, 76.1% say they regularly or occasionally watch TV while reading.
“Clearly, the media planning and allocation models we are using today need to be re-thought. Shared attention, media multi-tasking and media synergy are issues that advertisers must consider before making massive commitments to any future media investments,”.

(Center for Media Research)

Relation är A och O

“Jag gillar dig… och den som betalar dig”

Besökare som har relationer med sajter är mer benägna att ta åt sig den reklam som finns på sajten. Det menar en undersökning från Online Publishers Association.

Sajtsamhörigheten är varumärkesdrivande när det handlar om reklam, mer än frekvens. Studien visar att hög frekvens av en annons visad för besökare med hög grad av samhörighet med sajten ger allra störst reklameffekt.

“The existence of a media ‘halo effect’ has been presumed by advertisers in traditional media for decades. This research shows that the media halo effect works with online advertising, as well, and that advertisers who target sites that attract loyal, high affinity audiences will, indeed, see superior results.”

Genom att använda ett index för känslan av samhörighet kunde man se att rekommendation av sajten (från andra) var värt 60%, tillfredsställelse med innehållet 24% och hög status bland favoritlänkar 16%.

  • 38% av besökare med hög grad av samhörighetskänsla menar att de var mer benägna att köpa produkter från de varumärken som annonserades.

  • 12% kunde återberätta onlineads för de testade varumärkena jämför med bara 7% av besökare med låg samhörighetskänsla. Ännu högre värden visade varumärken som har en ökad annonsering på sajten.
  • Sajter med sport (82%), mat, livstil och nöje (72%), datorer och teknologi (72%) hade bäst värden för att ha besökare som skaffar sig en känsla av samhörighet med sajten. Det lägsta värdet hade affärstidningssajter.
  • Hög exponeringsfrekvens riktat mot besökare med hög samhörighetskänsla är den bästa kombinationen.

Småväxt kritik

De motkampanjer (#1 och #2) som 3 kört har fått kritik från RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. För Dagens Media berättar förbundsordföranden Agntetha Mbuyamba (nej, jag har inte stavat fel…):

“Våra medlemmar har reagerat starkt på bilden där Bill står med dumstruten i skamvrån. Bilden är kränkande och pekar på ett olyckligt sätt ut kortväxta människor som opålitliga syndare”.

Det är bara 3 som får kritik. Det faktum att hela kampanjen bygger på de bilder som Tele2.Comviq kör i sina kampanjer verkar vara ointressant:

“…inga medlemmar har hört av sig gällande Tele 2s reklam. Bill i deras filmer franstår ändå som en stark person medan lille bill i Trereklamen får en dumstut på huvudet.”

(Tipsat av Ad-rag)

Man blir så trött. Det är så svenskt, så idiotiskt enögt att man undrar om rörelsehindret är det enda hindret. Hela kampanjen bygger på Tele2.Comviqs kampanj och att skilja dem som RBU gör är fånigt. Min personliga åsikt är att föreningar som RBU och liknande skulle tjäna mer på att inte gå i strid så fort de anser sig det minsta kränkta utan välja sina fajter. Det här är reklam, det är med glimten i ögat. Människor har glömt det viktiga i att först fundera varför man känner sig kränkt och sedan kanske anklaga någon annan.

Cult Shaker och den nakna sanningen

Drycken Cult Shaker har upprört delar av det danska samhället och andra verkar tycka att det är en kul idé. Deras marknadsföring är rätt extrem till och med för att vara reklam för alkohol. Den skulle få svenska ERK att gå i dubbelspinn men danska reklamcensorer verkar vara mer hårdhudade (eller snarare – tycka det är okej med mer hud).

Förra årets kampanj innehöll en kvinnlig torso med väl synligt naket välfyllt silikonbröst och en manlig dito. Årets kampanj har två nakna kvinnor som visserligen håller för bröstvårtorna men verkar vara inbegripna i en synnerligen intim situation. Lesbian chic?

 

Cult Shaker är en blandning av alkohol och koffeinboostad läsk, energidryck, som knappast är nyttig för personer med svagt hjärta eller liknande. En partydryck med oanade potentialer i den målgrupp som den verkar rikta sig till: unga, äventyrliga och frisinnade. Det är det lilla bryggeriet Cult Scandinavia som saluför drycken och räknar med att kunna ta bitar av den heta alkoläsk-marknaden. (The Copenhagen Post). Köpenhamns stad gjorde en intressant censur när de förbjöd affischen med mannen men tillät den med kvinnan på.

Kvindeligt selskab anmält reklamen, andra grupper kritiserar den. Bryggerigruppen som sägs stå bakom Cult Scandinavia har skrivit under “Retningslinjer for markedsføring” som är Bryggeriföreningens etiska kod:

“Ved markedsføring af alkoholholdige drikkevarer skal de erhvervsdrivende udvise særlig agtpågivenhed med hensyn til valg af såvel reklamemiddel som reklamens indhold og udformning.
Markedsføringen bør ikke fremtræde eller virke påtrængende, provokerende eller på anden måde særligt overtalende.
Markedsføringen må ikke give indtryk af, at et vist forbrug kan være sundt, kan give succes eller kan forbedre forbrugerens mentale eller fysiske formåen.” (Europanytt)

Precis som med H&M-reklamen har affischerna blivit hett byte både för anarkafeminister som antingen målat över dem eller rivit ner dem liksom för unga män som vill ha ett silikonbröst på väggen hemma i pojkrummet/studentkorridoren osv. Företaget själva verkar gå enligt den något missförstådda tesen: “All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet.” (Läs mer Pressbox, Textanalyse.dk, Mad og sundhed. //Tips från ad-rag)

Cannes = Stureplan = Cavling är vilse

“Övriga trender är att bilden är vinnaren och texten förloraren och att allt liknar varandra. Den kommersiella världen fungerar nästan likadant oavsett om vi talar om Asien, Brasilien eller Danmark. Skillnaderna är nyanser och de blir allt svårare att se.” (Vigs i Cannes:1)

“Förutom att debattera tv-distribution i Frankrike delade Anna ut små svenska flaggor som man kunde förvandla till drinkar i baren. Jag drack rosévin och sedan gick jag över till öl. Rosévin är annars drycken i Cannes när man känner att champagne är för dyrt. (En känsla jag aldrig själv upplevt men hörts talas om.) (Vigs i Cannes:3)

“Den internationella reklambranschens musiksmak är lika avancerad som ett vitt papper. Men vad fan, det funkar! Det funkade även för Anna Serner som dansar riktigt bra.” [...]“Filmvisningarna är dock kul. När något är dåligt visslar folk, när något är bra applåderar de. Jag är den enda som skrattar konstant. Det finns så många korkade idéer att man bara måste skratta. Så många idiotiska lösningar, så mycket vansinnigt usel reklam att man bara måste garva. Men det är mycket bra också.” (Vigs i Cannes:4)

Fortsättning lär följa. En intressant insikt: första dagen handlade faktiskt hans dagbok om reklam. Sen har den mest handlat om alkohol och Anna Serner. Undrar om man kan betta på hur länge Vigs får sitta kvar på redaktörsstolen?

Återanvända idéer

En majoritet av alla skisser, idéer och koncept som görs i reklambranschen används aldrig. Istället för att låta dem ligga och samla damm har OpenAd skapat en tjänst där man kan sälja idéerna: OpenAd > The Global Ideas Stock of Advertising and Design (via Ad-rag)

Brandon Barr skriver om OpenAd och liknar det vid den utveckling som skett på fotosidan, där bildbyråer gjort fotografer till bildförsäljare och rena producenter av foton istället för att vara en partner i den kreativa processen. Genom att använda skissbilder från bildbyråer fastnar kunden för en viss stil och fotografen ska bara leverera en “kopia”. (texturl)