Category Archives: Interactive

Incitamenten ger användande

Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.

Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra

men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna

Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).

För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.

Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.

Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).

Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.

För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.

Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…

Med ryggen mot sina kunder

Jag läser Brits sammanfattning av GCIs sociala medieundersökning och inser att de företag som medvetet väljer att inte börja arbeta med sociala medier i princip vänder ryggen mot sina kunder.

Vi gör oss en bild. Marknaden är som ett stort rum fyllt av minglande personer. Det är blandningar av djupa relationer, ytliga relationer och potentiella relationer. Konversationerna pågår, nätverkande sker utifrån semirationella strukturer.

Tittar man mot hörnen så står där några personer. De står med ryggen mot. Deltar inte, tittar stint in i tapeten.

Det är företag och personer som anser att deltagande i sociala medier inte är något att satsa på. För de väljer helt enkelt bort konversationerna. Som Jardenberg säger: content isn’t king – conversation is. Att äga en bra produkt men välja att vända ryggen åt sina potentiella och faktiska konsumenter är helt enkelt korkat. Och ohyfsat. Om man väljer att göra det så kan man lägga ner hur många miljoner som helst på att bygga varumärket, på att masskommunicera via köpt media – effekten kommer ändå alltid att vara extremt mycket lägre än den som vågar samtala, konversera.

Rädslan ligger i att konversation handlar om ömsesidighet: att både lyssna och att prata. Det handlar om att också kontexten är kung: monologen om varumärkets värden är inte intressant, utan man måste skapa relevans för den man samtalar med. Konsumenten är inte intresserad att serveras ett budskap – utan att delges och vara delaktig i det.

En del av dessa företag, när man frågar dem där i hörnet, kommer förklara att “det är X som sköter pratandet på vårt företag”. Också en märklig syn – och tittar man på siffrorna som GCI tagit fram blir det skrämmande. HR 0%. Vem har de tänkt sig anställa om de inte pratar om sig själva som arbetsgivare? Att konversera handlar inte om att vara proffskommunikatör – det handlar om att delta. Det måste alla göra. Oavsett om man är informationsansvarig, receptionist eller VD. Framtiden handlar om det.

Så vi kan försöka att förklara de siffror som visar att företagen inte förstått sociala medier; för oss och JMW har det inneburit att vi erbjuder kurser för att förstå och våga ta steget. Men de företag som medvetet väljer att inte delta är inte bättre än den som vänder ryggen till minglet. De kommer att bli ensamma där i sina hörn.

Det digitala livet


Jocke har fångat när vår gamla vana vid att den som kommenterar något som händer “i rummet” alltid är där. Det här är ett bra exempel på vad jag menar med “IRL” – att det analoga och digitala livet flyter ihop. En backchannel på ett event är inte längre bara till för dem som fysiskt bevistar eventet – utan lika mycket så bevistas idag (genom Bambuser) lika mycket av personer som sitter vid datorn och tittar och lyssnar.

Det ständigt pågående samtalet

En av de saker som gör att jag och andra faktiskt mindre frekvent skriver bloggposter är de möjligheter till ett ständigt pågående samtal som sker. Detta på de olika microbloggingsajter som finns att tillgå idag. Det hela bygger på en metaforik om ett sorts digitalt cafébord, eller ett stort krogbord ((samtidigt som jag skriver det här så hittar jag via Daytonabloggen en liknande metaforik hos Jyri och en mer Facebookkritisk metafor hos Mindpark) vilket är ett ytterligare bevis på Wisdom of the crowd-teoremet – och att detta har en sorts intensifierad möjlighet genom hyperlänkning, pingning etc då allt kan kopplas ihop)). Överallt pågår ett antal olika samtal där jag som individ kan hoppa in och ur enkelt. Man sitter självklart med sina egna vänner och lyssnar mest på dem, men via samtalen de för med sina vänner hittar man nya samtal att delta i. Och nya kontakter.

Jaiku, vars funktionalitet när det handlar om kommentarer vida överstiger andra liknande tjänster, är det markant. Bara under det senaste dygnet har jag kunnat delta, eller bara lyssna på, samtal om mobiltelefoner, Tim Ferris tankar om fyratimmarsvecka, Skolverkets riktlinjer för sexualundervisning, en spinoffdiskussion om Björns plötsliga hat mot Crumplerväskor liksom vet att en vän är uppe med sin baby, en annan är ute på båtklubben för att fixa inför säsongen eller att min vän Wass är på spinning. Från högt till lågt, precis som livet i stort.

När det gäller sociala medier pratar vi om ett antal nyckelord och just i relationsdelen kan man säga att orden närvaro (presence), relevans och ärlighet (transparens) är viktiga. Det som microbloggandet, och de ytterligare möjligheter som finns i att inkorporera andra delar av ens digitala livsflöde, gett är en ytterligare dimension av relationsskapandet och -uppehållandet av nya och gamla relationer. Det är ett ständigt pågående samtal där kunskapsinhämtningen bygger på ett förädlande av idéer.

I grunden är en av de svåra frågorna för sociala medietjänster att hitta ett sätt att kapitalisera på och hitta nytta för de företag som kan komma att använda tjänsterna och även betala för dem. Hittills är det ett traditionellt marknadsföringsperspektiv som rått, när det kommer till diskussionen om kapitalisering av tjänsterna. Men lägger till insikten om att det är ett samtal som pågår på dessa arenor, mellan individer, vilket kan ge helt andra möjligheter för nytta hos företagen. Istället för att bara leta efter möjligheterna för marknadsföring: det som i mångt och mycket är det sista stadiet i en varumärke/konsumentrelation behöver man se det som möjligheten till ett icke-intrusivt lyssnande, ett sätt att uppehålla en konstant omvärldsbevakning och få mängder med ren data för behovsanalyser från de konsumentgrupper man vill veta mer om. Det kan också användas som en relationell fokusgrupp, där det hela är unbiased genom att själva “undersökningssituationen” inte är syntetisk (läs Dans serie om undersökningar och om att testa idéer). Genom att använda de sociala medierna till det som de faktiskt är bra på: relationer, närvaro och ärlighet så kan man sedan hitta olika kommunikationskanaler – såväl inom sociala medier som i andra media – för marknadsföringen.

På samma sätt kan man se att det ständiga samtalet, över det digitala cafébordet, kan vara en viktig del i företagens interna sammanhang. Att använda en Twitterkanal eller Jaikukanal, tillsammans med wikisajter och delade kalendrar och adressböcker liksom social bookmarking skapar oerhörda styrkor i ett företag. Det är något som många sociala nätverkstjänster inte ännu förstått: att genom skalbarhet så kan man skapa kapitalisering av tjänsten genom att sälja den till intranät och extranät hos företag.

Mail som framtidens sociala medium är inte tillräckligt

Charlene Li från Forrester gör en intressant metaforisk prognos för framtidens sociala medier:

Future social networks[...] “will be like air. They will be anywhere and everywhere we need and want them to be.”

Detta i en oerhört insiktsfull och intressant The Economist-artikel som adresserar ett antal svårigheter med att lyckas att kapitalisera på sociala medier. Det är ett stort problem som ännu finns att adressera.

Efter att också diskuterat Beacon och “walled garden”-teoremet så gör man en intressant vinkling: att framtidens sociala medier bygger på ett välbeprövat format, en gammal applikationsform: emailen. Åtminstone enligt David Ascher, från Mozillas Thunderbird:

That is because the extended in-box contains invaluable and dynamically updated information about human connections. On Facebook, a social graph notoriously deteriorates after the initial thrill of finding old friends from school wears off. By contrast, an e-mail account has access to the entire address book and can infer information from the frequency and intensity of contact as it occurs.

Det finns egentligen både ett “jajustdet” och ett “näe”. För logiken är det inte fel på: logistiken finns där. Möjligheten att vidareutveckla mailen har Google försökt genom att närma Gmail med andra tjänster. De flesta mailapplikationer har idag lagt till RSS-funktionalitet osv. Och visst är kan det hela utvecklas till sociala nätverk. Och de flesta sociala medier har valt att låta användare leta vidare efter nya kontakter genom att använda de öppna och semi-öppna API som emailtjänster använder. Problemet är att man då har en rejält snäv syn på sociala medier. Det som gett Facebook sin framgång är ändå de olika applikationer som finns: även om många dissar pokes och annat så är det många som använder det som en kul grej, rekreation och ett ytterligare sätt att hantera sina relationer. En sån sak som faktiskt ger ett större värde än att endast handla om själva kontakten. Det är lätt att tänka att ett socialt nätverk handlar om de enskilda kontakterna, men tittar man på vad det mycket handlar om så är det relationer. Något som är bra mycket mer komplext än endast kontakter.

Och det är just i detta som kapitaliseringen finns. Sociala nätverk handlar om att bygga relationer, inte kontakter. Det innebär att där finns starka incitament för att som varumärke faktiskt delta – incitamentet spelar varumärkens behov rakt i händerna. Det är kanske det allra starkaste säljargumentet och erbjudandet – det som behövs är vettiga paketteringar för hur dessa relationer kan användas för ett varumärke. Framförallt handlar det om att kunna erbjuda ett icke-intrusivt möte med rätt konsumenter. Där båda parter har en ömsesidig makt över den spirande relationen mellan dem, nyfikenheten och trevandet som kan bära mot en stark och livaktig relation – precis som när man blir vänner. Och jag tror inte att det räcker med att utveckla mailapplikationerna till en mashup mellan IM, rss och mailen.

Geografi är nästa big thing

Next big thing inom sociala medier är geografin. Eller snarare: individens position. Det har pågått till viss del ett tag. Exempelvis med hjälp av dopplr och mikrobloggtjänsterna. Tillsammans med Google maps öppna [[API]] har det skapats en mängd korsbefruktningar, exempelvis Twittervision och liknande. Det som händer nu är att man tar ett steg längre. Genom att samla ihop sina digitala footprints och geo-tagga (kategorisera varje postnings geografiska position) skapas både möjligheten att andra kan samla på sig kunskap om personer i närheten av sin fysiska position. Olika sätt är möjliga – exempel är tjänster som är på gång som Tuurf (tack Anton) men också Yahoo! har valt att starta sin FireEagle som kommer att innebära en möjlighet att visa var man befinner sig på andra (Yahoo!-ägda) sajter.

Men det handlar också om skapa någon sorts rumslig tolkning av den digitala verkligheten. För jag tror att det sista är det som gjort att Google Maps fått ett så stort genomslag tidigt. Människan älskar kartor. För de ger oss möjligheten att hantera rummet, den spatiala verkligheten. Jag diskuterade detta ingående i min postning om 3D-världarnas möjlighet inom sociala medier. Där menar jag att en 3D-värld som dels ger möjligheten att samla sina digital footprints i ett avgränsat virtuellt rum, rent metaforiskt likt ett analogt rum, skapar trygghet och kommer att innebära ett ytterligare genomslag för ett liv där det digitala och det analoga inte är varandras motsatser utan synkrona.

En annan geografisk del är att man skapar olika lokala sajter. Ett antal startups har gjort det, exempelvis MyBlock liksom att detta varit en viktig kategorisering för exempelvis Blocket. Tidningarna har valt att starta lokala sajter och idag skrev Aftonbladet om att de väljer att utveckla sina lokala sajter till en sorts lokala portaler där användaren kan bestämma vilken geografisk position som är intressant och där kan han/hon finna ett antal olika tjänster, vars relevans styrs av just den geografiska positionen. (Vi kommer att gräva djupt ner i hyperlokala trenden för media på Same Same But Different om några dagar). Det här borde lokaltidningarna varit på redan, men ligger knappt i startgroparna (förutom några exempel).

För fortfarande är vi beroende av vår analoga geografi, och behöver kunna hantera den mitt i den digitala malströmmen.

Tillsammans med att Nokia satsar hårt på GPS i sina N-series-telefoner och att geo-taggning, manuell eller automatiskt har blivit intressant så skapas incitament för ytterligare utveckling av större automatisering av detta liksom möjligheten att skapa realtids-relevant marknadsföring, exempelvis genom bluetoothkoppling och push. Att på ett sånt här sätt kunna skapa utbudsreklam direkt när personer går förbi just den affären, eller skapa intresse för ett event hos alla som finns inom en viss hyperlokal radie. Relevansen skulle öka markant och därmed effektuttaget för varje investerad krona.

Jag ser framåt och ser att alla tjänster där människor skapar relationer helt kommer att vara beroende av geotaggning. Varje postning inom de sociala samarbetena kommer att kunna härledas geografiskt både innehållsmässigt och när det gäller var skribenten befann sig. Och självklart finns det en hoper etiska och privacy-problem med det hela: men det är alltid upp till den enskilde individen att hålla koll på vad man väljer att tagga.

Evangelisationens olika roller

Mencák har funderat lite runt utvecklingen av en svensk sfär av Social Media Buffs och även Brit på JMW skriver en lång analyserande postning runt problemet att för att sociala medier inte bara ska fortsätta vara något för en liten klick så måste

Vi kommunikatörer [...] hur som helst bli bättre på att visa vad de sociala medierna handlar om. Vi behöver bli mer pedagogiska och insiktsfulla om den tolkning och förståelse som behövs när analoga och digitala värderingar möts och bryts mot varandra på det sätt de gör nu. Vi måste välkomna och guida de som inte haft chans att förstå, ställt sig utanför eller inte bryr sig eftersom de mest ser det som en teknisk lösning.

Och självklart är det en fara. Ser man på vilket läge utvecklingen är idag så är det just det här som behövs: personer som på ett nytt sätt kan brygga pionjärandet bland geekarna och kapitaliseringen bland de som än idag har många analoga värderingar när det gäller kommunikation och media.

Det som jag däremot ser som en annan fara är att inte tänka på att vi har alla olika roller, även om vi alla har samma mål: att evangelisera sociala medier som framtidens möjlighet för kommunikation – oavsett om det handlar om privat, företags- eller mediakommunikation. Lite skissartat skulle jag vilja påstå att det finns åtminstone tre rolluppsättningar:

  1. Visionärerna
    Personer som jagar next thing, som testar allt och funderar hur varje sak skulle kunna utvecklas till att bli ännu häftigare, ännu mer sociala osv. De här personerna ska inte släppas ensamma framför människor som inte mött sociala medier förut. De här personerna hamnar garanterat alltid i kollisionskurs med sin mer analoga omgivning.
  2. Strategerna
    Det är en roll som handlar mer om att sätta allting i sitt sammanhang, att titta på vilka möjligheter som finns i den analoga världen för de sociala medie-tjänsterna, för hur man ska kunna kapitalisera på sociala medier, hur målgruppernas behov kan fyllas av de olika möjligheter av delaktighet och självuttryck som finns inom sociala medier.
  3. Kommunikatörerna
    är kanske den roll som just nu måste utvecklas. Att faktiskt hitta taktiska argument och vara tillräckligt “analoga” för att få personer att förstå storheten i de sociala medierna för just deras verksamhet. Pedagogiskt använda sig av strategernas tankar och sätta dem i det enskilda företagets kontext.

Precis som i alla andra delar av samhället så är vi olika individer och passar bäst i olika roller. Viktigt är att vi just nu inte värderar någon roll som viktigare än någon annan utan ser utvecklingen som ett samarbete, för precis som Kristofer påpekar så finns det fortfarande ett starkt drag av idealitet och samarbete inom sfären.

Så här gör man inte (heller)

När jag pratar delaktighet för sitt varumärke med kunder och på föreläsning så brukar jag alltid påpeka att det handlar om engagemang – att vara seriös och inte försöka att bara hitta snabba “fix” genom att peta in en kommentar och sedan inte längre delta. Ett varumärke som gör det blir ungefär som en hantverkare som kommer in, målar en halv vägg och sedan förklarar hur duktig han är. Att göra “hit and run” på en blogg är respektlöst mot bloggaren som lagt ner tid och engagemang på att skapa bloggen.

Ett senaste exempel är Mr Green som här förklarar att transparens är skit – deras val är bättre. Jag svarar men Mr Green har bara varit ute efter “a quick fix”. Att diskutera vidare var inte målet. Det innebär i det här fallet att jag knappast blir nyfiken på varumärket utan mer irriterad på att “Mr Green” dissar min blogg genom att utnyttja mig samtidigt som han påpekar att jag har fel.

En expert med musen i munnen


Dagens Media har utnämnt mig som “expert”. Jojo. De har fan inte höga krav ;). En habil artikel, roligt att det inte är bara the usual suspects som får uttala sig. Jag tycker att de fina orden från Myspace och Google-människorna är intressanta. Altruism? Yeah right.

Jag har lagt upp uppslaget som en pdf för oss som inte har råd med papperversionen av DM :)


Update: Rolf, chefredaktören, borde läsa på lite om transparens:

Hmm. Kul att du tycker våra artiklar om dig är intressanta. MEN, det är inte okej att lägga ut dem i fullt läsbart skick. Du har citeringsrätt, vilket innebär att du kan återge vissa stycken eller visa en mindre faksimil av artikeln. Däremot får du inte lägga ut materialet i sin helhet, såvida du inte vill betala för innehållet.

Detta gäller båda dina två publiceringar av vårt material.

Rolf van den Brink, chefredaktör för Dagens Media, 0708-20 82 94

Update: Det har blivit en jävla diskussion runt det hela. Dels här och på Jaiku.

Update: Jag har tagit bort bilden. RvdB har valt att fakturera mig 20k för den faksimil som visade att jag var glad över att få vara med i hans publikation. Diskussion pågår men jag ger mig. Jag har inga inkomster via mina bloggar utan väljer bort reklam för att inte bli beroende av den inkomsten. Nu hotas jag med att betala mycket pengar för en faksimil, en summa i storlek av vad DN och andra medier skulle få betala. Det har jag inte råd med. Just nu känns det mest som om jag vill klicka på delete av båda bloggarna.

The uncut version

Jag och Björn Falkevik spelade in en intervju för Sthlm Social Club på fredagsförmiddagen och i väntan på att den tvättade filmen, fint redigerad och ordnad kommer upp så kan man redan nu kolla in den totalt icke-redigerade bakom-scenen versionen från Bambuser:

Location: Sveavägen 123 ((Filmen visar Bambuserfunktionen – att det hela sänds live och en person kan gå in och chatta direkt med den som filmar. I det här fallet är det alltså Björn som lägger upp en livefeed för att fråga var jag egentligen befinner mig)) (Brit Stakston’s place)
Medverkande: jag, Björn Falkevik, Brit och terrorkatten Zorba.

Det hela är ju egentligen bakvänt. Men visar på vad mycket av den nya transparensen inom sociala medier handlar om: att ge möjligheten att se saker snabbt. Att göra det hela mer personligt. Och ge tillgång till … verkligheten.

(Och Jardenberg: jag tror nästan att jag är i klass med dig att snacka mycket :))

På seminariet 1

Sitter in lite på seminariet medan Björn drar överblicken av web 2.0.
Har stått och snackat sociala medier med Hans Leijström och Getupdated. Jäkligt skönt. Man kan lugnt säga att Getupdated kändes rätt ensamma om att verkligen vara web 2.0, det mesta var sjukt mycket 1.0 – jag skrattade gott åt företaget som faktiskt sålde en cd-press. Hello? Internetexpo och man ställer ut en cd-press…

Nu diskuteras sociala relationer och jämför mellan digitala/analoga relationer. Jag ler lite om det – jag ska köra igenom natives/immigrant. Nu om transparensen och det är intressant.

Nu om var man syns. Var vill man synas? Det är onekligen fortfarande så att man inte inser att man måste vara engagerad.

Nu JMWs undersökning om Facebook.

Bambusing lunch


Så var testet över. Själv valde jag att göra lite fest runt det – käkade en kebabtallrik och tittade och lyssnade på Björn, Mattias och Sture från Briggen Tre Kronor. Lite som det ska vara när det är första gången som man testar något så här nytt så är det tekniskt strul vilket gjorde ljudet försvann. Tyvärr eftersom jag kunde ana att Sture hade en hel del intressanta idéer och tänker man på Bambuser-teknikens möjligheter känns den klockren för just en sån sak som Briggen Tre Kronor-projektet.

Björn Falkevik har sannerligen blivit en evangelist för olika möjligheter runt vloggande och mobil konvertering av sociala medier.

Det som slog mig var ändå att det är så lätt att använda gamla (beprövade) sätt även om formatet är nytt. I det här fallet var att hela den interaktiva delen i början försvann genom att Björn och Mattias satt upp “studion” i form av en klassisk one-way-talk studio. Det innebar att interaktionen med chatten tappades bort en del. Det som hände var att chattens deltagare började diskutera saker som inte riktigt hängde ihop med vad som sades. Sedan är det helt enkelt viktigt att inse att de som är med i “rutan” inte kan hålla längre “monologer” eftersom det hela bygger på en konstant dialog mellan de som är med i själva rummet men också tillsammans med de som deltar i chatten.

Här finns “eftersnacket” som visar lite av det som jag menar:

Hela onlinekonferenstestet kommer förhoppningsvis ut när Björn klippt färdigt från Snapz-filen (eftersom Bambuser ännu inte arkiverar inspelningar som görs via webcams).

Och jag måste säga att – om han lär sig att använda sin röst bättre :) – så verkar Sture vara en man med många intressanta åsikter.

Incitamenten för sociala medier

Jag har på Researchers systerblogg Deepedition.com testat lite videobloggande. Det som ofta hänt är att jag halkat in på att faktiskt prata om något som handlar om marknadsföring mm. Så nu hamnar en av dem här eftersom den faktiskt mest är en fundering runt de frågor som diskuterats inom svenska sociala media-kretsar senaste dagarna: transparensen och incitamenten. Eftersom jag också sitter och jobbar med ett seminarium jag ska hålla på torsdag tillsammans med Brit och Björn från JMW blir det också självklart så att jag funderar över detta:

Spännande web2.0 experiment

Bland oss social media-nördar har den nya tjänsten Bambuser (än så länge i ett alpha-läge men transparent sådant) varit i fokus de senaste veckorna eftersom LidneInc:s producer Björn Falkevik idogt sänt realtidsmobilfilmer. Nu testar han, Östmar på PRfekt och Annika Lidne (Business by design och skapare av Disruptive Media-konferensen) att faktiskt skapa en mer ordnad diskussion men live. Helt enkelt att ta videobloggandet till en mer funktionell nivå.

Grejen med Bambuser är dels att det går att se och höra personen live, med strömmande ljud och bild men också att interagera med honom eller henne via en IRC-kanal som går rakt in i displayen på den telefon som används för sändningen.

Tyvärr kommer jag antagligen ha svårt att själv se det hela imorgon men eftersom allt arkiveras så ska jag med intresse kolla på det efteråt.

Alltså: måndag den 4/2 mellan 11-13. Live med Östmar, Falkevik och Lidne. Gissningsvis diskussioner om sociala media, psykografisk mediestrategi och … sociala medier. Om någon vill vara med och kunna prata med dem via chatten utan att behöva vara “anonym” och kanske är intresserad av den nya svenska web2.0-idén kan få en invitation av mig. Jag har fem stycken.

Prata med alla eller med ingen

Jag håller på att läsa Most Contagius-rapporten, det diskuteras om vad som blir The Big Thing och jag skrev min Next Please-postning. Så kom jag att fundera över de olika delarna som är min internetpersona. Vad som skiljer dem åt och man skulle lite krasst (och jävligt generaliserande) kunna säga att

  • På Facebook finns alla – men man pratar inte med någon (generellt sett alltså: den interna mailen används ju rätt flitigt)
  • På Jaiku finns ganska få men man pratar med alla – även med dem som inte är i ens kontaktlista.

Det kanske är det här som är en viktig sak att ta med in i diskursen om sociala medier som marknadskanal: att Facebook faktiskt inte är fullt ut den WoM-möjlighet som många försöker att få det till. Eftersom samtalet inte är så speciellt intensivt: det liksom drunknar i alla applikationer man ska försöka pyssla med. Medan Jaiku (och Twitter även om dess funktionalitet är lägre enligt mig) är mindre fullt av störande delar och därmed verkligen blir ett samtal – och därmed skapar incitament för relationsmarknadsföring.

Next please

Jag slänger ihop några tankar runt nästa stora killer-app inom sociala medier. Eller kanske ett sorts tankespår runt hur jag tror att den måste fungera. Diskutera det gärna i kommentarerna.

Efter den extraordinära utvecklingen av Facebook, och den ännu inte avtagande explosionen av olika sociala medie-format och -sajter så finns ändå funderingen över vad som är nästa grej. Det är egentligen tre grundläggande behov som i nästa social networking-killerapp måste tillfredsställas:

  • enkelt att använda – intuitivt gränssnitt
    För att alla ska börja att använda sociala media så krävs det en mindre teknokratisk tanke runt användandet och ett än mer intuitivt gränssnitt. Facebook har kommit långt vilket inneburit att den sajten används av många som är lite äldre än om man jämför med Myspace, vars gränssnitt är mer traditionellt communitybaserat och därmed kräver en något högre inlärningsgrad.
  • delningsbart och samlingsbart
    Vi har diskuterat det rätt länge – chunkability och mashupability. Många av oss har ett antal flöden på olika ställen på nätet som vi skulle samla översiktligt på ett ställe, och på ett sätt som innebär att det är exporterbart.
  • identitetsskapande, integritetsskyddande och kontrollerbart
    Människan behöver en bild, en symbol – en avatar – för att kunna identifiera sig med sin internetpersona. Om man utgår från att fler och fler känner behov av att samla ihop sina olika delar på ett ställe, så krävs det att man kan känna att det är “min” plats på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt måste det också vara integritetsskyddat: både att det är kontrollerbart av användaren så att han/hon på ett enkelt sätt kan stänga ute personer som man känner hotar eller som inte ska läsa det som finns; ett skydd som bör vara skalbart på olika sätt. Samtidigt måste det också finnas en transparens så att användaren kan känna sig trygg i att tjänsteleverantören berättar vad som sker med den information som denne har tillgång till om respektive användare. För de flesta kan tänka sig att låta en bra tjänst använda kunskap och spillinfo: bara man berättar det och ger en opt-out-möjlighet.

I en kort Jaikusession så menade jag att nästa killerapp inom sociala nätverk måste vara en 3D-värld, som till skillnad mot Second Life, uppfyller ovanställda behov. Självklart kan man då ifrågasätta varför just en 3D-värld skulle vara något som “alla” skulle vilja använda. Motargumenten skulle exempelvis vara att vi som nätanvändare är vanliga vid ett 2D-gränssnitt, och att en virtuell värld i 3D endast handlar om att lägga till ett lager ovanpå själva nätverksdelen.

Jag menar dock att det hela bygger på hur vi som mänskliga individer faktiskt fungerar. Internet bygger dels på bristen av teknik och samtidigt på att tekniken får styra navigationen och gränssnittet istället för att människan gör det. Dels bygger internet på tanken om att ordet är det centrala, inte bilden. Det beror ju delvis på bandbreddsbehovet respektive på att internet bygger på tanken på att vara ett komplement till tryckta mediaformat. Internet är fortfarande (trots att bandvidden ger möjlighet till många andra format) ett bokstävernas media, en överföring av det tryckta ordet till en digital motsvarighet.

Om man däremot tittar på hur vi människor fungerar så handlar våra relationer och behov om andra delar:

  • vårt rumsliga behov
    För att hantera en verklighet behöver vi kunna förstå den i ett rumsligt perspektiv: då i meningen att uppleva avstånd, närhet och tid. Det är något som visserligen är en positiv del i den digitala utvecklingen: att avstånden krympt men samtidigt är det skrämmande att leva i ett sorts dimensionsvacuum.
  • vårt behov av att skapa oss själva i relation till andra
    Genom att använda sig av avatarformatet blir användaren verkligare – både för sig själv och för andra. Det innebär också att upplevelsen av relationen blir verkligare. Det är fortfarande ettor och nollor, men det har fått ett sorts digitalt “kött” och vi kan förkroppsligas på ett nytt sätt – därmed blir mötet mer likt ett IRL-möte än de möten som sker inom en tvådimensionell digital värld. Det är dock inte självklart och enbart positivt: det icke-kroppsliga digitala mötet upplever många som befriande, medan andra upplever det som falskt och svårt. Det som är grejen med avatarer är att det handlar om att: precis som i det tvådimensionella mötet på ex. Facebook, faktiskt skapa sin egen bild av sig själv. Fortfarande tror jag att det kommer finnas en stor skillnad mellan vår digitala persona och vår världsliga men jag är inte säker på att det egentligen är ett problem.
  • vårt behov av att göra världen begripligt genom metaforer och ikoner
    Om man är beteendevetare eller som jag också är religionsvetare så är det rätt självklart att människan alltid haft ett djupt behov av att göra världen förståelig genom att skapa bilder av den. Genom att skapa metaforer för komplexa sammanhang blir de mer hanterliga. Inom den kyrkliga ikonografin finns det lager på lager av betydelser för varje enskild ikon: det är inte en avbildning av en verklighet utan av ett helt komplex av olika verkligheter. För att göra den digitala världen meningsfull (och därmed lönsam) behövs tanken på att skapa meningsfulla metaforer som symboliserar och hanterar den komplexa digitala verkligheten. Det här har spelutvecklarna förstått många gånger: av nöd eftersom man utvecklar spel för många olika kulturer och där kontexten – spelidén, storyn och målet – får styra metaforiken. I detta är avatarformatet en meningsfull metafor för sig själv. Att se rummet dvs. där man är genom sina egna ögon eller som i SL, snett bakifrån: vilket ger en djupare förståelse för att man är inom ett rum.

Att en sådan applikation/tjänst antagligen har likheter med de olika 3D-världar som idag finns är inte en högoddsare. Däremot är jag övertygad om att de världar som finns idag inte är där. Det som behövs är att släppa på kopplingen till spel: i meningen att navigationen inom menyer etc. många gånger är byggda utifrån ett speltänkande. På många sätt måste man omskapa valmöjligheter och navigation för att vara mer intuitivt.

Det är många som menar att Second Life har gjort sitt. Och som PR-värde och som det är uppbyggt idag så är det nog så. Det är alldeles för invecklat, för mycket speltänkande och alldeles för stängt både när det gäller att importera sina andra delar ur sin internetpersona och att enkelt skapa flöden. Men det som är felet: antagligen beroende på att de flesta går på mediedramaturgin och därmed säger att Second Life är dött (precis som bloggarna dött ett antal gånger…) är att SL, precis som Entropia och andra sajter/världar/sociala medier hela tiden utvecklas. Så frågan är väl snarare vad Linden Lab vill med Second Life, och vem som väljer att starta en 3D-värld som bygger på kvantitet bland mainstreamanvändare. För det är där som hela grejen ligger: Facebook blev en sån veritabel framgång då det var enkelt att snabbt lära sig, det var enkelt att lägga till (och att ta bort) applikationer: oavsett om de var roliga, nyttiga eller meningslösa. Det fanns ett enkelt och intuitivt gränssnitt – som hela tiden utvecklades.

Almost on topic Update: Blogge Bloggelito är en politisk bloggare på hög nivå men med ett minst sagt ironiskt finger på åtminstone ena handen och när det gäller framtiden så har han i en intervju med Bloggtidningen förklarat följande:

…Skolbarn kommer att blogga fram läxan, varvid den kan diskuteras av andra elever och lärare, liksom av vänner och obekanta, därtill långt efter att den publicerats.
Vi andra kommer att blogga fram våra projekt för intern och global feedback, istället för att gå på förvirrade möten där inget skrivs ned och hälften ändå glöms eller missuppfattas. Samtidigt kommer vår anyheter och vår underhållning att bestå av självkomponerande flöden med strömmande teve, nedladdade filmer, blogginlägg och artiklar från olika intresseområden och källor, där vi själva är journalist, fotograf, chefredaktör och kameraman för den del av flödet vi själva producerar för syndikering åt andra.
I denna framtidens fulländade privatpublicistiska värld kommer video och annan multimedia att vara mer självklar än idag. Men det kommer inte att kallas bloggning. Allt blir istället mer integrerat, medan vi själva och vår tillvaro disintegreras än mer. Huruvida vi jobbar eller befinner oss i en videosexchatt står då inte alltid fullt klart för oss.

Update: En vardagsbloggares åsikter kommer fram i elfte benet av Bloggtidningens bloggstafett. Intressant med personer som inte är i vårt lilla sociala media-klubbsträsk :)

Lite skåpsrensning

Det var ett tag sedan men det känns som om jag behöver rensa ut lite gamla länkar som ligger och skräpar men som är alltför bra för att låta bli att delge er (och därigenom också läsa igenom själv).

  1. Hasse Brindfors filosofierar över bärkassens reklameffekt och menar att den har stora möjligheter, med ett högt värde som branding-kanal. Men exemplen känns lite tunna.
  2. Nina har skrivit en mycket bra text om varumärken och marknadsföring där hon utgår från att vi väljer våra varumärken på samma sätt som vi väljer våra vänner: det är under förutsättningen att varumärken och mottagaren faktiskt är en relation på samma sätt som en mellanmänsklig relation. Om dessa förutsättningar gäller så menar Nina att mycket av marknadsföringen har missat hur vi faktiskt väljer våra vänner: väljer vi dem som är mest högröstade, snyggast och anser sig själva nog? Eller handlar det snarare om att skapa en inbjudan? Ninas slutsats är intressant utifrån detta:

    Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut “Vad är reklamens budskap?” till “Vad ska vi bjuda in till?” och testar vad som händer. För allvarligt talat känns “budskap” betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

    Jag brukar jämföra varumärken med att flirta och träffa sin älskade – och min slutsats blir ungefär densamma: men med ett ytterligare perspektiv – attraktionen.
    Samtidigt måste man onekligen inse att även detta inte är enkelt. I en bloggpost diskuterar Berglund sin känsla av att bli manipulerad.

  3. Jerry Silfwer aka Dr Spinn försöker definiera vad PR är. Knappast det enklaste att ge sig på men han lyckas rätt bra ändå.

    Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).
    PR blir därför snarast relationer till publiker!

    Diskussionen efter postningen fördjupar också det hela.

  4. Alla kanske inte kommer ihåg årets märkligaste stunt: Medisondatorerna. En lätt manierad direktör förklarade att de skulle sälja datorer för en tusenlapp och fick oerhört mycket media. Det hela byggdes vidare med uttalanden om politisk karriär. Aleborg Solutions marknadschef Sulo fick oväntat en T-shirt (tipstack Alter Ego) från företaget Geektown efter att påpekat att hans pengar för datorn nog var borta. Vad stod det på den? “Jag beställde en laptop av Medison och allt jag fick var den här t-shirten” såklart.
  5. I samband med att fler och fler arbetsgivare använder såväl Google som sociala medier för att kolla upp sina potentiella anställda så ser entreprenörer möjligheten att erbjuda tjänster som på olika sätt kan rensa eller förändra eventuella ofördelaktiga omnämnanden om personen. Ett exempel är Reputation Defender.
  6. Jay Deragon skriver om Creative Strategy Advantage. En rejäl kaka att bita i.

Researcher go social networking

Researcher finns på olika sociala nätverksplatser. I flikarna ovan finns dels Researchers grupp på Facebook, en grupp som jag ännu inte riktigt vet hur den ska användas – men den finns och tanken är att den ska utvecklas under våren.

Sedan finns en Jaikukanal som är dedikerad för Researcher och den kanalen tänkte jag kunde användas till tips från er läsare: länkar, idéer mm. Jag ser helst också att den används till pressmeddelanden etc. men om man fortfarande vill skicka saker så finns det självklart en info-adress på resarcher.se.

Personligen använder jag mest Jaiku (deeped) men har också Pownce (Niclas S). Jag samlar mycket av mina länkar via Jaiku ex.vis Google Reader Shared och del.icio.us/deep.ed.

Min plan är att Researcher kommer att samla ihop diverse årslistor runt reklam (skicka tips om listor) liksom att publicera en längre postning om nästa killer-app inom social networking.