Category Archives: Brands

Toppdomänernas saga all

ICANN räknar med att rösta igenom en fullständig revolution när det gäller domännamnen – helt enkelt att det strikta toppdomänsnurrandet försvinner:

Under the new plans hundreds of new domain names could be created by the end of the year, rising to thousands in the future.

Individuals will be able to register a domain based on their own name, or any other string of letters, as long as they can show a “business plan and technical capacity”.
Companies will also be able to bid for addresses based on their brand names, although some believe they maybe faced with too much choice.
“Does Tesco want .supermarket or .groceries?” said Graham Hales, of branding consultancy Interbrand.
“Or maybe it wants .value or .everylittlehelps. The choice is endless.”

Internet förändras radikalt – både inuti och utanpå.

Med ryggen mot sina kunder

Jag läser Brits sammanfattning av GCIs sociala medieundersökning och inser att de företag som medvetet väljer att inte börja arbeta med sociala medier i princip vänder ryggen mot sina kunder.

Vi gör oss en bild. Marknaden är som ett stort rum fyllt av minglande personer. Det är blandningar av djupa relationer, ytliga relationer och potentiella relationer. Konversationerna pågår, nätverkande sker utifrån semirationella strukturer.

Tittar man mot hörnen så står där några personer. De står med ryggen mot. Deltar inte, tittar stint in i tapeten.

Det är företag och personer som anser att deltagande i sociala medier inte är något att satsa på. För de väljer helt enkelt bort konversationerna. Som Jardenberg säger: content isn’t king – conversation is. Att äga en bra produkt men välja att vända ryggen åt sina potentiella och faktiska konsumenter är helt enkelt korkat. Och ohyfsat. Om man väljer att göra det så kan man lägga ner hur många miljoner som helst på att bygga varumärket, på att masskommunicera via köpt media – effekten kommer ändå alltid att vara extremt mycket lägre än den som vågar samtala, konversera.

Rädslan ligger i att konversation handlar om ömsesidighet: att både lyssna och att prata. Det handlar om att också kontexten är kung: monologen om varumärkets värden är inte intressant, utan man måste skapa relevans för den man samtalar med. Konsumenten är inte intresserad att serveras ett budskap – utan att delges och vara delaktig i det.

En del av dessa företag, när man frågar dem där i hörnet, kommer förklara att “det är X som sköter pratandet på vårt företag”. Också en märklig syn – och tittar man på siffrorna som GCI tagit fram blir det skrämmande. HR 0%. Vem har de tänkt sig anställa om de inte pratar om sig själva som arbetsgivare? Att konversera handlar inte om att vara proffskommunikatör – det handlar om att delta. Det måste alla göra. Oavsett om man är informationsansvarig, receptionist eller VD. Framtiden handlar om det.

Så vi kan försöka att förklara de siffror som visar att företagen inte förstått sociala medier; för oss och JMW har det inneburit att vi erbjuder kurser för att förstå och våga ta steget. Men de företag som medvetet väljer att inte delta är inte bättre än den som vänder ryggen till minglet. De kommer att bli ensamma där i sina hörn.

DuPont bet i gräset.

WIPO gav DuPont bakläxa för deras försök att jävlas med de som använder ordet “teflonminne”. De får betala rättegångskostnaden på 1500 dollar. Men den goodwillskada de lidit lär de räkna i mångdubbelt större summor. Mitt råd till DuPont – byt varumärkeschef till någon som förstår den nya världen.

Svenskt rött

Det val som Falu Rödfärg gör: att inte satsa på stor export för att behålla möjligheten till att färga husen röda i Sverige är intressant. Och inte det minsta logiskt affärsmässigt. Man räknar med att den råvara som finns idag räcker i 80 år:

vi har valt att inte uttalat satsa på export eftersom vi vill prioritera att färgen finns länge i Sverige.

Onekligen har Pernilla Wigren förstått att hushålla. Om råvaran riskerar att ta slut för fort, genom en kraftig export så undermineras det varumärkesarbete som Falu Rödfärg gjort, där man bland annat offensivt skapat ett varumärkesskydd vilket gjort att ett antal stora färgbolag fått lov att ändra sina namn på de substitutfärger som finns. Falu Rödfärgs val är också intressant utifrån en kulturell synpunkt: att starkt hålla kvar det svenska genom att se till att den inhemska marknaden säkras för lång tid framöver. Det bygger på en nästintill isolationistisk syn på vad företaget har som grunduppgift.

Symptomatiskt

Jag kan inte hjälpa att tycka att rubrikval alltid är intressant. Dagens Media, som varit drivande för att skapa debatt runt Blondinbella och det media som förklarat att hon tjänar miljoner på sin blogg, drar upp en rubrik:

Fyra av tio ogillar bloggreklam

Problemet är att lika många anser att det inte spelar någon roll. Statistiskt innebär det snarare att det är den negativa delen som är osäker som riktmärke. Men eftersom vi alla måste driva våra varumärken så måste DM driva en bloggskeptisk linje. Fortfarande. Det är tråkigt.

Men undersökningen är intressant (oavsett hur journalister försöker att driva den för sina egna teser). För det som det visar är en förskjutning i hur pr-litterata många är. Och att framtidens blogg-pr och blogg-reklam måste bygga på en mycket högre grad av relevans. Pallin på Mahir gör ett vist pratminus:

Vår tes är att nästa bloggstjärnor blir de engagerade bloggare som håller hög kvalitet i en speciell kategori, såsom Bokhora och Taffel.se.

Själv tror jag inte att transparensen är behövd fullt ut, även om jag knappast kan se någon vinst i att begära att bloggare inte berättar att de fått saker från ett företag och uppmanats att testa dem. Jag tror att den lilla gruppen som Mahirs undersökning relaterar till: de som ser att placerade saker och reklam på en viss blogg faktiskt ökar trovärdigheten kan vara en riktgivare. För det handlar snarare om att skapa en känsla av att bloggaren är viktig, och att varumärket vill synas tillsammans med bloggaren. Genom att då satsa på mer nischade, ämnesinriktade och innehållstrovärdiga bloggar så skapas denna mer dynamiska syn på samspelet mellan innehållskreatörer och varumärken.

PS. Min kompanjon och vän Sofia diskuterar det på sin personliga blogg. DS.

Toppen (på väg ner eller av ett isberg)

I Millword Browns BrandZ rating för varumärken ser man klara tendenser att vi är på toppen (har varit) av en högkonjunktur. Liksom att hardware inte kan slå software längre – och att innehåll är det som räknas.

För högst upp, med en ökning på 30 %, ligger Google. Vilket knappast är märkligt och självklart väldigt web 2.0-ish. Google har lyckats att samla allt – reklamförsäljning som är relevant för såväl säljare som många gånger köpare (även om den svenska Adsense ibland skapar mycket märkliga kopplingar). Samtidigt väljer företaget att ge mycket tillbaka – bra tjänster som är gratis. Vill man ha verkligen allt kan man också få betala – men då snackar vi total integration med allt utom en direktkoppling till hjärnan. Tjänsterna fungerar, och har nyttoaspekter: inte alltid för alla men för vissa målgrupper. Och man har valt att låta dem finnas i ett öppet medielandskap med öppna API:s.

Apple har gjort ett extremt hopp och ökat sitt varumärkesvärde med 123 %. På vad? Innehåll och en design som skapar värde. För även om BrandZ-undersökningen själva fastnar i Apple som producenter av hårdvara (Ipod Touch, Iphone) och mjukvara (Leopard) så handlar det också om Itunes. Och att man om och om igen bevisar att man är världsbäst på att bygga ett lovemark.

Rena contentproviders, och som kan sägas ha häng på sociala medier (vilket ju Google också kan sägas ha) är exempelvis eBay på 65e plats men som tappat värde med tretton procent. Gissningsvis på grund av en utveckling av lokala och hyperlokala konkurrenter.

Nordiska varumärken som går bra är såklart Nokia som ökat sitt värde med 39 % och tar en nionde plats. H&M ligger på 66 plats och ett plus på 28 %. IKEA ligger på 86e plats med en ökning av varumärkesvärdet på 15 %.

De traditionella produktionsföretagen går finansiellt bra, men har missat branding som värdehöjare. De som ökat mest i segmentsöversikt är saker som hör med våra personliga varumärken (personal care +27 %, apparel +23 %, luxuary +24 % och mat/dryck (fast food +27 %, beer 24 %) medan finanssektorn inte ökat nämnvärt liksom bilindustrins ökning är modest. Intressant att notera är att retail-segmentet inte ökar så mycket. Starkast går dock mobiltelefoni- och tekniksegmenten på ökningar med över trettio procent. Det här är siffror som starkt indikerar både det digitala genomslaget men också att människor idag uppenbart har ett större intresse att koppla sina personliga varumärken till andra varumärken.

Intressant är att se att i princip alla på de översta platserna har ökat med mellan 15-39 % i värde. Eftersom Millward Brown också räknar in ett finansiellt värde ger det en klar indikation att varumärken idag står mitt i en högkonjunktur. Slutsatsen som BrandZ-undersökningen gör är att ett starkt varumärke faktiskt skapar värden som överlever en nedgång i konjunkturen. Och som vågar satsa på att vara relevanta för sina kunder.

(Källor: Brandz och där BrandZ 2008 Top 100 Ranking Report är en intressant läsning. Guardian tog upp pressmeddelandet och IDG gjorde en halvdan rewrite).

Mail som framtidens sociala medium är inte tillräckligt

Charlene Li från Forrester gör en intressant metaforisk prognos för framtidens sociala medier:

Future social networks[…] “will be like air. They will be anywhere and everywhere we need and want them to be.”

Detta i en oerhört insiktsfull och intressant The Economist-artikel som adresserar ett antal svårigheter med att lyckas att kapitalisera på sociala medier. Det är ett stort problem som ännu finns att adressera.

Efter att också diskuterat Beacon och “walled garden”-teoremet så gör man en intressant vinkling: att framtidens sociala medier bygger på ett välbeprövat format, en gammal applikationsform: emailen. Åtminstone enligt David Ascher, från Mozillas Thunderbird:

That is because the extended in-box contains invaluable and dynamically updated information about human connections. On Facebook, a social graph notoriously deteriorates after the initial thrill of finding old friends from school wears off. By contrast, an e-mail account has access to the entire address book and can infer information from the frequency and intensity of contact as it occurs.

Det finns egentligen både ett “jajustdet” och ett “näe”. För logiken är det inte fel på: logistiken finns där. Möjligheten att vidareutveckla mailen har Google försökt genom att närma Gmail med andra tjänster. De flesta mailapplikationer har idag lagt till RSS-funktionalitet osv. Och visst är kan det hela utvecklas till sociala nätverk. Och de flesta sociala medier har valt att låta användare leta vidare efter nya kontakter genom att använda de öppna och semi-öppna API som emailtjänster använder. Problemet är att man då har en rejält snäv syn på sociala medier. Det som gett Facebook sin framgång är ändå de olika applikationer som finns: även om många dissar pokes och annat så är det många som använder det som en kul grej, rekreation och ett ytterligare sätt att hantera sina relationer. En sån sak som faktiskt ger ett större värde än att endast handla om själva kontakten. Det är lätt att tänka att ett socialt nätverk handlar om de enskilda kontakterna, men tittar man på vad det mycket handlar om så är det relationer. Något som är bra mycket mer komplext än endast kontakter.

Och det är just i detta som kapitaliseringen finns. Sociala nätverk handlar om att bygga relationer, inte kontakter. Det innebär att där finns starka incitament för att som varumärke faktiskt delta – incitamentet spelar varumärkens behov rakt i händerna. Det är kanske det allra starkaste säljargumentet och erbjudandet – det som behövs är vettiga paketteringar för hur dessa relationer kan användas för ett varumärke. Framförallt handlar det om att kunna erbjuda ett icke-intrusivt möte med rätt konsumenter. Där båda parter har en ömsesidig makt över den spirande relationen mellan dem, nyfikenheten och trevandet som kan bära mot en stark och livaktig relation – precis som när man blir vänner. Och jag tror inte att det räcker med att utveckla mailapplikationerna till en mashup mellan IM, rss och mailen.

DuPont fattar ännu inte. Och inte Albihns immaterialrättsjurister heller.

DuPont försöker fortfarande att jaga människor som använder ordet “teflon”. Nu är det min vän drf som fått ett cease or desistbrev på grund av sin domän teflonminne.se. Det har redan diskuterats här men det är värt att än en gång påpeka: DuPont förlorar stenhårt på det här.

Vad de inte förstår är att deras sökande efter att kontrollera sitt varumärke är meningslöst och slår tillbaka något grymt i slutänden. Istället borde de inse att de lever i en helt ny värld: och den kontroll de tidigare trodde sig ha (vilket redan innan sociala mediernas genomslag och när språkutvecklingen innebar att ord blev generiska) inte fanns då. Och sannerligen inte nu. Det är ett ytterligt analogt sätt att se på varumärken, och framförallt omöjligt i en framtid där så mycket kommer att finnas skrivet, sagt och taggat på nätet. Den aversion de startar mot såväl “riktigt teflon” som mot sitt huvudvarumärke DuPont är knappast värt det. Vidare: jag tvivlar starkt på att Google någonsin skulle se det som negativt att någon säger “att googla” även om de söker på någon annan sökmotor. Men DuPont lever kvar i en gammal brandingvärld. De borde komma på vår kurs om sociala medier så lovar jag att ta en privat genomgång om hur varumärken faktiskt fungerar i en ny disruptiv medievärld. De kan förslagsvis ta med sina immaterialrättsjurister också – de verkar sannerligen behöva en duvning.

Att behålla de bästa

Efter Bringéusaffären (om det hela i stridens hetta har jag skrivit på deepedition.com) så är det många i branschen som känner oro. Självklart jag också. Jag har under sex år dissat och bashat branschmedierna, företag som gör fel beslut i sina kontakter med sina kunder osv. På min andra blogg, den mer privata (eller personligt hållna) har jag skrivit åsikter som inte är comme il faut för PK-aktiga och rädda pressmänniskor. Precis som Brit påpekar så har jag fått försvara min blogg och mitt bloggande många gånger; först utifrån att det var något konstigt, sen utifrån att jag gjorde det och nu utifrån det jag skriver. Måhända är bloggarna fortfarande en marginell företeelse men onekligen tar vi oss in mot kärnan – om inte annat visar hela Bringéus-affären just detta.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Utan att de bästa kreativa hjärnorna, de mest flagranta strategerna knappast kan få några jobb utifrån det sätt som P&G nu anser vara det rätta. För det är ofta människor med liten kunskap om hur man är politiskt korrekt och ofta högljudda åsiktsmaskiner som gärna pratar (eller skriver) först och om de har tid att ens göra det, tänker sedan. Och det skulle knappast vara svårt att hitta såväl korkade som utanför sin kontext “kränkande” uttalanden från såväl mig som många andra inom branschen.

När man tittar på en ny generation av blivande anställda så är det några saker som är intressanta: de är individualister, jobbet är inte allt och de är otrogna mot sina varumärken om inte varumärket uppfyller det som förväntas. Det är också individer som vet sitt värde. Varje person blir mer och mer ett personligt varumärke. Det innebär att de vill inte ägas utan äga. Det vill säga (när det gäller employment branding): ett företag kan inte äga sina anställdas tankar – inte ens deras tid, utan det hela handlar om att företaget måste göra det värdefullt och meningsfullt för sina anställda att göra goda saker för företaget. Om företaget väljer att tysta sin medarbetare kommer den medarbetaren knappast att älska företaget mer, eller tiga still utan vid bästa tillfälle berätta om vad som hänt och dissa företaget. Så employer branding handlar om samma saker som annan branding: att skapa en positiv relation där varumärkets erbjudande fyller de behov konsumenten/arbetstagaren faktiskt har. I grunden handlar det helt enkelt om ett grundläggande paradigmskifte i hur vi ser på anställda: om den anställde förut var till för företaget som en del av ett kollektiv så är vi idag på väg mot en syn där företaget är till för den enskilda individen som väljer att lägga sin tid och sin kunskap till företagets förfogande.

Utifrån detta är P&G:s handlande huvudlöst. Och frågan är hur man i slutänden tänker sig, som företag med mycket strikta uppförandekoder och regler mot bloggande och sociala nätverk, att behålla de allra bästa. En vis man sa till mig, när det gällde kreativt arbete, att “alla företag behöver en Zlatan, men Zlatan måste få vara Zlatan annars byter han lag”.

Jag tror helt enkelt att ett sånt här handlande inte skyddar varumärket utan skadar det. I längden eftersom det innebär att de bästa, men ibland vildaste, hjärnorna helt enkelt inte kommer vilja underställa sig såna här regler. Oavsett om personen syns eller inte så krävs det starka personligheter, med hög kreativ relevans och personlig integritet för att ett varumärke ska växa sig starkt och intressant imagemässigt. Det gör inte P&G just nu.

Annika Lidne har skrivit om ungefär samma saker under dagen. Läsvärt utifrån att hon analyserar det i tre perspektiv: bloggaren, media och företaget. Senare under dagen kommer antagligen en postning på Same Same But Different runt media och bloggar med utgångspunkt i Bringeusaffären.

Uppåt väggarna

I samband med att Colorama och Mio gör sin framgångsrika samverkan officiell med tapetkollektionen Mio Color Collection så förklarar Micael Dahlén att

Det är dyrt att etablera en ny produkt under ett nytt varumärke. Att bredda sig är ett tacksamt sätt att minska riskerna och öka vinsten.

Jag vet inte om han har hittat ett helt nytt bevis på att brand stretching är bra eller om han är felciterad eller om han pratar i nattmössan. Det känns onekligen lite underligt i varje fall. Självklart är det så att Mio som tapetvarumärke inte är helt uppåt väggarna – det finns konnotationer och ett logiskt samband. Men fortfarande är det så att det är Mio som i mångt och mycket avhänder sig kontrollen av sitt varumärke, och låter det tappas på sin klara koppling till möbler på lång sikt. För visst är det så att det på kort sikt bygger en koppling som är effektiv – men frågan är vad som händer om exempelvis tapetkollektionen blir framgångsrik respektive ökar i antal produkter.

[updated]DuPont jagar sitt generiska varumärke

En person som bokat domännamnet “teflonminne.org” har fått cease or desist-brev från DuPonts advokater. För oss inom branding-biz är det inte så konstigt men tittar man på fakta så känns det som om DuPont borde låtit bli. Det finns inget att vinna för dem i detta. För även om de principiellt har en viss rätt till det hela – så finns det för stora svårigheter, och en för hög grad av negativ PR i det hela. Jämför med Polarbröds märkliga negativa input när det gäller att få varumärket “kapat” av asiatisk populärkultur.

När det gäller min bloggarvän drf som äger domänen teflonminne.se så sitter han säkrare eftersom svenska domännamnsregler är klara över att DuPont inte kan komma och jiddra.

* Sökanden måste ha en rättighet (t ex varumärke eller firma) med giltighet i Sverige.
* Innehavaren av domännamnet ska ha handlat i ond tro när han registrerade eller använde domännamnet
* Innehavaren ska inte heller ha en rätt eller ett berättigat intresse till domännamnet.

Dessa bygger på UDNDRP-reglerna så frågan är varför DuPont ens försöker. För övrigt är det nog snarare så att DuPont tog en rövare – för de kommer ha svårt att uppfylla de rekvisit som krävs i regelverket för att bevisa att de olika teflonminnes-sajterna faktiskt är varumärkesintrång. Det här är ett rätt vanligt sätt att göra: man ber advokater att skicka ett cod-brev med hot om både det ena och det andra: och ett erbjudande om att köpa loss domänen. Om det inte fungerar så händer mycket sällan något – om det inte är ett solklart varumärkesintrång.

Varför sker då det här?

Företag inser att deras varumärken som degenereras till “vanliga ord” inte ger den goda pr som många förut trott. Att “förlora” möjligheten att vara något unikt som kommuniceras via ett namn, respektive att andra kan snylta på ens goda renommé innebär att fler och fler är noggranna när namnet börjar att “verbaliseras” eller använts som generellt namn för ett segment. Exempel på företag som tagit tag i sina varumärken är ex.vis Jeep, Jacuzzi, Apple (med iPod och andra bråk om produkter med gement “i”).

När det gäller just “teflonminne” så kan man se en ren överföring av värden: ett metaforiskt användande där teflonets funktionalitet – non-stick – används för att ge en bild av en mänsklig (o)förmåga. Det är likt att verbalisera varumärken men ändå relativt unikt. Är det negativt (vilket skulle kunna vara ett argument)? Nej, själva metaforen bygger på den positiva del som teflon äger: inget fastnar. Att det sedan använts i en, för människan, negativ del har ingen påverkan på själva varumärket. Ett exempel är McDonald’s försök att få ordböcker att inte använda uttrycket McJobs eftersom det rakt av har negativa konnotationer mot både företaget och den metaforiska betydelsen. Ett annat exempel (tack Rehberger) är Rolls Royce, vars lyxvärden använts i olika liknelser om “X är segmentets Rolls Royce” vilket rakt av innebär ett namnintrång respektive renommésnyltning både på namnet och på varumärkets kärnvärden.

Generiska logotyper som inte säger något

Xerox har släppt sin nya logotyp. Det är uppenbarligen en del i att försöka komma från den (amerikanska) generiska termen “to xerox something”. Liksom att ta bort bilden av att man tillverkar kopiatorer:

The new logo “is one of the most significant changes we could make to disrupt the mental model of our being a copier brand

Och den normala plannerjibbrishen (ibland inser man att man låter som en idiot…)

“engaging and approachable” as well as “technologically savvy and eager to lead in the 21st century.”

Logotypen då? Well. För att ha spenderat arton månader och intervjuat 5000 användare av maskinerna så känns den väl generisk – det känns garanterat som om man sett den förut. Och det har man:

Xbox.

(bilder kommer när jag sitter på en dator med bildbehandlingsprogram…)

tipstack till Jane och de andra på Adlist.

Hur kommer det sig att nästan alla nya logotyper känns jäkligt likartade? Om man tittar på de logotyper som i princip blivit sitt varumärke så har de klart andra värden än snurrande kulor och virvlande stoftmoln (Telia) eller nåt annat som visserligen blir coolt animerat men som knappast känns långsiktigt. Är vi kanske på väg mot en situation där logotyperna blir mindre viktiga? Jag har svårt att se det – å andra sidan: mängden av logotyper som vi möter varje dag blir bara större och större (ta exempelvis alla web 2.0-logotyper som många gånger känns rätt likartade).

Är det så att den strategiska delen av varumärket slutligen lyckats att ta udden av den kreativa formgivningen? Jag är inte säker på att jag – trots att jag är strateg – är så bekväm med en sån utveckling.

Update: Godmorgon Synnöve :). Dagens Media skriver om det idag… Min postning och Adlands är från *drumroll* sjunde januari. Dags att inse att “nyheter” inte alltid är nya när det kommer till gammelmedia…

Privat inte alltid bäst


Fler och fler jobbar på olika sätt via Facebook. Ibland blir det – jag vet inte – lite märkligt när det är privatpersonerna som lägger ut ex. vis ett tips på en tjänst. De bilder som man väljer kanske inte alltid förhöjer seriositeten: eller kan skapa en lätt alienerad känsla. Senaste exemplet är från Poolia som jag hittade i Reklamsverige.

Jag tror visserligen att sociala medier kan vara mycket viktiga för att hitta och skapa relationer till framtida medarbetare. Men frågan är om det alltid är bäst att vara “privat” när man uttalar sig å företagets vägnar.

Lite skåpsrensning

Det var ett tag sedan men det känns som om jag behöver rensa ut lite gamla länkar som ligger och skräpar men som är alltför bra för att låta bli att delge er (och därigenom också läsa igenom själv).

  1. Hasse Brindfors filosofierar över bärkassens reklameffekt och menar att den har stora möjligheter, med ett högt värde som branding-kanal. Men exemplen känns lite tunna.
  2. Nina har skrivit en mycket bra text om varumärken och marknadsföring där hon utgår från att vi väljer våra varumärken på samma sätt som vi väljer våra vänner: det är under förutsättningen att varumärken och mottagaren faktiskt är en relation på samma sätt som en mellanmänsklig relation. Om dessa förutsättningar gäller så menar Nina att mycket av marknadsföringen har missat hur vi faktiskt väljer våra vänner: väljer vi dem som är mest högröstade, snyggast och anser sig själva nog? Eller handlar det snarare om att skapa en inbjudan? Ninas slutsats är intressant utifrån detta:

    Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut “Vad är reklamens budskap?” till “Vad ska vi bjuda in till?” och testar vad som händer. För allvarligt talat känns “budskap” betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

    Jag brukar jämföra varumärken med att flirta och träffa sin älskade – och min slutsats blir ungefär densamma: men med ett ytterligare perspektiv – attraktionen.
    Samtidigt måste man onekligen inse att även detta inte är enkelt. I en bloggpost diskuterar Berglund sin känsla av att bli manipulerad.

  3. Jerry Silfwer aka Dr Spinn försöker definiera vad PR är. Knappast det enklaste att ge sig på men han lyckas rätt bra ändå.

    Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).
    PR blir därför snarast relationer till publiker!

    Diskussionen efter postningen fördjupar också det hela.

  4. Alla kanske inte kommer ihåg årets märkligaste stunt: Medisondatorerna. En lätt manierad direktör förklarade att de skulle sälja datorer för en tusenlapp och fick oerhört mycket media. Det hela byggdes vidare med uttalanden om politisk karriär. Aleborg Solutions marknadschef Sulo fick oväntat en T-shirt (tipstack Alter Ego) från företaget Geektown efter att påpekat att hans pengar för datorn nog var borta. Vad stod det på den? “Jag beställde en laptop av Medison och allt jag fick var den här t-shirten” såklart.
  5. I samband med att fler och fler arbetsgivare använder såväl Google som sociala medier för att kolla upp sina potentiella anställda så ser entreprenörer möjligheten att erbjuda tjänster som på olika sätt kan rensa eller förändra eventuella ofördelaktiga omnämnanden om personen. Ett exempel är Reputation Defender.
  6. Jay Deragon skriver om Creative Strategy Advantage. En rejäl kaka att bita i.

Dumheter

Företaget som utvecklar 3D-världen Entropia heter MindArk. De har nu fått för sig att företaget Mindpark, som utvecklar nya medieidéer för gammelmedia, gör intrång på deras varumärke. Dumheter. Och det vet juristerna eftersom de försöker med att köra en cease or desist. Men de ger sig på fel person: VD Joakim Jardenberg är samme person som bråkar med Google och fr a med Vägverket om sin registreringsskylt.

Polarbröd borde göra tvärtom

Polarbröd har fått reda på att deras logotyp används på tröjor i bland annat Japan. Och har valt att gå stämningsvägen:

Det är direkta plagiat, de har kopierat vår logotyp utan att ändra ett dugg, säger Helena Rönnmark, informatör på Polarbröd.

De kräver nu att företagen ska sluta med detta ((DN har en fullkomligt galen rubbe: “Brödföretag säljer kläder”. Det är ju just det som de inte vill…)).

Varför känns det som om Polarbröd totalt missförstått branding-teori? Det här borde de vara lyckliga över, använda i sin marknadsföring och självklart bygga vidare utifrån samma måtto som att andra varumärken välkomnar när folk använder sig av deras logotyper som markörer på fr a T-shirtar. Det som Polarbröd inte förstår är att de inte “äger” logotypen på det sättet. Och de sätter effektivt stopp för eventuella inspel på exempelvis den japanska marknaden eftersom man säger till folk att man inte gillar brand fans.

Det här är kanske den svåraste lektionen vi som varumärkesstrateger har att lära våra kunder: att släppa kontrollen, tänka tvärtom mot förut. I det här fallet stör inte tröjorna Polarbröds affärer – det är ingen konkurrens utan snarare en möjlighet att skapa buzz, att bygga varumärkeskännedom och lovemarks. Japan har under flera år haft en mycket positiv utveckling när det gäller att gilla svensk kultur och svenska varumärken. Att få sin logotyp på en T-shirt är att bli en viktig markör i populärkulturen, det innebär att man har öppning till att skapa lite kult runt sitt varumärke. Om man väljer att inte ta till trademark-lagstiftning, om man väljer att inse att man tjänar mer momentum genom att underblåsa en sån här utveckling istället för att kväsa den.

Polarbröd har helt enkelt reagerat med ryggmärgen och har inte kunskapen om hur brands idag fungerar kontra brand ambassadeurs och early adopters.

Strutsteknik när det kommer till det egna varumärket

Det finns uppenbart fortfarande ett visst ointresse när det gäller att förstå kopplingen mellan att ge god service och bygga varumärke. Signaturen Jonas skriver apropå Goss’ restaurangbesök:

Vilka mähän ni måste vara verkligen! fan slösa bort tid(!) på att skriva om servicen.. har man liksom inte något bättre för sig undrar man.

Liksom att Kenneth skriver:

Varför inte kontakta restaurangansvariga istället för att ”ormgropa” på en blogg? Det hade jag gjort

Svaret är egentligen enkelt. Men jag lånar ett citat från Bruce Temkin på Forrester (ur Customer Experience Index) för att förklara:

Tidigare när någon hade en dålig kundupplevelse spreds den erfarenheten kanske till tio andra. Nu talar samma person om sin dåliga erfarenhet till tiotusentals genom Facebook, Myspace eller sin blogg.

Det finns en gammaldags syn i de kommentarerna: att man inte ska skriva om sina upplevelser. Vilket dels får mig att undra om personerna inte läser restaurangrecensioner i sina lokaltidningar eller söker info om vilka matställen som är bra/dåliga innan de bjuder någon på lunch eller romantisk middag. Vidare har många i reklambranschen sett sociala medier utifrån ett traditionellt push-format: att man skapar lite slogantävlingar och stoppar in lite varumärken här och var så har man hängt med i utvecklingen. Inget kan egentligen vara mer fel: sociala medier handlar om interaktion – och just när det gäller varumärken är det minst lika viktigt att lyssna och svara, istället för att försöka att tysta och köra över. När Anna Serner mfl startade tjänsten Svenska Klagomål var det många som skakade på huvudet – varför skulle man köpa en tjänst som berättade hur dålig man var? Problemet med huvudskakningarna och ignoransen är att man därmed väljer bort en av de viktigaste ingångarna när det gäller positionering och målgruppskännedom.

Tyvärr är det just det som det många gånger handlar om: att ignorera att det pratas om ens varumärke. Det är för mig helt osannolikt intressant (och självklart ser jag till att vi kapitaliserar det) att så många företag investerar stort i sina varumärken – men glömmer att skapa förutsättningar för att kunna följa det genom att lägga örat mot marken. Idag handlar det om ett mycket mer enkelt sätt att auditera, nätet är den viktigaste tendensgivaren. Men mycket få använder sig av de digitala auditeringssätt som finns. Självklart är det fortfarande så att man bör göra en grundlig brand audit med jämna mellanrum – men det dagliga operativa kan ske på ett mycket mer enkelt sätt.

Relation och utbud – två olika målgruppspositioner

Det är inte utan att det delvis känns som att Engberg har rätt men samtidigt sparkar in rätt öppna dörrar (och gör en rätt generalistisk tolkning) när det gäller det han kallar “åldersfixeringen i medier och reklam”. Han har rätt i sin grundpremiss:

Förr i tiden slutade de över 50 år att konsumera, och de var oerhört trogna sina gamla varumärken. Idag är man inte det. Idag är alla otrogna. Verkligheten har förändrats, men reklambranschens argument är desamma.

Förutom detta så vet vi att nästan 80 % av alla inkomster ramlar ner i 50+arnas fickor vilket borde innebära att vi borde – och många faktiskt tittar på att kommunicera med den åldersgruppen.

Men han gör ett felslut: de som förut såg sig själva som just sin egen ålder ser sig idag som mycket yngre och relaterar till yngre i sitt medvetande. Samtidigt gör han en rätt dålig omvärldsanalys när han säger att inga äldre får komma fram: vi har ett antal av Amelia Adamos tidningar som riktar sig mot en äldre målgrupp, tittar man på personer som fungerar som såväl nyhetsankare som programledare i reklamkanaler – fr a TV4 så handlar det om personer som minst är 35+. Reklamen har förändrats och tar man skönhetssegmentet så riktar det in sig på “age”-positionen liksom att Doves omtalade reklam minst är lika mycket inriktad på att tala till de som inte längre tillhör tjugoårsåldern.

Samtidigt utgår också Peppe från att relationer med varumärken byggs snabbt och kortsiktigt – snarare behöver varumärken med intresse att bygga relationer just rikta in sig på de yngre: eftersom det är de som ska konsumera en längre tid. Genom att bygga relationer och lovemarks så kan man överleva på ett annat sätt i en tid där brandscape är divergerat och där konsumenterna kräver mer och mer i utbyte mot sin trohet.

Det som kommer att märkas mer och mer är att reklamen nivelleras mellan utbudsreklam som mer och mer kommer att vara inriktad på den mest köpstarka gruppen: de äldre medan varumärkesreklamen kommer att byggas utifrån den grupp som man kan skapa en relation med – dvs. den yngre gruppen (MeWe).