och som vanligt har Richard Branson fattat saker tidigare än någon annan:
CSR är inte välgörenhet
Leave a reply
Category Archives: Buzz
What a SLU(t)
Alltså. Jag har tänkt att skriva om SLU:s kampanj “Klimatets vänner” men Brit har gjort det så bra här och här. Själva kampanjen finns numera också på YouTube – något som en “Joel Dahlquist” påpekat för ett antal bloggare. Till mig skrev han insmickrande att
Och tack för en sansad och nyanserad blogg, du har en röst som känns lugn och trygg i den lätt skrikiga bloggosfären. Jag undrar vad du tycker om SLU:s kampanj Koldioxidens Vänner som det snackades en del om förra veckan och som hade plattform på youtube (youtube.com/koldioxidensvänner). Nu har själva kampanjsajten kommit upp och många är mycket kritiska till att ett statligt universitet marknadsför sig på det här sättet. Vad tycker du?
Vad jag tycker? Att den är dålig. Den bygger på “double jeopardy”: att säga något som man egentligen inte menar utan att man vill visa på motståndarnas dåliga argumentering genom att använda desamma. Funkar i vissa fall men i det här fallet så är det helt enkelt ett riktigt dumt val:
- Klimatfrågan är viktig för många. Men den innebär också att många människor inser att de måste ge upp saker som är viktiga för dem. Det är något som människor ogärna gör – det är mot den mänskliga naturen: har vi fått ett behov tillfredsställt är det mycket svårt att motivera sig för att gå tillbaka. Att då utmana detta genom att “ge” människor argument för att låta bli att förändra sitt liv och ge upp exempelvis bilkörning etc. är dumt och kontraproduktivt. ((Märkligt är att Johan på Stimulansbloggen anser att kampanjen grönmålar SLU, då han ska vara adjunkt och doktorand inom marknadsföring.))
- Universitet ska göra reklam, och vara opinionsdrivande. Men de måste vara jävligt noga – och se till att använda sig av sin kunskap och sitt vetenskapliga kunnande – inte använda någon annans dåliga argument för att marknadsföra sig själva. Den här kampanjen har bara gett de som anser att statliga organisationer inte ska få göra reklam eller vara opinionsbildande (ex.vis den rätt oheliga alliansen av Timbro och vänsterpartister).
Att Joels försök till att sprida viralen är genomskinligt: han har helt enkelt inte (heller) gjort en vettig målgruppsanalys. Att skicka ut, visserligen semipersonligt hållet men knappast övertygande, ett sånt brev till mig innebär att man inte läst det här, eller brytt sig om att kolla av vilka som Brit skrivit om och följa tråden. Till Stimulansbloggen har han skrivit
“Jag är indragen på den här kampanjen för att jag är intresserad av dessa frågor och jag antar att man skulle kunna säga att jag sköter “PR-delen” av den.”
vilket ställer frågan om Raisanen Creative gör det ideellt? Eftersom det annars klart strider mot WOMMA:s etiska regelverk (så gör även mailet till mig).
Ethical word of mouth marketers always strive for transparency and honesty in all communications with consumers, with advocates, and with those people who advocates speak to on behalf of a product.
För dels skickar han det från sin jobbadress och dels berättar han inte rakt av att han fått en betald uppgift att delge oss bloggare det hela.
Visst – han får folk att skriva om det men knappast det positiva genomslag som det var tänkt. Och att riskera WoM-marketing genom att inte göra rätt, och följa bra regler som är uppsatta gör mig irriterad.
Joel själv då? Enligt mailadressen jobbar han på en byrå Raisanen Creative med adress i New York. Så mycket mer finns inte om byrån att hämta mer än att de jobbar med digitala strategier och däribland med webbyrån Noisy Cricket.
Prata med alla eller med ingen
Jag håller på att läsa Most Contagius-rapporten, det diskuteras om vad som blir The Big Thing och jag skrev min Next Please-postning. Så kom jag att fundera över de olika delarna som är min internetpersona. Vad som skiljer dem åt och man skulle lite krasst (och jävligt generaliserande) kunna säga att
- På Facebook finns alla – men man pratar inte med någon (generellt sett alltså: den interna mailen används ju rätt flitigt)
- På Jaiku finns ganska få men man pratar med alla – även med dem som inte är i ens kontaktlista.
Det kanske är det här som är en viktig sak att ta med in i diskursen om sociala medier som marknadskanal: att Facebook faktiskt inte är fullt ut den WoM-möjlighet som många försöker att få det till. Eftersom samtalet inte är så speciellt intensivt: det liksom drunknar i alla applikationer man ska försöka pyssla med. Medan Jaiku (och Twitter även om dess funktionalitet är lägre enligt mig) är mindre fullt av störande delar och därmed verkligen blir ett samtal – och därmed skapar incitament för relationsmarknadsföring.
Polarbröd borde göra tvärtom
Polarbröd har fått reda på att deras logotyp används på tröjor i bland annat Japan. Och har valt att gå stämningsvägen:
Det är direkta plagiat, de har kopierat vår logotyp utan att ändra ett dugg, säger Helena Rönnmark, informatör på Polarbröd.
De kräver nu att företagen ska sluta med detta ((DN har en fullkomligt galen rubbe: “Brödföretag säljer kläder”. Det är ju just det som de inte vill…)).
Varför känns det som om Polarbröd totalt missförstått branding-teori? Det här borde de vara lyckliga över, använda i sin marknadsföring och självklart bygga vidare utifrån samma måtto som att andra varumärken välkomnar när folk använder sig av deras logotyper som markörer på fr a T-shirtar. Det som Polarbröd inte förstår är att de inte “äger” logotypen på det sättet. Och de sätter effektivt stopp för eventuella inspel på exempelvis den japanska marknaden eftersom man säger till folk att man inte gillar brand fans.
Det här är kanske den svåraste lektionen vi som varumärkesstrateger har att lära våra kunder: att släppa kontrollen, tänka tvärtom mot förut. I det här fallet stör inte tröjorna Polarbröds affärer – det är ingen konkurrens utan snarare en möjlighet att skapa buzz, att bygga varumärkeskännedom och lovemarks. Japan har under flera år haft en mycket positiv utveckling när det gäller att gilla svensk kultur och svenska varumärken. Att få sin logotyp på en T-shirt är att bli en viktig markör i populärkulturen, det innebär att man har öppning till att skapa lite kult runt sitt varumärke. Om man väljer att inte ta till trademark-lagstiftning, om man väljer att inse att man tjänar mer momentum genom att underblåsa en sån här utveckling istället för att kväsa den.
Polarbröd har helt enkelt reagerat med ryggmärgen och har inte kunskapen om hur brands idag fungerar kontra brand ambassadeurs och early adopters.
PR-branschen som spammare
Blogge Bloggelito, en politisk bloggare inom libertarianistisk anda, har blivit sur på de olika PR-byråer och personer som försöker få publicitet genom att skicka pressmeddelanden och andra saker till bloggare med många läsare. Många kommentarer runt postningen menar att Blogge överdriver men jag tycker ändå att problemet är viktigt. Vi hatar spam som gör reklam och reklambranschen har blivit hårt reglerad genom opt-in-lagstiftningen för mailvertising. Men när det gäller PR finns det uppenbarligen en gråzon. Och självklart – det är knappast så att det rent kvantitativt är ett problem men det kan onekligen innebära att många bloggare till slut tröttnar på att få sin mailbox fylld av obeställda pressreleaser och “intressanta” publiceringsförslag. Precis som när det gäller både user generated, telemarketing och buzz marketing så är ett av problemen att många som använder sig av formaten inte tar vägen över att konsekvensberäkna varje kampanj utifrån hur stort mått av ingrepp på mottagarens personliga integritet det innebär. Och PR-branschen är på väg att möta samma regleringshets som reklambranschen lider under – vilket borde stämma till eftertanke.
En digital era
Framtiden? Lotta Holmström har samlat ett gäng bloggare för att ta pulsen på webb X.0.
Anton fortsätter diskussionen och i kommentarerna finns mycket matnyttigt. Och de långa postningarna finns såklart på vars och ens bloggar:
Media Culpa (själv blev jag förvånad – Hans, du har väl bloggat längre än februari 04?)
Beta Alfa (en av de få som fortfarande är ytterst hemlig :))
Jardenborg (med sitt nya projekt mindpark)
Nina Åkestam (plannertankar)
Alter Ego (den enda i princip utanför media/pr/reklamvärlden – även om jag vet att hon har ett förflutet i densamma…)
Jonas Carlsson
Björn Jeffrey
Och Bison sammanfattar det hela briljant (mao – kunde inte sagt det bättre själv: eller i varje fall inte lika kortfattat):
Förtroende är hårdvaluta i ett allt högre informationsbrus. Och det är den som hittar vägarna till att bygga förtroende på de nya kommunikationsarenorna som är vinnaren. Frekvens, stringens och transparens tror jag är tre nyckelord för att göra just det.
Skalad salt kampanj för konstig kaviarmix
Kalles Kaviar. “What?” säger ni då – det är väl inget nytt varumärke? Nä, men den buzz som de skapat genom att göra något så vansinnigt som Kalles Randiga Banan var det länge sedan jag såg. Det skrivs i snart sagt alla media och imorse hörde jag hur man i P4 Dalarna diskuterade det – och nämnde “Kalles Kaviar” fyra gånger.
Men, säger nån, är det inte väldigt mycket negativ PR? Alla som skriver verkar ju tycka det är rätt läskigt med banan och kaviar? Jo. Men i det här fallet gäller tesen “all pr är bra pr”. För jag gissar att Kalles Kaviar med banan säljer rätt ok – eftersom konsumenter blir nyfikna på något som verkar så galet. Och det som händer är att konsumenten går till kaviarhyllan, och även om han eller hon inte väljer Kalles Randiga Banan så finns medvetandet och preferensen av namnet i att välja någon produkt av Kalles Kaviar. Motståndet mot det nya (konsumentens konservativa sida) kan innebära att grundprodukten säljer bättre.
Vad är “traditionell” marknadsföring?
Det är inte första gången man läser att företag X inte marknadsför sig alternativt inte använder sig av reklam. I det här fallet är det Realtid som slirar omkring:
Bakom We:s framgångssaga finns ingen traditionell marknadsföring
Tidigare har branschtidningen Resumé slirat i sin rapportering om Cheap Monday. Man kan då fråga sig: vad är marknadsföring? Och vad är “traditionell” marknadsföring – egentligen? Det We/Wesc (hur ska de ha det egentligen) gjort är att utveckla det sätt som alla varumärken måste leva av: att använda sig av ambassadörer, och inse att det är användarna/kunderna som faktiskt säljer produkten i slutänden. Och självklart är just buzz respektive relationsmarknadsföring/ambassadörer möjligt att utveckla mycket långt. Men det är inte nödvändigtvis så att det är det enda sättet. Att säga att We inte gjort reklam är okunnigt – de såg bland annat till att uppröra såväl pk-feminister som andra med sina första kampanjer. Det man kan slå fast är att journalister uppenbarligen inte förstått vad modern reklam handlar om: att arbeta med en multipla kanaler, en mediemix som sträcker sig över ett antal medieslag och där konceptet styr – inte innehållet. Frågan är om inte reklamtröttheten byggs av okunniga journalister istället för av den reella mängden reklam.
Använda Facebook – Marknadsföraren
Facebook fascinerar. Själv har jag funderat en del över hur man faktiskt ska kunna använda det som marknadsförare, som varumärkesägare etc. Jag tror inte att annonsering egentligen är det mest effektiva sättet utan det handlar om produktplacering/varumärkespositionering, buzz och framförallt – att integrera Facebook i kommunikationen från andra kanaler.
Produktplacering – helt enkelt att antingen skapa moduler som direkt pekar på ett specifikt varumärke. Exempel är Unleash My Dell eller UPside Card Balance Checker kopplat till VISA. Andra sätt är att sälja in sitt varumärke i andra moduler – exempelvis när det gäller olika gåvor och “pokes” (Amazon och iTunes finns redan inkorporerade lite överallt). Det borde också vara en självklarhet för innehållsleverantörer att skapa en modul för att vidarebefordra sitt innehåll och därmed bygga in en varumärkeskännedom (finns många redan exempelvis Forbes Stock, Sky.
Många tänker nog att Facebook mest fungerar för livsstilsvarumärken men jag tror att man då fortfarande tänker i masskommunikationsperspektiv. För en B2B eller en nischad konsumentproducent handlar det snarare om att bjuda in sina befintliga kunder till att vara med i olika grupper. Visserligen tycker jag att gruppfunktionaliteten fortfarande är väl basic och utbudet är för stort för att det ska vara möjligt att effektivt kunna hitta grupper, men förhoppningsvis kan det finnas ett intresse från Facebook att utveckla den funktionen om man får heads up om att många företag vill använda sig av den. För marknadsföraren handlar det ändå om att bygga in Facebook i annan kommunikation – bjuda in potentiella kunder och även berätta om att man finns på Facebook i annan marknadföring – ett exempel är vår byrås designdag Omform där vi skapat en grupp som sedan omnämns i annan marknadsföring.
Jag tror också att det inte dröjer så länge innan Buzzador och liknande buzz marketing-företag försöker att skapa relationer genom Facebook (antagligen försöker de redan). Problemet med detta är att för mycket tryck från “köpta vänner” innebär att användarna kommer att bli mer och mer försiktiga med vilka man kopplar ihop sig med. Däremot tror jag att det här är en mycket bra väg att gå för olika NGO:s men då genom att söka rätt på de personer som faktiskt är intresserade. Exempelvis genom att hålla koll på personer som använder sig av moduler i stil med Causes och Justgiving.
Det jag är oroad över är att företag och marknadsförare inte kommer att använda sig av Facebook utifrån kanalens kärnvärde – den sociala interaktionen. Ge mycket få mycket tillbaka. Håll kommunikationen igång och skit i informationen.
När user generated löper amok
Ett av de senaste exemplen på hur trenden om användargenererad marknadsföring via tävlingar och YouAreTheAdman-frenzy ibland verkligen tappar bort sig själva är historien om Sloggis bum-fight vars sammanfattning kan läsas hos Adland. Själv struntar jag i de eventuella etiska frågorna men hela idén är helt enkelt ogenomtänkt. Det är intressant att företaget åkte på samma näsbränna i JapanHolland (tack Åsk) för några år sedan men lärde sig inte läxan. Jonas på Planning.se skriver en rejäl drapa.
För tillfället finns det ingen hejd på antalet mediaval där det ingår typ-viral user-generatedtävling. Oavsett produkt. Oavsett målgrupp. Oavsett om det finns någon som helst marknadslogik så är det web2.0 som ska gälla. Det är ungefär lika vettiga investeringar som när alla bara skulle ha en webbsida för några år sedan. Då var det webbknackarna som skar guld med tälgkniv, idag är det de nischade buzz- och viralwebbyråerna som ploppar upp lite överallt. Vissa gör bra grejer, andra låter kundens dåliga omdöme avgöra. Det är synd. För det skapar en utspädning av formatet – snabbt håller en potentiell kanal helt enkelt att bli överutnyttjad och det av för många dåliga idéer.
Det är i detta som min skepsis till att använda sig av user generated-reklam ligger: att man väljer att använda kanalen utan att faktiskt fundera om det är rätt kanal, om man når målgruppen och om såväl varumärke som produktkoncept har relevans för kanalen. Och framförallt känns det ibland som om man hellre kör på en tävling i web2.0-tappning än att faktiskt hitta en hållbar idé att bygga ett integrerat koncept runtomkring.
Affärsnytta med Facebook?
Jag har valt att köra öppna kort på Facebook. Precis som här. Och eftersom årets Omform handlar om Virtual for real så är det självklart att dels skapa en grupp för eventet på Facebook och dels försöka att få byråns medarbetare att smaka lite på det senaste i sociala medier-frenzyn. Men det är självklart inte helt lätt och precis som Brit på JMW påpekar känns Facebook fortfarande väldigt collegeaktigt när det gäller applikationer och moduler. Samtidigt tror jag, precis som hon, att det finns en affärsnytta i att som konsult och tjänstesäljare faktiskt öppna upp och berätta lite om sig som person. För varje konsult säljer inte bara sin kunskap utan också sin personlighet – att bygga sitt personliga varumärke blir viktigt även om man arbetar utifrån ett gemensamt kollektivt företagsmärke.
Problemet med svenskar är att det lätt blir en väldigt hög grad av trend, vilket innebär att dess baisse blir både brant och hård. Många upplever att de inte fattat Facebook eller att det inte var deras grej. Facebook är ju egentligen bara ett rum – vad som händer därinne bestäms av vad man fyller det med. Vilket gör att det är spännande att se vad den svenska delen av Facebook kommer att utvecklas till.
En annan spin-off är att Facebook också gett fart i andra nätverkstjänster, som LinkedIn. Något som kan tyckas ologiskt men inte är det. När en användare inser potentialen i att få nätverka i ett nätverk så kommer man ihåg de andra också.
Dagens snackis = dagens viral?
Idag har det skrivits mycket om [[Justine Ezarik]] och hennes 300-sidiga teleräkning från AT&T för hennes iPhone. Och hon har lagt ut en film på YouTube. Det intressanta med den filmen är ändå slutet. Där statas meddelandet: “Använd e-billing. Spara skogen” och blogadressen tastyblogsnack.com (hennes blogg – som verkar vara totalt nere på grund av all trafik). Och vänta – plötsligt ser man att Justine Ezarik inte är något annat än… hm… en som gärna berättar hur man gör virala videos… Och hon är rätt vanligt förekommande på YouTube. Och onekligen kan man fundera över vilket av e-billingföretagen som betalat henne för att få sån här schysst PR (i det här fallet från Macworlds rewrite):
Justine har nu valt att byta till e-faktura, så förhoppningsvis tar det nu lite längre tid innan jordens skogar försvunnit helt.
Eller hur AT&T inser att det gör ont att göra fel: How many trees did your iPhone bill kill?
Det här visar kanske att journalister måste göra sin hemläxa lite bättre. Fast det är klart – som marknadsförare blir man ju rätt glad när man inser att journalister inte riktigt tar sig tid att kolla upp “den där amatören som säger något”. Allt kan vara reklam. Antingen för någon som sponsrar Justine, eller för hennes egen show: iJustine.
Välgjort stunt.
IDGs Carl Grape gör en intressant vinkling, vilken visar att IDG ännu inte förstått det virala i Justines (eller tagit reda på vem hon faktiskt är) film:
Bloggaren Jusitine Ezarik var en av dem som startade hysterin kring Iphone-räkningarna, och åtnjuter nu sina 15 minuter i rampljuset efter att hon laddat upp en video där hon packar upp en 300 sidor lång Iphone-räkning ur AT&Ts kartong.
Alla kan inte göra en Cheap Monday
När jag läser om att Cheap Monday och Monki stolt påpekar att de växer utan att köpa reklam så funderar jag över vad man egentligen kommunicerar i stort. Under en längre tid har vi översköljts av idéer om relationsmarknadsföring, WOM och viral buzz. Och självklart – de är kanaler som är mycket viktiga. Men problemet visar sig när Örjan R och Cheap Monday påpekar att PR-vinsterna handlar om artiklar som hänsyftar företaget till “unga och nya entreprenörer”. Hur mycket man än kan driva fram ett varumärke på det så är det svårt att uppehålla varumärkets värden utifrån det – fr a måste man låta varumärket växa och mogna. Att hänga kvar i “gasellsvängen” blir svårt och i slutänden blir man ett varumärke utan substantiella värden och istället gårdagens nyheter.
Branschen och vi planners har pratat om det ofta – men ibland känns det som om vi glömmer våra seriösa idéer eftersom alla Web2.0-grejer är så coola och virala filmer känns så fräscha och nyskapande: men att inse att all marknadsföring måste integreras med varumärkets substansvärden och inte leva på sina tillfälliga metavärden borde vara med i varje tanke som vi för fram. Och problemet är ju att “alla” varumärken inte kan satsa all sin budget på att skapa buzz – dels bygger det en inflation i pratet om varumärken och dels kan bara ett visst antal “få plats”. Om däremot buzzen hjälps upp av mer traditionella marknadsföringsinsatser så kommer det bli mer säkert och effektivare relationer. Tror jag. Vad tror ni?
Nina tar en liknande dragning:
Men. Det jag inte fattar (kanske för att jag inte är journalist) är varför alla nya hypes inom marknadskommunikation per definition ska slå ut de gamla. Cheap Monday är en dundersuccé utan reklam. Då är helt plötsligt reklambyråerna illa ute. Eller om någon satsar på förpackningsdesign. Eller PR. Eller web. Eller vad-fan-som-helst.
Ursäkta, men är inte det lite som att dödförklara mjölk för att nån kom på att man började importera kaffe? Vissa gillar bara mjölk. Det funkar för dem. Andra gillar kaffe, men HATAR mjölk och skulle aldrig ta ett glas. Men däremot kan man gärna ta en Loka. Och de flesta tycker väl att kaffe med en skvätt mjölk i är gott. Man gillar det ena, man gillar det andra, men allra bäst blir det tillsammans, liksom.
Precis. I ena änden pratar vi om Long Tail och valfrihet, å andra änden gör reklambranschen precis samma saker som alla andra.
Rom b(r)yggdes inte på en dag
Varumärket Malibu Caribbean Rum startade en tävling där vinnaren skulle få $25k för sin reklamspot för företaget. Och YouTubeanvändarna skulle få vara med och rösta. Men när vinnaren annonserades började användarna på YouTube att göra upprörda uttalanden om att hela tävlingen verkar vara fejk i slutänden. Dels valde företaget att, trots sitt uttalande om att vinnaren skulle koras först kommande lördag, berätta vilken film som vunnit redan i måndags – utan att ens publicerat vilka finalisterna var. I slutänden vet ingen vad det hela egentligen handlar om – dåliga förlorare, dålig etik från företaget eller något annat. (New York Times)
Att det är rätt svårt att få höjd på tävlingar där användare och icke-byråkopplade filmare har förut visat sig och det intressanta i NYT:s artikel är antalet bidrag som kommit in. 270 stycken varav endast ett åttiotal kvalificerade sig. Oavsett hur det ligger till med vinnarfilmen och dess eventuella gömda koppling till företaget så kan man fundera över hur Malibu Caribbean Rum tänkt när de väljer att klanta till informationen runt tävlingen och öppna upp för en sån upprördhet.
Tanken med att skapa såna här tävlingar är att skapa relationer med sina kunder, bygga varumärkesrelationer och positiv pr. Det kräver ännu mer arbete för att säkra upp att effekten blir den – eftersom det är fler som kommer att bli upprörda om man gör fel, än som blir upprörda av traditionell reklam.
Det här är väl egentligen problemet för mycket av de nya reklamformaten som använder sig av icke-kontrollerbara kanaler: man måste göra mycket mer när det gäller såväl strukturell som strategisk planering, och hantera eventuella “kriser” direkt. För fr a user generated-reklam bygger på en målgrupp som består av early adopters, som ofta har god koll och vet sitt eget värde gentemot varumärken. Att dra den målgruppen vid näsan blir mycket dyrt, helt enkelt.
Länkdump om reklam
Brand Autopsy skriver om The Lovemarks Affect. Säger egentligen mer om reklambranschens svårighet att säga “åh, vilken bra teori” om någon reklamare kommer med en ny idé…
Edelman jobbar mot att hitta kontextuell reklamplats som har effekt: Edelman, Newsgator to Create Branded Communities, Conversational Advertising (via Beta Alfa)
I en uppsats från Umeå universitet visar det sig att effekten hos reklamen påverkas negativt av det mått av komplexitet som webbsidan i sig äger. Men också att de förhatliga pop-upannonserna är mest effektiva – på grund av att de är just så irriterande som de är…(Newsdesk)
Briljant. När det stora flygbolaget köpte billboards och förklarade att “We’ve changed” var uppstickaren snabba på att köpa boardsen bredvid och förklarade “We made them change”. Kolla bilden på advertising for peanuts
BizWeek skriver en bra artikel om problemet att idag lyckas få en viral film att faktiskt lyckas – eftersom fler och fler försöker. I mångt och mycket har formatet blivit sitt eget offer – framgången i de tidiga virala filmerna, som upplevdes som hemmagjorda, och YouTubes utveckling har skapat så mycket user-generatedinnehåll att virala kampanjer har svårt att lyckas. Pete Blackshaw från Nielsen Buzz Metrics gör ett mycket tänkvärt uttalande:
If everybody is doing word-of-mouth advertising, who can consumers trust?
(Raising the Bar on Viral Web Ads)
Ett antal marknadsdirektörer och andra ger viktiga insikter runt vart reklamen är på väg idag: Advertising, Under Review
BoR:ed – Backlash i buzzen
Jag har dålig koll just nu på vad som händer i buzz marketing-branschen men ett sånt här inlägg oroar mig lite: sorry buzzador. Man ska aldrig blanda samman sina buzz marketers ekonomi med det man begär att de ska göra.
Saker jag inte hunnit med
Jag har haft en hel del att göra på jobbet vilket innebär att jag helt enkelt inte hunnit skriva så mycket. Så jag dumpar ett gäng länkar som jag hade tänkt skriva om:
I tidningen Mama har man valt att kalla en samlagsställning för “Öresundsbron”. Något som fått Brokonsortiet att surna till:
Självklart är vi inte glada när vårt varumärke missbrukas.
Men konsortiet har fått lov att inse att det inte handlar om ett varumärkesintrång då konsortiet och själva brons varumärke stavas med danskt ö. (Aftonbladet)
Vidare kan man fundera om man ens skulle kommit förbi immaterialrättsjuristen med att försöka få det till ett reellt intrång eftersom det handlar om en metafor – och en bro är inte direkt en “produkt” som är utan allmänintresse och därmed också har ett generiskt värde som metafor i andra situationer.
You Tube väljer att starta en egen prisgala – user generatedversionen av Oscarsgalan. Och på måndag den 26 mars kommer vinnarna att koras på YTAwards. (DN)
Mickey B har samlat ihop storyn om hur Armani totalt misslyckas med att göra reklam som inte upprör folk: Mode som upprör, Armani i trubbel efter reklam om sexturism.
Man kan lugnt säga att GB fått en rejäl buzz runt sin nya glass “Girlie”. På Knuff finns det 226 länkade blogginlägg om det – och de flesta anser att Sveriges Konsumenter – organisationen som valt att “rasa” mot glassläppet är ute och cyklar, även om vissa pk-feminister tenderar att gå på SK:s linje. (DN)
Själv är jag mest fascinerad över hela upplägget – GB insåg självklart att de skulle få spö för glassen, räknade med att det skulle skapa uppmärksamhet i media och därmed också tjäna på det utifrån två linjer: dels en normal uppmärksamhets-pr men också genom att målgruppen för glassen är tweenies, och de ogillar när vuxna säger åt dem vad de ska tycka och tänka – så de kommer att köpa glassen bara för att den nu är ogillad av vuxenvärlden. Samtidigt har Sveriges Konsumenter, vars namnbyte knappast gjort dem mer kända, positionerat sig i medvetandet hos oss konsumenter. Everybody wins, förutom de personer som tror att det här är på riktigt.
Elias påpekar att GB själva verkar ha PR-huvudet under armen: Folk är idioter. Visst?
Internetradiostationerna, vars utbud börjat att intressera annonsörer, kan komma att förlora mycket av sin position då amerikanska copyrightorganisationer vill öka royaltyn för den musik som sänds. Ökningen kan bli till det dubbla vilket kommer att få många stationer att stänga. (Realtid.se)
Sverige bygger varumärke
MSNBC:s artikel om att Sverige kommer att öppna en ambassad i Second Life är bara en av många. Så – Olle Wästbergs idé är onekligen ett perfekt PR-trick för att skapa spinn. Och att sätta Sverige på IT-kartan. Igen. Bra nation-branding. Och även om ambassaden blir en liten skrubb så har man skapat reklam för flera miljoner.
Sweden to open first virtual embassy – MSNBC.com
FOXNews.com – Sweden to Set Up Virtual Embassy in ‘Second Life’
ArsTechnica – Second Life Swedish embassy to lure real-life tourists
Sweden plans embassy in Second Life – smh.com.au (Australien)
Boing Boing: Sweden to be first country with official embassy in Second Life (mest spinnskapande)
Sweden to open embassy in cyberspace – India News
Cyber Diplomacy: Sweden Opens Virtual Embassy in Second Life – SPIEGEL ONLINE
Business Report – Sweden to open embassy in Second Life (Sydafrika)
Monday Breakfast Bender – Offbeat (kanske inte helt positivt…)
Second Life members advised to get first life | Metro.co.uk
Sweden to Open First Virtual Embassy in Second Life – New York Times (Reuters)
Sweden to open first virtual embassy in Second Life – washingtonpost.com
World Hum – Sweden Reveals Embassy Plans for Second Life
Hur mycket är integriteten värd?
Det senaste försöket att använda bloggar som annonsverktyg genom att få till någon sorts “länk”-buzz är ett underklädesföretag ((Nej, jag tänker inte skriva ut namnet eftersom de då får hjälp genom att namnet ökar sin träffpotential liksom att de verkar vara helsnurriga och skicka Trisslotter till alla som nämner deras varumärke…))som skickat ut förfrågan om att bli omskrivna på bloggar. För detta får bloggaren en trisslott… En som funderar över hur bloggarna som gått med på det tänker är I hell-mans värld och medan han funderar över om det verkligen är värt en trisslott att få sitt varumärken nämnt på en sajt så funderar jag över: hur billigt kan man sälja sin integritet? Framförallt som bloggare men även som varumärke.
Ett exempel är Per Jodenius ((Jo, det är han med SAPnet.)), som på sin blogg skriver:
I så fall får du ta en titt här, Evas underkläder erbjuder något för alla smaker. En polare till min handlade hos dem för ett tag och var väldigt nöjd. Han tyckte jag borde tipsa om sajten här på bloggen. Eftersom jag är en snäll vän gör jag som han önskar. Handla lungt nu.
Ingen vet om han har någon vän som faktiskt handlat där, men det känns onekligen lite misstänkt. Så frågan är – hur billig är en bloggares integritet? En trisslott, visserligen potentiellt en högvinst – men annars inte värd mer än tjugofem kronor. Och att göra som Jodenius gör innebär att man lätt misstänkliggörs för att ljuga. Han försöker senare förklara sig vilket gör det hela ännu mer märkligt.
Men är inte det upp till bloggaren själv? Jo. Men även för varumärket som saluförs blir det ett problem i det här fallet – då de valt att skicka mail till massor av bloggare ((Jag har fått två själv. Onekligen känns det kanske inte speciellt seriöst att spamma bloggare.)) och där vissa valt att vara transparenta och berätta om hela grejen, medan andra uppenbarligen tar det hela på rejält allvar och därmed ljuger. Vilket ställer varumärket i en dålig dager. För det är bra buzz om lögnen aldrig blir avslöjad. Men när den blir det är det även varumärket som tappar värde.
En bitsk postning finns om detta hos Media Culpa
Enligt Jimmy så har underklädesföretaget kopplingar till porrklubben Taboo i Malmö… Jimmy gör ungefär samma slutsats som jag:
Om den enskilde individen – och inte yrkesutbildade journalister – ska ha makten på Internet i framtiden så krävs det att han/hon börjar tänka i termer av trovärdighet.
Konsumenten årets reklamare. Men inte så mycket mer.
Ad Age har, i sann user-generated anda och ganska säkert med viss inspiration av Time’s upphöjande av individen till årets person, utsett konsumenten till årets reklambyrå. (Advertising Age med en förklaring av Bloom på How and Why We Picked the Consumer as Agency of the Year). Martin Jönsson har också skrivit en hoper postningar i samma ämne: Konsumenten viktigare än reklambyrån eller hans lista om Så blir du din egen reklambyrå vilket kommenteras hos David: Involve the end-user och Dabitch menar att om nu konsumenten faktiskt fixar uppåt fem reklamspotar till Super Bowl så är det väl så: AdLand. Brand New är däremot lite mer frågande: Really?.
Själv tycker jag det hela är en väldig frenzy och buzz – men jag tvivlar på att det kommer att förändra reklambranschen i grunden. Ja – det är viktigt att lyssna på konsumenten: det är konsumenten som i slutänden “äger” varumärket. Men så har det alltid varit, det är inget som YouTube skapat. Fördelen med den här diskussionen är att fler reklamare kanske inser detta. Är användargenererat nytt? Nej. Slogantävlingar har funnits sen urminnes tid. Och att så många varumärken väljer att låta sina konsumenter vara medskapare är helt enkelt en reaktion på bloggande, YouTube:ande och visar snarare att branschen idag är snabbare på att plocka upp korta trender än man var igår. Och det är bra. Den mest grundläggande frågan: är allt detta verkligen “user-generated” i sin yttersta form? Självklart inte. Allt filtreras i slutänden av reklambyråer, företagens marknadsavdelningar etc. etc. Och mycket av det vi kommer se är skapat av professionella eller semi-professionella, vars relation till varumärket många gånger är lika vag som reklambyråernas. Eller vagare. Så min slutsats är: ja, i år är det konsumenterna som skapat reklamen som omtalats. Åtminstone ser det ut så. Och det hela kommer branschen till godo genom en högre insikt om att konsumenten faktiskt har en egen åsikt – och att varumärket i slutänden ägs av konsumenten. Men det hela är marknadskommunikation i sig. Inte så mycket mer.
Rolf van den Brink, som i sin översikt av 2007 är riktigt söt på något småhundssätt ((jag gillar särskilt hans generalistiska bashande av alla som bloggar:
Bloggare är kastrerade journalister. Också 2007. Bloggare kännetecknas av telefonskräck och av att de inte orkar hitta eget källmaterial. I stället vänder de ut och in på info de har i huvudet eller har hittat på nätet, företrädesvis hos någon annan bloggare. Bloggare som inte känner igen sig i beskrivningen är troligen journalister.)), diskuterar också användargenererad reklam och påpekar det argument jag tidigare fört fram: att det hela handlar om att konsumenten gör reklamen – gratis. Det handlar inte om att varumärken “ger” konsumenten möjligheten utan att varumärken och företag faktiskt “tar” inte bara deras pengar för produkterna utan också deras idéer. Det är fan briljant. Problemet är att det inte kommer att hålla i längden. (Dagens Media)
Influx verkar gå på min linje och flera andra anser att det finns en väl naiv syn på användargenererat innehåll, och då särskilt när det handlar om reklam (och även jag citerar No Mans Blog):
Brands and marketers already overuse and misuse the idea of user generated content. They saw an emerging trend that it’s power lies is in it’s spontaneity and ‘grassrootsness vitality’ and most importantly it’s independence and they are going to kill it softly. Instead of using the idea of loosing control over your brand strategically, first and foremost for driving internal cultural change, they use it tactically (and forcefully) to make consumers do the job for them and that will either backlash of simply bore people away.
(Influx)
Det är en intressant diskurs som pågår – man skulle lätt kunna se att det står mellan en positivistisk skola, som fr a ser utifrån själva reklamskapandet och att detta har en positiv effekt på varumärket, och den mer realistiska effektmätarskolan som ifrågasätter om själva skapandet av reklamen i sig ger någon effekt.