Monthly Archives: January 2008

Reklam fungerar kanske

Jag läser Borlänge Tidning och deras motorsidor (finns inte på nätet) och Per-Olof Andersson skriver om bilbranschens reklam. Utifrån vad Indikat skriver i sitt nyhetsbrev om varumärket Kia och deras satsning på att hitta en ung position förklarar Andersson förnumstigt att det koreanska märket satsar cirka 15 000 på reklam och såld bil. Och Andersson använder ord som “förmodligen förståndigt” i sin analys om varför Kia valt att göra detta. Däremot förklarar han också att det är “långt ifrån säkert” att Kia lyckats att förändra uppfattningen om varumärket men påpekar att det

är ett långsiktigt arbete som beror på mycket mer än vilken reklam man använder sig av

Avslutningsvis berättar han ändå att Kia har lyckats att fördubbla sin försäljning under föregående år men

Vilken betydelse reklamen hade är nästan omöjligt att säga, men den skadade knappast.

Den dagen jag får läsa en allmänjournalist som faktiskt vågar inse att reklamen har en jävla betydelse för försäljningssiffror och varumärkets image – den dagen kommer jag att öppna en flaska champagne. För Per-Olov Anderssons artikel andas inte bara en oerhört låg insikt om vikten av reklam inom bilindustrin men också en unken reklamsyn som fortfarande verkar vara den drivande bland journalister.

Artikelns avstamp är indirekt ett försök att få konsumenten att tänka “men va fan, istället för de där tusenlapparna de lägger på reklam skulle de väl kunnat att sänka priset!” för att sedan försöka att berätta om Kias positioneringsförändring utan att göra det hela för positivt för reklambranschen. Det sista citatet är onekligen intressant i sin fullkomliga logiska kullerbytta.

Det intressanta är att det aldrig är någon som faktiskt problematiserar reklamkritiken. Den första delen: att sänka priset motsvarande den kostnad som reklamen kostar. Hur ska då konsumenten veta att man sänkt priset på bilen? För om det ska komma fram till konsumentens medvetande måste man informera – och det gör man med reklam. Vidare: den utveckling som sker inom bilindustrin när det gäller klimatvänliga(re) bilar skulle aldrig fungera om inte reklamen fanns. Ingen konsument skulle veta att bilarna fanns. Utan reklam kan inte konsumenten heller veta vilka bilar som de ska jämföra vid ett köp. Reklamen skapar också påminnelsen om att “det kanske är dags att byta bil”. Och följer man försäljningen så inser man lätt att reklam faktiskt fungerar när det gäller bilindustrin.

Trots det vill Per-Olof Andersson få det till att reklam bara är en liten (onödig?) del av vad som gör att försäljningssiffror går upp. Han verkar också tycka att positionering i konsumentens medvetande byggs genom andra delar. Frågan är vilka.

Det är lite skrämmande att vi i ett kommersiellt samhälle, där bilindustrin många gånger kan ses som en av de största spelarna när det gäller att använda sig av emotionell reklam, hitta klara målgruppspositioner och gör reklam som både är kvantitativ men då och då rätt unik, har journalister som så inbilskt måste driva en gammal vänstertes om hur onödig all reklam är.

Mitt tips till Per-Olof är att närstudera Bubblan. Där inser man lätt att reklam fungerar. När DDB tog sig an den tyska lilla bilen och valde att ge sig fan på att få in den på den amerikanska marknaden – där den var så fel gentemot gängse syn på vad en riktig bil var, så förändrades också hela reklamvärlden. Den kreativa revolutionen handlade mycket om de taglines som skapade en överraskande försäljningsframgång för VW Bubblan: “think small”, “it’s ugly but it gets you there” och “lemon” ((I slangmeningen “måndagsexemplar”)). Det tillsammans med ett nytt grafiskt uttryck av Krohne och en insikt om att målgruppen nu var mogen för att skaffa sig en andrabil gjorde att det är klassiska annonser som branschen fortfarande fascineras över.

Det är klart reklam fungerar. Inte all reklam, exempelvis känns F&B:s senaste kampanj för Volvo väldigt märklig. Men Volvo hade inte haft sin säkerhet som värde om inte reklamen skapat den bilden i huvudet på folk. SAAB hade inte varit en “designad” bil utan reklamen. Varken BMW eller någon av de andra tyska premiumbilarna hade ens funnits om man inte valt starka reklambudskap runt dem. Det japanska undret inom bilindustrin byggde på att använda sig av smarta men målgruppsanpassade kampanjer.

Checka in i motorn


När jag var ute med min son idag såg jag SAS Inrikesflyget (ni vet – det där “nya” som varit nytt i flera år). Och jag frågade min son om han förstod annonsen. Han tittade på den och sa: “Nej. Vad har motorn med saken att göra.” Ok. Det är lite Olle metar men hallå: för min del ser det närmast ut som man vill att Asta ska krypa in i motorn för att checka in.

Touch down

Snart kommer reklamvärldens största tillfälle upp: SuperBowl i USA. Omsättningen är gigantisk. Och Adland, som förutom en massa andra filmer, också har en i det närmaste fullständig listning och samling av alla reklamfilmer under tidigare SuperBowl, har en spolier om vilka filmer som kommer att visas under matchen. Vem vinner? Vad gäller det sportsliga så är jag ointresserad men jag är onekligen intresserad av vad GoDaddy tänker göra i år…

Hur sexigt är svett, bacon och Scan egentligen?

Scans reklam för “lätta” produkter bygger på en bra idé: att låta frisk och sund livstil kopplas ihop med köttbullar och bacon. Men exekveringen? “Hej, har du något som passar min sunda livsstil” sägs med ett flirtigt tonfall från en kvinna som är svettig och uppenbart ska tänkas som ett motionsfreak. Visserligen har Hot Shots skapat en bild av bacon som något sexigt men ändå.

GMTA?


Att Twitter har en fågel som “pausbild” är väl lite förståeligt – ordet låter som om det har med fåglars läten att göra. Att sedan Jaiku väljer en fågel får mig att fundera över det här med att ha egna idéer. Diskussionen kan gå hur långt som helst – är det något som ofta kommer upp i reklamsammanhang så är det ju “badlander”/idéstöld/kopiering av koncept, tänk och lösningar… Frågan är snarare: vad får oss att medvetet lägga oss nära andra när det gäller en sån här sak. Det är inte ett kommunikativt element av tyngd, och snarare skulle man kunna låta det bygga på vilka galna idéer som helst. Ändå gör man det inte… Hur tänker vi när vi ibland medvetet lägger oss nära konkurrenter eller andra segments marknadsföringsidéer?

Lite för många växlar

Futatsu Industries, en norsk byrå med Mercedes som kund, har råkat drälla med sina skisser och deras markeringstext har bland annat fått något annat än latinska nonsensfraser:

Alleandrety skebilersu ger. Luptatum quisse dolor alisi. Agnisis ea aliscil ilis acing eum vel ullam dispustis. Dolorpe rillut utpat vulla facidui bla. Adignisis aute enit wis nullandigna alis dunt aliquam, ik kekjøpno edrittfr amunche enell eringol stadt.

Onekligen verkar en investering i en papperstugg vara en liten kostnad för den norska reklambyrån… Fast jag tycker det är lite kul ändå (ungefär som tryckorten för Kanal 9:s annonserings-frenzy om Mad Men i veckans Resumé:

“I CAN’T BELIEVE IT’S INHOUSE”

Om man tittar på hela annonsen så finns det mer roande enligt den vanliga driften med vad kunder brukar begära: make the logo bigger…

Update: Diskussionen går het nere i kommentarerna och ärligt talat så är jag osäker på om det är ett misstag eller inte. Det man kan se när det gäller byrån så är det en relativt liten byrå. Det intressanta är att man hittar både Mercedes Benz och Audi i case-listan: något som känns som ett argument mot att det hela skulle vara en medveten kampanj. Å andra sidan är deras “Blog” och “Disclaimer” rejält roande läsning, vilket talar för att de skulle kunna vara så pass tuffa att de trampar sin kund Audi på tårna. Roande (fast inte för dem) är att deras “Visions of future” är “tba” dvs. tomt.

Uppåt väggarna

I samband med att Colorama och Mio gör sin framgångsrika samverkan officiell med tapetkollektionen Mio Color Collection så förklarar Micael Dahlén att

Det är dyrt att etablera en ny produkt under ett nytt varumärke. Att bredda sig är ett tacksamt sätt att minska riskerna och öka vinsten.

Jag vet inte om han har hittat ett helt nytt bevis på att brand stretching är bra eller om han är felciterad eller om han pratar i nattmössan. Det känns onekligen lite underligt i varje fall. Självklart är det så att Mio som tapetvarumärke inte är helt uppåt väggarna – det finns konnotationer och ett logiskt samband. Men fortfarande är det så att det är Mio som i mångt och mycket avhänder sig kontrollen av sitt varumärke, och låter det tappas på sin klara koppling till möbler på lång sikt. För visst är det så att det på kort sikt bygger en koppling som är effektiv – men frågan är vad som händer om exempelvis tapetkollektionen blir framgångsrik respektive ökar i antal produkter.

Det är inte SLU(t) än

(jodå: rubben är till för att reta vissa kommentatorer. Även om det här är Researcher så är jag också deep.ed…)

Leon har hittat grunddokumentet runt SLU:s kampanj “Koldioxidens Vänner”. Och jag står fortfarande fast vid min initiala åsikt: målet är gott men exekveringen är illa tänkt. Nina, som har en av de briljantaste hjärnor jag vet, har funderat:

Har man ett kännedomsproblem? Ett attitydproblem? Ett beteendeproblem? SLU-lösningen är väl anpassad för situationen “alla vet vilka vi är men vi har blivit daterade och ingen bryr sig om oss längre”. Då kan man vrida och vända och skaka om och bygga lager och övverraska. Exempel på det som verkar ha funkat är Show me your Sloggi och Whopper Freakout.
Men SLU som miljöuniversitet är inte Sloggi eller Whopper eller ens Pommac. Och då blir det här väldigt luddigt. Vem protesterar mot vad, liksom?

Jag tror helt enkelt att SLU missat en bit i sin analys: de är inte kända som miljöuniversitet – alltså borde de jobbat med den imagedelen istället för att försöka plussa på vad man tror att man redan är. Helt enkelt skapar man både faran för att göra kontraproduktiv reklam men också att man försöker att höja sig över mängden: problemet är att mängden inte har någon aning om vem det är som höjer sig över den – och det hela blir i bästa fall förvirrat i värsta fall bakslag både för SLU och för miljön eftersom då SLU:s kärnvärden inte är allmänt kända så blir uttalanden som de från Koldioxidens Vänner just de fakta som SLU menar måste finnas.

(Tidigare postning: What a SLU(t))

Ett subjektivt förbud mot reklam

Regeringen lurar på ett förslag om ett förbud mot “sexistisk” reklam (könsdiskriminerande är ordet för dagen). Det hela innebär en rätt stor sak, förutom att det visar att politiker inte förstår sig på hur marknadsföring faktiskt fungerar: det som anses vara fel eller oetiskt skjuter sig själv i foten genom att helt enkelt få liten effekt. Men konsekvenserna av ett förbud är grava:

  1. Det handlar om ett brott mot den kommersiella yttrandefriheten. Redan idag har staten valt att omskära denna yttrandefriheten när det gäller reklam riktad mot barn, när det gäller reklam för tobak och alkohol. Nu väljer man också att föreslå ett förbud mot “sexistisk” reklam: ett förbud som kommer vara oerhört svårhanterat eftersom “sexism” är ett subjektivt värde. Förbudet innebär helt enkelt att staten väljer att vara smakdomare och sätta upp ett antal moraliska regler utifrån oklara och garanterat oprecisa definitioner. Det är den allvarligaste konsekvensen och fortsätter den tidigare gången mot en mer statlig kontroll av människor tankar.
  2. Det innebär att man väljer att helt frångå den kunskap som finns om marknadsföringsteori. Ett varumärke som väljer att göra reklam som i målgruppens ögon är oetisk får ingen effekt. Liksom att regeringen klart visar att man inte har någon tilltro till reklambranschen – trots motstånd från såväl Reklamförbundet som Sveriges Annonsörer.

Update: Andra har skrivit om det. Jonas på Promemorian påpekar att det är ett utredningsförslag som faktiskt förra regeringen initierade (Martin Jönsson beskriver bakgrunden), och att det handlar om “könsdiskriminerande reklam”. Men menar också han att det är en inskränkning av yttrandefriheten:

Själv blir jag ganska ofta irriterad på korkad reklam. Ibland är den sexistisk och förnedrande, som när män framställs som korkade och oförmögna att klara de mest basala hushållssysslor eller när kvinnor reduceras till halvnakna våp. Ibland är den ”bara” allmänt fördummande. Men detta är mina subjektiva uppfattningar som inte bör upphöjas till allmän lag. När det gäller avarter av reklam tycks dock vanliga reservationer mot inskränkningar i yttrandefriheten vara som bortblåsta.

Andra politiker har samma åsikter. Lite förvånande är att Birgitta Olsson, som annars har en mycket hård inställning till sexism, uttrycker sig på följande klockrena sätt:

Sexistisk reklam är korkad, inte kriminell. Jag tror mer på kaxig konsumentmakt och tuff självsanering från näringslivet än stelbent lagstiftning.

Även moderaternas Anna König Jerlmyr går hårt åt det hela:

Släng utredningen( som beställdes av Jens Orback) i papperskorgen och se till att den inte kommer tillbaka. Visst anser jag att man bör kritisera stereoptypa könsbilder, som den nakna kvinnan framför motorhuven, men det innebär inte att vi ska förbjuda människor att yttra sina åsikter. Yttrandefrihet och tryckfrihet är själva grundvalarna för vår demokrati och dem ska vi stå upp för och försvara.

Till alla de som anser att förslaget är bra:

  • Vem ska bestämma vad som är sexistisk reklam?
  • Hur ser en marknad ut som inte får göra reklam?
  • Hur har ni tänkt att en ekonomi ska fungera utan att det finns konkurrens och därmed ett incitament för reklam?

Update: Det är inte speciellt förvånande att den självutnämnde “Reklamombudsmannen”, vars bloggande konstant är inriktat på att så mycket som möjligt reglera och slå undan fötterna på reklam rent generellt, applåderar förslaget.

I Dagens Media utvecklar Birgitta Ohlsson sig däremot lite:

Som liberal feminist tror jag att kampen mot unkna könsroller ska föras genom debatt och med stöd från näringslivet och reklambranschen, inte genom lagstiftning

Hon tror istället på att ge ERK mer plats och även förslaget om en branschen egen (en riktig alltså) reklamombudsman.

Andra bloggar om: , , , , , ,

What a SLU(t)

Alltså. Jag har tänkt att skriva om SLU:s kampanj “Klimatets vänner” men Brit har gjort det så bra här och här. Själva kampanjen finns numera också på YouTube – något som en “Joel Dahlquist” påpekat för ett antal bloggare. Till mig skrev han insmickrande att

Och tack för en sansad och nyanserad blogg, du har en röst som känns lugn och trygg i den lätt skrikiga bloggosfären. Jag undrar vad du tycker om SLU:s kampanj Koldioxidens Vänner som det snackades en del om förra veckan och som hade plattform på youtube (youtube.com/koldioxidensvänner). Nu har själva kampanjsajten kommit upp och många är mycket kritiska till att ett statligt universitet marknadsför sig på det här sättet. Vad tycker du?

Vad jag tycker? Att den är dålig. Den bygger på “double jeopardy”: att säga något som man egentligen inte menar utan att man vill visa på motståndarnas dåliga argumentering genom att använda desamma. Funkar i vissa fall men i det här fallet så är det helt enkelt ett riktigt dumt val:

  1. Klimatfrågan är viktig för många. Men den innebär också att många människor inser att de måste ge upp saker som är viktiga för dem. Det är något som människor ogärna gör – det är mot den mänskliga naturen: har vi fått ett behov tillfredsställt är det mycket svårt att motivera sig för att gå tillbaka. Att då utmana detta genom att “ge” människor argument för att låta bli att förändra sitt liv och ge upp exempelvis bilkörning etc. är dumt och kontraproduktivt. ((Märkligt är att Johan på Stimulansbloggen anser att kampanjen grönmålar SLU, då han ska vara adjunkt och doktorand inom marknadsföring.))
  2. Universitet ska göra reklam, och vara opinionsdrivande. Men de måste vara jävligt noga – och se till att använda sig av sin kunskap och sitt vetenskapliga kunnande – inte använda någon annans dåliga argument för att marknadsföra sig själva. Den här kampanjen har bara gett de som anser att statliga organisationer inte ska få göra reklam eller vara opinionsbildande (ex.vis den rätt oheliga alliansen av Timbro och vänsterpartister).

Att Joels försök till att sprida viralen är genomskinligt: han har helt enkelt inte (heller) gjort en vettig målgruppsanalys. Att skicka ut, visserligen semipersonligt hållet men knappast övertygande, ett sånt brev till mig innebär att man inte läst det här, eller brytt sig om att kolla av vilka som Brit skrivit om och följa tråden. Till Stimulansbloggen har han skrivit

“Jag är indragen på den här kampanjen för att jag är intresserad av dessa frågor och jag antar att man skulle kunna säga att jag sköter “PR-delen” av den.”

vilket ställer frågan om Raisanen Creative gör det ideellt? Eftersom det annars klart strider mot WOMMA:s etiska regelverk (så gör även mailet till mig).

Ethical word of mouth marketers always strive for transparency and honesty in all communications with consumers, with advocates, and with those people who advocates speak to on behalf of a product.

För dels skickar han det från sin jobbadress och dels berättar han inte rakt av att han fått en betald uppgift att delge oss bloggare det hela.

Visst – han får folk att skriva om det men knappast det positiva genomslag som det var tänkt. Och att riskera WoM-marketing genom att inte göra rätt, och följa bra regler som är uppsatta gör mig irriterad.

Joel själv då? Enligt mailadressen jobbar han på en byrå Raisanen Creative med adress i New York. Så mycket mer finns inte om byrån att hämta mer än att de jobbar med digitala strategier och däribland med webbyrån Noisy Cricket.

[updated]DuPont jagar sitt generiska varumärke

En person som bokat domännamnet “teflonminne.org” har fått cease or desist-brev från DuPonts advokater. För oss inom branding-biz är det inte så konstigt men tittar man på fakta så känns det som om DuPont borde låtit bli. Det finns inget att vinna för dem i detta. För även om de principiellt har en viss rätt till det hela – så finns det för stora svårigheter, och en för hög grad av negativ PR i det hela. Jämför med Polarbröds märkliga negativa input när det gäller att få varumärket “kapat” av asiatisk populärkultur.

När det gäller min bloggarvän drf som äger domänen teflonminne.se så sitter han säkrare eftersom svenska domännamnsregler är klara över att DuPont inte kan komma och jiddra.

* Sökanden måste ha en rättighet (t ex varumärke eller firma) med giltighet i Sverige.
* Innehavaren av domännamnet ska ha handlat i ond tro när han registrerade eller använde domännamnet
* Innehavaren ska inte heller ha en rätt eller ett berättigat intresse till domännamnet.

Dessa bygger på UDNDRP-reglerna så frågan är varför DuPont ens försöker. För övrigt är det nog snarare så att DuPont tog en rövare – för de kommer ha svårt att uppfylla de rekvisit som krävs i regelverket för att bevisa att de olika teflonminnes-sajterna faktiskt är varumärkesintrång. Det här är ett rätt vanligt sätt att göra: man ber advokater att skicka ett cod-brev med hot om både det ena och det andra: och ett erbjudande om att köpa loss domänen. Om det inte fungerar så händer mycket sällan något – om det inte är ett solklart varumärkesintrång.

Varför sker då det här?

Företag inser att deras varumärken som degenereras till “vanliga ord” inte ger den goda pr som många förut trott. Att “förlora” möjligheten att vara något unikt som kommuniceras via ett namn, respektive att andra kan snylta på ens goda renommé innebär att fler och fler är noggranna när namnet börjar att “verbaliseras” eller använts som generellt namn för ett segment. Exempel på företag som tagit tag i sina varumärken är ex.vis Jeep, Jacuzzi, Apple (med iPod och andra bråk om produkter med gement “i”).

När det gäller just “teflonminne” så kan man se en ren överföring av värden: ett metaforiskt användande där teflonets funktionalitet – non-stick – används för att ge en bild av en mänsklig (o)förmåga. Det är likt att verbalisera varumärken men ändå relativt unikt. Är det negativt (vilket skulle kunna vara ett argument)? Nej, själva metaforen bygger på den positiva del som teflon äger: inget fastnar. Att det sedan använts i en, för människan, negativ del har ingen påverkan på själva varumärket. Ett exempel är McDonald’s försök att få ordböcker att inte använda uttrycket McJobs eftersom det rakt av har negativa konnotationer mot både företaget och den metaforiska betydelsen. Ett annat exempel (tack Rehberger) är Rolls Royce, vars lyxvärden använts i olika liknelser om “X är segmentets Rolls Royce” vilket rakt av innebär ett namnintrång respektive renommésnyltning både på namnet och på varumärkets kärnvärden.

Generiska logotyper som inte säger något

Xerox har släppt sin nya logotyp. Det är uppenbarligen en del i att försöka komma från den (amerikanska) generiska termen “to xerox something”. Liksom att ta bort bilden av att man tillverkar kopiatorer:

The new logo “is one of the most significant changes we could make to disrupt the mental model of our being a copier brand

Och den normala plannerjibbrishen (ibland inser man att man låter som en idiot…)

“engaging and approachable” as well as “technologically savvy and eager to lead in the 21st century.”

Logotypen då? Well. För att ha spenderat arton månader och intervjuat 5000 användare av maskinerna så känns den väl generisk – det känns garanterat som om man sett den förut. Och det har man:

Xbox.

(bilder kommer när jag sitter på en dator med bildbehandlingsprogram…)

tipstack till Jane och de andra på Adlist.

Hur kommer det sig att nästan alla nya logotyper känns jäkligt likartade? Om man tittar på de logotyper som i princip blivit sitt varumärke så har de klart andra värden än snurrande kulor och virvlande stoftmoln (Telia) eller nåt annat som visserligen blir coolt animerat men som knappast känns långsiktigt. Är vi kanske på väg mot en situation där logotyperna blir mindre viktiga? Jag har svårt att se det – å andra sidan: mängden av logotyper som vi möter varje dag blir bara större och större (ta exempelvis alla web 2.0-logotyper som många gånger känns rätt likartade).

Är det så att den strategiska delen av varumärket slutligen lyckats att ta udden av den kreativa formgivningen? Jag är inte säker på att jag – trots att jag är strateg – är så bekväm med en sån utveckling.

Update: Godmorgon Synnöve :). Dagens Media skriver om det idag… Min postning och Adlands är från *drumroll* sjunde januari. Dags att inse att “nyheter” inte alltid är nya när det kommer till gammelmedia…

Konsumenten är kunden

Jag hittar en artikel som handlar om Jeff Bezos och Amazons hans nästintill sjukliga intresse för konsumentens upplevelse av företaget, där han faktiskt lever det han säger:

“They care about having the lowest prices, having vast selection, so they have choice, and getting the products to customers fast,” he said. “And the reason I’m so obsessed with these drivers of the customer experience is that I believe that the success we have had over the past 12 years has been driven exclusively by that customer experience. We are not great advertisers. So we start with customers, figure out what they want, and figure out how to get it to them.”

Exemplen på Amazons nästintill dogmatiska kundvänlighet är många. Och det som är mest skrämmande är kanske hur Joe Nocera i artikeln från NYT visar hur aktieägare är kortsiktiga när det gäller att ge Bezos cred för den dyra men ack så varumärkesbyggande kundservicen.

Jag börjar rota igenom saker som blivit liggande just om konsumenten i fokus och hittar en mängd “gamla” artiklar i ämnet – exempelvis finns det en take på det hela utifrån reklam och marknadsföringsbranschen: Yankovitch studier visar att även reklambranschen måste inse att kundens kund är den som är viktig: att det inte handlar om att “do the barking” utan att lika väl förklara för kunden att dennes kund inte är intresserad av en sån kampanj som kunden tänkt sig:

Improvements in marketing practices are far more important to consumers than the greater dissemination of new media,” Smith said. “To be clear, technology experiences – not media experiences – are now shaping what consumers want, but not because consumers need to be ‘wowed’ by technology. Consumers expect marketers to use technology to improve how they appeal to them.

Det här är den fara som jag tidigare flaggat för när det gäller user-generated media: att det inte handlar om mottagaren utan om att tekniken finns. Mycket av de kampanjer som skapades under 2006 och till viss del 2007 byggde på en sorts fascination över tekniken, och ofta rätt rejäla fördomar om “vad konsumenterna gillar”. Är det relevant? Om det är något vi inte lärt oss ännu är det kanske just det: för breda målgrupper, för mycket “jag vill nå alla” från kunderna. Telemarketing är mer eller mindre heldött och passar vi oss inte så gör vi samma sak med direktmarknadsföringen – och i slutänden misslyckas vi med att på rätt sätt hantera konsumenterna vi möter i de sociala nätverken.

In the definition of the consumer, spam is irrelevant messaging. If information is not relevant to the audience, they’ll opt out, not open messages, or they won’t click.

Medan börsspelare, företagare och en del marknadsförare fortfarande verkar tro att det handlar om att sälja produkten på snabbaste, enklaste och med så liten interaktion med konsumenterna som möjligt så kan man önska att fler och fler inom marknadsföringen inser det som Nike insett: det handlar inte om skorna.

Det som slår mig är dels att artiklarna känns så självklara – och att det inte känns som om branschen lärt sig något ändå.

Seth Godin är (som vanligt) stenhård i både att fokusera och leverera en kritik som nålar fast problemet:

Most successful organizations are driven by something. Figuring that out isn’t always easy, and is often misunderstood:
MARKET DRIVEN: Lots of people claim this one, but few achieve it. Creating what the market wants. [...]
MARKETING DRIVEN: Much more common. This involves creating what the marketing department wants.

Update: Läs den sedelärande berättelsen från en ICA-butik ute i havsbandet (nästan) och hur en anställd uppenbarligen lärt sig något av Bezos.

Privat inte alltid bäst


Fler och fler jobbar på olika sätt via Facebook. Ibland blir det – jag vet inte – lite märkligt när det är privatpersonerna som lägger ut ex. vis ett tips på en tjänst. De bilder som man väljer kanske inte alltid förhöjer seriositeten: eller kan skapa en lätt alienerad känsla. Senaste exemplet är från Poolia som jag hittade i Reklamsverige.

Jag tror visserligen att sociala medier kan vara mycket viktiga för att hitta och skapa relationer till framtida medarbetare. Men frågan är om det alltid är bäst att vara “privat” när man uttalar sig å företagets vägnar.