Djurisk heder och reklam. *ler* Ska det sparkas ska det sparkas som strutsar:

Och Tele2:s reklamfilm där en schimpans tumlar runt med en boll stoppas. Schimpansen blir förlöjligad. Förmodligen är den kränkt också. Men det är ju märkligt att ingen protesterar mot att folk apar sig i Big Brother och Idol. För att inte tala om hur Tele2 förlöjligat dvärgar genom åren.

Lovvis har hört en McDonald’s reklam på radio och omtolkar den. Helt klart ett exempel på hur invecklat de nya digitala informationsvägarna är om man vill skydda sitt varumärke.

Ett ytterligare exempel finns hos Ulrika R som också visar hur företag kan hantera sånt här: genom att söka på sitt varumärke och ta direkt kontakt och försöka lösa problemen som omskrivs. Och se till att lösa det (vilket Tele2 verkar ha misslyckats med).

King fortsätter med att välja kända gamla låtar till SJ:s reklamfilmer och precis som I Got Style så får jag positiva vibbar inför nya spoten med Bowies Heroes. Något de inte lyckats med varje gång.

A. von Achtersnurra vägrar att tro att Doves produkter faktiskt kan ge henne hollywoodsvall.

Informatören beskriver hur en PR-byrå kan sägas göra alla fel i boken: PR gone wrong. Dubbelt upp. Hans slutsats är att PR-människor ibland försöker för mycket. Min är nog snarare att det finns för många som inte lärt sig läxan.

Den sk “tiarafeministen” hissar Stockholms Landstings och Lafas sommarkampanj mot klamydia. Och jag gillar den också. Stöddig med glimten i ögat istället för statliga pekpinnar. Lafas reklambyrå är Ester.

Mer hiss (det tillhör inte vanligheterna om man säger så…) får Verums hälsofil av Niklas på bloggen “Livet på Ölandsgatan 10”. Byrå är Saatchi & Saatchi Sthlm och kampanjen väger tungt in på TV-medieköp. Själv är jag lite mer skeptisk – visst fungerar men det känns som något man sett förut. Idén har gjorts både inom reklam och underhållning (ta spermierna i Woody Allens tappning). Själv blir jag fundersam över den målgrupp man valt, och att man där valt ett smärre krigstema om än med gulliga bakterier.

Hannaholivia påpekar att reklamen för medel mot diarré är rätt äcklig per definition. Och Syrrans granne påminner om den förra gången som lös mage var på tapeten. Och Yellybean har samlat en del mindre smakfulla reklamfilmsexempel. Jag kan mest reagera över den lätt “tyska” stil som reklamen för Imodium och liknande medel håller men samtidigt kan jag tycka att de skapat reklam som svarar på konsumentfrågan “vad är vinsten för mig att använda produkt X?”

Sofia berättar om hur reklammakarnas tänk ibland får oväntade konsekvenser:

Ni vet den där reklamen, från Telia, när lillkillen får en skrivmaskin i födelsdagspresent och blir jättebesviken?
Meningen var väl att man skulle teckna sig för bredband eller nåt.
Men min son började hett önska sig en skrivmaskin. Och han fick en i julklapp. Lika lycklig än.
– Mamma, jag har en skrivmaskin, H har bara en skrivare.