Category Archives: Social net/media

Ett linkbait men ändå

Den nya enkla bloggen Macrykten (vars nivå på ryktesspridningen är ungefär på skolgårdsnivå) väljer att dissa mina automatlänkningar från del.icio.us – men bryr sig självklart inte om andra inlägg. Det må vara hänt – men Andreas Hassellöf som står bakom den (och som verkar inte riktigt ha tålamod med bloggande) är tillräckligt inbilsk för att inte inse att sociala medier handlar om att konversera – att ge fan i att tillåta kommentarer som är kritiska är inte att jobba med sociala medier.

Uppdatering: Ah, nu förstår jag. Regdex och ett gäng scripts så har han fixat en blogg som helt enkelt snor inlägg – och dissar dem automatiskt. Underlig idé. See you in the Akismet fandango, idiot.

Kontaktmannen har råkat ut för en annan som totalt missat det här med kommentarer och använder sin wordpressblog till megafånerier: YAP.

Uppenbarligen en IT-människa och efter de senaste veckornas idiotiska händelser i ett av våra sociala medie-projekt så är jag inte förvånad.

Det verkar som om sommaren är årstiden för troll och personer som inte förstår vad en blogg faktiskt är. De borde kanske gå våra kurser?

Incitamenten ger användande

Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.

Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra

men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna

Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).

För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.

Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.

Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).

Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.

För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.

Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…

Är reklamen i farozonen?

Under senaste året har en intensiv diskussion om reklamens vara eller inte vara skett genom de exempel som VA lyfter fram. I grunden tycker jag som Jerker på Åkestam.Holst: att reklam kan vara mycket mer än köpt kampanjplats. Å andra sidan: reklam kan mycket väl definieras som saker som innebär att man köper sin plats. Reklam är en del av den marknadskommunikationsmix som ett varumärke behöver för att skapa kännedom, kunskap (om sig själv) och handlingsbeslut.

Innebär det att PR-byråernas kaxiga “reklambyråernas saga är all” är sant? Inte nödvändigtvis. För likväl som det finns en gräns för hur mycket reklam som det går att kräma in mitt ibland “redaktionellt” innehåll så finns det en gräns där PR-konsulternas nyheter tar över hela nyhetsmediet – och det blir reklam (fast på icke-köpt plats).

Det vi vet är att konsumenter är mer litterata när det gäller reklam, och blir mer litterata när det gäller PR ((det enda som motsätter det här är livskraften hos den seglivade myten om att all reklam eller all pr är bra pr/reklam fortfarande är en “sanning”)). Det innebär också att tilltron till de medier som är bärare av såväl reklam som av PR minskar – konsumenten är mer kritisk desto tröttare han eller hon blir på hög packningsgrad.

Jag brukar definiera marknadskommunikation i tre led. Två traditionella

  1. reklam – dvs. varumärkeskommunikation på köpt plats. Kan handla om events, kan handla om sponsring likaväl som annonsering, dr etc.
  2. PR – dvs. varumärkeskommunikation på icke-köpt plats. Alltså att jobba med pressbearbetning, bearbetning av talespersoner etc.
  3. men den nya ingrediensen är

  4. onlinenärvaro – helt enkelt att på ett annat sätt än tidigare bygga varumärkeskännedom genom att delta i sociala medier, bygga upp en konversation med sina konsumenter – i.e användare/vänner – på de arenor där de finns från början.

Den polariserade diskussion som sker inom kommunikationsbranschen; där reklambranschen försöker att förklara sig som den självklara grunden för all marknadskommunikation, där PR-företag försöker sälja in sig som det enda som behövs och där webb-byråer antyder att det enda svaret finns digitalt har en inbyggd fara – att man hela tiden bygger ett “antingen-eller”-tänkande.

För mig är det en självklarhet att varumärket idag är grunden. Produkter är måttligt intressanta långsiktigt och produkterna i sig är allt svårare att positionera eftersom utbudet ökat och därmed har också produkternas unicitet minskat. Positioneringen sker på ett individualiserat plan, där ambassadörer; oavsett om man är anställd eller konsument; skapar differentieringen i konsumentens medvetande.

Genom att börja förstå de mekanismer som finns inom det sociala livet – som blivit digitaliserat fr a inom de sociala medierna, och att det är mekanismer som omskapar varumärkesteorierna, kan också marknadskommunikationen lära sig och omskapa sig själva. Att vara närvarande på den sociala webben, att som företag låta ambassadörer vara grunden för sin närvaro i de sociala knutarna (ett uttryck jag fräckt snor från Jocke Jardenberg) innebär att man till slut tvingas att lyssna och bli deltagare. Varumärket personifieras – och blir mer personligt. Vilket i sin tur skapar incitament till att varumärket blir mer ett lovemark än bara ett brand.

Men allt det måste också underbyggas – genom att använda sig av alla tillgängliga kanaler. Varumärkets värden bygger ambassadörskapet. Bygger en del av kännedomen som sedan fastställs av ambassadörernas närvaro och trovärdighet, och den personliga relation ambassadörskapet faktiskt kan ge.

En första grundläggande förändring kan helt enkelt vara att tänka om själva termerna vi använder. Vi kanske ska prata om marknadskonversation istället för marknadskommunikation. Det innebär att lyssna via de kanaler där man kan lyssna, delta i de kanaler där man kan delta men också att säga det man vill säga i de kanaler som är mer megafoner än andra. För genom att man tillåter sig att lyssna och närvara så blir de delar som handlar om att ropa mer effektiva – eftersom man i konsumentens medvetande har ett förtroende och en (början) på en mer personlig relation.

Så mitt svar på min egen fråga blir snarare: nej, inte som reklam. Men som traditionellt instängslat tänkesätt så är hela kommunikationsbranschen i fara om man inte väljer att förändra sig.

Google bomb och att vara rädd om kanalerna

Jag fick lite spö då jag reagerade mot en tävling ett experiment på Sofias blogg som, tekniskt sett, skulle inneburit link-juice. Säkert inte hennes intention men om de “goda” bloggarna väljer att manipulera resultaten så finns det ingen som helst grund för att kritisera de som gör det medvetet.

Det är en metod som knappast är ny men som fulländats av diverse modebloggar och liknande. Det bygger på återlänkning för att vinna något – och på så sätt ökar antalet inlänkar för en viss blogg – något som är hårdvaluta när det kommer till SEO.

Bland annat skrev signaturen WB

Wellwell… uppenbarligen är det så att “blogosfären” tenderar att ha sin lilla [?] klick med riktiga urkukade pretton… WTF – det är ju bara klotterplank på weben…

Så kan man ju se det. Om man inte ser bloggar och sociala medier som en faktisk möjlighet för företag och andra att bygga varumärken, kommunicera och vara grunden för den nödvändiga konversation som sker. Att kunna lita på topplistor och Googles algoritm är grunden för att då också kunna mäta effekten av arbetet med sociala medier. Att tycka att det hela är pretentiöst och inte intressant må vara hänt men det handlar om att jag faktiskt vill vara rädd om de kanaler vi fått att använda.

Om vi väljer att låta det bara vara vilda västern så kommer sociala medierna vara lika illa ute som telemarketing. Och alla negativa röster får vatten på sin kvarn.

Är det vad vi vill?

Med ryggen mot sina kunder

Jag läser Brits sammanfattning av GCIs sociala medieundersökning och inser att de företag som medvetet väljer att inte börja arbeta med sociala medier i princip vänder ryggen mot sina kunder.

Vi gör oss en bild. Marknaden är som ett stort rum fyllt av minglande personer. Det är blandningar av djupa relationer, ytliga relationer och potentiella relationer. Konversationerna pågår, nätverkande sker utifrån semirationella strukturer.

Tittar man mot hörnen så står där några personer. De står med ryggen mot. Deltar inte, tittar stint in i tapeten.

Det är företag och personer som anser att deltagande i sociala medier inte är något att satsa på. För de väljer helt enkelt bort konversationerna. Som Jardenberg säger: content isn’t king – conversation is. Att äga en bra produkt men välja att vända ryggen åt sina potentiella och faktiska konsumenter är helt enkelt korkat. Och ohyfsat. Om man väljer att göra det så kan man lägga ner hur många miljoner som helst på att bygga varumärket, på att masskommunicera via köpt media – effekten kommer ändå alltid att vara extremt mycket lägre än den som vågar samtala, konversera.

Rädslan ligger i att konversation handlar om ömsesidighet: att både lyssna och att prata. Det handlar om att också kontexten är kung: monologen om varumärkets värden är inte intressant, utan man måste skapa relevans för den man samtalar med. Konsumenten är inte intresserad att serveras ett budskap – utan att delges och vara delaktig i det.

En del av dessa företag, när man frågar dem där i hörnet, kommer förklara att “det är X som sköter pratandet på vårt företag”. Också en märklig syn – och tittar man på siffrorna som GCI tagit fram blir det skrämmande. HR 0%. Vem har de tänkt sig anställa om de inte pratar om sig själva som arbetsgivare? Att konversera handlar inte om att vara proffskommunikatör – det handlar om att delta. Det måste alla göra. Oavsett om man är informationsansvarig, receptionist eller VD. Framtiden handlar om det.

Så vi kan försöka att förklara de siffror som visar att företagen inte förstått sociala medier; för oss och JMW har det inneburit att vi erbjuder kurser för att förstå och våga ta steget. Men de företag som medvetet väljer att inte delta är inte bättre än den som vänder ryggen till minglet. De kommer att bli ensamma där i sina hörn.

IT-avdelningarna hämsko i utvecklingen

Jag jobbar med flera stora organisationer och företag där vi föreslår att implementera sociala media-lösningar såväl internt som för en extern publik. Marknadsavdelningarna gillar tanken, kommunikatörer ser möjligheterna och HR-avdelningar förstår vilken effekt det kan ge.

Men IT-avdelningarna säger “nej det går inte”.

Från att ha varit “hetaste” och alla har lyssnat på IT-avdelningarna har de tenderat att växa sig feta och många gånger slöa, med alltför höga staket när det gäller säkerhet och inget större intresse för användarvänlighet, effektiv användning av online-verktyg etc. Många är de företag som stänger av möjligheterna att gå in på sociala nätverk eller att använda IM och Skype, flera organisationer väljer att stänga ute sina användare från olika sajter genom att vägra att installera Flash och kontrollen kan vara så gigantisk att om någon tittar på en film via YouTube så får man en reprimand.

Den undersökning som GCI gjort ((Godmorgon. Intressant att alla nu ska vara sociala medie-experter…. Ok, sorry Martin)) och som visar att bara 25 % av företagen “förstår” sociala medier kan ha sin förklaring i just den utveckling (eller frånvaro av utveckling) som många IT-enheter haft under de senaste åren. Om marknadsavdelningarnas frågor om nya saker möts med gatekeepersvaret “nej det går inte” så är det knappast underligt om få företag förstår sociala medier.

Det hela är som om transportavdelningen förklarade att man bara får köra bilen inom vissa områden och bara på tvåan. Och be om tillåtelse att använda vindrutetorkarna.

IT-avdelningarna måste tänka på ett nytt sätt. Istället för att vara kontrollanter och gatekeepers måste de börja att bli möjliggörare. Säkerhet ligger självklart i fatet – men istället för att minska möjligheterna bör man se till att användarna blir duktigare. Den mängd tekniker som sitter på IT-avdelningarna bör till stor del bytas ut om IT-pedagoger. Som kan skapa kunskap, engagemang och vilja att använda IT-verktygen på rätt sätt. Det innebär att säkerheten också höjs. Att det sedan finns saker som kommer att gå snett är självklart: men oavsett vilken säkerhet man har så kan såna här saker hända ändå.

Uppdatering: I samband med SVD.se och deras totala haveri under gårdagen skrev jag en postning som snuddar det här på SSBD – fr a också när det gäller de diskussioner som förts runt händelsen.

GCI Stockholm tycker att jag har fel.

Social media på riktigt

När jag tittar på Bonos TED-talk från 2005 slår det mig att web 2.0 kan vara så mycket mer, så mycket viktigare än det vi ibland fastnar i – marknadsföring av produkter, tjäna pengar, entreprenörskap.

Hur skulle sociala medier faktiskt kunna vara en förändrande kraft mot mer rättvisa, mot mer mänskliga rättigheter?

It’s about human rights. The right to be human.

Sociala medier handlar om demokratisering: vilken galning som helst kan säga vad han/hon vill. Men det innebär också att vem som helst kan skapa vågor av opinion för viktiga frågor. De grundvärden som vi pratar om är just de värden som bygger rättvisa och demokrati:

  • presence
  • omnipresence
  • relevance
  • transparence
  • context
  • relation

Genom att använda kraften hos sociala medier, genom att bygga ett starkt momentum kan varje liten del bli en förändring. Det som Bono pratar om runt one.org och hans önskningar om mediaplats – det finns här.

Redan idag sker mycket sådant. Grupper på Facebook har genomslag, NGOs bloggar och berättar verkligheten, Plan Sverige använder Bambuser och Rädda Barnen ska satsa på sociala media. Problemet är att man fortfarande många gånger inte använder det utifrån de förutsättningar själva mediet ger. Det är vi strateger som måste tänka ett steg längre – det som vi faktiskt tror på som marknadsföringskanal, som demokratisering av det offentliga samtalet: det kan bli en global förändring.

Vi har idag teknik som faktiskt kan göra skillnad. Frågan är väl snarare om vi är beredda att använda oss av den och ge den innehåll som berör och skapar handling för världen?

Social Media Fatigue

Det är inget nytt. Men som vanligt kan det kännas som om den svenska nätvärlden tror att vi uppfinner allt. Det är mycket prat om att “logga ur” och “jacka ur”. Bland annat skriver Brit om det, och visar på hur såväl Scoble som Owyang. Och visst är det onekligen invecklat, hopkopplat mm. Andrew Shuttleworth har gjort ett flödesdiagram över sitt eget web 2.0 som knappast skulle vara enklare om många av oss andra satte upp det. New York Times har hittat en infallsvinkel där de förklarar att professionellt bloggande är farligt. Och generellt så handlar den nya uppkopplade världen om något nytt:

…the Internet has changed the nature of work, allowing people to set up virtual offices and work from anywhere at any time. That flexibility has a downside, in that workers are always a click away from the burdens of the office.

Det som också har kallats social media burnout handlar i grunden ändå om människans eget behov av att “tillhöra”. Och de sociala medierna återskapar klanerna, men idag är du inne eller ute beroende på egna val. Nätet har via web 2.0-utvecklingen blivit en meritokrati. Det skapar självklart en annan sorts “stress” – att alltid se till att bevisa sin plats i något nätverk.

Enligt vissa så är det digital natives som visar vägen. Jag tror det också är ett felslut, som tolkas fram utifrån ett immigrantperspektiv.

Själv har jag varit mer eller mindre uppkopplad sedan 1995. Självklart handlar det ibland om att hinna först, och att inte hamna i bakvattnet av flödet som hela tiden pågår. Samtidigt så är det mitt sätt att vara social. Jag tror inte att tröttheten beror på sociala medier i sig – utan helt enkelt att vi idag behöver en funktionell mashup-tjänst, som samlar alla våra feeds, där våra vänners feeds finns osv. Idag sker utvecklingen framförallt här: Friendfeed och Socialthing är bara två exempel på startups som (delvis) svarar upp mot det behovet. Att alla skulle leva i det här lika intensivt som många av oss evangelister och early adopters gör är inte troligt. Men alla kommer att göra något eller några saker.

Kommer de att drabbas av social media fatigue? Antagligen inte. Finns det någon printtidnings-fatigue? Inte? Varför inte det?

Uppdatering: Microblogging via Twitter, som under senaste halvåret fått en fullständig explosionsartad utveckling har också drabbats av en fatigue. Exempelvis jämför Ilya Vedrashko på MIT Ad Lab det med galenskap och valde att kliva av:

It’s like one moment you have hundreds of canaries in your room, and then suddenly someone turns them all off.
It’s quieter, and everything makes a lot more sense, too.

(se också Gapingvoid teckningen – Hugh är sannerligen en sanningssägare)

Jag tror än en gång att det handlar om två skilda saker:

  • early adopters är extremt trendkänsliga. Just nu gäller trenden “urjackning”. Fine, men se det inte som något som håller länge. Det här (vi) är människor som är beroende av det sociala, av att synas och kunna dela våra tankar och liv.
  • Varje ny tjänst måste själv kunna förklara sin nytta. Och alla har inte samma behov. Därmed kommer det alltid vara så att vissa faktiskt jackar ur vissa tjänster – när dessa inte fyller något behov.

Uppdatering: SvD väljer att låta Blondinbella berätta om hur stressad hon är och en psykolog uttala sig:

Det finns en gränslöshet med internet och bloggande som kan leda till stor stress. Möjligheten finns att hela tiden göra mer, och det gäller att personen har tydliga gränssättningar i sig själv…
Även den publika faktorn spelar in. Interaktiviteten, det ständiga gensvaret och kravet att vara påläst ökar stressen
-Det blir en prestationsbaserad självkänsla som bloggen tillfredsställer. Och för att självkänslan ska hållas uppe är man beroende av vad andra läser och tycker…
-Problemet blir att människovärdet bygger på en prestation i stället på hur man är som person.

Alltså: meritokrati. Nytt? Knappast. Bara att det är i en digital kontext. Att man blir stressad av att behöva göra ett bra jobb, att behöva vara påläst och hela tiden vara påpassad är ju faktiskt vardag för de flesta konsulter. Att bloggande skulle vara unikt i detta är mest en konstig vinkling från medierna.

Det digitala livet


Jocke har fångat när vår gamla vana vid att den som kommenterar något som händer “i rummet” alltid är där. Det här är ett bra exempel på vad jag menar med “IRL” – att det analoga och digitala livet flyter ihop. En backchannel på ett event är inte längre bara till för dem som fysiskt bevistar eventet – utan lika mycket så bevistas idag (genom Bambuser) lika mycket av personer som sitter vid datorn och tittar och lyssnar.

Ett wasst opus

Fredrik Wass har skrivit en lång artikel i tidningen Fokus som tar ett rejält tag runt webb 2.0, sociala medier och vad som bland vissa av oss kallas “molnet”. Jag har skummat den men tänker vara analog och köpa tidningen (för att stödja Fokus utgivning) men artiken finns också ute. Läs den. Bakgrunden har Fredrik självklart bloggat om här. Jag vågar säga att Fredrik Wass är en av de viktigaste personerna i “molnet” för att göra sociala medierna och webb 2.0 förståeliga i vissa segment av den i övrigt analoga världen.

Nya akronymer

Min personliga upplevelse genom åren är att mitt internetliv och mitt analoga liv egentligen inte har något större skillnad. Jag läste en undersökning (letar länk) om att digital natives tenderar att uppleva att det inte är någon skillnad: allt är IRL.

Så varför ska vi välja att kalla det analoga livet för det “riktiga”? Idag är vi många som jobbar med andra personer mer eller mindre enbart med hjälp av digitala mediekanaler. De flesta av mina kompisar finns fysiskt långt bort men bara en skärmlängd bort i den digitala verkligheten.

Så mitt förslag till nya akronymer är:

  • IAL
  • IDL

Så kan vi låta IRL vara … livet.

Kritik är en tillgång, Polopoly-Gustaf

Polopoly har blivit uppköpta av företaget Atex. Samtidigt releasade de sin nya version. Vad är det då? Well, det är det CMS som rätt många dagstidningar använder för att köra sina webbar. Många är mycket kritiska mot systemet, och det finns idag ett otal andra sätt att göra det på. Moonhouse/Månhus aka David Hall var på releaseminglet, och skickade jaikuinlägg under tiden som sedan diskuterades av andra. Ungefär som de flesta av oss som lever sociala webben numera gör.

Det kom snabbt ett mail från Polopolys Gustaf Sahlman, som är VD för företaget. Kritik får uppenbarligen inte ges. I varje fall så väljer då denne att vara raljerande i sitt mail till en kritisk person.

Hoppas att du inte fått alltför stora mentala ärr av denna tortyrupplevelse.

Alltså. Gustaf har fått några saker om bakfoten:

  • Kritik är inte farligt. Det är bra. Istället för att ifrågasätta kritikern – ifrågasätt det egna företaget, den egna kommunikationen. Lär något av det. Och om det är så att kritiken upplevs som orättvis, fråga och diskutera utan att raljera. Kritikern kan vara din nästa kund om du gör det rätt. Om du gör fel kommer du att förlora inte bara den personen utan flera andra eftersom inget längre är hemligt.
  • Förvänta dig inte att ett mail är konfidentiellt. Om du har svårt att hålla huvudet kallt – låt någon annan sköta mailandet med kritiker. Engagemang och passion för den egna produkten är jätteviktigt: men förväxla aldrig din egen tilltro till produkten med att alla andra tänker samma sak om den. Att välja att maila istället för att ta diskussionen i en forumtråd, i bloggkommentarer etc. är faktiskt lite dumt. Ett mail försvinner men det som publicerats online ligger kvar.
  • Gör research. Att förutsätta att någon inte är tillräckligt kunnig är dumt. För även om personen möjligen är ute och cyklar så är hans eller hennes åsikter de som kommer att synas i Google. Respektera även idioterna. Försök att bemöt även trollen med någorlunda hyfs. Annars kommer den andra sanningen att vara den rätta om ditt företag, image byggs inte av företaget utan av de som iakttar företaget.

Det är egentligen ganska enkelt: den enda gång som ett företag faktiskt äger sitt varumärke är i PRV-sammanhang. I alla andra sammanhang sker förändringen mot att man som företag endast är delägare till sitt varumärke. De andra delägarna är alla som kan tycka något om detsamma. Att välja att raljera mot en kritiker som de facto har ett antal intressanta inlägg är att rakt av visa att man inte förstår detta. Så man får väl helt enkelt hoppas att Atex förstår det bättre, och att Gustaf på Polopoly lär sig något om de sociala nätverken.

Uppdatering: Jag har fått veta lite mer om fortsatt brevväxling och det fascinerar mig att personer som säger sig arbeta med den nya webben har så analoga värderingar. Mitt inlägg tar sin utgångspunkt i den diskussion som skett mellan David och Gustaf men för sedan en synnerligen allmängiltig, och progressiv, diskussion om kritik och hur ett varumärke kan bemöta det. Tyvärr går detta över huvudet på ett antal kommentatorer, däribland Gustaf Sahlman. Enkelt: jag tyckte det var ett dumt sätt att bemöta en person som David. Men det är inte bara Gustaf Sahlman och Polopoly som gör det utan det sker överallt. Seth Godin skriver om det i den analoga världen och påpekar helt enkelt att om en restaurang har olika sorters bord – se till att inte ha några “dåliga” bord:

Hence the marketing dilemma: who should get your best effort? Should it be the new customer who you just might be able to convert into a long-term customer? Or should it be the loyal customer who is already valuable?

Sorry, but the answer is this: you can’t have a bad table.

No one wants to settle for the bad table, your worst salesperson, your second-rate items. Not the new customers and not the loyal ones…

[...]

Treat different people differently. But don’t treat anyone worse.

Om man själv får välja (fullt ut)

Hittade en gammal IW-artikel ((faktiskt så läste jag den i printversion först)) om Dan SafferAdaptive Path där han bland annat försöker vända på designbegreppet: att istället för att starta i mekaniken starta i estetiken när man skapar en tjänst. Om användarupplevelsen går från Mekanik, som skapar Dynamik vilket i sin tur föder Estetik så är det i slutpunkten som själva designprocessen ska börja, enligt Saffer. Helt enkelt för att förstå slutpunkten i relationen mellan en tjänst (eller en produkt) och utgå från den istället för att börja i mekaniken. Enligt Saffer så är det just så som exempelvis Apples designarbete fungerar.

I idealfallet ska man upptäcka vad man uppfunnit i slutet av designprocessen. Man borde utbrista “oj, det här blev en mobiltelefon”…

Det är en rätt intressant tanke även när det handlar om att skapa sociala medie-tjänster, och i sin tur marknadsföringen i digitala relationsnätverk ((försöker hitta ett bra ord som beskriver webb2.0/sociala medier utifrån dess funktion för användaren snarare än dess “mekanik”)).

Alltför många tjänster börjar som en idé – men sällan en idé om vad användaren emotionellt ska känna för tjänsten utan snarare som idén “detta ska vara en tjänst för fotouppladdning med möjlighet att prenumerera på varandra foton”. Det är snarare en sorts mashup av tekniska möjligheter som skapar tjänster istället för en tjänst som bygger på användarens upplevelse och relation till sig själv och andra. Det är en sak som jag ibland oroar mig över, när jag ser den oerhörda utveckling av olika tjänster på nätet: idag verkar utvecklare snarare tänka “Jag ska skapa ett Facebook” eller “Det här ska vara ett sorts Flickr” istället för att skapa en tjänst för att få användarna att känna “den här tjänsten gillar jag, den känns ‘jag’…”. Det har inneburit att det är ett sorts Klonernas Krig idag. Och ingenstans är det så uppenbart att den som är först och störst faktiskt vinner som när det gäller tjänster inom sociala webben.

Om jag utgår från de diskussioner som förts inom sociala media-sfären, och där ett av de starkaste behoven är riktigt bra “mashuptjänster” och när jag utgår från de tankar jag fört fram runt digital immigrants/digital natives-teoremet och vad nästa killer app antagligen kommer att vara så börjar en bild växa fram av en tjänst som faktiskt i princip är tom. Eller snarare: den är användarskapad. Fullt ut. Modulärt uppbyggd, men där modulerna bestäms fullständigt av användaren, där möjligheterna att göra sin egen mashup är större än begränsningarna. Där man visar upp sig – inte ett av tjänstens begränsningar “nästan-sig”.

För en av de starkaste idéerna bakom Facebook och Myspace, som antagligen gjort dem så pass framgångsrika är den modulära uppbyggnaden. Svagheterna ligger i likriktningen, att känslan inte fullt ut får styra. I båda finns ett stort antal möjliga moduler att välja, för att samla sin information, för att dela med sig och på andra sätt interagera eller förnöja sig själv. Men modulerna är många gånger inte tillräckligt modifierbara för att bli fullt ut individuella bitar av en användares personlighet. På samma sätt kan man fundera över varför mitt “hem” måste se ut ungefär som alla andras “hem” (även om Myspace”hemmet” kan se relativt individuellt ut). Det är inte varumärkandet av en tjänst som är intressantast för användaren i slutänden utan relationerna och det personliga uttrycket.

Frågan som inställer sig är: blir det inte fullkomligt kaotiskt? Jo, självklart. Det är den “fara” som alltid finns om man släpper människor fria. Det kan bli fullkomligt kaos. Samtidigt innebär det möjligheter för kapitalisering: alla kommer inte vilja skapa sina egna “widgets”-moduler. Man kommer att vilja visa sina favoritvarumärken eftersom de är en del av livet. Nån kommer vilja göra hela sidan som sin favoritmobiltelefon – och att den går att styra via en sån. Se till att allt går att styra med vilken styrenhet som helst – om någon får för sig att styra med en gamepad: varför inte? Ge dem möjigheten till det. Kapitalisera via att låta varumärken branda moduler, erbjud färdiga moduler men låt samma modulära möjligheter vara fria för vem som helst att utveckla.

Det hela finns idag. Open Social och hela API-utvecklingen ger möjligheten. Frågan är vem som vågar att inte göra ett nytt Facebook eller ett nytt Myspace utan istället låter det positivt disruptiva i individualiteten skapa tjänsten. En i grunden fullkomligt innehållslös tjänst. Där användaren helt enkelt skapar sin egen tjänst. Utifrån sin egen känsla för relationerna, innehållet och behoven. Där känslan för produkten är viktigare än mekaniken bakom den.

(Någon kommer kanske fundera över om det här inte är mycket Boo.com över det hela. Och visst – kan det vara. Fördelen med Boo.com, förutom att det lärde naiva riskkapitalister en läxa, var ändå att det skapades utifrån en idé som var för tidig, för galen – men som idag faktiskt är förverkligad många gånger om. Vilket innebär att pengarna ändå inte var bortkastade.)

Det ständigt pågående samtalet

En av de saker som gör att jag och andra faktiskt mindre frekvent skriver bloggposter är de möjligheter till ett ständigt pågående samtal som sker. Detta på de olika microbloggingsajter som finns att tillgå idag. Det hela bygger på en metaforik om ett sorts digitalt cafébord, eller ett stort krogbord ((samtidigt som jag skriver det här så hittar jag via Daytonabloggen en liknande metaforik hos Jyri och en mer Facebookkritisk metafor hos Mindpark) vilket är ett ytterligare bevis på Wisdom of the crowd-teoremet – och att detta har en sorts intensifierad möjlighet genom hyperlänkning, pingning etc då allt kan kopplas ihop)). Överallt pågår ett antal olika samtal där jag som individ kan hoppa in och ur enkelt. Man sitter självklart med sina egna vänner och lyssnar mest på dem, men via samtalen de för med sina vänner hittar man nya samtal att delta i. Och nya kontakter.

Jaiku, vars funktionalitet när det handlar om kommentarer vida överstiger andra liknande tjänster, är det markant. Bara under det senaste dygnet har jag kunnat delta, eller bara lyssna på, samtal om mobiltelefoner, Tim Ferris tankar om fyratimmarsvecka, Skolverkets riktlinjer för sexualundervisning, en spinoffdiskussion om Björns plötsliga hat mot Crumplerväskor liksom vet att en vän är uppe med sin baby, en annan är ute på båtklubben för att fixa inför säsongen eller att min vän Wass är på spinning. Från högt till lågt, precis som livet i stort.

När det gäller sociala medier pratar vi om ett antal nyckelord och just i relationsdelen kan man säga att orden närvaro (presence), relevans och ärlighet (transparens) är viktiga. Det som microbloggandet, och de ytterligare möjligheter som finns i att inkorporera andra delar av ens digitala livsflöde, gett är en ytterligare dimension av relationsskapandet och -uppehållandet av nya och gamla relationer. Det är ett ständigt pågående samtal där kunskapsinhämtningen bygger på ett förädlande av idéer.

I grunden är en av de svåra frågorna för sociala medietjänster att hitta ett sätt att kapitalisera på och hitta nytta för de företag som kan komma att använda tjänsterna och även betala för dem. Hittills är det ett traditionellt marknadsföringsperspektiv som rått, när det kommer till diskussionen om kapitalisering av tjänsterna. Men lägger till insikten om att det är ett samtal som pågår på dessa arenor, mellan individer, vilket kan ge helt andra möjligheter för nytta hos företagen. Istället för att bara leta efter möjligheterna för marknadsföring: det som i mångt och mycket är det sista stadiet i en varumärke/konsumentrelation behöver man se det som möjligheten till ett icke-intrusivt lyssnande, ett sätt att uppehålla en konstant omvärldsbevakning och få mängder med ren data för behovsanalyser från de konsumentgrupper man vill veta mer om. Det kan också användas som en relationell fokusgrupp, där det hela är unbiased genom att själva “undersökningssituationen” inte är syntetisk (läs Dans serie om undersökningar och om att testa idéer). Genom att använda de sociala medierna till det som de faktiskt är bra på: relationer, närvaro och ärlighet så kan man sedan hitta olika kommunikationskanaler – såväl inom sociala medier som i andra media – för marknadsföringen.

På samma sätt kan man se att det ständiga samtalet, över det digitala cafébordet, kan vara en viktig del i företagens interna sammanhang. Att använda en Twitterkanal eller Jaikukanal, tillsammans med wikisajter och delade kalendrar och adressböcker liksom social bookmarking skapar oerhörda styrkor i ett företag. Det är något som många sociala nätverkstjänster inte ännu förstått: att genom skalbarhet så kan man skapa kapitalisering av tjänsten genom att sälja den till intranät och extranät hos företag.

Mail som framtidens sociala medium är inte tillräckligt

Charlene Li från Forrester gör en intressant metaforisk prognos för framtidens sociala medier:

Future social networks[...] “will be like air. They will be anywhere and everywhere we need and want them to be.”

Detta i en oerhört insiktsfull och intressant The Economist-artikel som adresserar ett antal svårigheter med att lyckas att kapitalisera på sociala medier. Det är ett stort problem som ännu finns att adressera.

Efter att också diskuterat Beacon och “walled garden”-teoremet så gör man en intressant vinkling: att framtidens sociala medier bygger på ett välbeprövat format, en gammal applikationsform: emailen. Åtminstone enligt David Ascher, från Mozillas Thunderbird:

That is because the extended in-box contains invaluable and dynamically updated information about human connections. On Facebook, a social graph notoriously deteriorates after the initial thrill of finding old friends from school wears off. By contrast, an e-mail account has access to the entire address book and can infer information from the frequency and intensity of contact as it occurs.

Det finns egentligen både ett “jajustdet” och ett “näe”. För logiken är det inte fel på: logistiken finns där. Möjligheten att vidareutveckla mailen har Google försökt genom att närma Gmail med andra tjänster. De flesta mailapplikationer har idag lagt till RSS-funktionalitet osv. Och visst är kan det hela utvecklas till sociala nätverk. Och de flesta sociala medier har valt att låta användare leta vidare efter nya kontakter genom att använda de öppna och semi-öppna API som emailtjänster använder. Problemet är att man då har en rejält snäv syn på sociala medier. Det som gett Facebook sin framgång är ändå de olika applikationer som finns: även om många dissar pokes och annat så är det många som använder det som en kul grej, rekreation och ett ytterligare sätt att hantera sina relationer. En sån sak som faktiskt ger ett större värde än att endast handla om själva kontakten. Det är lätt att tänka att ett socialt nätverk handlar om de enskilda kontakterna, men tittar man på vad det mycket handlar om så är det relationer. Något som är bra mycket mer komplext än endast kontakter.

Och det är just i detta som kapitaliseringen finns. Sociala nätverk handlar om att bygga relationer, inte kontakter. Det innebär att där finns starka incitament för att som varumärke faktiskt delta – incitamentet spelar varumärkens behov rakt i händerna. Det är kanske det allra starkaste säljargumentet och erbjudandet – det som behövs är vettiga paketteringar för hur dessa relationer kan användas för ett varumärke. Framförallt handlar det om att kunna erbjuda ett icke-intrusivt möte med rätt konsumenter. Där båda parter har en ömsesidig makt över den spirande relationen mellan dem, nyfikenheten och trevandet som kan bära mot en stark och livaktig relation – precis som när man blir vänner. Och jag tror inte att det räcker med att utveckla mailapplikationerna till en mashup mellan IM, rss och mailen.

Flis: Lägereldarna goes filter

Om vi förut hade “lägereldarna” – samma tittande och möjligheten att diskutera det med sina vänner så är problemet med ett disruptivt medielandskap att det här inte finns. Samtidigt kan man då tänka att hubbar, och filtreringar i form av endorsements kommer att fungera i samma stil: man följer sina vänners mediekonsumtion för att kunna diskutera det sedan.