Media Culpa uppmärksammar hur DN:s Wolodarski av någon anledning, som ser ut som en tanke, skriver en ledare om bankernas avgifter och sedan finns Avanzas “disclosure”-annons på motstående sida där de avslöjar att de minsann har en tjänst som inte tar ut avgifter. Jojo… ibland lyckas PR-maskineriet nästan för bra.
Fly Nordic har släppt sin största kampanj hittills med en reklamspot signerad Johan Renck med musik av Klas Åhlund, känd som Robyns producent och medlem i Teddybears Sthlm. Kay Höök på Scholz & Friends orerar fritt:
Rencks film ska visa upp vad vi står för genom att visa hur sjuka saker kan vara annars. Vi kan knappast förändra världen. Vi hoppas snarare att folk kan få upp ögonen för hur onödigt det är att betala 8000 kronor för en flygbiljett till Köpenhamn bara för att få lite gåslever.
Ett intressant uttalande när man också förklarar att man vill slå ett slag för ett anspråkslöst liv och att man vill sudda bort bilden av affärsresenären som en gubbe i kostym…
Filmen är rejält rockvideoaktig ((Jag ser många influenser och nästan rakt av tagna figurer från videon till “Black hole sun” med Soundgarden 1994.)) och hela upplägget är att skapa en annorlunda spot. Slutet är udda gentemot övrigt innehåll, men också konceptuellt genom att både vara “reklamigt” till sin spets och samtidigt visa på bolagets varumärkes värden som sammanfattas i kampanjens tagline: Vi kan inte förändra världen. Men vi gör vårt bästa i luften.
Den strategiska planen handlar enligt Fly Nordics marknadschef Mikael Apelgard mer om impact, en positionering, snarare än att nå en säljfrekvens. (Dagens Media)
Kampanjen innehåller också (självklart) en sajt – för ovanlighetens skull inte i form av en egen mikrosajt utan en underavdelning av Fly Nordics egna hemsida: www.flynordic.com/greed/ och den går i samma collagestil som spoten – självklart finns filmen, musiken och ringsignalen att ladda ner (dock fick jag reklam för en resa istället för ringsignal i min telefon…).
Sen funderar man över om det är rubriksättaren på Dagens Media eller reklambyrån som inte har alla getterna hemma när man kallar en lyftkran, en jättevepa och Stockholms luftrum för “gerillamarknadsföring” (såja lorden – lugn och fin…).
Helt klart har PR-byrån Comunicado gjort ett rejält jobb – bland annat har DI kört nästan en helsida om den förra veckan. Och man har använt sig av ett mindre snyggt “spam”-sätt när det gäller att skapa buzz – jag vet ärligt talat inte varifrån de fått den adress som de skickade mail till mig på…
Är det bra då? Fan vet. Självklart, rent produktionsmässigt och stilmässigt är det något jag gillar. Musiken är stencool och självklart är Rencks bildspråk häftigt och triggar mina synapser. Men utifrån vilka målgrupper Fly Nordic kan tänkas behöva nå, och utifrån det mål de satt upp så känns det som ett långskott (ett dyrt sånt) som kan träffa mål men det är lite chansartat och långskott brukar inte vara speciellt hårda när de till slut når keepern. Jag tror att en stor del av de personer som kan vara målgruppen för ett “billigare alternativ” sorterar bort den här reklamen i lådan “konstig-reklam-för-ungdomar”. Det är en kampanj som jag upplever med god altitud vad gäller kreativitet men som virrat bort sig strategiskt redan vid incheckningen.
Det är inte lätt när det inte blir riktigt rätt. LUF skickar ut en rejäl brasklapp om att Calvin Klein inte får sätta upp sin mer än 300 kvm vepa med Fredrik Ljungberg:
Nu måste vi säga ifrån, sosseriet har nått nya nivåer. Istället för såna här fånerier borde sossarna lägga energi på alla de som blir mobbade och kränkta i skolan varje dag, inte på att förbjuda en av sveriges snyggaste män att visa upp sig!
Problemet var ju att det fr a var den synnerligen kapitalistiska banken Kauphing var den som satte stopp för vepan. Och det är inte utan att det hela verkar varit ett PR-stunt, intelligent genomfört av Calvin Klein enligt tesen: gör det bästa av situationen.
Och LUF är ännu ett gäng “nyttiga idioter”.
Ouch! Amelia Adamo är en pr-räv och SEB-chefen Annika Falkengren får lov att ducka och rädda ansikte och varumärke för kvinnor 50+. (Expressen)
PR är hett. Enligt Sveriges Annonsörer väljer fler och fler företag att satsa sina marknadsföringsbudgetar på PR, utan att egentligen veta vad de får för det. Läs mer i SA:s pressmeddelande på Newsdesk
Reklam som motsvarar det värde den här artikeln i Aftonbladet har för Mediamarkt. Att få in följande i ingressen i en artikel är värt motsvarande en jättekampanj i både TV och print:
Den tyska lågpriskedjan Mediamarkt ska öppna 30 butiker i Sverige. De säljer platt-tv till priser som är 25 procent lägre än de svenska elektronikkedjorna.
Det är fr a intressant att Aftonbladets journalist väljer att jämföra priset i företagets tyska affärer med priserna hos de svenska kedjorna. Detta trots att det senare i artikeln påpekas att priserna antagligen inte kommer bli lika låga när Mediamarkt öppnar sina affärer i Sverige.
PR-branschen har gjort tre goda år och räknar med fortsatt ökning enligt en undersökning som branschorganisationen PRECIS gjort och som refereras i Dagens Media.
PR-branschen håller också på att bredda sig och konkurrera om samma jobb som vi på reklambyråerna har. Det intressanta blir när PR-branschen inser att även vi börjar att sno deras specialistjobb inom PR. Jag antar att den “samförståndsinriktning” som många representanter från PR-branschen gett uttryck för i diskussioner om att de tar rena reklamjobb, kommer att ändras till attackerande argument för att reklambranschen “inte kan PR”.
Diskursen om PR-branschens olika branschföreningar fortgår. Tidigare postning; om att PR-branschen antingen visar vitalitet eller omogenhet har gett en del svar. “yastory”s kommentar har jag redan diskuterat vidare utifrån DI:s undersökning av PR-branschens kunder.
Gabriella Finnborg, ordförande i Svenska PR-företagen, svarar i en kommentar och kort sagt kan hennes svar sammanfattas med att den befintliga branschorganisationen PRECIS är en klubb för inbördes beundran av de större företagen i branschen och därför Svenska PR-företagen öppen för alla.
Alltså – en branschorganisation med folk som egentligen vill vara med i den andra branschorganisationen… det känns ju… sunt…
Finnborgs avslutning är ett försök att blanda bort korten:
Däremot kan man fundera över i vilket syfte Reklamförbundet nu startar en PR-grupp inom sin organisation. Man gör det knappast för att främja PR-branschen, istället handlar det om att man vill skydda sina egna intressen. Reklamförbundets agerande är inte särskilt snyggt.
Onekligen en intressant passning. Fr a eftersom den är helt huvudlös och ologisk. Självklart agerar Reklamförbundet för att skydda sina egna intressen – det är det som en branschorganisation är till för! Att mena att Reklamförbundet tyst och snällt ska sitta still i båten är ett försök att spela på “David mot Goliat”-perspektivet. Vi som medlemmar i Reklamförbundet förväntar oss att de faktiskt skyddar sina intressen – dvs. medlemmarnas. Och när det gäller att främja PR-branschen så är det inte Reklamförbundets första prio utan att faktiskt se till att reklambranschen överlever – något som många PR-företag försöker att motverka genom att själva göra hela marknadskommunikationen för sina kunder.
Finnborg är ute och cyklar på djupt vatten.
Läs också JMWs utmärkta genomgång av vad PR-arbete faktiskt handlar om: En skumraskbransch?
Westander Publicitet och Påverkan vill göra PR-arbetet mer transparent. I en undersökning, gjord av SIFO, kan PR-byrån visa att sextio procent av svenskarna tycker att tidningar öppet ska redovisa när nyhetsmaterial kommer från lobbyister och pr-konsulter. Westanders VD Patrik Westander menar att pr-branschen behöver bli mer kritisk till sig själva och konsumenter av media fundera över vem som kan tjäna på att en nyhet kommer ut. (Newsdesk)
Mustafa Cans “avslöjande” ((Epostlistan Elit har varit känd hur länge som helst.)) av epostlistan Elit har fått moralisterna, på diverse media som själva gärna för vidare skvaller, att försöka få det hela till såväl en demokratisk fara och något riktigt fult och omoraliskt.
Dagens Media försöker få Sofia Nerbrand att säga att hon och Neo ska avsluta sitt samarbete med Jan Söderquist efter Cans avslöjande om att Söderquist kallat DN:s ledarskribent “dum jävla tjockis”. Nerbrand visar på sitt ointresse för att delta i moralismen:
Det är ingen hemlighet att Jan Söderqvist finns med på listan. Det är en form av skvaller. Det här är verkligheten.
Stickan Ljunggren och Johanne Hildebrandt utfrågas av Expressen som försöker skapa en bild av listan som “farlig” men båda menar att det är som en middagsbjudning. Det är ingen skillnad mot att folk träffas och snackar skit.
Expressen försöker att se Elit som farlig för demokratin och försöker sätta dit sin gamla chefredaktör och numera chef för Svenska institutet, Olle Wästberg. Han kommenterar frågan om “en sann demokrat [kan] vara med i ett sällskap som förbjuder folk att berätta saker utanför?”
– Jag vet inte hur förbjudet det är, men ofta säger ju folk, att “det här får du inte berätta för någon”.
Kan det inte skada en man som du, som har ett offentligt arbete?
– Nej, varför skulle det göra det? Varför skulle man inte få vara med i ett samtal mellan få eller många?
En tv-profil omnämns. Det står “snälla säg att han är pedofil?”
– Det är som att höra folk snacka i alla möjliga sammanhang.
Hur många av oss ingår inte i stängda nätverk? Och vad är skillnaden mellan emaillistan Elit och frimurare, Rotary eller Round Table/Ladies Circle? Att inte säga saker är för oss i reklambranschen en regel – det är affärshemligheter. Can försöker att skapa moralism runt en fullkomligt normal mänsklig svaghet – att det är kul att skvallra och ju mer initierat skvallret är desto mer spännande är det. I min bok så är det hela oerhört fånigt och effektsökeri av stora mått.
Mediebyrån Carat tänker knoppa av sig och startar en egen PR-byrå. Stina Honkamaa, vd på Carat förklarar det hela med att kunder har efterfrågat en tightare koppling mellan PR och mediaköp.
Det finns stor kompetens inom Carat och ett stort internationellt nätverk, som vi kommer att dra nytta av. När vi pitchar mot en kund kan vi i ett tidigt skede erbjuda pr och skapa idéer ihop med övriga Carat. Det går snabbare än om kunden har flera olika byråer.
Samtidigt har en av Carats tidigare anställda valt att starta en ny mediebyrå, Meko, inriktad fr a på officiella samhällsinstitutioner – en nisch som de tänker konkurrera i med mediebyrån Adon. Meko kommer att jobba tillsammans med mediebyrån Bizkit. (Dagens Media)
yastory påpekar i en kommentar att det finns två perspektiv på att PR-branschen har två branschföreningar: att det är en vital bransch och därför rymmer diverse meningsskiljaktligheter, eller att hela branschen är fullkomligt inkompetent. En undersökning av Regi på uppdrag av DI visar att kunderna är missnöjda. Var tredje kund menar att de vill byta PR-byrå under kommande året. Mikael Kärrlander, projektledare på analysföretaget Regi säger:
Den mest tydliga kritiken vi ser i årets undersökning är att kunderna kräver att pr-byråerna ska bli bättre på att redovisa effekterna av sitt arbete.
PR-branschen upplever nu det som reklambranschen då och då upplever: “den stora kundvandringen”.
Gabriella Finnborg, VD och ägare till Prat PR, valdes till ordförande i den nystartade branschföreningen Svenska PR-företagen. I verksamhetsplanen har hon och styrelsen (personer från diverse okända PR-företag) bland annat:
Vi vill också hjälpa reklambranschen att förstå skillnaden mellan PR och reklam. Idag tar reklambyråer ofta PR-uppdrag utan kunskap om vad det innebär, vilket leder till misslyckande som drabbar både dem själva, kunderna och oss. Lyckas vi ändra på detta så gynnar det alla.
(Newsdesk)
Föreningen Svenska PR-företagen är att de är den andra branschföreningen för svenska PR-företag. PRECIS är redan inarbetat och den svenska PR-branschen är knappast så stor att två nationella föreningar inte kommer att göra annat än att kriga sinsemellan. Björn Mellstrand hos JMW när han ser det hela som ett stort nederlag för hela PR-branschen:
Vad är det som gör att ni inte kan samarbeta? Varför känner sig de som gått med i Svenska PR-företagen inte välkomna i PRECIS? Vad är det som gör att PRECIS inte kan öppna famnen för de nya PR-företag välkomna dem som medlemmar i PRECIS? Vad vinner vår bransch på att ha två företag [tror BjM menade att skriva “föreningar”; N|. kommentar] som konkurrerar om medlemmar och medieutrymme? Kommer branschen som helhet att bli starkare? Kommer branschen att få en ökad trovärdighet om två branschföreningar kastar tårta på varandra? Vill inte de stora PR-koncernerna låta de mindre PR-företagen ta plats vid köttgrytorna?[…] Om vi fortsätter att ha två branschföreningar ser jag liten mening med att vara medlem i någon av dessa föreningar. Styrkan och trovärdigheten är bortblåst. Risken är alldeles för stor att det blir klubbar för inbördesbeundran.
JMW har listat förra årets flippar och floppar inom PR.
Två kvinnor anses vara pr-flippar – Lottie Knutsson och Ebba von Sydow. Den ena skapade någon sorts enhet och trygghet när politikerna inte lyckades, den andra har blivit ikonen för åttiotalisterna. Två “spel” – sudoku och poker – visar mest på en fortsättning på trenden “bli rik genom att använda ditt matematik-logiska intellekt”.
Vad gäller Apple och Ipod tycker jag personligen att det var flipp redan 2004. Förra året blev det snarare mainstream.
Jag tycker snarare att BjMs bubblare visar på intressanta trender – helt klart är te som dryck på gång. Och är det något som verkligen lyckades med PR-kampanjen så är det Xbox 360 – nyhetsprogram berättade om den nya konsollen. Svenska jeans blev också ett begrepp – fr a handlar det om att Cheap Mondays fick modebloggarna att skriva tusentals postningar om varumärket.
Bland flopparna märks fr a mycket politik – Allians för Sverige, Freivalds, Ringholm och FI. Med det som facit så ställer jag mig frågan – kan verkligen en politiker lyckas med PR? Eller snarare – om politikern slipper de värsta stormarna och får någorlunda plats i media har de lyckats men för mycket media innebär ett misslyckande? Vad gäller Stockholmsförsöket dvs. trängselavgiften aka vägtullarna känns det hela som att media bestämt sig för att försöket kommer att misslyckas. I efterhand fungerat – åtminstone när det gäller själva logistiken. Sist ligger Ogilvy – vilket känns mest ointressant för alla utanför vår lilla ankdamm.
Även bland BjM:s floppar återfinner jag det mest intressanta i bubblarna. H&M missade några viktiga saker när de trodde att de räddade sitt varumärke genom att snabbt sparka Kate Moss från Stella-kampanjen i samband med avslöjandet av hennes snortande: supermodeller är den kvinnliga motsvarigheten till hotellrumskraschande rockstjärnor – det handlar om lyx och dekadens (läs Researcher postningar om Kate Moss). Däremot måste man säga att H&M har lyckats över förväntan med att skapa buzz runt sina no-frills chic-samarbeten. Fr a var Stella-kampanjen oerhört het bland modebloggarna och i mainstream-media.
Själv är jag mest fascinerad över hur Google lyckas att fortfarande vara sedda som “de goda” trots att företagets makt börjar att sträcka sig nästan lika långt som Microsoft.
Mellandagsreans “stora” bråk mellan Netonnet och El-Giganten är egentligen rent komiskt. Netonnet stämmer El-Giganten för att de ska ha marknadsfört varor som egentligen inte är sänkta i pris. El-Giganten svarar genom att mena att de är billigast och att alla älskar dem.
Det hela är mest en uppvisning i hur man kan använda pressmeddelanden som marknadsföringskanal. Läs hos Newsdesk: El-Giganten lurar kunder med falsk reklam och Netonnets smutskastning missriktad.
Själv skulle jag vilja stämma El-Giganten för att ha släppt årets mest usla reklam redan i januari…
“Alla som har en hög medieprofil gnäller över schabloniseringen. De tror att a) de är värre drabbade än alla andra, och b) att det bara är negativt för dem att bli ensidigt beskrivna. De har fel. Att bli schabloniserad är en förutsättning för att kunna vara subjekt eller objekt i en bra historia i mediedramaturgin. Utan att spela en tydlig roll i berättelsen är det svårt att ha inflytande över andras tankar. Själv saknar jag tiden då jag visste vad journalisten skulle fråga.”
Jenny Lindahl Persson gör upp med de som gnäller över sin roll i media. (Dagens Media)
JMW har hittat Converses sajt där konsumenter kan ladda upp olika egna reklamspots för sina skor. Det hela bygger självklart på idén att det finns inget bättre marknadsföringsformat än personer som “är som en själv” (eller nära och kära). Läs artikeln: Imperfection and the Human Brand. En sån sak som Converse gör går bara att genomföra med sk “lovemarks” – varumärken som älskas och som konsumenterna väljer oavsett pris och kvalitet utan av kärlek.
Andra exempel på samma sak finns online – läs om dem på ClickZ. Politiska gräsrötter har också gjort det.
De kanske borde läsa artikeln How To Star in an Ad (Without Looking Like an Idiot) också.
JMWs blogg uppmärksammar modebloggarna/bibliotekarierna Anna feat. Mel och deras deltagande i en artikel om modebloggande i Damernas värld (bild). Och de uppmärksammar också att Researcher fått plats bland affärsbloggarna i Internetworld.
Kokainet gjorde Kate Moss rik. Vad var det jag sa? Media missade något. Modebranschen är inte som andra branscher.
