Att reklam påverkar kan vi väl gå med på men att som en rad läkare i Australien mena att det är en indirekt hälsorisk, framförallt för barn, eftersom den skapar en normalisering av fast-food, läsk och alkohol. Jag håller med Steve Hall i hans åsikter på
Adrants om doktorernas uttalande. Personligt ansvar, föräldraansvar och sånt verkar vara något som är mindre än reklamvärldens moraliska ansvar.

Andra mer modulerade undersökningar om barn och reklam finns här: BFD – Høring – NOU 2001: 6 (norsk utredningstext) eller BRIS rapport (pdf) liksom andra rapporter hos Sveriges Konsumentråd.

Visst finns det anledning att vara på sin vakt; både som förälder men också som reklamproducent. En undersökning har räknat ut att ett amerikanskt barn ser 40000 TV-reklamspottar under ett år. En undersökning i England visade att barn ofta kände igen varumärken men inte alltid kunde sitt eget namn. I en oerhört tänkvärd kolumn i MediaGuardian skriver Dave Hill om sina barn och hans tankar om all reklam som de utsätts för. Och hans slutsats är:

Maybe contemporary disquiet about the hard-selling of junk foods and status-freighted toys and clothes is partly driven by a sentimental fear of children embracing modernity and partly of a piece with the climate of misplaced panic that has parents seeing paedophiles on every street corner and fearful of letting youngsters play outside or walk to school. And yet an argument remains that the powers that be are failing to meet their responsibilities. Perhaps the only way to change that is for parents to learn from “spoiled brats”: to nag, argue and pester until we get our way.

Diskussionen om reklam riktad mot barn är stor i USA, fr a handlar det om reklam för snabbmat (läs en artikel av mig på bold.se). Utifrån en hearing om framtiden skriver Media Riff:

“Should a ban on children’s advertising happen – hey, anything’s possible these days – it would transform the kids TV advertising marketplace in much the same way the tobacco ad restrictions impacted the magazine advertising marketplace. “
“And while much of the focus so far has been on childhood obesity, we fully expect the next line of fire to hit childhood anorexia and bulimia. Meaning? Well, any host of product categories ranging from toy figures like Barbie dolls to fashion, accessories, movies and the music industry, all of which frequently reinforce images of underweight body types.”

Adbusters är en organisation vars mål är att minska reklamen som når oss via olika kanaler. Det är en lobbyorganisation med många gräsrotskämpar och en organisation som har många möjligheter att påverka.

Medvetenheten bland mottagare av reklam om hur den påverkar samhället ökar i samma takt som den allmänna skepsismen mot kommersiella budskap. Och på samma sätt som corporate social responsibility, csr, blir ett allt vanligare sätt för företag att profilera sig som ansvarstagande måste företagens reklam ta ett större ansvar för att kunna fortsätta fylla sin funktion. Utformning av och innehåll i reklamen samt planering av medietryck är alla områden där en annonsör kan visa att hon är medveten om att reklamen påverkar inte bara konsumtion utan också människor. Om inte annonsörerna själva sätter ljuset på detta så lär Adbusters göra det.

(Dagens Media)

Djuices kampanj ”Grattis Comviq-kund! Byt till djuice och spara 2.359 kr/år” har stoppats av Marknadsdomstolen. Beslutet är preliminärt men innebär att Djuice inte får köra kampanjen innan domstolens slutgiltiga beslut. Tele2 har stämt den lilla uppstickaren som ägs av norska Telenor. Tele2 har kunnat bevisa att jämförelsen inte stämmer och därmed är det vilseledande marknadsföring. (Dagens PS)

Umeå har tagit ett avtal med Clear Channel om ensamrätt på alla stortavlor. Tjugo år innebär att Clear Channel kan styra vilken reklam som Umeåborna ska exponeras för i det offentliga rummet. Telia har tidigare gett exklusiv reklamrätt till Clear Channel för stadens telefonkiosker. Kritiken är hård, bland annat bygger den argumentationen runt att kommunen frånhänder sig möjligheten att kontrollera vad som annonseras och exempelvis kunna “stoppa sexistisk underklädesreklam”. Umeå som både studentstad och en stark stad inom vegan, djurrättsrörelse liksom i anti-globaliseringsrörelsen har ett starkt symbolvärde för reklambranschen när det gäller möjligheterna att slippa offentlig censur.

Örebro kommun gör tvärtom – där har en av politikerna läst Naomi Kleins ‘No Logo’ och influerats av tanken att reklamen invaderar det gemensamma (offentliga) rummet. Kommunen har därför beslutat om en strikt policy när det gäller utereklam på stortavlor med mera. Något som moderaterna i kommunen tycker är fel. (Public Access 2004:02, Resumé, Resumé, Dagens Media)