Att reklam påverkar kan vi väl gå med på men att som en rad läkare i Australien mena att det är en indirekt hälsorisk, framförallt för barn, eftersom den skapar en normalisering av fast-food, läsk och alkohol. Jag håller med Steve Hall i hans åsikter på
Adrants om doktorernas uttalande. Personligt ansvar, föräldraansvar och sånt verkar vara något som är mindre än reklamvärldens moraliska ansvar.
Andra mer modulerade undersökningar om barn och reklam finns här: BFD – Høring – NOU 2001: 6 (norsk utredningstext) eller BRIS rapport (pdf) liksom andra rapporter hos Sveriges Konsumentråd.
Visst finns det anledning att vara på sin vakt; både som förälder men också som reklamproducent. En undersökning har räknat ut att ett amerikanskt barn ser 40000 TV-reklamspottar under ett år. En undersökning i England visade att barn ofta kände igen varumärken men inte alltid kunde sitt eget namn. I en oerhört tänkvärd kolumn i MediaGuardian skriver Dave Hill om sina barn och hans tankar om all reklam som de utsätts för. Och hans slutsats är:
Maybe contemporary disquiet about the hard-selling of junk foods and status-freighted toys and clothes is partly driven by a sentimental fear of children embracing modernity and partly of a piece with the climate of misplaced panic that has parents seeing paedophiles on every street corner and fearful of letting youngsters play outside or walk to school. And yet an argument remains that the powers that be are failing to meet their responsibilities. Perhaps the only way to change that is for parents to learn from “spoiled brats”: to nag, argue and pester until we get our way.