Coca Cola Company har valt att re-designa Sprite-logotypen och burken. Man har i reklamen valt att centrera kring “SubLYMONal” som är Sprites smaksättare. (Coca-Cola – Press Center)
Udda reklamfilm som driver till sajten sublymonal.com och det hela känns som CP+B on acid.
Vem har rätt till en smiley-gubbe? Än så länge är det oklart i en strid mellan det franska företaget Smiley World och Walmart. (di.se)
En strid som väl mest visar att hela varumärkesskyddet håller på att rasa ihop när alla symboler ska skyddas in absurdum.
Advergirl dissar CP+B och den senaste versionen av deras reklam för Burger King. Och jag kan vara böjd att hålla med henne:
Dancing chickens, the costumed King, objectified showgirls, WWII-era illustration, NASCAR, Superman… can a burger ad budget really be all things to all people?
(advergirl som hittade det via Exit Creative)
Fuji Film, som haft det tufft i samband med den oerhört starka och snabba utvecklingen inom digitalisering har valt att släppa sin gamla logotyp och skapa en ny. Man har också valt att slå samman sina olika märken FUJIFILM Corporation and Fuji Xerox Co., Ltd till Fuji Film Corporation. Varumärkets kärnvärden ska ligga i utvecklingen framåt:
With a sharp accent design in the center of the logo, Fujifilm aims to express its commitment to advanced technologies. The dash of red expresses its determination for continuous innovation. At the same time, Fujifilm will continue to use green as its corporate color, inheriting its established brand assets.
Jag håller med Visa attityd att det är skönt att någon vågar låta bli den rådande 3D-trenden.
Slutlektion för DIs varumärkesskola: 10 goda råd – så blir ditt varumärke vinnare. Det viktigaste finns i början:
företaget och ledningen [måste] vara medveten om att det är ett stort åtagande som kräver uthållighet, drivkraft och trovärdighet hos alla inblandade.
Bra påpekanden. Problemet är väl att det knappast är så här “lätt”.
Via Visa attityd får vi nys om MasterCards nya logotyp (även Beta Alfa skriver om det). Ännu en logotyp som går från det strikta 2D till en väl “blurrig” fejkad 3D-version.
Jag gillar kärnvärdena som gör att de väljer MasterCard Worldwide och “Heart of commerce” som copydriv.
En sak är säker – ett varumärkes störst tillgång är de anställda. Men det är också det största hotet. Nu senast är det Coca Cola som höll på att bli av med sitt recept – genom att högt uppsatta anställda inom företaget valde att försöka sälja det – till Pepsi. (Aftonbladet)
Höjden av buzz marketing – Volvo ger en XC90 till påven. Och i sann italiensk anda går uttalandena i en katolsk gråtmildhet:
Vi är väldigt glada och stolta över möjligheten att ge en bil till Påven. Säkerhet har alltid varit ett kärnvärde hos Volvo. Vårt starka engagemangför att skydda och rädda liv kunde inte ha mottagit ett högre och mer rörande erkännande.
(di.se)
Tio mycket bra råd inför ett varumärkesarbete finns hos di.se. Och ett antal läsarfrågor besvaras mycket vist. Bäst är svaret på frågan om vilka de vanligaste felen är i varumärkesprojekt:
Det vanligaste felet är att man tror att det räcker med ett kort varumärkesprojekt och att man sedan är färdig. Strategi utgör bara 10 procent. Genomförandet utgör 90 procent. Man måste leva med planen.
Amen.
Den buteljerade kreativiteten, åtminstone enligt myterna, försvinner från Systembolaget. I konkurrens med diverse (bättre) lådviner och utifrån Systembolagets strikta och stenhårda hylleffektmätning så försvinner nu Vino Tinto från bolagets sortiment.
Under namnet “Rött Spanskt Vin” släpptes vinet 1942 för första gången och efterkrigstidens internationalisering gjorde att det fick namnet Vino Tinto 1952. Under dess glansperiod (1955) såldes 1,7 miljoner VT av de 7,7 miljoner vin som alltsomallt såldes. Men idag ligger försäljningen på försiktiga 26 000 liter och år.
Med Vino Tinto letade sig vindrickandet dock också in i stugorna och bidrog till att jämna ut klasskillnaderna i svenskarnas alkoholkonsumtion.”
Idag är det BiB-märken som Golden Gate (vitt) och Chill Out (rött) som är storsäljare med 3,8 respektive 4,8 miljoner liter per år. (N24.se via Beta Alfa 2.0)
Alla verkar sakna Pommmac. Men vilka köpte, eller rättare sagt köpte inte Pommac?
Den fortsatta diskussionen runt Pommac (läs här och här) visade just att vissa märken har ett värde som inte motsvarar dess kommersiella potential. Jämförelsevis så står Vino Tinto som symbol för när Sverige blev internationellt, när vi blev en del av resten av världen och började dricka rödvin. Det finns en oerhörd kraft i den storyn men som Systembolaget nu släpper och därmed förlorar stora möjligheter att kapitalisera varumärket utan att det har stora försäljningsmässiga framgångar.
Yrsel har skrivit en skojig – och sorglig – text om det hela: Vinchocken
Dagens Industri har startat en “varumärkesskola”. Många bra saker redan i del 1. Åsa Myrdal Bratt säger exempelvis:
Hennes springande punkt handlar om att varumärkesstrategin i mångt och mycket kan ta över den vikt som affärsstrategierna haft eftersom konkurrensen är så mycket större idag än förut.
Bratt Myrdal tar upp mediernas fragmentering som en anledning att arbeta med varumärkesvärden i samma mått som andra värden för företagens strategiska arbete. En ytterligare del ligger i den stora fragmentering av varumärken som skett – och inte sällan varje enskilt varumärkes fragmentisering genom att varumärket sällan ses just som en del av affärsstrategin – eller kanske borde ses just som affärsstrategi. Men också att det finns så många värden som varumärket kan fyllas av på grund av värdenas inneboende subjektivitet.
Daniel Tingström på Reklamfeber uttrycker tyvärr i sin korta kommentar om DIs varumärkesskola en åsikt som jag ofta möter inom min egen bransch:
Bullshit eller da shit?
Det borde inte ens en reklamare behöva fråga 2006. Branding och varumärkesstrategier har en alltför viktig plats för att nå effekt med marknadsföring för att avfärdas på enkelt.
Det finns en fara i att buzz marketing tas upp av ett antal kortsiktiga och pengakåta företag vilket kommer att förstöra själva formatet. På samma sätt som att telemarketingformatet hamnade i händerna på allt för okunniga personer utan insikt om formatets fördelar eller om konsumenters beteenden. Den buzzmarketing vi hittills sett är tyvärr riktigt dåligt skapad.
Exempelvis har Buzzador liksom Buzzparadise totalt misslyckats med att skapa riktig buzzmarknadsföring. De sistnämnda har exempelvis missat att göra god research på vilka personer som ligger bakom olika bloggar (exempelvis skickade de ett insmickrande mail till tidningen M3; läs hos Uppkopplat).
När det gäller båda så har de bloggar som är knutna till företagen skrivit texter som knappast skapar någon buzz – det är postningar som utgår från någon sorts känsla av att “nu har jag fått produkt X så då måste jag skriva en text om det” och det känns extremt blodfattigt och lite som skoluppsatser. Det blir liksom knappast bra när personerna som ska vara ambassadörer för varumärkena skriver om det i en fotriktig stil – det som fattas är bara “observera att denna postning är reklam” överst. Se några exempel: Exotica – Buzzador, buzzador på knuff.se, Legally blonde – Min nya vän, Pash Blogg Sthlm, Aggeman.se | När utsidan är viktigast, kg800 på knuff.se, Karolina Lassbo – en glamourprinsessas dagbok: Min nya mobiltelefon.
Fördelarna är självklart att företagen får ut sitt namn/sin produkt i medvetandet hos bloggläsarna. Och de bloggar som dels är kända, där personerna har förtroendekapital hos sina läsare och som inte skriver rakt av om att de “fått telefonen för att skriva om den” innebär självklart ett plus på investeringen. Negativt är att de flesta skriver om produkterna utifrån en sorts knepig stolthet över att vara “buzzador” dvs. utvald. Som läsare inser jag direkt att det hela handlar om reklam och får knappast någon större lust att skaffa just den produkten.
Rent farligt för varumärket är när såna här saker händer (vilket visar att Buzzador sannerligen är ett riktigt stolpskott till företag):
Det började med att paketet levererades till W Petersen istället för till H Johansson. När jag väl lyckats lokalisera det känner jag att det luktar nån kryddig marinad om kartongen. Det visar sig att de två översta förpackningarna är alldeles ljumma och de två understa har spruckit. Det var bara att slänga allt i sophinken. (LipGloss Bitch)
Det innebär att Kronfågels varumärke utsätts för en oerhört stor fara eftersom kycklingen kan ha blivit dålig av usel hantering från Buzzadors sida – och om någon äter den dåliga kycklingen blir det självklart mycket diskussioner vilket medför att Kronfågel blir den som förlorar stora pengar i imagebygge.
En annan sak jag är förvånad över är att personer som Lassbo och Legally Blonde väljer att “sälja sig” till såna här kampanjer – deras förtroendekapital urholkas snabbt. Deras varumärken blir inte lika mycket värda för framtida samarbetspartners. Det borde vara något som man verkligen använder med måtta. Jag har ställts inför samma problem – om jag valde att köra annonser på Researcher skulle jag tjäna rätt bra med slantar. Men det innebär samtidigt att jag som analytiker och reklamstrateg ställer mig i en prekär situation. Min objektivitet kan ifrågasättas och det är något som jag inte behöver. Problemet för exempelvis Lassbo och Ida är att det framöver alltid kommer att finnas en fundering hos deras läsare om det de skriver om är “köpt” av ett företag.
Bengt på Frihetens Vingar har skrivit en postning om det hela: Buzzreklam förstör bloggarnas trovärdighet.
Ett antal filmer på nätet visar hur människor använder sig av Mentos mintkarameller för att skapa fontäner av dietläsk (oftast Diet Coke). Det är spektakulärt och rätt geekigt. Snyggast är filmen med två män i vita rockar som skapat en sorts “fontänsymfoni”: Extreme Diet Coke and Mentos Experiment. Enligt Mentos kan det finnas närmare 800 filmer runtom på nätet (flest kan man självklart hitta på You Tube respektive på Google Video). Mentos är glada för uppmärksamheten och deras marknadschef för den nordamerikanska marknaden menar att värdet av det hela borde vara närmare $10 miljoner. Om det är sant är det hälften av Mentos hela årliga reklambudget.
Diet Coke ‘experiment’ gives Mentos a surge in publicity (via Mymarkup)
Det visar sig att Mentos vill anlita de som skapade Extreme-filmen för att använda i sin marknadsföring. (Realtid.se)
Jag antar att Coca Cola är måttligt roade ((Något som Coca Colas Susan McDermott också uttrycker i sin lakoniska kommentar till WSJ: “We would hope people want to drink (Diet Coke) more than try experiments with it.”)) av att Mentos tänker använda deras varumärke för att göra reklam för sitt eget.
Hela Mentos-grejen känns som om företaget alltför mycket lyssnat på buzz marketing-evangelisterna och tror att viral marknadsföring alltid är bra för ett varumärke. Problemet blir att man väljer att rida på en våg av något som inte har med produktens kärnvärden och ursprungliga funktion ((McDermott menar samma sak som mig när det gäller Coca Colas oönskade delaktighet i buzzen: “craziness with Mentos … doesn’t fit with the brand personality” of Diet Coke”)) att göra – Mentos är mintkarameller som ska stoppas i munnen. Inte i Diet Coke-flaskor. Det var aldrig meningen och frågan är vad Mentos förväntar sig att det här ska ge långsiktigt.
Mentos marknadschef har ett märkligt sätt att räkna. Visst kan man i rena mediaköp och uppmärksamhet räkna som han gör – problemet är att de inte har någon kontroll över det hela och att varumärket inte nödvändigtvis kommuniceras enligt givna premisser och därmed ökar uppmärksamheten inte nödvändigtvis positiv varumärkesigenkänning.
Rent estetiskt är det också relativt motbjudande bilder av sprutande brun dryck. Jag tror tyvärr att Mentos inte kommer att tjäna något på det här – snarare kan det i längden skada varumärket.
Fredrik har hittat en intressant collagefilm med Tom Asacker och det är ett antal bra soundbites han levererar:
– A brand is an expectation. It is not a promise. And there is a big big difference.
– Repetition does not cause memory. Relevance and emotion cause memory.
– The brands that are going to be big today are the ones that tap into the social changes taking place. Not quality. Not service. Not well financed. Not well known. Taking advantage of, and watching the changes taking place in the market place.
Företaget anatomicals har onekligen lyckats att skapa intressanta namn på sina produkter. Man kan undra om de använts sig av Snark Huntings Wordboard Naming Forums…
Seth Godin ger, efter en läsvärd och intressant exposé genom varumärkesnamnens historia, två råd när det gäller att skapa namn:
There are two things you should keep in mind:
1. don’t use a placeholder name. People will fall in love with it. Find your name, use that name and that’s it.
2. don’t listen to what your friends and neighbors and colleagues tell you about a name.
Tonise Paul, VD för Energy BBDO pratar om det personliga varumärket. Det är knappast några nyheter men väl sammanställt:
Personal branding is the shaping and management over time of what a person stands for and how they express that in what they do and say. It’s about developing a good sense of who you are and being true to it. […] The way to go about “living your brand” is to uncover what you do best and what’s most important to you. Those two things are the primary guideposts for building a strong personal brand. As for wearing shocking pink, if you’re passionate about pink and it’s a genuine reflection of you and what you want to express to the world, it works. The key is authenticity. […]My mother’s brand was very well defined, although she never said it: Faith, family and veal cutlets (she was an amazing cook). This reflected who she was, how she spent her time and what gave her fulfillment in life.
Patrick på Suburbia drar hela storyn om den senaste trademark-striden: den om uttrycket “Web 2.0” i samband med konferenser. Kort (( läs Patricks postning och fr a alla länkningar till de olika “ronderna” han gjort)) så handlar det om att det stora förläggarförlaget runt Tim O’Reilly sedan länge har haft konferensen Web 2.0 Conference. Tom Raferty skapade en konferens som fick namnet Web 2.0 half-day conference. Det gillade inte bolaget CMP som samarrangerar den förstnämnda konferensen och skickade ett “cease and desist”-brev till Raferty som självklart bloggade om det vilket gav O’Reilly och hans partners det hett om öronen.
Om vi bortser från de juridiska turerna (att CMP har namnskyddat Web 2.0 Conference) så är det fortfarande komplicerat. Självklart är det flagrant lika namn – Rafertys konferens skulle självklart av många tagits för en konferens kopplad till den ursprungliga. Det var knappast något som han inte tänkt – snarare gissar åtminstone jag att han tänkt sig lite snålskjuts på den ursprungliga konferensen kändisskap. Samtidigt är uttrycket Web 2.0 numera välkänt och ofta använt i allehanda sammanhang där ny teknik för webben omtalas. Det innebär att det är svårt att hävda ett ägande av detta som enskilt varumärke: det är generellt och åtminstone i Sverige skulle det vara svårt att skydda det. Detta innebär att Raferty knappast gjort ett varumärkesintrång i tekniskt-logiskt perspektiv. Å andra sidan kommer Raferty att klart sno en hel del från O’Reilly-konferensens brand ((Ett trademark är det juridiska, ett brand är själva varumärkets kärna, känsla och kommunikation med mottagaren)).
Det ska bli intressant att följa striden dock.
Det senaste i lurendrejeriets konst: att sno ett helt bolag. Ett antal personer har blivit lurade genom personer som stulit seriösa företags hela grafiska kommunikation. Läs mer hos International Herald Tribune.
Snart dags att i samband med grafiska profiler tänka på samma sätt som när det gäller pengar: att göra det svårt att kopiera?
Get in gear. Grab an iPod nano, a pair of Nike+ shoes, and the Nike+iPod Sport Kit.
Rock ’n’ run. Your shoes talk. Your iPod nano listens. Track your run in real time.
Stay in sync. Connect your iPod nano, then connect with the world on nikeplus.com.
Som vanligt snyggt, och även “lådan” är såklart ren designnjutning. Liksom att det är två av världens bästa marknadsförare när det gäller livsstilsprodukter som samarbetar. (Nike ♥ iPod via Beta Alfa och Macfeber)
Mer om samarbetet finns hos Rodeo:
Nikes vd Mark Parker pratade framför projektioner av Lance Armstrong och marathonkvinnan Paula Radcliffe, “vi kom på den här stora idén och då tänkte jag att jag ringer min gamle kompis som är bra på just det där med stora idéer”. Och så gled Steve Jobs in och snackade lite om att det vi nu bevittnade var början på något vackert.
Retailkedjan Twilfit, med tradition till början av 1900-talet, har levt ett tufft liv som en del av Lindex. Nu ska det blödande bolaget och hittills illa skötta varumärket bli nytt och fräscht. Konceptet repositioneras av de nya ägarna och man väljer att renodla erbjudandet till att handla om kvinnans njutning, välbefinnandetrenden är starkt närvarande. Det innebär att man tar bort allt annat än det som kvinnor bär närmast kroppen och istället satsar på att inkludera skönhetsvård och liknande. Anders Arnberger, VD och en av de nya ägarna förklarar konceptet:
Vi flörtar lite med yogatrenden och går på trenden i västvärlden att kvinnan vill ägna mer tid åt sitt eget välbefinnande.
Man väljer också att förändra sin kommersiella målgrupp till att vara kvinnor 30+ och kommer att gå från ett högre lågprissegment till det lägre premiumsegmentet.
Vid sidan av att vi är en kedjan ska vi också bli ett starkare produktvarumärke. Jag kommer inte att ge mig förrän Twilfit finns att köpa på utländska varuhus som Bloomingdales eller Harrods. Till 2008 ska vi ha rullat ut både nya butiker och grossistverksamhet.
Övriga ägare till det ärevördiga varumärket är Tigers tidigare vd Lars-Gunnar Schultz och riskkapitalbolaget Next Gear, i vilket bröderna Jonas och Roberg af Jochnick som skapat Oriflame har intressen. (N24.se)
Ett spännande koncept för ett så pass illa tilltygat varumärke.
