Alla kan inte ha sitt eget nätverk

En viktig postning hittar jag via Good Old Trend. Det är Bivings Group som påpekar att det (idag) är så att de nischade sociala nätverken inte fungerar.

When clients ask me about integrating social networking into their public web programs, I usually encourage the integration of light social features, like commenting on articles, message boards and simple user profiles, but caution against trying to build a full on social network (friending, groups, user blogs, etc.). The reason I do this is that in most cases these top down social networks end up barely being used.

Det är onekligen så. Det finns hur många exempel som helst och även om man kan säga att “jamen alla behöver inte vara överallt” så är ett tomt forum eller icke-uppdaterade bloggar inom ett socialt nätverk knappast någon förstärkare av ett varumärke. Och Todd Ziegler föreslår ungefär det som jag sskulle föreslå:

(1) add some light social features that encourage interaction around your content to your own site and/or (2) participate in established, external social networks.

Att få för sig att köra sin egen stora nätverkssajt visar nog mest en alltför stor tilltro till intresset för att kopplas ihop så hårt med just det varumärket. Problemet ligger antagligen att man tänker sig att det är enklare än att behöva delta i de stora nätverken, där man behöver delta på samma villkor som alla andra. Production istället för participation.

När envisheten bedrar visheten


Det här är nog bland den dummaste förklaring till en idéstöld jag läst. We Are Groups byråledare Enzo Bussoli förklarar att

Vi tog inte idén från Badlord, utan från en betydligt större konstnär, fotografen Helmut Newtons arbete från 1960-talet

Eh… det hela handlar om att Lindex ganska solklart snott en reklamidé från torrpitchande byrån Badlord. Trots att båda skrivit på sekretessavtal – det närmaste ett upphovsrättsskydd man kan skapa för en idé.

Enzo B:s förklaring är bara korkad – och rolig eftersom han därmed erkänner att det inte är deras egen idé; även om de nu då snott det från en amerikansk fotograf. Byråledaren sätter också Lindex marknadschef Johan Hallin på pottan när denne förklarar tidigare i artikeln att

Vi har inte stulit någons idé. Vi har bara använt vår egen byrås idé, som är helt olik den från Badlord.

Yeah right.

Som Carin Fredlund uttrycker det i sin kommentar:

Endast en blind höna kan tycka att en flyttad logotyp, en struken rubrik och en något större modell på modellens trosor skulle innebära en helt ny idé.

Badlords idé är för övrigt mer kreativ med en interaktiv tanke om att riva av den påklädda modellen (pun maybe intended).

Cred till Reklamförbundet som stöder Badlord i det här.

För visst: alla stjäl idéer. Men man bör göra det på ett snyggare sätt, göra idén till sin egen genom att adaptera saker. Det här är en solklar badlander.

(Källa: Dagens Industri 12 mars 2008)

Update: Ungefär samma saker kan man läsa om här och här. Lindex marknadschef lyckas att trassla in sig ännu mer när han förklarar att han känner sig påhoppad.

Koppla ihop många med fler

Det finns ett antal olika nischade tjänster som försöker koppla ihop olika delar av branscher med varandra. Det senaste är killarna från Blogkoll som startat Swedish Startups. Tanken är att koppla ihop olika svenska startups med riskkapitalister och andra som entreprenörerna och visionärerna kan behöva i sina nätverk. Vad jag förstår så är det invite-only så om någon är intresserad så maila mig på researcher /a/ gmail.com.

Platsannons: Världsklass i Dalarna.

Vi söker copywriter som gillar reklam.

Oavsett om reklambyrån är belägen i Stockholm, i New York eller i Falun, lever vi under samma villkor. Vi måste hålla världsklass oavsett vilken vår uppdragsgivare är. Konkurrensen är stenhård. Inget får lämnas åt slumpen.

  • Vi är en fullservicebyrå med en tjugofemårig historia som idag ägs av några av de anställda.
  • Vi kallar oss en strategisk kreativ reklambyrå. Båda delarna väger lika tungt. Inget kan leva utan det andra.
  • Vi söker en driven copywriter som gillar att skriva reklam, som förstår vikten av strategiska plattformar och har ett kreativt driv.

Idag är vi Dalarnas ledande reklambyrå. Imorgon tänker vi vara en av de bästa i landet.

Välkommen till Falun. Du också.

Skicka in din ansökan, tillsammans med CV och referenser, före den 4 april till Heimer & Company AB, Box 345, 791 28 Falun.
Vill du veta mer om tjänsten? Kontakta byråns VD, Eva Wikner Grahnström. 023-642 00 eller 023-77 78 40. eva@heimercompany.se

www.heimercompany.se

Geografi är nästa big thing

Next big thing inom sociala medier är geografin. Eller snarare: individens position. Det har pågått till viss del ett tag. Exempelvis med hjälp av dopplr och mikrobloggtjänsterna. Tillsammans med Google maps öppna [[API]] har det skapats en mängd korsbefruktningar, exempelvis Twittervision och liknande. Det som händer nu är att man tar ett steg längre. Genom att samla ihop sina digitala footprints och geo-tagga (kategorisera varje postnings geografiska position) skapas både möjligheten att andra kan samla på sig kunskap om personer i närheten av sin fysiska position. Olika sätt är möjliga – exempel är tjänster som är på gång som Tuurf (tack Anton) men också Yahoo! har valt att starta sin FireEagle som kommer att innebära en möjlighet att visa var man befinner sig på andra (Yahoo!-ägda) sajter.

Men det handlar också om skapa någon sorts rumslig tolkning av den digitala verkligheten. För jag tror att det sista är det som gjort att Google Maps fått ett så stort genomslag tidigt. Människan älskar kartor. För de ger oss möjligheten att hantera rummet, den spatiala verkligheten. Jag diskuterade detta ingående i min postning om 3D-världarnas möjlighet inom sociala medier. Där menar jag att en 3D-värld som dels ger möjligheten att samla sina digital footprints i ett avgränsat virtuellt rum, rent metaforiskt likt ett analogt rum, skapar trygghet och kommer att innebära ett ytterligare genomslag för ett liv där det digitala och det analoga inte är varandras motsatser utan synkrona.

En annan geografisk del är att man skapar olika lokala sajter. Ett antal startups har gjort det, exempelvis MyBlock liksom att detta varit en viktig kategorisering för exempelvis Blocket. Tidningarna har valt att starta lokala sajter och idag skrev Aftonbladet om att de väljer att utveckla sina lokala sajter till en sorts lokala portaler där användaren kan bestämma vilken geografisk position som är intressant och där kan han/hon finna ett antal olika tjänster, vars relevans styrs av just den geografiska positionen. (Vi kommer att gräva djupt ner i hyperlokala trenden för media på Same Same But Different om några dagar). Det här borde lokaltidningarna varit på redan, men ligger knappt i startgroparna (förutom några exempel).

För fortfarande är vi beroende av vår analoga geografi, och behöver kunna hantera den mitt i den digitala malströmmen.

Tillsammans med att Nokia satsar hårt på GPS i sina N-series-telefoner och att geo-taggning, manuell eller automatiskt har blivit intressant så skapas incitament för ytterligare utveckling av större automatisering av detta liksom möjligheten att skapa realtids-relevant marknadsföring, exempelvis genom bluetoothkoppling och push. Att på ett sånt här sätt kunna skapa utbudsreklam direkt när personer går förbi just den affären, eller skapa intresse för ett event hos alla som finns inom en viss hyperlokal radie. Relevansen skulle öka markant och därmed effektuttaget för varje investerad krona.

Jag ser framåt och ser att alla tjänster där människor skapar relationer helt kommer att vara beroende av geotaggning. Varje postning inom de sociala samarbetena kommer att kunna härledas geografiskt både innehållsmässigt och när det gäller var skribenten befann sig. Och självklart finns det en hoper etiska och privacy-problem med det hela: men det är alltid upp till den enskilde individen att hålla koll på vad man väljer att tagga.

Att behålla de bästa

Efter Bringéusaffären (om det hela i stridens hetta har jag skrivit på deepedition.com) så är det många i branschen som känner oro. Självklart jag också. Jag har under sex år dissat och bashat branschmedierna, företag som gör fel beslut i sina kontakter med sina kunder osv. På min andra blogg, den mer privata (eller personligt hållna) har jag skrivit åsikter som inte är comme il faut för PK-aktiga och rädda pressmänniskor. Precis som Brit påpekar så har jag fått försvara min blogg och mitt bloggande många gånger; först utifrån att det var något konstigt, sen utifrån att jag gjorde det och nu utifrån det jag skriver. Måhända är bloggarna fortfarande en marginell företeelse men onekligen tar vi oss in mot kärnan – om inte annat visar hela Bringéus-affären just detta.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Utan att de bästa kreativa hjärnorna, de mest flagranta strategerna knappast kan få några jobb utifrån det sätt som P&G nu anser vara det rätta. För det är ofta människor med liten kunskap om hur man är politiskt korrekt och ofta högljudda åsiktsmaskiner som gärna pratar (eller skriver) först och om de har tid att ens göra det, tänker sedan. Och det skulle knappast vara svårt att hitta såväl korkade som utanför sin kontext “kränkande” uttalanden från såväl mig som många andra inom branschen.

När man tittar på en ny generation av blivande anställda så är det några saker som är intressanta: de är individualister, jobbet är inte allt och de är otrogna mot sina varumärken om inte varumärket uppfyller det som förväntas. Det är också individer som vet sitt värde. Varje person blir mer och mer ett personligt varumärke. Det innebär att de vill inte ägas utan äga. Det vill säga (när det gäller employment branding): ett företag kan inte äga sina anställdas tankar – inte ens deras tid, utan det hela handlar om att företaget måste göra det värdefullt och meningsfullt för sina anställda att göra goda saker för företaget. Om företaget väljer att tysta sin medarbetare kommer den medarbetaren knappast att älska företaget mer, eller tiga still utan vid bästa tillfälle berätta om vad som hänt och dissa företaget. Så employer branding handlar om samma saker som annan branding: att skapa en positiv relation där varumärkets erbjudande fyller de behov konsumenten/arbetstagaren faktiskt har. I grunden handlar det helt enkelt om ett grundläggande paradigmskifte i hur vi ser på anställda: om den anställde förut var till för företaget som en del av ett kollektiv så är vi idag på väg mot en syn där företaget är till för den enskilda individen som väljer att lägga sin tid och sin kunskap till företagets förfogande.

Utifrån detta är P&G:s handlande huvudlöst. Och frågan är hur man i slutänden tänker sig, som företag med mycket strikta uppförandekoder och regler mot bloggande och sociala nätverk, att behålla de allra bästa. En vis man sa till mig, när det gällde kreativt arbete, att “alla företag behöver en Zlatan, men Zlatan måste få vara Zlatan annars byter han lag”.

Jag tror helt enkelt att ett sånt här handlande inte skyddar varumärket utan skadar det. I längden eftersom det innebär att de bästa, men ibland vildaste, hjärnorna helt enkelt inte kommer vilja underställa sig såna här regler. Oavsett om personen syns eller inte så krävs det starka personligheter, med hög kreativ relevans och personlig integritet för att ett varumärke ska växa sig starkt och intressant imagemässigt. Det gör inte P&G just nu.

Annika Lidne har skrivit om ungefär samma saker under dagen. Läsvärt utifrån att hon analyserar det i tre perspektiv: bloggaren, media och företaget. Senare under dagen kommer antagligen en postning på Same Same But Different runt media och bloggar med utgångspunkt i Bringeusaffären.

Bringéus

Jag skriver om Bringéus-affären på deepedition.com. Återkommer här med en mer ingående analys och diskussion runt employment branding, sociala medier och framtiden.

Uppdatering: En del andra i planningsfären och reklamsfären har skrivit om det.

Bäst just nu och en ny blog

Vi börjar med det sista i rubriken. Jag har uppenbarligen missat Reklammusik.se. Utseendemässigt ser den i princip ut som en feber-sajt men har uppenbarligen kopplingar till OmTV och idiot.se. Struntsamma. Om de gör sitt jobb så gillar jag det :)

Så vilka är bäst just nu?

1. Folksam.

Använder klassiska “Cars” med Gary Numan. Inte nog med att det ger oss 35+:are en hård känsla av nostalgi, filmen är byggd på ett jävligt smart sätt. Igenkänning och skruvat på en och samma gång.

2. Sony Ericssons nya walkmanmobil

Skönt användande av en bra låt. Depeche Mode “Enjoy the silence”. Och låter andra göra en cover på den. Det hela skapar en starkare känsla av att alla kan använda telefonen. Och en communitykänsla. Synd att det inte arbetas vidare med att faktiskt skapa en community för musikälskare med Walkmanmobiler…

Evangelisationens olika roller

Mencák har funderat lite runt utvecklingen av en svensk sfär av Social Media Buffs och även Brit på JMW skriver en lång analyserande postning runt problemet att för att sociala medier inte bara ska fortsätta vara något för en liten klick så måste

Vi kommunikatörer […] hur som helst bli bättre på att visa vad de sociala medierna handlar om. Vi behöver bli mer pedagogiska och insiktsfulla om den tolkning och förståelse som behövs när analoga och digitala värderingar möts och bryts mot varandra på det sätt de gör nu. Vi måste välkomna och guida de som inte haft chans att förstå, ställt sig utanför eller inte bryr sig eftersom de mest ser det som en teknisk lösning.

Och självklart är det en fara. Ser man på vilket läge utvecklingen är idag så är det just det här som behövs: personer som på ett nytt sätt kan brygga pionjärandet bland geekarna och kapitaliseringen bland de som än idag har många analoga värderingar när det gäller kommunikation och media.

Det som jag däremot ser som en annan fara är att inte tänka på att vi har alla olika roller, även om vi alla har samma mål: att evangelisera sociala medier som framtidens möjlighet för kommunikation – oavsett om det handlar om privat, företags- eller mediakommunikation. Lite skissartat skulle jag vilja påstå att det finns åtminstone tre rolluppsättningar:

  1. Visionärerna
    Personer som jagar next thing, som testar allt och funderar hur varje sak skulle kunna utvecklas till att bli ännu häftigare, ännu mer sociala osv. De här personerna ska inte släppas ensamma framför människor som inte mött sociala medier förut. De här personerna hamnar garanterat alltid i kollisionskurs med sin mer analoga omgivning.
  2. Strategerna
    Det är en roll som handlar mer om att sätta allting i sitt sammanhang, att titta på vilka möjligheter som finns i den analoga världen för de sociala medie-tjänsterna, för hur man ska kunna kapitalisera på sociala medier, hur målgruppernas behov kan fyllas av de olika möjligheter av delaktighet och självuttryck som finns inom sociala medier.
  3. Kommunikatörerna
    är kanske den roll som just nu måste utvecklas. Att faktiskt hitta taktiska argument och vara tillräckligt “analoga” för att få personer att förstå storheten i de sociala medierna för just deras verksamhet. Pedagogiskt använda sig av strategernas tankar och sätta dem i det enskilda företagets kontext.

Precis som i alla andra delar av samhället så är vi olika individer och passar bäst i olika roller. Viktigt är att vi just nu inte värderar någon roll som viktigare än någon annan utan ser utvecklingen som ett samarbete, för precis som Kristofer påpekar så finns det fortfarande ett starkt drag av idealitet och samarbete inom sfären.

Två sätt att närma sig saker och ting

Jag har på min andra blogg diskuterat runt Vulkan och deras idé om att många bloggar kan bli böcker. Jag menar fortfarande att det är två sätt att tänka när man skriver blogg och när man skriver för att publicera en bok.

Men när jag funderar över hur det gamla och det nya sättet att skapa sociala medier (och kapitalisera på mjukvara och fyllande av digitala behov) så inser jag att jag kanske är väl kategorisk. För att ta det från början: om man jämför Microsoft och Google så har de två skilda sätt att närma sig såväl sin konsument som sin produkt:

  • Medan Microsoft (och Apple och en mängd av de gamla Valleyföretagen) väljer att släppa färdiga saker och sedan patcha dem med följd av att användarna blir irriterade, känner sig lurade att köpt en färdig produkt som fungerar först efter ett – två år ((Om man tittar på de senaste Windows-versionerna så är det först i och med SP2 som det faktiskt fungerar någorlunda som det är tänkt. Och på samma sätt är det med deras Office-plattform.)). Google (och många digitala startups i web2.0) väljer istället att släppa betaversionerna fria och ligga just i betaläge mycket länge. Fördelen är att användaren känner att den är med som testperson, och att tjänsten faktiskt hela tiden utvecklas. Det är inte buller och bång utan ett kommunicerat socialt tänkande: vi gör det tillsammans.
  • Medan det gamla tänkandet innebär att man försöker att ta betalt av precis allt och mervärden ligger i de (få) gratisdelar som erbjuds (för Microsoft handlar det om IE och om en del clipart) den som betalat licensen så har Google vänt upp och ner på det hela, enligt [[GNU]]-principerna. Man skapar en gratisversion som är habil och räcker för många. Men mervärdena kan man köpa till. Och då blir man också en exklusiv användare, vilket ökar känslan av att man är “vän” med företaget. Man ger för att få: något som är grunden för hur företag måste möta det nya digitala landskapet och digital natives.

När det gäller att skriva en blogg som blir en bok så handlar det ändå om att i princip bygga boken som en betaprodukt. Självklart kan många av dem som redan läst det tycka att det inte är intressant att läsa boken men å andra sidan har författaren fått en mängd input från sina bloggläsare, vilket i sin tur innebär att boken antagligen blir bättre. Och kommer att läsas av personer som inte läst bloggen.

Det senaste exemplet kanske är Michael Dahléns Nextopia som ingen vet vad det blir i slutänden – inte ens han. Det bästa är antagligen Chris Andersons blog The Long Tail som sedan blev en för nätvärlden och företagsvärlden rätt omtumlande bok. För precis som med de företag som väljer att på olika sätt vara transparenta med sin startup eller det dagliga arbetet så finns det möjlighet att få input, tips och ett stort advisory board via bloggen.

Fördelarna kan också vara att man via bloggen kan fortsätta att skriva även efter att boken kommit ut. Det bästa exemplet är kanske Freakonomics vars blogg helt enkelt fortsätter där boken tog slut – och samlar material till en uppföljare.

Så ja, jag har ändrat lite inställning till det här med bloggböcker – om bloggen och boken har ett relevant koncept för att publiceras på två olika plattformar. Utifrån betatänkandet och utvecklingstänkandet som vi ser hos bl a Google.

Jag har en plan (igen)

De som (fortfarande) läser Researcher vet att det inte hänt så mycket. Deepedition har vuxit och där har jag valt att diskutera medieutvecklingen. Genom att jag också börjat att använda microbloggning och lekt mycket med Bambuser och v-loggning så har Researcher blivit bortglömd. Att jag inte heller får ordning på templaten gör även sitt till.

Nu har jag i alla fall en plan. Tanken är följande:

  • deepedition.com återgår till att handla om “allt det andra”. Dvs mina åsikter om vad som händer utanför vår lilla sfär som springer längst fram av sociala medierna. Däremot kommer jag fortsätta att skriva om bloggning och teknik här men då utifrån bloggarens perspektiv.
  • jag kommer att prata om sociala medier på Researcher. Researcher kommer att fyllas med mina tankar om sociala medier på ett brett sätt: marknadsföring och hur vi människor fungerar.
  • Same Same But Different, min och Sofias aka Mymlans gemensamma blogg om old vs new media kommer just handlar om medierna och de sociala medierna.

Så är det i alla fall tänkt.

Jutterström avslutar bloggturnén på Deepedition

Under veckan har Christina Jutterström marknadsfört sin nya bok “Fri television?” på ett antal bloggar och sociala medier. Idag avslutas turnén på Researchers systerblogg deepedition.com (tyvärr verkar PR-människan på NoK inte kunna hålla reda på vad man säger – på deras egen sajt står det att den skulle gå av stapeln här på Researcher trots att vi kom överens om att göra den via Deepedition ((Anledningen att jag valde att köra intervjun på Deepedition-plattformen är helt enkelt att det är en mycket bredare blogg som läses av många olika läsare, och att de diskussioner som förts där om media mer kopplar till Jutterströms diskurs)) ) där hon bland annat förklarar att hon anser att SVT måste vara fritt även från direktsponsring och fortsätta vara ett reklamfritt alternativ. Och på den riktigt kniviga frågan om public services framtida intäktsmodell så är hon klar över vad hon vill:

Jag föreslår i min bok att tv-avgiften ska betalas av alla via skattsedeln och att pengarna ska gå direkt till public serviceföretagen, inte in i statskassan.
På så sätt kan inte de 10 procent som låter bli att betala tv-avgiften skolka längre. Dessutom behöver man inte längre definiera för vilken mottagningsapparat tv-avgiften ska gälla. den gäller för public service programutbud.

Tidigare i veckan har Christina Jutterström även intervjuats av Björn Falkevik och övriga tittare via Bambusersystemet här och här, en inverterad intervju på Bokhora och av Skugge på Vulkanbloggen. På bloggen Kulturekonomi har hon avlämnat en mängd lästips istället för att säga samma saker som överallt annars (bland annat Long Tail och Manuel Castells bibel) och hos Popova/RvdB på Dagens Story publicerar hon ett kapitel ur boken. Saknas gör What’s Next-intervjun som jag inte kan hitta – Måns; vart det inget?

Det här med research

En bok marknadsförs med klistermärken på frukt. Det ylas om en ny mediekanal:

Jag har aldrig sett att det har gjorts tidigare, vilket är konstigt. Festis skulle kunna lansera en ny smak genom etiketter på den aktuella frukten. Det ska bli intressant att se om någon följer vårt upplägg.

Jahaja. Varför ta reda på fakta? Och varför har bransch och branschmedia så kort minne? Som Åsk påpekar:

Yrkes-SM gjorde klistermärken ppå frukt i Sverige för två år sedan.

http://commercial-archive.com/node/129795

Och det har gjorts på många ställen: på äpplen redan i samband med mognandet eller mer gulligt viralt. Det har gjorts på ägg tidigare också.

Om man fick en spänn varje gång någon menade att man hittat en ny mediekanal skulle man vara rik. De enda som lyckas är de som tänker på ett annat sätt. Typ gerillabyråer.

Update: Adland skriver mer ingående om boken. Det vill säga: det ger mer att skicka pressrellar till bloggar än till traditionella medier.

Update: Åsk letar vidare och hittar Snapples mango-reklamkampanj från 1996.