Next please

Jag slänger ihop några tankar runt nästa stora killer-app inom sociala medier. Eller kanske ett sorts tankespår runt hur jag tror att den måste fungera. Diskutera det gärna i kommentarerna.

Efter den extraordinära utvecklingen av Facebook, och den ännu inte avtagande explosionen av olika sociala medie-format och -sajter så finns ändå funderingen över vad som är nästa grej. Det är egentligen tre grundläggande behov som i nästa social networking-killerapp måste tillfredsställas:

  • enkelt att använda – intuitivt gränssnitt
    För att alla ska börja att använda sociala media så krävs det en mindre teknokratisk tanke runt användandet och ett än mer intuitivt gränssnitt. Facebook har kommit långt vilket inneburit att den sajten används av många som är lite äldre än om man jämför med Myspace, vars gränssnitt är mer traditionellt communitybaserat och därmed kräver en något högre inlärningsgrad.
  • delningsbart och samlingsbart
    Vi har diskuterat det rätt länge – chunkability och mashupability. Många av oss har ett antal flöden på olika ställen på nätet som vi skulle samla översiktligt på ett ställe, och på ett sätt som innebär att det är exporterbart.
  • identitetsskapande, integritetsskyddande och kontrollerbart
    Människan behöver en bild, en symbol – en avatar – för att kunna identifiera sig med sin internetpersona. Om man utgår från att fler och fler känner behov av att samla ihop sina olika delar på ett ställe, så krävs det att man kan känna att det är “min” plats på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt måste det också vara integritetsskyddat: både att det är kontrollerbart av användaren så att han/hon på ett enkelt sätt kan stänga ute personer som man känner hotar eller som inte ska läsa det som finns; ett skydd som bör vara skalbart på olika sätt. Samtidigt måste det också finnas en transparens så att användaren kan känna sig trygg i att tjänsteleverantören berättar vad som sker med den information som denne har tillgång till om respektive användare. För de flesta kan tänka sig att låta en bra tjänst använda kunskap och spillinfo: bara man berättar det och ger en opt-out-möjlighet.

I en kort Jaikusession så menade jag att nästa killerapp inom sociala nätverk måste vara en 3D-värld, som till skillnad mot Second Life, uppfyller ovanställda behov. Självklart kan man då ifrågasätta varför just en 3D-värld skulle vara något som “alla” skulle vilja använda. Motargumenten skulle exempelvis vara att vi som nätanvändare är vanliga vid ett 2D-gränssnitt, och att en virtuell värld i 3D endast handlar om att lägga till ett lager ovanpå själva nätverksdelen.

Jag menar dock att det hela bygger på hur vi som mänskliga individer faktiskt fungerar. Internet bygger dels på bristen av teknik och samtidigt på att tekniken får styra navigationen och gränssnittet istället för att människan gör det. Dels bygger internet på tanken om att ordet är det centrala, inte bilden. Det beror ju delvis på bandbreddsbehovet respektive på att internet bygger på tanken på att vara ett komplement till tryckta mediaformat. Internet är fortfarande (trots att bandvidden ger möjlighet till många andra format) ett bokstävernas media, en överföring av det tryckta ordet till en digital motsvarighet.

Om man däremot tittar på hur vi människor fungerar så handlar våra relationer och behov om andra delar:

  • vårt rumsliga behov
    För att hantera en verklighet behöver vi kunna förstå den i ett rumsligt perspektiv: då i meningen att uppleva avstånd, närhet och tid. Det är något som visserligen är en positiv del i den digitala utvecklingen: att avstånden krympt men samtidigt är det skrämmande att leva i ett sorts dimensionsvacuum.
  • vårt behov av att skapa oss själva i relation till andra
    Genom att använda sig av avatarformatet blir användaren verkligare – både för sig själv och för andra. Det innebär också att upplevelsen av relationen blir verkligare. Det är fortfarande ettor och nollor, men det har fått ett sorts digitalt “kött” och vi kan förkroppsligas på ett nytt sätt – därmed blir mötet mer likt ett IRL-möte än de möten som sker inom en tvådimensionell digital värld. Det är dock inte självklart och enbart positivt: det icke-kroppsliga digitala mötet upplever många som befriande, medan andra upplever det som falskt och svårt. Det som är grejen med avatarer är att det handlar om att: precis som i det tvådimensionella mötet på ex. Facebook, faktiskt skapa sin egen bild av sig själv. Fortfarande tror jag att det kommer finnas en stor skillnad mellan vår digitala persona och vår världsliga men jag är inte säker på att det egentligen är ett problem.
  • vårt behov av att göra världen begripligt genom metaforer och ikoner
    Om man är beteendevetare eller som jag också är religionsvetare så är det rätt självklart att människan alltid haft ett djupt behov av att göra världen förståelig genom att skapa bilder av den. Genom att skapa metaforer för komplexa sammanhang blir de mer hanterliga. Inom den kyrkliga ikonografin finns det lager på lager av betydelser för varje enskild ikon: det är inte en avbildning av en verklighet utan av ett helt komplex av olika verkligheter. För att göra den digitala världen meningsfull (och därmed lönsam) behövs tanken på att skapa meningsfulla metaforer som symboliserar och hanterar den komplexa digitala verkligheten. Det här har spelutvecklarna förstått många gånger: av nöd eftersom man utvecklar spel för många olika kulturer och där kontexten – spelidén, storyn och målet – får styra metaforiken. I detta är avatarformatet en meningsfull metafor för sig själv. Att se rummet dvs. där man är genom sina egna ögon eller som i SL, snett bakifrån: vilket ger en djupare förståelse för att man är inom ett rum.

Att en sådan applikation/tjänst antagligen har likheter med de olika 3D-världar som idag finns är inte en högoddsare. Däremot är jag övertygad om att de världar som finns idag inte är där. Det som behövs är att släppa på kopplingen till spel: i meningen att navigationen inom menyer etc. många gånger är byggda utifrån ett speltänkande. På många sätt måste man omskapa valmöjligheter och navigation för att vara mer intuitivt.

Det är många som menar att Second Life har gjort sitt. Och som PR-värde och som det är uppbyggt idag så är det nog så. Det är alldeles för invecklat, för mycket speltänkande och alldeles för stängt både när det gäller att importera sina andra delar ur sin internetpersona och att enkelt skapa flöden. Men det som är felet: antagligen beroende på att de flesta går på mediedramaturgin och därmed säger att Second Life är dött (precis som bloggarna dött ett antal gånger…) är att SL, precis som Entropia och andra sajter/världar/sociala medier hela tiden utvecklas. Så frågan är väl snarare vad Linden Lab vill med Second Life, och vem som väljer att starta en 3D-värld som bygger på kvantitet bland mainstreamanvändare. För det är där som hela grejen ligger: Facebook blev en sån veritabel framgång då det var enkelt att snabbt lära sig, det var enkelt att lägga till (och att ta bort) applikationer: oavsett om de var roliga, nyttiga eller meningslösa. Det fanns ett enkelt och intuitivt gränssnitt – som hela tiden utvecklades.

Almost on topic Update: Blogge Bloggelito är en politisk bloggare på hög nivå men med ett minst sagt ironiskt finger på åtminstone ena handen och när det gäller framtiden så har han i en intervju med Bloggtidningen förklarat följande:

…Skolbarn kommer att blogga fram läxan, varvid den kan diskuteras av andra elever och lärare, liksom av vänner och obekanta, därtill långt efter att den publicerats.
Vi andra kommer att blogga fram våra projekt för intern och global feedback, istället för att gå på förvirrade möten där inget skrivs ned och hälften ändå glöms eller missuppfattas. Samtidigt kommer vår anyheter och vår underhållning att bestå av självkomponerande flöden med strömmande teve, nedladdade filmer, blogginlägg och artiklar från olika intresseområden och källor, där vi själva är journalist, fotograf, chefredaktör och kameraman för den del av flödet vi själva producerar för syndikering åt andra.
I denna framtidens fulländade privatpublicistiska värld kommer video och annan multimedia att vara mer självklar än idag. Men det kommer inte att kallas bloggning. Allt blir istället mer integrerat, medan vi själva och vår tillvaro disintegreras än mer. Huruvida vi jobbar eller befinner oss i en videosexchatt står då inte alltid fullt klart för oss.

Update: En vardagsbloggares åsikter kommer fram i elfte benet av Bloggtidningens bloggstafett. Intressant med personer som inte är i vårt lilla sociala media-klubbsträsk :)

Related Posts

6 thoughts on “Next please

  1. Bengt

    Niclas: Du har inte spelat MMORPG? Everquest, Asherons Call och andra påföljande 3D spel bygger just på Sociala Nätverk. Det har funnits i år. Sedan att man inte inom mainstream media eller den “vuxna” världen har fattat kraften i sociala nätverk förrän nu är litet märkligt.

    Har själv sett det och fått kunskap via sociala nätverk ända sedan jag höll på med MUD. Spel är dessutom något som också borde komma mer i den seriösa delen.

    Den lekande och lärande människan kommer att utveckla världen inte den administrativa byråkraten…

    Bengt’s last blog post..Spicebird – groupware med Mozilla teknik

  2. Niclas (admin Researcher) Post author

    Eh Bengt. Det är ju just det jag påpekar: att en framgångsrik 3d-värld måste framöver faktiskt gå ifrån speltanken. Jo, jag är extremt väl medveten om MMORPG och om MUD. En av de mest intressanta studier som jag läst är också boken leva.online. Så – jag förstår inte din invändning? MUD-utvecklingen har ju faktiskt bevisat att det är något för en viss del av användarna: om du ska lyckas att utveckla något som har en större kvantitet av användare måste man helt enkelt ta de bästa delarna från RPG-spelen, plocka delar ur MUD och lägga till ett antal ytterligare lager för att få det att rocka.

    Vidare är dina exempel extremt usla när det gäller chunkabilitet liksom att de bygger på att du har ett mål: Facebooks framgång ligger i att vara socialt framför att vara målstyrt, precis som Second Life är mer av explorativt och socialt snarare än att utföra saker utifrån ett bestämt mönster (storyline etc.).

  3. Bengt

    Invändning och invänding. Det var väl mer ett tillägg. Second life är inte något nytt eller speciellt unikt och att man i spelvärldarna haft nätverk som fungerat som plantskola och använt sociala nätverk när det gäller programmering i MUD som senare lett till programmering i andra sammanhang.

    Facebooks framgång ligger bara i att man kan finna gamla och nya nätverk. Det är tämligen svåranvänt när det gäller att få någon verklig interaktion mellan nätverksnoder och kommer därför att förlora sin mark när det kommer en kombination av social messenger/nätverksbyggare…Jaiku är ju en bit på väg, men saknar en bra sökfunktion.

    Bengt’s last blog post..Spicebird – groupware med Mozilla teknik

  4. Pingback: deep|edition » Bambuser och framtiden för media

  5. Pingback: Geografi är nästa big thing | Researcher

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *