Jag har på min andra blogg diskuterat runt Vulkan och deras idé om att många bloggar kan bli böcker. Jag menar fortfarande att det är två sätt att tänka när man skriver blogg och när man skriver för att publicera en bok.
Men när jag funderar över hur det gamla och det nya sättet att skapa sociala medier (och kapitalisera på mjukvara och fyllande av digitala behov) så inser jag att jag kanske är väl kategorisk. För att ta det från början: om man jämför Microsoft och Google så har de två skilda sätt att närma sig såväl sin konsument som sin produkt:
- Medan Microsoft (och Apple och en mängd av de gamla Valleyföretagen) väljer att släppa färdiga saker och sedan patcha dem med följd av att användarna blir irriterade, känner sig lurade att köpt en färdig produkt som fungerar först efter ett – två år ((Om man tittar på de senaste Windows-versionerna så är det först i och med SP2 som det faktiskt fungerar någorlunda som det är tänkt. Och på samma sätt är det med deras Office-plattform.)). Google (och många digitala startups i web2.0) väljer istället att släppa betaversionerna fria och ligga just i betaläge mycket länge. Fördelen är att användaren känner att den är med som testperson, och att tjänsten faktiskt hela tiden utvecklas. Det är inte buller och bång utan ett kommunicerat socialt tänkande: vi gör det tillsammans.
- Medan det gamla tänkandet innebär att man försöker att ta betalt av precis allt och mervärden ligger i de (få) gratisdelar som erbjuds (för Microsoft handlar det om IE och om en del clipart) den som betalat licensen så har Google vänt upp och ner på det hela, enligt [[GNU]]-principerna. Man skapar en gratisversion som är habil och räcker för många. Men mervärdena kan man köpa till. Och då blir man också en exklusiv användare, vilket ökar känslan av att man är “vän” med företaget. Man ger för att få: något som är grunden för hur företag måste möta det nya digitala landskapet och digital natives.
När det gäller att skriva en blogg som blir en bok så handlar det ändå om att i princip bygga boken som en betaprodukt. Självklart kan många av dem som redan läst det tycka att det inte är intressant att läsa boken men å andra sidan har författaren fått en mängd input från sina bloggläsare, vilket i sin tur innebär att boken antagligen blir bättre. Och kommer att läsas av personer som inte läst bloggen.
Det senaste exemplet kanske är Michael Dahléns Nextopia som ingen vet vad det blir i slutänden – inte ens han. Det bästa är antagligen Chris Andersons blog The Long Tail som sedan blev en för nätvärlden och företagsvärlden rätt omtumlande bok. För precis som med de företag som väljer att på olika sätt vara transparenta med sin startup eller det dagliga arbetet så finns det möjlighet att få input, tips och ett stort advisory board via bloggen.
Fördelarna kan också vara att man via bloggen kan fortsätta att skriva även efter att boken kommit ut. Det bästa exemplet är kanske Freakonomics vars blogg helt enkelt fortsätter där boken tog slut – och samlar material till en uppföljare.
Så ja, jag har ändrat lite inställning till det här med bloggböcker – om bloggen och boken har ett relevant koncept för att publiceras på två olika plattformar. Utifrån betatänkandet och utvecklingstänkandet som vi ser hos bl a Google.
Pingback: Ett medialt Googletänkande någon? | Same same but different