Kul idé. Tre kreatörer recenserar en byrås kreativa arbete i ett skarpt case.
Här är det Randy Stein, Nancy Vonk och Chris Staples från olika byråer i Toronto och Vancouver som kollar in JWT Torontos kampanj “Halls Balls” för Halls cough drops. (The Globe and Mail)
Ann-Kristin Nykvist, Sveriges konsumentminister, menar att något måste göras när det gäller de kostnader som trasiga konsumtionsprodukter emanerar.
Nationalekonomen Fredrik Carlsson vid Göteborgs universitet har räknat ut att trasiga saker eller felaktig information vid inköpstillfället kostar 2800 kronor per konsument och år. Det är mest hemelektronik som skapar problem, framförallt produkter inom kommunikationssegmentet.
Kostnaderna handlar om porto, telefonkostnader till supportavdelningar och företag men också kan det bli fråga om att behöva anlita experthjälp. (DN)
Det här är ett stort problem men i texten hos DN visar sig ett ännu större problem med konsumentministern. Hon säger att man får bättre överblick av problemet om man säger att det kostar tjugo miljarder per år. Gör det?
Jag anar ett gäng ugglor i mossen eller att konsumentministern har ett antal fjärilar i mössan – att tro att ett ogreppbart tal som tjugo miljarder bättre visar problemet pedagogiskt än om man tar ner det på den enskilda konsumentens nivå är mer än lovligt korkat. Eller visar på att fru konsumentminister egentligen inte vill ha en opinionsyttring i frågan.
Själva grundproblemet – att saker inte fungerar eller inte fungerar såsom man fått information om måste också ses utifrån det faktum att fr a kommunikationsteknisk hårdvara handlar om en rätt komplicerad teknik. Inte nödvändigtvis rent hårdvarumässigt men däremot för applikationer och liknande. Framförallt verkar Ann-Kristin Nyqvist glömma att det inom telekom och internetområdet ofta handlar om tre-fyra olika företag som på olika sätt är inblandade i samband med ett köp och i användandet av produkten.
Det dagens företag måste lära sig är att konsumenter inte funderar över graden av komplicerad teknik när de handlar en konsumtionsvara – de köper en liter mjölk eller en mobiltelefon och båda ska fungera. Man gnäller om mjölken är för gammal eller om mobilnätet inte tar emot telefonsignalen.
Ett ytterligare problem är storköpsmodellen som innebär att företaget som säljer dåliga produkter inte är lika sårbart som ett mindre företag. Storföretagens varumärken har ett större skydd mot värdeförsämring genom den stora mängd produkter som de säljer varje dag.
Jag är fundersam över fru konsumentministerns åsikt om att detta skulle vara en viktig välfärdsfråga. Jag tror inte det. Trots allt.
Mer är lovligt snackigt inlägg men jag låter det vara för nu.
CRM har inte slagit igenom bland svenska företag. Det är slutsatsen som samarbetsorganet för CRM-företagen gör efter en studie:
“- Företagen mäter om kunderna är nöjda, men det är ett väldigt platt mått. Om man ska utveckla kundrelationen måste värdet av relationen öka för både leverantör och kund.”
Pam Danziger, som jobbar med konsumentbeteenden inom lyxsegmentet.
“Luxury has nothing to do with money, it has to do with meaning.”
Lyx är numera en trend och Marshal Cohen som är analytiker på NPD Group menar att 2004 började konsumenter söker att spendera lite mer på saker som är lite bättre, även om det innebär att få köpa lite mindre.
Forbes har gjort en lista över lyxartiklar under $200: bland annat en Swatch-klocka, Dom Pérignon 1990, Tiffany glasögon. (MSNBC)
“There was a time when $2.4 million was a lot of money. You didn’t spend that kind of coin without a pretty good reason to believe your advertising was going to create awareness, deliver a message or build your brand into a bond with your consumers.”
Åtminstone 40 % av tittarna på Super Bowl är kvinnor. Men reklamen var rejält inriktad mot män som målgrupp.
Vissa bilföretag har börjat att förstå att kvinnor står för majoriteten av bilinköpen men fortfarande är det många av dem som kör “faster than a bullet”-reklam och räknar med att det är män som kommer att köpa det.
Liknande upplevelser ger resten av reklaminslagen från årets SuperBowl – varför tar inte reklamköpare och reklammakare chansen att nå en så stor del av sina potentiella konsumenter? (Ad Age)
Artikeln är en bra genomgång av misstagen många reklaminslag gör. Samtidigt – vad är det som säger att kvinnor inte gillar “faster than the bullet”? Artikeln hamnar i det andra diket – de har en syn på män och kvinnor som inte riktigt känns fräsch. Heller.
Konsumentminister Ann-Christin Nykvist förklarar att om inte all reklam för snabbmat som riktar sig till barn stoppas kommer hon arbeta fram en lagstiftning mot den.
“Det kan handla om snabbmatsrestauranger som lockar barn med leksaker, eller flingtillverkare som skapar en populär figur som kopplas till produkten. Ofta säljer man också budskap till oss vuxna, i vår egenskap av föräldrar. Bilder av lyckliga, smala, harmoniska familjer som äter godis eller hamburgare tillsammans.
Det är inga små summor: miljardbelopp läggs på marknadsföring av godis, läsk, glass, snacks och snabbmat i Sverige.
Jag är övertygad om att företagen får något för dessa pengar i form av ökad efterfrågan.
Nu är gränsen nådd. Vi måste sätta stopp för reklam till barn som blir allt mer påträngande.”
(SvD)
Problemet med lagstiftning mot reklam för snabbmat visar fru Nykvist själv – reklam som riktar sig mot föräldrar är inte reklam riktad mot barn. Frågan är vem som då ska avgöra när reklamen riktar sig mot barnen direkt? Staten? Vem där? Konsumentministern? Diskussionen om snabbmaten är märklig: all skuld för ökad fetma läggs på företagen som tillverkar och säljer snabbmat och produkter inriktade mot barn. Det faktum att gymnastikundervisningen i skolorna har sjunkit markant under de senaste åren, att föräldrar är tvungna att jobba mer och därmed inte hinner göra samma fysiska aktiviteter med sina barn glöms helst bort eftersom det skulle kräva politiska krafttag. Vinsten socialdemokraterna gör med det här är dels att visa att de försöker göra något åt ett hälsoproblem och dels att de vinner poäng genom att ge sig på stora företag som per se är “onda”.
Gräsrotsjournalistiken växer med antalet bloggar som börjar fungera på ett mer journalistiskt sätt. Det är en av slutsatserna efter såväl kriget i Irak som av tsunami-katastrofen.
“The traditional correspondent and the photographer who have packed their bags and are waiting for a cab for the airport face a larger challenge than ever before.” (E-Media Tidbits)
Min definition av trendspaning divergerar starkt med Dagens Medias. Det känns mer som om de samlat ihop kom-ihåg-lapparna för nästa år snarare än att dragit vissa slutsatser och säger vad som antagligen händer.
“Blip, blop, blogg – internet som kanal för reklam och opinion.”
Rolf… ursäkta men bloggarna som opinionsbildare och reklambärare var en händelse under året som gått.
Hudvårdsföretaget Paul de Vence fick tummen ner för sina annonser som de köpt plats för i tunnelbanan. Den ansågs för “sexistisk”. Clear Channels VD Maria Skoglund svär sig fri och efterlyser klara regler från stat och kommun om vad som gäller när det handlar om reklam.
Det lustiga blir när Skoglund får frågan om vad hon själv anser:
– Att blanda in vad jag själv tycker skulle bara röra ihop saker ytterligare.
No shit Sherlock, Maria.
Två saker: det är beklämmande att se hur nypuritanismens skugga breder ut sig över vårt land. Allt som visar minsta hud är “sexistiskt”, oftast förutsatt att det är kvinnlig hud som visas. Visserligen är jag inte förvånad över den utvecklingen – både utvecklingen i USA med en starkt puritansk kristen höger och det faktum att under goda tider florerar alltid två divergenta värderingar: puritanism och dekadens.
Å andra sidan är det ju faktiskt så att den som vill marknadsföra sig inte har någon rättighet att få göra det där den själv anser sig vilja göra det. Man köper en tjänst: reklamplats och får då, precis som vid köp av andra tjänster, förhålla sig till säljarens regler. SL väljer en nypuritansk väg och vill uppenbart att alla kvinnor som gör reklam för skönhetsprodukter ska bära burka. Då är det bara för Paul de Vence och oss andra att hitta andra reklamplatser, där censuren inte är enligt Moral Majority-regler.
I en artikel i Wired menar Seth Godin att han blivit en “closet iPodist” – han vill inte erkänna att han, som är inne på sin femte spelare, äger en iPod. Inte nu längre eftersom det är så många som har en.
Drew Neisser på Renegade Marketing Group menar att Apple måste fortsätta att kämpa för att hålla iPod-varumärket fräscht och heterogent:
“You can already begin to see the initial iPod pioneers, who embraced the value of individuality, shunning the storm of homogeneity that’s growing with each new purchase.”
Seth Godin har kanske satt huvudet på spiken både vad gäller Apples framgångar trots sin litenhet men också den fara som det innebär att Apples iPod blir en sorts branschstandard:
“Most of the people who are Apple’s biggest cheering section are people who go out of their way to wear what everyone else is not wearing and eat where not everyone else is eating. They’re the kind of people who like to customize their life and feel like they’re independent.”
Godin och Neisser får en del mothugg av diverse trendspanare; både Rubin på Cool Hunting, DeeDee Gordon på Look-Look såväl som Janet Ozzard på Style menar att det är långt kvar innan en iPod förlorar sitt mervärde. (via MediaCulpa)
Det är en ganska intressant iakttagelse som Godin gör. Tribalism-trenden samman med samhällets grundläggande värderingsförskjutning mot individualismen innebär att man hellre söker exklusivitet än inklusivitet. Om man förut inte ville missa att vara en del av en mainstream-trend är det nu en rejäl förlust.
Självklart har early-adopters alltid sökt det nya, exklusiva – det är därför vi jagar deras åsikter för att göra det till sälj bland den stora massan – men det som håller på att hända är att den stora massan vill vara exklusiv och inte hänga på den stora trenden.
Följden för både PR- men framförallt för reklambranschen måste bli att hela tiden arbeta med mindre målgrupper, snävare inriktningar av produkter. Nischningens tidevarv är här.
Det stora problemet ligger inte nödvändigtvis i vår bransch utan hos företagen som ska sälja. I den traditionella marknadsteorin handlar framgång i grunden om att sälja mycket – och om då nischning och exklusivitet blir rådande så innebär det en helt ny situation. Och det påverkar oss.
Vad som måste till är en bättre integrering av de kommunikativa delarna, en grundläggande varumärkesstrategi vars taktiska outcome är kontextuell, möjligen geografiskt men framförallt socialpsykologiskt. Som planner och marknadsförare får vi flera bollar att hålla i luften: både målgruppen utifrån de traditionella parametrarna, individpsykologiska parametrar och tribalismens olika uttryck.
Siffror visar att det finns ett samband mellan bredbandsutbyggnad och e-handel: det är helt enkelt så att den som har något sorts bredband oftare väljer att använda nätet till att handla.
Siffrorna visar också ett samband mellan vanan att använda sökmotorer och valet att handla online.
(ClickZ / Stats)
I nätets gemensamma historia finns de stora satsningarna på e-handel runt sekelskiftet, varav de flesta inte längre finns kvar. Boo.com och liknande giganter var helt enkelt för tidigt ute, alldeles för tidigt ute medan Jeff Bezos och hans Amazon la sig på en nivå där utvecklingen av företaget följde mognaden av användarna.
Det var för tidigt att både utropa e-handeln som framtidens handel och att uttala sig om “e-handelns död”. Det vi ser nu är en samordning av faktorer som gör att Internet tar ett ytterligare steg i användarnas/konsumenternas liv. Faktorer som bredbandsutbyggnad, teknikutveckling, onlinevana och nya konsumentmönster innebär att vi närmar oss “the turning point” för e-handel. För precis som jag och andra användare intresserat följde användarstatistiken av nätet under ’97 och framåt och försökte att prognosticera “när” 50% användande skulle nås, ser vi idag att detsamma gäller e-handel. Och jag gissar att samma sak kommer hända med e-handel som hände med Internetanvändandet: utvecklingen efter att hälften av befolkningen använder nätet går fortare än innan.
go.garbergs har inte bara DN, Skandia och SAS som kunder utan nu också Svenska kyrkan. Det analysarbete som Audumbla Pilots gjort ska nu få en driftning och en kreativ dräkt. 4000 varumärken ska bli ett, enligt en artikel i Resumé.
Som före detta präst och under alla år försökt få kyrkan att förstå saker som “marknadsföring”, “varumärke”, “pr” och liknande kan jag bara le och säga lycka till åt go.garbergs. Förhoppningsvis tar de jävligt bra betalt för jobbet eftersom de kommer att behöva stångas med varenda politiker, ämbetsbärare och till och med Fan’s moster. Och inget kommer att bli bättre. Inget kommer antagligen att hända. För ingen vill förändra något.
I dagens lokalblad fanns en rätt pinsam annons (jag hoppas att annonsen inte är gjord av Sprida – det vore ju för sorgligt…). Copy-texten säger
“Via lär oss att vinna [/] har du någonsin sett en Brage-spelare varit rädd för att smutsa ner sin vinnartröja? / nej, vi trodde väl det! [/] IK Brage använder Via för att få sina kläder rena till nästa seger.”
Problemet är att svaret på frågan “har du någonsin…” är ett klart nej. Inte beroende på att spelarna i Brage skulle vara mer rena än spelare i andra lag utan på grund av att IK Brage ligger sist i tabellen och har bara vunnit tre av sina 21 matcher i år!
En sån här annons ger knappast något mer än fler stenar på bördan som IK Brage har. Och förutom det är hanteringen av språket lite underlig: ett gement h i början av en mening, att inte skriva ihop Bragespelare och istället använda ett bindestreck innebär att det är en spelare som spelar Brage. “för att få…” är bara riktigt dålig svenska.
Trogna läsare av Researcher.se vet att jag brukar citera delar ur Boråsbaserade byrån Futurelabs nyhetsbrev. Men veckans nyhetsbrev om sedlighet känns ovanligt politiskt korrekt. Tråkig känsla av “vi-har-gått-på-krypto-viktorianismen-slash-moralfeminismen”. Continue reading
I essän Semiotics and Media har författaren använt sig av Internet-tekniken på ett intressant sätt. Nej, det är inte flashigt, det är inte rich media men det ger möjligheten att tänka efter.
“a sign is anything that can be used to tell a lie.”
Genom att utforska fr a de Saussures men också Umberto Ecos (det är Eco som är upphovet till citatet ovan) tankar runt symboler och tecken som kommunikativa enheter och deras företräde inom media och reklam.
Thomas Streeter har också varit med och skrivit en essä om semiotiken inom manligt mode: The Male Gaze, Fashion Advertising, and The Pose.
I en intervju med Seth Godin, en guru när det gäller PR under Info-Age. Han diskuterar bloggarnas möjligheter att användas som ett verktyg i PR-arbete och han menar att man måste satsa mer på att lära sig av sina konsumenter – mer p i pr-arbetet. Många företag har synen att
customer feedback as a cost and a threat, not an opportunity.
Det som Godin för fram är vikten av att faktiskt veta vad som skrivs om det företag, den produkt eller varumärke som man arbetar med. Att inte använda Technorati är att inte göra sitt jobb.
“Two moms are talking. One mom says, “Oy vey! My son is going to become a lawyer! He’s so smart and so good and I don’t know where we went wrong.” The other mother consoles her… “at least he’s not going into PR.”
Under (den fantastiska) konserten med Iron Maiden insåg jag att det här med varumärken kan vara lite hit och dit när det kommer till klassiker som Nicko McBrain och trumvarumärken. Ofta är logotyper skyddade som kronjuveler men Nicko och Iron Maiden har fått både göra om både Paiste (cymbaler) och Premier (trummor) med det typiska Iron Maiden-typsnittet.
Det intressanta är att Iron Maidens speciella typsnitt är ett minst lika starkt varumärke. Ingen skulle kunna tänka sig att använda deras typsnitt i något annat sammanhang. Just hårdrocken under sjuttio- och åttiotalet har starka logotyper som bygger på typsnitt. Kiss, Judas Priest, Iron Maiden såväl som Europe och Ozzy.
Jag minns upprördheten när det visade sig att Altavista började sälja de översta platserna för sökord: “Men det är viktigt att separera de betalda länkarna från sökresultaten, något annat vore rent självmord.” (ur Computerswedens rapportering om Altavistas planer). Många sökningar har skett sedan dess, och vi användare har vant oss vid både sponsrade förstaträffar och Googles radannonser.
En intressant artikel berättar om den ständiga traden för sökord:
“On Google, the minimum bid for a search term is a nickel, but that is about the only price that is stable. The rest rise and fall depending on what companies are bidding at any given moment as they try to tweak their positions on the results pages. One of the most expensive search terms these days is “mesothelioma,” a type of cancer caused by exposure to asbestos. Top bids for the word hover above $30, a premium price. The reason: The ads are for pricey legal or medical help.
Utvecklingen fortsätter. Det har visat sig att kvinnor oftare än män väljer att leta någon annanstans om de inte finner vad de söker på första söksidan. Och då blir det än viktigare att det företag som just har kvinnor som primär målgrupp måste vinna auktionen på sökord. (The Washington Post). Just Google jobbar hela tiden med olika försök och idéer, vilka användarna kan testa då och då. En rolig är Googlism – en sorts “vem-är-vem” via Google.
Frågan är nog var det slutar. Intressant är de mer avancerade data-miningtekniker med hjälp av cookies och trackbacks som börjar användas: ett sätt att styra annonserna utifrån vad surfaren faktiskt gör på nätet. Problemet är att dessa tekniker har en eftersläpning i sig: om man sökt på digitalkameror och tittat på några sådana sidor är det inte säkert att man vill se annonser för dem när man gått vidare till något annat.
Just kartläggning av beteenden kommer antagligen att bli nästa utvecklingssteg för sökmotorerna. På samma sätt som vi early adopters vägrade att fortsätta använda Altavista efter att de “lurat” oss finns det idag en stor skepsis hos konsumenter mot data-miningtekniker samtidigt som det finns klara tendenser att konsumenten söker agenter för att hjälpa till med de val som hon/han måste göra varje dag. Agenter som använder sig av kunskap från konsumentens tidigare handlande och tidigare val. Och ger samtidigt säljaren möjlighet att ge mycket vassare erbjudanden, mer träffsäkert riktade mot rätt målgrupp.
Reklamnätverket Euro RSCG Worldwide har gjort en värdering av globala varumärken och ser att tre varumärken får ökade värden: eBay, Dell och Google. Dessa tre har byggt sina varumärken utan att ta till traditionella varumärkesstärkande vapen som marknadsföring och TV-spottar. De har skaffat sig rykte genom sitt eget arbete och att ha positionerat sig funktionellt gentemot konkurrenter.
“Getting the new fundamentals right is how the new innovators in these spaces are building their brands.”
Varumärken som tappar i värde är AOL på nätet och Kmart såväl som Sega. De tappar förtroendet hos sina kunder, och det menar undersökningen beror på svaga fundament inom själva företaget.
(ClickZ|News)