American Profile är en amerikansk tidning för småstadsbor. Den är helt inriktad på att återkalla känslan för den lilla staden och därmed också det lilla livet. Kakrecept, hushållstips och reportage från små städer runt i USA ger den framgång.
MediaDailyNews

Det går ett par kalla kårar längs min ryggrad när jag läser om den här tidningen. Jag anar en återgång till det amerikanska femtiotal där ignorans och rädsla för det främmande var grundbultar; bakom framgångseuforin, de stora bilarna och the American dream fanns den och visade sig under McCarthyismen. Det är en sorts modern form av Rousseau: åter till det lilla “naturliga” och den tid då de små städerna var landets motor och kulturens uppehållare. Det är inte konstigt: elfte september är inhugget i det amerikanska hjärtat. Bush har den kristna högern bakom ryggen och kriget mot terrorismen, Homeland Security Act med mera skapar en än större känsla av rädsla. Någon vis människa har sagt: “Rädda människor är farliga.”. American Profile blir en tendens mot en tid och en kultur där friheterna vi vunnit ifrågasätts.

I en negativ artikel slår New York Times ner på blog-trenden och menar att det är så många som skriver för bara några få läsare. So what? Och som Daily Pundit räknat ut är det snarare så att bloggar läses av sju gånger fler än läsare av New York Times. (A Small Victory)

Man kan undra över vilken agenda NYT har när man samma vecka som WSJ meddelar att de tänker börja att använda webblogteknik slår ner på hela den trenden. Diskussionerna på många håll handlar om fördelarna som en webblogg kan ge ett företag; CRM-vinster och varumärkesrelationer. En artikel som NYT:s verkar i det sammanhanget antingen smått sinnesförvirrad eller så fungerar det som ett sorts försvarstal gentemot den våg av välskrivna, gratis webbloggs som dyker upp, många med lika stort nyhetsvärde som NYT.

Ball State University har gjort en intressant studie där man dels telefonintervjuat personer om deras mediavanor, låtit dem föra dagbok över dem och även “skuggat” deras medievanor. Skillnaderna är många gånger oerhört stora:

Ball State University Center for Media Design, Feb 2004

Man tittade också på antal timmar som olika åldersgrupper använde för olika media:

BIGresearch, Apr 2003
Center for Media Research

Gröna fingrar på fyrtiotalisterna

I en kolumn i The Observer ser Sally Sullivan hur trädgårdstidningarna poppar upp som svampar. Det är en blomstrande marknad men det stora problemet är att reklamförsäljningen är dålig (“weedy”: fyndigt av rubriksättaren). (The Observer)

Jag tror att samma sak kommer att ske i Sverige. Tillsammans med den redan stora marknaden för heminredningstidningar i alla former kommer också trädgården att stå mer i fokus. Det kan man också se när reklamfinansierade TV-kanaler startar trädgårdsprogram och att public service-kanalernas “Gröna rum” har en mycket stor publik i alla åldrar.

Det handlar om en sorts fortsättning på hemfixartrenden, en trend som omsätter stora summor bland annat i Sverige. En sorts kokongtrend som inte bygger på rädsla som Faith Popcorn hävdat utan på att bygga det lilla nära rummet till sig och sina nära. Min teori om “Den Annorlunda Kokongtrenden” kan man läsa i kommande nummer av Trendenser – det är inte försent att prenumerera!

SVT:s lördagssatsning “Megadrom” totalfloppar. I lördags sågs programmet bara av 630 000 tittare. Och under hela påsken dominerade TV4 på tittartoppen. (Expressen)

Har ni sett Megadrom? Det är fullkomligt uselt! Diverse duktiga atleter som får tävla i diverse mer eller mindre fåniga grenar (kickbikeracet är det allra fånigaste) och det hela känns som ett försök att både göra ett mer “politiskt korrekt” Gladiatorerna och samtidigt göra en kopia av det programmet. Man misslyckas kapitalt. Det seriösa med att ha två bisittare i en sportspegelnstudio är idiotiskt och att välja två personer där den ena är känd som TV-hallåa (Jovan Radomir) och den andra som misslyckad friidrottsstjärna (Maria Akraka) som läser sina skämt innantill känns ohederligt. Att sedan den i barnprogrammet Hjärnkontoret lysande Henry Chu ska försöka vara en Gunde Svan faller platt och jag lider med honom.

Varför gör SVT så ofta magplask? Är problemet det att SVT har ett krav om folkbildning på sig, en syn på sig själva som mer seriösa än reklamkanalerna och därmed kan man inte sno Gladiatorkonceptet rakt av? Det kunnande och det mod som visades upp med Robinson och med omgörningen av Melodifestivalen – varför får det inte genomsyra all produktion?

Betonghäckarna inom SVT håller på att dränera företaget. Fler och fler av de allra bästa börjar gå över till de andra kanalerna, fr a till fyran – nu senast i raden Richard Olsson vars självklara och avslappnade stil i morgonsoffan höjer både tittarvärdet och Tilde de Paulas programledarskap. De har förlorat en av de snyggaste (det är faktiskt viktigt) av nyhetsreportrarna, Elisabeth Frerot, och förlorat mr Norrmalmstorget himself; Bo Holmberg.

SVT behöver det stålbad som nu sker – problemet är att det inte kommer ge den utdelning av bättre produktioner som Jyttan hoppas eftersom SVT glömt att titta över sina kärnvärden och uppdatera dem i dagens mediavärld.

Professorer Holmberg och Weibull har gjort en undersökning om svenska folkets förtroende för massmedia och Martin Jönsson tar upp det i sin krönika hos Journalisten:

“Hela 79 procent av de tillfrågade anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta brister i respekten för människors privatliv. 57 procent anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta visar prov på bristande självkritik. 60 procent anser att nyheterna är förenklade och ytliga och nästan lika många anser att det mycket ofta eller ganska ofta förekommer felaktiga sakuppgifter. Lek en stund med tanken på att denna kritik gällt en annan yrkeskår, säg läkare eller poliser, och fundera över hur stort uppslagen den då blivit i Ekot och andra nyhetsfora.”

Hans lösningsförslag är enkelt: större öppenhet och fler läsarombudsmän, större självinsikt och självkritik inom medierna, berätta hur en läsare/tittare kan få rätt mot ett media. (Journalisten.se)

Jönsson har rätt och fel. Problemet med läsarombudsmännen är att det är journalister vilket innebär att de inte blir så självklara konsumentföreträdare. De ombudsmän som finns hänger sig oftast åt diverse förklaringar och försvar för mediet och produkten. Alltså blir det ett sorts påfyllning av medias egentillräcklighet. Självsaneringen sköts av de egna, granskningen är journalistisk och kåren lever på varandra. Du är som journalist beroende av goda relationer till andra journalister eftersom du annars inte kommer att få tillgång till nyheter vid bardisken. En journalist som granskar media kommer möta en mur av tystnad och fientlighet – på samma sätt som att poliser som granskar poliser anses som femtekolonnare. Vad som behövs är väl snarare att konsumenten får insikt om sin egen kraft – anser man ett media vara kasst: bojkotta det.

If the print media were an ancient civilization, it would be the Gauls, getting pummeled into souffle by Caesar’s legions. If it were a basketball team, it would be those patsies that always get clobbered by the Harlem Globetrotters by 100 points. And if print were a man, it would be Lou Costello, getting slapped around by a taller, better-looking guy who always got the girl.

The Romans, the Globetrotters and, hey, Abbott would, of course, be broadcast television. […]

Forget about Power Point presentations, coffee cup premiums and tickets to the ballgame. Let’s see the media haul out the heavy artillery and have at each other. Because that’s what it is, after all. A war. It’s not just business…Of course, what they all ought to do is band together and smash the living daylights out of every computer in the country.
Because if there is a total war, online may be the only medium left standing when the dust clears.

(Ad Week – kolumn av Jack Feuer)