Agent 25 som erbjuder omvärldsbevakning genom agenter och 4500 nyhetsmedia släpper nu en toolbar som ger alla nyheter i realtid. De släpper den för… Microsoft Explorer.
Inte något för Firefox som snabbt börjar ta stora andelar av de mer avancerade användarna på nätet. Och de utestänger alla som inte kör Windows också. Totalmiss Agent 25! (Newsdesk)
Att mycket marknadsföring handlar om magkänslan är väl känt. Upper Quadrant är ett bolag som förändrar det genom sin produkt: en databas där marknadsförare (och marknadsavdelningar) kan jämföra och dela med sig av sin kunskap om målgrupper och deras svar på reklam. Det handlar om att sälja datamining-jobbet förklarar Scott Rakestraw från företaget.
“A company could collect data on where its products are being bought and in what quantities, then correlate that information to local ad campaigns to determine the effectiveness of a particular ad in a specific geographic region or among certain demographics.”
Olle Rollén är den perfekta ledaren. I varje fall om man vill försöka intressera MeWe-generationen för ledarskap och företag.
Tidningen Affärsvärlden har utsett den blott 40-årige Olle Rollén till Årets ledare. En utnämning som lika mycket känns som ren PR som att han skulle vara bäst under året. Jag menar – såna här soundbites skulle man själv vilja komma på:
“Det är faktiskt svårare att vara trebarnspappa än företagsledare.”
Att han sedan gillar skateboard och andra extreme-brädsporter och har ett förflutet som hårdrockssångare tror jag väger tyngre i utnämningen än det han hittills lyckats genomföra som VD för Hexagon. (Dagens PS)
Förutom att spendera helgen och måndagen till pitch har jag också återgått till mina gamla teologiska strider och diskuterat med diverse mörkermän och tillika kvinnor (min åsikt ja…) som anser att kyrkan inte ska välsigna homosexuella. Det är intressant också ur PR och marknadskommunikationshänseende att läsa (och delta i) debatten. Och efter ett par dagars mediaskval, där slutligen mannen bakom listan: Yngve Kalin mötte Karin Långström-Vinge i en direktsänd debatt i SVT kan man konstatera att den stora förloraren i det långa loppet är Svenska kyrkan.
De som är emot offentlig välsignelse av homosexuella partnerskap alienerar sig ännu mer gentemot Svenska kyrkan i stort.
De som är för välsignelse av offentlig homosexuella partnerskap men som inte är insatta i själva kyrkomötesbeslutet anser att de präster som skrivit på Kalins lista är kyrkan och därmed förlorar varumärket Svenska kyrkan i värde även i den gruppen.
De som är för välsignelse av homosexuella partnerskap och även insatta i själva beslutet anser att Svenska kyrkan borde göra något åt den grupp präster som obstruerar mot demokratiska beslut inom kyrkan, och att biskoparna är alltför tysta i frågan och även i denna grupp försvagas förtroendet för Svenska kyrkan, och även om varumärket är starkast i denna grupp förlorar det i värde.
Svenska kyrkan, vars varumärke skulle kunna rendera ett eget white paper, behöver ta tag i sitt varumärke på riktigt. Det som hittills gjorts är otillräckligt. Ett varumärkesarbete handlar inte om att göra om en logotyp – det handlar om att genomgripande sätta in kärnvärden i sin målgrupps kontext – och kommunicera dem. Det som sker är fr a att ingen tar kommandot över kommunikationen. Kyrkan är en PR-mässig katastrof och det i en organisation vars produkt handlar om ett budskap.
Andra listor – för kyrkomötets beslut finns hos: Walentine och (för präster) på IKT.
JKL Blog refererar till en artikel i Forbes där Jack Trout åter för fram sin tes om ett varumärkes specifika personlighet. Trout ska mena att line-stretchningen som sker hos stora varumärken är av ondo och förödande för varumärkets persona.
Jag undrar om Daniel Nordlund verkligen fått det hela riktigt rätt – dels handlar det inte om “brand extension” när det kommer till ett märke som Mercedes utan line-stretching: det är fortfarande bilar det handlar om. Och det är inte nödvändigt så att det alltid är av ondo. Continue reading
Är reklam gott? Ont? Eller bara… reklam?
The modern rules of advertising?
HTF väljer att satsa på en bred kampanj för att skapa ett högre brand awareness om förbundet. Men enbart i storstäderna där utomhusreklam och reklam inom den allmänna kommunikationen liksom dagspressannonsering ska berätta om tjänstemannaförbundet. Det ska också ske en intern kampanj via förbundets elvatusen förtroendevalda. Ett event är också inplanerat med stand-up-uppträdande. (Newsdesk)
Min fundering är om det verkligen är rätt att enbart köra i storstäder. Målgruppen känns rätt så enkel att utröna och därmed borde man kunna skapa en bättre träffbild även utanför storstäderna.
Eftersom Linda Skugge hade åsikter om “Pascalidou-affären” skrev jag ett mail med en enkel fråga:
“Blir en text mer “sann” bara för att hantverket gjorts av den som äger bylinen?”
Svaret var väl knappast genomarbetat:
eeeh… ja!
Jahaja…
Cap & Designs respektive Dagens Medias före detta chefredaktör Rebecka Lindberg är tillbaka som krönikör i DN. Den första handlar om dokusåpor:
“Anledningen till att dokusåporna utvecklats åt det här hållet är enkel – det handlar om klassiskt varumärkestänk. Kanalerna, oftast de kommersiella, måste skaffa tittare och går således ut och frågar personer i målgruppen vad de vill ha och vad som driver dem. Uppenbarligen är önskelmålet ämnen som ligger oss närmast i vardagen. Men det seriösa UR-angreppssättet går inte hem längre, jag orkar inte. Däremot tar jag gärna emot vardagens problem enligt receptet: en tesked socker så går medicinen ner.”
Intressant tanke. Jag tror mer att det handlar om konsumentvanan. Och mediavanan – att upplevelsen blir större om förpackningen är snyggare.
Nike har sett det genomslag Doves kampanj med “vanliga” kvinnor fått och väljer att även de göra en kampanj som bygger mindre på den perfekta drömkroppen. De väljer att följa med och gör en egen version som saluterar den “vanliga” kroppen.
“this ad shows a greater spirit of inclusiveness, while maintaining an air of aspiration.”
Som vanligt är det Wieden+Kennedy som gjort reklamen. (Ad Age och Businessweek)
Inte oväntat får hela idén motstånd och ifrågasätts: Why Nike Ads Don’t Work och hos Other Magazine.
“Trend expert Faith Popcorn of Brain Reserve, New York, said the shift did not start in advertisements. “No copywriter did this,” she said. “It started when we started to celebrate the black and Hispanic culture. In those cultures you can be a little ‘butty’ and even have a little mustache, too, and it’s considered cool and attractive. Now these white girls are looking at themselves and saying, ‘I don’t want to be a stick, I want to be natural.’”
Men det är en genomgående trend är att använda fler och fler modeller med olika storlekar på kroppen. CosmoGirl, Seventeen, Teen People och Teen Vogue, alla med en målgrupp av tonårstjejer, väljer att använda sig av modeller med icke-perfekta kroppar.
“It’s not going to help my reader if we only show girls who are size 6’s.” (AP Wire)
Jag diskuterade det med en modell som upplevde att det inte var så som skedde men jag tror det bara är början på en ny trend. Dels precis som Faith Popcorn påpekar – det hela bygger på andra kulturella preferenser än de traditionellt “kaukasiska”. Liksom att målgrupperna både är personer inom Baby Boomer-generationen vars kroppar gymmas hårt men tiden innebär att även den mest trimmade kroppen visar spår av åldrande – och det är något de gärna vill vara stolta över. På samma sätt är Generation MeWe/Generation Y på ett helt annat sätt medvetna om både reklamen som en rätt så icke-verklig bild och om vad som behövs för att må bra.
Lyssnade med ett halvt öra på Anna Serner, Reklamförbundets überkucku, som i SVT Morgon pratade om H&M:s problem med Moss-affären. Och fascinerades över hennes slutsats att H&M skulle tjäna på att vara saktmodiga – att det var rätt att först ta in Kate Moss, sedan ta henne till nåder och sedan sparka henne eftersom det då skulle kommunicera mod, lite edge och sedan att man tar ansvar för varumärkets kärnvärden om sunt leverne.
Jo just det.
Min kollega nere på Miami i Göteborg har skrivit en gästpostning på bisonblog med rubriken När kunden alltid har rätt blir det aldrig riktigt bra. Som vanligt genomtänkt och provokativt sant. Den springande punkten i hans argumentation handlar om att mycket av den reklam som gör att konsumenten blir immun – dvs. den dåliga reklamen – inte alltid är byråns fel utan lika ofta på grund av fega och/eller okunniga köpare av reklamtjänster. Och är det något som man verkligen kan känna igen sig i så är det när det handlar om grafiska profiler:
“Uppdragsgivaren har kontrakterat någon för att lösa en uppgift som han inte klarar själv. Kunden är alltså medveten om problemet och hur rollfördelningen ser ut. Ändå vill han ha sista ordet och t ex behålla den irrelevanta pippifågeln i logotypen som konstant förväxlas med värste konkurrentens. Och självklart ska den vara blå, som innan.”
Wojne wojne. Själv har jag på senare tid varit med om kunder som ändrar efter eget skön i varumärkesstrategier – inte bara såna saker som de kanske kan se utifrån ett internt perspektiv utan rent varumärkesstrategiska delar, kärnvärden som arbetats fram utifrån workshops o dyl. Som planner skulle man helst vilja sätta kunden i en stol och sedan slänga allt bakgrundsmaterial i famnen på denne och be att han bevisar de värden som han tycker är de rätta.
När jag såg utomhusreklamen så funderade jag över hur man kunde välja ett så märkligt namn: e.on.
Det hela handlar om energibolagen Sydkraft och Graninge som fusionerar och därmed skapar en ny stor spelare på den avreglerade elmarknaden.
(via Kollor)
Självklart är det inte svårt att förstå grunderna till namnvalet: e är både el och fortfarande en symbol för interaktivitet, nät och till viss del (åtminstone i vissas ögon) framtid. on är också framåtblickande, aktivt och positivt. Att sedan hela namnet blir eon – dvs en väldigt lång tidsrymd ger extra socker åt det hela.
Problemet är bara att namnet inte säger någonting om vad företaget faktiskt håller på med – det är ingen självklarhet att växla mellan e(lektronisk)-handel och e-(lektricitet). Känslan är snarare att det handlar om ett nytt IT-företag och färgvalet i grafiska identiteten (den vi hittills sett) vittnar mer om nån sorts övervintrad idé från IT-bubblan snarare än ett seriöst elbolag. Det känns helt enkelt jäkligt mycket ’99.
Thomas påpekar att det hela är ännu större (jag har dålig koll på energibolagen sedan vi tappade en kund inom området)
Vad jag förstår från bekanta som har arbetat på Sydkraft så har företaget tillhört den tyska E.ON-koncernen i några år nu. Namnbytet är väl tänkt att signalera den kopplingen, så där hade man nog inte så många namn att välja på. Jag tror att man hade tänkt byta namn betydligt tidigare, men så kom den där orkanen och man fick raskt annat att tänka på.
En undersökning har visat att satsning på varumärkesstärkande marknadsföring och strategisk branding ger ökad lönsamhet. Studien är gjord av konsultföretaget Label Varumärkesutveckling AB i samarbete med Frans Melin, ekonomie doktor i varumärkesstrategi vid Lunds universitet och visar lönsamhetsmarginalen låg nästan dubbelt så högt hos företag med en genomgående strategi med varumärket som bas för kommunikationen.
“Undersökningen visar att företag har störst framgång med en ledningsgrupp som är engagerad i varumärkesarbetet och där man låter hela verksamheten ta sin utgångspunkt i varumärkesstrategin. Dessutom har forskarna kommit fram till att ett decentraliserat varumärkesansvar sällan leder till varumärkesorientering.”
(DN – Ekonomi, Dagens Media och Dagens PS liksom JKL Blog).
“Kungsholmer” tipsar om sajten Brand Orientation Index
Det har varit en tuff dag för ICA och deras prissänkarkampanj. I princip alla större media har publicerat nyheten om att sjunkande matpriser bara är luft, och vissa kallar det för bluff. (Dagens PS)
Och jag undrar hur King ska lyckas med att få till ICA-reklamen nu när “Stig” har försvunnit in i Kommissionens bergrum. Det är nog slut med Guldägg och räkmacka in hos kunderna.
Många gånger ses reklambranschen och mediabranschen som samma andas barn – att ju mer uppmärksammade nyheter desto bättre för annonsörer. Men det är snarare tvärtom:
“Advertising and tragic news make unhappy bedfellows. Almost any ad placed in editorial about extreme human fear and grief will look trivial, because, relatively speaking, it is. Worse, it can cause serious offence.”
I en välavvägd artikel beskriver Tess Alps på The Guardian problemet att både göra mediakonsumenterna nöjda med nyheter om terror och ond bråd död, och göra annonsörer nöjda genom att ge en bra genomslag för annonsering.
Hon går bland annat igenom hur de brittiska mediaföretagen behandlade reklam i samband med Londonbombningarna den sjunde juli. Intressant och läsvärt. (MediaGuardian.co.uk [registrering behövs – använd Bugmenot] via Adverblog)
Reklam riktad mot tonårsföräldrar upprör personer som har barn och ungdomar fast i knarkträsket. Det anser en kurator i australiensiska Holyoake angående den “body-bag”-kampanj som det federala styret använt sig av under våren. Reklamen skakar om med otäcka bilder av liksäckar. Målet är att påminna föräldrar att hela tiden hålla koll på sina barn och kommunicera med dem om droger. (News.com.au)
Den första känslan är varför folk har åsikter om reklam som vill något gott. Men tänker man efter så ställer det också en viktig fråga: hur hårt kan man som marknadsförare gå när det gäller personliga tragedier. Fler och fler NFG/ideella rörelser gör reklamkampanjer. Frågorna är känsliga, det handlar om att cancer, aids och droger. Och det är alltid människor som drabbats av det som kampanjerna vill samla in pengar för att ordna upp – människor som kan beröras på helt andra sätt än vi marknadsförare ibland kan tänka in.
Det är nog än viktigare i NFG-kampanjer att använda sig av fokusgrupper där direkt berörda och anhöriga till berörda ingår. Problemet är att såna här kampanjer sällan har budgetar som tillåter vare sig planning eller fokusgrupper, inte sällan handlar det om pro bono-uppdrag som byråerna försöker klämma in.
Friidrotts-VM har börjat. Den första fajten går mellan Carolina Klüft, Patrik Isaksson backade av tränarna Agne Bergvall och Miro Zalar som står emot sponsorn Expressen och deras krönikör Mats Olsson efter hans one-liner “Carolina Klüfts värsta skada är Patrik Isaksson”. De fyra idrottarna har av Svenska Friidrottsförbundet fått dispens från att bära Expressens logotyp vilket gjort att Expressen valt att säga upp sponsorsskapet. Expressen menar att sponsorsskapet inte ska påverka journalistiken och att de aktivas bojkott av sponsorsskapet är ett brott om avtalet. Friidrottsförbundet funderar på att PO-anmäla Expressen och Mats Olsson. För Expressen är det uppenbarligen möjligt att skilja på sitt varumärke och på sin journalistik. Marknadschefen Mats Löthén säger:
“Att vi sponsrar friidrottslandslaget får inte innebära att vi tillåter dess stjärnor och ledare att styra det redaktionella arbetet Men i våra samtal med friidrottsförbundet märker vi att ett fortsatt samarbete inte kommer att vara möjligt. Mycket enklare än så kan det inte sägas.”
(Dagens Media, DN)
Expressen snurrar verkligen till det. De försöker göra ett cirkelresonemang ungefär tre varv runt genom att skilja på varumärket Expressen som sponsor och den journalism som faktiskt skapar varumärkets värden. Tyvärr visar det hela på ett stort problem där journalistiken måste ses utifrån andra perspektiv – det är omöjligt att göra en sån skillnad som Expressen försöker att göra. För att göra en jämförelse: Swedish Match skulle, enligt Expressens marknadsföringslogik, kunna sponsra sporttävlingar där barn och ungdom deltar eftersom varumärket inte är kopplat till vad företagets produkt handlar om. Logiken haltar betänkligt om man ser på övriga sponsorsavtal där varumärken värderas utifrån produkten snarare än utifrån något icke-mätbart (som Expressen försöker göra).
Varumärken som får sitt värde från journalistiskt arbete kan inte särskiljas utan får lov att välja – antingen får de stå sitt kast och ta smällen om deras produkt ger att vissa väljer att bojkotta sponsorsavtalet eller så får de låta bli att sponsra. Allt annat är bara avancerat skitsnack. Otto Sjöberg och Mats Löthén borde skämmas ögonen ur sig när de visar en fullständig renons på allt vad varumärkeskunskap heter.
Bonniers tre tidningar Expressen, GP och Kvällsposten och deras synkrona rapportering visar på ett flagrant sätt problemet med att sammanföra tre varumärken och samtidigt försöka att behålla varje varumärke som en egen entitet. Problemet som varumärken står inför i samband med fusioner är just i vilken grad de ska behålla de separata varumärkena. Jag är inte säker på att det är det allra bästa – i vissa fall kan det i längden ge större vinst att kommunicera ett varumärke som blir övergripande på ett annat sätt än att försöka hålla liv i flera gamla varumärken. I vissa fall är det nödvändigt att släppa allt det gamla och börja om på ny kula, i andra fall är det ett varumärke som självklart borde fortsätta och “äta upp” de andra.
I fallet Expressen, GP och Kvällsposten vore det antagligen rätt självklart att Expressen är det starkaste nationella varumärket. (Sydsvenskan.se via Vassa eggen)
När jag sitter och slötittar på TV så blir jag förbannad. Reklamen för kommande TV-program är bättre än ordinär reklam. Just nu var det en oerhört kass reklam från Svenskt Sigill och deras varumärke Toppfrys (eller är det bara Topp?) och sen dessa oerhört usla AXA-spotar, antingen med Foppa och Sanna Kallur eller med Magdalena Forsberg. Varför ens försöka?!