Frasen ”Plats för inspiration” är nyckeln i varumärket Arboga, tycker arbetsgruppen. Platsen ska tolkas både fysiskt och mentalt. Arbogas medeltida stadskärna och den omgivande naturen beskrivs som en plats för inspiration, liksom det att boendet i småstaden Arboga skapar mental plats för inspiration. Även stadens rika historia och starka kultur- och föreningsliv ska tolkas in i budskapet.
Alltså – de säger att det är en “fras öppen för tolkning” men samtidigt finner de det nödvändigt att förklara vad som ska tolkas in i det hela. Nåt var uppenbarligen trasigt redan från början… Hela upplägget är way out för akademiskt och saknar någon som helst grund i marknadsföringstänk.
Y&R Asia har gjort en annorlunda (gentemot den internationella och omdiskuterade Play Doh) take på Sony Bravia-konceptet: en sorts mashup av såväl “Balls” som Christos skapelser – trådrullar på en pyramid. Frågan är om det är bättre eller sämre än “Play Doh” (personligen ogillade jag “Paint” från första stund). Intressant är att det uppenbarligen är så att företaget insåg att det inte är något positivt att visa små lerkaniner som hoppar omkring på New Yorks gator om man vill sälja TV-apparater i företrädesvis muslimska länder…
(Tipstack Jesper Hansen)
Vår slutsats är att en virusfilm antingen skapar en positiv eller negativ reaktion hos konsumenten. Då reaktionen är positiv beror detta främst på att mottagaren uppfattat virusfilmen som rolig, i vårt fall rör det sig om en anspelning på sex. Då reaktionen däremot är negativ beror detta främst på att mottagaren uppfattat virusfilmen som oetisk, i vårt fall rör det sig om en anspelning på pedofili, djurplågeri och politisk inkorrekthet. Oavsett konsumentens tidigare uppfattning av företaget, samt oavsett reaktion och uppfattning av virusfilmen, förändras inte konsumentens uppfattning av företag.
Och Tele2:s reklamfilm där en schimpans tumlar runt med en boll stoppas. Schimpansen blir förlöjligad. Förmodligen är den kränkt också. Men det är ju märkligt att ingen protesterar mot att folk apar sig i Big Brother och Idol. För att inte tala om hur Tele2 förlöjligat dvärgar genom åren.
Sony Bravias senaste spot har självklart genererat en upphettad diskussion. Precis som alla tidigare spots för varumärket så anklagas Fallon (och Passion som stått för animationerna) för stöld av idén. I det här fallet är det en konstnärduo, KozyNDan, vars konstverk onekligen har en, för Fallon och Passion, försmädlig likhet med reklamfilmen. Sony får spö av Giz medan Passions etik ifrågasätts av konstnärerna. Och så vidare.
Problemet är helt enkelt att hitta en gräns för när något de facto är en idéstöld eller en badlander och när något är en inspiration. Det finns ett antal exempel på bättre och sämre rip-offs. Och frågan är alltid också: vem tjänar på det? För KozyNDan kan man nog i slutänden ändå hävda att det blir en win-win-situation. Och en strikt No-No-deal innebär i princip att reklam aldrig kommer att kunna göras på annat sätt än strikt utbud/pris-reklam.
Reklam ska spegla den populärkultur som finns, använda bilder som är överraskande men samtidigt för mottagaren relevanta (ett sidospår är Viggos mycket välskrivna argumentation (!) för att reklam ska spela på människors fördomar). Scamp menar att det är en löjlig anklagelse att en relativt okänd konstnär hävdar att de lider skada av att en gigantisk reklamkampanj använder idén. Och jag hävdar ungefär samma sak: det är knappast omoraliskt att använda saker inom kultur och populärkultur – eftersom de faktiskt bygger på att synas och skapa spin-offer. Konstnärer som blir irriterade på detta (och den moralistiska svansen) borde fundera på hur mycket de själva “stjäl” av andra konstnärer, från reklamens värld eller från andra inspiratörer.
“Balls” var häftig. “Paint” var rätt trist (förutom clownen då).
Men nu är Sony BRAVIA tillbaka med en fullkomligt fantastisk reklamfilm: Play Doh. Tar fan andan ur en. Det är ett gigantiskt stop-motion-gig. I New York. Ute på gatan. Och det är stort:
A team of 40 animators spent three weeks choreographing the models to create the 100,000 still images required to produce the 60-second ad.
Other effects included creating a 200 square foot purple plasticine wave and making a whale “swim” through the streets of Manhattan – all while locals went about their daily lives.
Fan vet men Kristin Djerf på Dagens Media vill få det till att det är krig mellan å ena sidan PR-byråer å andra sidan reklambyråer å tredje sidan webbyråer. När det gäller att vara bäst på sociala medier. Och visst – vi har olika take på det, vilket visar sig i DM-artikeln:
Samtidigt som det visar på vad jag tidigare hävdat – att branschen är på väg mot en nyordning där kommunikationsslagen inte är avgjort grupperade enligt traditionella linjer så känns det samtidigt som om vi tre är relativt överens: vi har olika ingångar på sociala mediescenen.
Att jag sen har coolast bild är ju bara en bonus ;)
På UR är man inne på att göra små integrerade produktioner. Kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb” ingår i AMS ungdomssatsning Avstamp och kampanjen 1000 vägar till kunskap (jepp det är kampanjer i kampanjer som samordnas med de olika intressenternas egna …kampanjer). Bara det gör mig som strateg lite lätt gråhårig – snacka om att någonstans i mitten ha förvirrat såväl varumärken som vad man egentligen vill säga.
Nåväl.
Den statliga televisionen är självklart snabb att vara med, tillsammans med Kommunförbundet och en massa andra intressenter. Via sajten www.klippdigochskaffaettjobb.nu kan man se filmen som kommer att visas i TV framöver. Kampanjen bygger på att alla kan få jobb – men i den här skruvade kampanjfilmen handlar det om att hitta jobb utifrån vilken frisyr man har. Uppenbarligen vill man försöka att få människor att tänka till och förstå… jag vet faktiskt inte. Från en källa som jobbar med arbetsmarknadsfrågor kommer ungefär samma svar: jag vet inte. Typ kanske att det finns ett jobb för alla.
Jaha.
Filmen är producerad av Flickorna Larsson och det är Baluba som ligger bakom kampanjen Avstamp. Den är rolig – använder bland annat den mest kände hockeyfrillan i Sverige: Per Holmberg. Men den är lång och det känns i slutänden som man dels sparkar på dem som inte kan få ett jobb (“det är inte så svårt bara man vet hur man gör”) och dels försöker visa att “det här är inte seriöst men på sajten får du seriös (dvs. AMS) information”.
När jag söker information om det hela så börjar jag inse varför det hela är byggt som det är: det är Sara Damber som är projektledare. Samma Damber som bland annat startat Friends och även drivit regeringens Flicka-kampanj. Att Baluba fick upphandlingen har redan diskuterats utifrån Saras vänskapsrelation med Svea Fröjd som är projektledare för kontot på Baluba.
Minnesgoda läsare vet vad jag tyckte om Flicka-projektet. Och det här känns inte mycket bättre.
Men detta må vara hänt. En mer intressant fråga är om det faktiskt är bra att kampanja “reklamigt” runt såna här frågor? Jag är inte helt säker. Framförallt är det motsägelsefullt mot den reklamlinje som riksdagen genom åren drivit – utifrån att människor är “reklamtrötta”. Om nu människor är trötta på reklam, och därmed inte tar in den – är det då vettigt att använda reklam som språk för sina informationskampanjer? Om nu reklambranschen skall hållas kort – är det då inte lite ologiskt att välja oss som samarbetspartner i såna här projekt? Och hur var det nu – var det inte Alliansen som ansåg att all statlig reklam skulle försvinna?
Problemet, som jag vet av egen erfarenhet, är att det är en svår balansgång att inte göra för mycket reklam av informationen. Reklam handlar i grunden om att sälja en produkt eller en tjänst. Och att bygga varumärken och emotioner för att säkerställa att konsumenten fortsätter att göra just detta. Information är en liten del av detta. Med såna här kampanjer blir det lätt bara en kul grej.
Eller så är det just så här man ska jobba – utifrån att det hela bygger på en gradvis medvetandehöjning och förändring av värderingar med mera. Och då borde all statlig information bygga på ett koncepttänkande. Frågan är dock: är det därför staten väljer att pytsa in 11 mille i kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb”? Om inte så är frågan: har någon berättat det för dem? Om inte så kommer antagligen effekten av kampanjen inte bli den som beställaren hoppats på – och då skapas ett misstroende som sedan drabbar hela branschen.
innan de lyckas med det här med att göra rätt bland sociala medier. Brit på JMW har hittat ett riktigt uselt exempel:
och tyvärr blir det inte bättre när man tittar in på hur socialdemokraterna använder sin YouTube-kanal som de hårt sålde in för ett tag sedan. Östros är med i en annan film som de kallar “webb-TV” och som Löwdin menar visar att socialdemokraterna “förstått att video och internet är framtiden”.
Ett annat exempel är Marie Granlunds introduktion till skolsidan: som en enskild film på YouTube blir den meningslös och helt utanför sin egen kontext. Här har man inte heller tänkt till när det gäller scenografin: varför har man en TV i bakgrunden? Påslagen? Med text-TV? Och framför henne – var är laptopen som visar att hon faktiskt sitter där och läser allt som skickas in? Vad har post-itlapparna med saken att göra?
Problemet är att man fastnat i “talking politician-heads”-träsket, och tror att vi väljare blir lyckligare av att se Östros och andra på YouTube.
Ingen verkar ha funderat över vem som är målgruppen. Och att låta den analysen styra vad man gör. Varför väljer man att köra en billig version av när-TV-sändningar? Vem blir sugen på politik i gemen och socialdemokraterna i synnerhet? Var är morgondagens socialdemokrater? Var är det som gör det spännande att länka till en film? Inte här i alla fall.
Tyvärr faller det här under samma bila som mycket av den virala reklam som släpptes efter Subservient Chicken eller de många usla försök att skapa user generated-kampanjer för något år sedan: det handlar inte bara om att “finnas där och lägga ut grejerna” utan att använda kanalen på rätt sätt. Det kan vara hypereffektivt – om det görs på rätt sätt. Om det används fel förlorar man mer än man investerat.
Själv blir jag faktiskt rentutsagt förbannad när bra kanaler används på ett sånt dåligt sätt. Och när Resumé skriver att sossarna letar en ny byrå så kan jag bara hoppas att de också plockar in en byrå som tänker kreativt och strategiskt rätt när det gäller att arbeta med nya medier. En person som funderat på detta inifrån partiet är Per Madsen.
Ps. Och nej, de andra partierna är ännu sämre på att använda sig av sociala media. Men nej, det räcker inte att de ju försöker – de har ett varumärke att försvara och att göra fel är att förstöra värden. Och nej, jag är fullkomligt ointresserad av en politiserad debatt i kommentarerna – det här handlar om kanaler och reklam: det andra kan ni diskutera någon annanstans. Ds.
Elias postar en intressant länk på Facebook om en ny idé runt hur man kopplar ihop gammal traditionell pressbearbetning med sociala media. Kolla presentationen i slutet på postningen också.
Jag vet att Newsdesk håller på med liknande idéer och det hela är så klart en del av framtiden: att göra informationen öppen men också hitta sätt att använda den genom att blanda in olika “chunks” till en “mash”.
Alltså mig personligen är nog rätt körd att snygga till men Researcher.se skulle behöva en uppfräschning. Så jag frågar er: hur ska Researcher.se se ut? Har ni några tips på bra grundthemes som känns rätt? Och vad anser ni är viktigt att ha med i bloggen (förutom själva inriktningen på postningar etc… det är en annan fråga)? Jag har designat om så många teman att jag tappat inspirationen och idéerna. Give me your take on it.
Makstrukturer förändras. Det politiska systemet ruckas i sina fundament och en helt ny medborgardialog växer fram. Folkrörelser skapas på två timmar. Sakfrågor som berör tusentals avgörs på en kafferast. Det är effektiv kommunikation med hög precision. Du och jag sitter redan i förarsätet.
Även Brit Stakston menar att den som missar det här tåget missar hela avgången:
Ett stort antal människor i Sverige har ett nytt kollektivt minne nu – höstmånaden då vi gick med i Facebook.
Eller för er som var tidigt ute – månaden då alla gick med i Facebook.
Eller för er som ännu inte gått med – månaden då alla pratade om något som ni inte ville veta av.
Jag tror att både Brit och Fredrik, med Vigs i hasorna har rätt – det vi hittills sett av användargenererade media är inte det som är deras styrka och vad som kommer att göra dem viktiga utan det sker nu: genom att de blir sociala på riktigt – både inuti men också utanför. Om man igår sa: “jag fick veta det på mailen” så säger man idag “jag fick veta det på Facebook”. Ett varumärke som inte blivit generiskt är just nu den minsta gemensamma nämnaren för mycket kommunikation.
Det är inte första gången man läser att företag X inte marknadsför sig alternativt inte använder sig av reklam. I det här fallet är det Realtid som slirar omkring:
Bakom We:s framgångssaga finns ingen traditionell marknadsföring
Tidigare har branschtidningen Resumé slirat i sin rapportering om Cheap Monday. Man kan då fråga sig: vad är marknadsföring? Och vad är “traditionell” marknadsföring – egentligen? Det We/Wesc (hur ska de ha det egentligen) gjort är att utveckla det sätt som alla varumärken måste leva av: att använda sig av ambassadörer, och inse att det är användarna/kunderna som faktiskt säljer produkten i slutänden. Och självklart är just buzz respektive relationsmarknadsföring/ambassadörer möjligt att utveckla mycket långt. Men det är inte nödvändigtvis så att det är det enda sättet. Att säga att We inte gjort reklam är okunnigt – de såg bland annat till att uppröra såväl pk-feminister som andra med sina första kampanjer. Det man kan slå fast är att journalister uppenbarligen inte förstått vad modern reklam handlar om: att arbeta med en multipla kanaler, en mediemix som sträcker sig över ett antal medieslag och där konceptet styr – inte innehållet. Frågan är om inte reklamtröttheten byggs av okunniga journalister istället för av den reella mängden reklam.
…Joost. Testa själva.
Jag är hooked. Fascinerad av kvaliteten och av de många möjligheter till icke-intrusiv marknadsföring som faktiskt finns.
Z har uppenbarligen lyckats igen.
Ulrika skriver om rökning i modereklam och jag menar att det till stor del handlar just om att glorifiera loserbilden snarare än att glorifiera rökning. Och jag hittar ett bra citat från Bill Maher som inte handlar om det men ändå är rätt intressant:
People have romantic notions about television. In the highest realms they think it’s some sort of art medium, and it’s not. Others think it’s an entertainment medium, it’s not that either. It’s an advertising medium. It’s a method to deliver advertising like a cigarette is a method to deliver nicotine.
Jag satt på ett möte igår med personer ur branschen och marknadsfolk. Och deras negativism mot sociala nätverk och sociala medier var minst lika stark som för några månader sedan. De själva anser sig inte behöva vara där. Men jag vet att de gärna säljer in det som krydda till kunder. Det blir jag lite irriterad på – det är ungefär som när reklamare säger att de ogillar reklam eller sätter upp “Reklam – nej tack” på sina privata brevlådor eller anmäler sig till NIX-registret: det är inte konsekvent. Om man inte lever det liv man föreslår finns det ingen trovärdighet.
Comhem är det uppenbarligen inte. Läs com (helstintealdrignågonsin) hem. Jag fattar det inte, hur i helvete kan man dundra in miljoner i mediaköp men inte se till att lösa logistiken med de kunder man redan har? CRM verkar fortfarande vara obekanta bokstäver för många företag.
Bloggen Tre Flickor har skrivit en uppdatering och en sorts tänkvärd sammanfattning.
APG har tillsammans med MCXL haft en workshop hur APG Sweden kan marknadsföra planningyrket. Många roliga idéer men väldigt många som känns rätt traditionella. Det jag mest saknar är grunden: hur i helskotta få folk att fatta vad planning faktiskt är – för visst: att informera studenter är en sak men faktiskt är det många gånger så att vi måste börja i själva branschen, och framförallt gentemot kunderna.
Så vi har en del att göra.
Ett steg kan vara att helt enkelt använda adliterates Richard Huntingtons postning No More Mr Nice Guy, som Dan postade på APG S-blogg till dogmatiskt rättesnöre. Han gör också en sorts sammanfattning i kommentarerna:
You see it doesn’t matter how you deliver effectiveness as a planner but it does matter that you see it as your responsibility.
Bigmeanstreak gör också en skön bitchslap i desamma:
Planners who don’t contribute to, understand, and take responsibility for effectiveness aren’t planners and should be immediately replaced with a) proper planners or b) creatives
Daria fortsätter att lägga upp en självklar men ack så viktig definition:
In my eyes the planning job is about creating the change in people’s behaviour, this is our destination and we should never lose it out of our sight. Otherwise, we are doing the wrong job or no job at all. Planners need a clearly defined route that will take brand from A to Z (to put it simple) and it is crucial to have Z and other anchor points on the route clearly defined. My experience is that many of us are in pursuit of creative idea for idea’s sake. There is lots of talk about creativity and not much thinking about where the idea will take the brand.
