Lite för många växlar

8 Replies

Futatsu Industries, en norsk byrå med Mercedes som kund, har råkat drälla med sina skisser och deras markeringstext har bland annat fått något annat än latinska nonsensfraser:

Alleandrety skebilersu ger. Luptatum quisse dolor alisi. Agnisis ea aliscil ilis acing eum vel ullam dispustis. Dolorpe rillut utpat vulla facidui bla. Adignisis aute enit wis nullandigna alis dunt aliquam, ik kekjøpno edrittfr amunche enell eringol stadt.

Onekligen verkar en investering i en papperstugg vara en liten kostnad för den norska reklambyrån… Fast jag tycker det är lite kul ändå (ungefär som tryckorten för Kanal 9:s annonserings-frenzy om Mad Men i veckans Resumé:

“I CAN’T BELIEVE IT’S INHOUSE”

Om man tittar på hela annonsen så finns det mer roande enligt den vanliga driften med vad kunder brukar begära: make the logo bigger…

Update: Diskussionen går het nere i kommentarerna och ärligt talat så är jag osäker på om det är ett misstag eller inte. Det man kan se när det gäller byrån så är det en relativt liten byrå. Det intressanta är att man hittar både Mercedes Benz och Audi i case-listan: något som känns som ett argument mot att det hela skulle vara en medveten kampanj. Å andra sidan är deras “Blog” och “Disclaimer” rejält roande läsning, vilket talar för att de skulle kunna vara så pass tuffa att de trampar sin kund Audi på tårna. Roande (fast inte för dem) är att deras “Visions of future” är “tba” dvs. tomt.

Uppåt väggarna

Leave a reply

I samband med att Colorama och Mio gör sin framgångsrika samverkan officiell med tapetkollektionen Mio Color Collection så förklarar Micael Dahlén att

Det är dyrt att etablera en ny produkt under ett nytt varumärke. Att bredda sig är ett tacksamt sätt att minska riskerna och öka vinsten.

Jag vet inte om han har hittat ett helt nytt bevis på att brand stretching är bra eller om han är felciterad eller om han pratar i nattmössan. Det känns onekligen lite underligt i varje fall. Självklart är det så att Mio som tapetvarumärke inte är helt uppåt väggarna – det finns konnotationer och ett logiskt samband. Men fortfarande är det så att det är Mio som i mångt och mycket avhänder sig kontrollen av sitt varumärke, och låter det tappas på sin klara koppling till möbler på lång sikt. För visst är det så att det på kort sikt bygger en koppling som är effektiv – men frågan är vad som händer om exempelvis tapetkollektionen blir framgångsrik respektive ökar i antal produkter.

Det är inte SLU(t) än

9 Replies

(jodå: rubben är till för att reta vissa kommentatorer. Även om det här är Researcher så är jag också deep.ed…)

Leon har hittat grunddokumentet runt SLU:s kampanj “Koldioxidens Vänner”. Och jag står fortfarande fast vid min initiala åsikt: målet är gott men exekveringen är illa tänkt. Nina, som har en av de briljantaste hjärnor jag vet, har funderat:

Har man ett kännedomsproblem? Ett attitydproblem? Ett beteendeproblem? SLU-lösningen är väl anpassad för situationen “alla vet vilka vi är men vi har blivit daterade och ingen bryr sig om oss längre”. Då kan man vrida och vända och skaka om och bygga lager och övverraska. Exempel på det som verkar ha funkat är Show me your Sloggi och Whopper Freakout.
Men SLU som miljöuniversitet är inte Sloggi eller Whopper eller ens Pommac. Och då blir det här väldigt luddigt. Vem protesterar mot vad, liksom?

Jag tror helt enkelt att SLU missat en bit i sin analys: de är inte kända som miljöuniversitet – alltså borde de jobbat med den imagedelen istället för att försöka plussa på vad man tror att man redan är. Helt enkelt skapar man både faran för att göra kontraproduktiv reklam men också att man försöker att höja sig över mängden: problemet är att mängden inte har någon aning om vem det är som höjer sig över den – och det hela blir i bästa fall förvirrat i värsta fall bakslag både för SLU och för miljön eftersom då SLU:s kärnvärden inte är allmänt kända så blir uttalanden som de från Koldioxidens Vänner just de fakta som SLU menar måste finnas.

(Tidigare postning: What a SLU(t))

Ett subjektivt förbud mot reklam

9 Replies

Regeringen lurar på ett förslag om ett förbud mot “sexistisk” reklam (könsdiskriminerande är ordet för dagen). Det hela innebär en rätt stor sak, förutom att det visar att politiker inte förstår sig på hur marknadsföring faktiskt fungerar: det som anses vara fel eller oetiskt skjuter sig själv i foten genom att helt enkelt få liten effekt. Men konsekvenserna av ett förbud är grava:

  1. Det handlar om ett brott mot den kommersiella yttrandefriheten. Redan idag har staten valt att omskära denna yttrandefriheten när det gäller reklam riktad mot barn, när det gäller reklam för tobak och alkohol. Nu väljer man också att föreslå ett förbud mot “sexistisk” reklam: ett förbud som kommer vara oerhört svårhanterat eftersom “sexism” är ett subjektivt värde. Förbudet innebär helt enkelt att staten väljer att vara smakdomare och sätta upp ett antal moraliska regler utifrån oklara och garanterat oprecisa definitioner. Det är den allvarligaste konsekvensen och fortsätter den tidigare gången mot en mer statlig kontroll av människor tankar.
  2. Det innebär att man väljer att helt frångå den kunskap som finns om marknadsföringsteori. Ett varumärke som väljer att göra reklam som i målgruppens ögon är oetisk får ingen effekt. Liksom att regeringen klart visar att man inte har någon tilltro till reklambranschen – trots motstånd från såväl Reklamförbundet som Sveriges Annonsörer.

Update: Andra har skrivit om det. Jonas på Promemorian påpekar att det är ett utredningsförslag som faktiskt förra regeringen initierade (Martin Jönsson beskriver bakgrunden), och att det handlar om “könsdiskriminerande reklam”. Men menar också han att det är en inskränkning av yttrandefriheten:

Själv blir jag ganska ofta irriterad på korkad reklam. Ibland är den sexistisk och förnedrande, som när män framställs som korkade och oförmögna att klara de mest basala hushållssysslor eller när kvinnor reduceras till halvnakna våp. Ibland är den ”bara” allmänt fördummande. Men detta är mina subjektiva uppfattningar som inte bör upphöjas till allmän lag. När det gäller avarter av reklam tycks dock vanliga reservationer mot inskränkningar i yttrandefriheten vara som bortblåsta.

Andra politiker har samma åsikter. Lite förvånande är att Birgitta Olsson, som annars har en mycket hård inställning till sexism, uttrycker sig på följande klockrena sätt:

Sexistisk reklam är korkad, inte kriminell. Jag tror mer på kaxig konsumentmakt och tuff självsanering från näringslivet än stelbent lagstiftning.

Även moderaternas Anna König Jerlmyr går hårt åt det hela:

Släng utredningen( som beställdes av Jens Orback) i papperskorgen och se till att den inte kommer tillbaka. Visst anser jag att man bör kritisera stereoptypa könsbilder, som den nakna kvinnan framför motorhuven, men det innebär inte att vi ska förbjuda människor att yttra sina åsikter. Yttrandefrihet och tryckfrihet är själva grundvalarna för vår demokrati och dem ska vi stå upp för och försvara.

Till alla de som anser att förslaget är bra:

  • Vem ska bestämma vad som är sexistisk reklam?
  • Hur ser en marknad ut som inte får göra reklam?
  • Hur har ni tänkt att en ekonomi ska fungera utan att det finns konkurrens och därmed ett incitament för reklam?

Update: Det är inte speciellt förvånande att den självutnämnde “Reklamombudsmannen”, vars bloggande konstant är inriktat på att så mycket som möjligt reglera och slå undan fötterna på reklam rent generellt, applåderar förslaget.

I Dagens Media utvecklar Birgitta Ohlsson sig däremot lite:

Som liberal feminist tror jag att kampen mot unkna könsroller ska föras genom debatt och med stöd från näringslivet och reklambranschen, inte genom lagstiftning

Hon tror istället på att ge ERK mer plats och även förslaget om en branschen egen (en riktig alltså) reklamombudsman.

Andra bloggar om: , , , , , ,

What a SLU(t)

10 Replies

Alltså. Jag har tänkt att skriva om SLU:s kampanj “Klimatets vänner” men Brit har gjort det så bra här och här. Själva kampanjen finns numera också på YouTube – något som en “Joel Dahlquist” påpekat för ett antal bloggare. Till mig skrev han insmickrande att

Och tack för en sansad och nyanserad blogg, du har en röst som känns lugn och trygg i den lätt skrikiga bloggosfären. Jag undrar vad du tycker om SLU:s kampanj Koldioxidens Vänner som det snackades en del om förra veckan och som hade plattform på youtube (youtube.com/koldioxidensvänner). Nu har själva kampanjsajten kommit upp och många är mycket kritiska till att ett statligt universitet marknadsför sig på det här sättet. Vad tycker du?

Vad jag tycker? Att den är dålig. Den bygger på “double jeopardy”: att säga något som man egentligen inte menar utan att man vill visa på motståndarnas dåliga argumentering genom att använda desamma. Funkar i vissa fall men i det här fallet så är det helt enkelt ett riktigt dumt val:

  1. Klimatfrågan är viktig för många. Men den innebär också att många människor inser att de måste ge upp saker som är viktiga för dem. Det är något som människor ogärna gör – det är mot den mänskliga naturen: har vi fått ett behov tillfredsställt är det mycket svårt att motivera sig för att gå tillbaka. Att då utmana detta genom att “ge” människor argument för att låta bli att förändra sitt liv och ge upp exempelvis bilkörning etc. är dumt och kontraproduktivt. ((Märkligt är att Johan på Stimulansbloggen anser att kampanjen grönmålar SLU, då han ska vara adjunkt och doktorand inom marknadsföring.))
  2. Universitet ska göra reklam, och vara opinionsdrivande. Men de måste vara jävligt noga – och se till att använda sig av sin kunskap och sitt vetenskapliga kunnande – inte använda någon annans dåliga argument för att marknadsföra sig själva. Den här kampanjen har bara gett de som anser att statliga organisationer inte ska få göra reklam eller vara opinionsbildande (ex.vis den rätt oheliga alliansen av Timbro och vänsterpartister).

Att Joels försök till att sprida viralen är genomskinligt: han har helt enkelt inte (heller) gjort en vettig målgruppsanalys. Att skicka ut, visserligen semipersonligt hållet men knappast övertygande, ett sånt brev till mig innebär att man inte läst det här, eller brytt sig om att kolla av vilka som Brit skrivit om och följa tråden. Till Stimulansbloggen har han skrivit

“Jag är indragen på den här kampanjen för att jag är intresserad av dessa frågor och jag antar att man skulle kunna säga att jag sköter “PR-delen” av den.”

vilket ställer frågan om Raisanen Creative gör det ideellt? Eftersom det annars klart strider mot WOMMA:s etiska regelverk (så gör även mailet till mig).

Ethical word of mouth marketers always strive for transparency and honesty in all communications with consumers, with advocates, and with those people who advocates speak to on behalf of a product.

För dels skickar han det från sin jobbadress och dels berättar han inte rakt av att han fått en betald uppgift att delge oss bloggare det hela.

Visst – han får folk att skriva om det men knappast det positiva genomslag som det var tänkt. Och att riskera WoM-marketing genom att inte göra rätt, och följa bra regler som är uppsatta gör mig irriterad.

Joel själv då? Enligt mailadressen jobbar han på en byrå Raisanen Creative med adress i New York. Så mycket mer finns inte om byrån att hämta mer än att de jobbar med digitala strategier och däribland med webbyrån Noisy Cricket.

[updated]DuPont jagar sitt generiska varumärke

4 Replies

En person som bokat domännamnet “teflonminne.org” har fått cease or desist-brev från DuPonts advokater. För oss inom branding-biz är det inte så konstigt men tittar man på fakta så känns det som om DuPont borde låtit bli. Det finns inget att vinna för dem i detta. För även om de principiellt har en viss rätt till det hela – så finns det för stora svårigheter, och en för hög grad av negativ PR i det hela. Jämför med Polarbröds märkliga negativa input när det gäller att få varumärket “kapat” av asiatisk populärkultur.

När det gäller min bloggarvän drf som äger domänen teflonminne.se så sitter han säkrare eftersom svenska domännamnsregler är klara över att DuPont inte kan komma och jiddra.

* Sökanden måste ha en rättighet (t ex varumärke eller firma) med giltighet i Sverige.
* Innehavaren av domännamnet ska ha handlat i ond tro när han registrerade eller använde domännamnet
* Innehavaren ska inte heller ha en rätt eller ett berättigat intresse till domännamnet.

Dessa bygger på UDNDRP-reglerna så frågan är varför DuPont ens försöker. För övrigt är det nog snarare så att DuPont tog en rövare – för de kommer ha svårt att uppfylla de rekvisit som krävs i regelverket för att bevisa att de olika teflonminnes-sajterna faktiskt är varumärkesintrång. Det här är ett rätt vanligt sätt att göra: man ber advokater att skicka ett cod-brev med hot om både det ena och det andra: och ett erbjudande om att köpa loss domänen. Om det inte fungerar så händer mycket sällan något – om det inte är ett solklart varumärkesintrång.

Varför sker då det här?

Företag inser att deras varumärken som degenereras till “vanliga ord” inte ger den goda pr som många förut trott. Att “förlora” möjligheten att vara något unikt som kommuniceras via ett namn, respektive att andra kan snylta på ens goda renommé innebär att fler och fler är noggranna när namnet börjar att “verbaliseras” eller använts som generellt namn för ett segment. Exempel på företag som tagit tag i sina varumärken är ex.vis Jeep, Jacuzzi, Apple (med iPod och andra bråk om produkter med gement “i”).

När det gäller just “teflonminne” så kan man se en ren överföring av värden: ett metaforiskt användande där teflonets funktionalitet – non-stick – används för att ge en bild av en mänsklig (o)förmåga. Det är likt att verbalisera varumärken men ändå relativt unikt. Är det negativt (vilket skulle kunna vara ett argument)? Nej, själva metaforen bygger på den positiva del som teflon äger: inget fastnar. Att det sedan använts i en, för människan, negativ del har ingen påverkan på själva varumärket. Ett exempel är McDonald’s försök att få ordböcker att inte använda uttrycket McJobs eftersom det rakt av har negativa konnotationer mot både företaget och den metaforiska betydelsen. Ett annat exempel (tack Rehberger) är Rolls Royce, vars lyxvärden använts i olika liknelser om “X är segmentets Rolls Royce” vilket rakt av innebär ett namnintrång respektive renommésnyltning både på namnet och på varumärkets kärnvärden.

Generiska logotyper som inte säger något

7 Replies

Xerox har släppt sin nya logotyp. Det är uppenbarligen en del i att försöka komma från den (amerikanska) generiska termen “to xerox something”. Liksom att ta bort bilden av att man tillverkar kopiatorer:

The new logo “is one of the most significant changes we could make to disrupt the mental model of our being a copier brand

Och den normala plannerjibbrishen (ibland inser man att man låter som en idiot…)

“engaging and approachable” as well as “technologically savvy and eager to lead in the 21st century.”

Logotypen då? Well. För att ha spenderat arton månader och intervjuat 5000 användare av maskinerna så känns den väl generisk – det känns garanterat som om man sett den förut. Och det har man:

Xbox.

(bilder kommer när jag sitter på en dator med bildbehandlingsprogram…)

tipstack till Jane och de andra på Adlist.

Hur kommer det sig att nästan alla nya logotyper känns jäkligt likartade? Om man tittar på de logotyper som i princip blivit sitt varumärke så har de klart andra värden än snurrande kulor och virvlande stoftmoln (Telia) eller nåt annat som visserligen blir coolt animerat men som knappast känns långsiktigt. Är vi kanske på väg mot en situation där logotyperna blir mindre viktiga? Jag har svårt att se det – å andra sidan: mängden av logotyper som vi möter varje dag blir bara större och större (ta exempelvis alla web 2.0-logotyper som många gånger känns rätt likartade).

Är det så att den strategiska delen av varumärket slutligen lyckats att ta udden av den kreativa formgivningen? Jag är inte säker på att jag – trots att jag är strateg – är så bekväm med en sån utveckling.

Update: Godmorgon Synnöve :). Dagens Media skriver om det idag… Min postning och Adlands är från *drumroll* sjunde januari. Dags att inse att “nyheter” inte alltid är nya när det kommer till gammelmedia…

Konsumenten är kunden

1 Reply

Jag hittar en artikel som handlar om Jeff Bezos och Amazons hans nästintill sjukliga intresse för konsumentens upplevelse av företaget, där han faktiskt lever det han säger:

“They care about having the lowest prices, having vast selection, so they have choice, and getting the products to customers fast,” he said. “And the reason I’m so obsessed with these drivers of the customer experience is that I believe that the success we have had over the past 12 years has been driven exclusively by that customer experience. We are not great advertisers. So we start with customers, figure out what they want, and figure out how to get it to them.”

Exemplen på Amazons nästintill dogmatiska kundvänlighet är många. Och det som är mest skrämmande är kanske hur Joe Nocera i artikeln från NYT visar hur aktieägare är kortsiktiga när det gäller att ge Bezos cred för den dyra men ack så varumärkesbyggande kundservicen.

Jag börjar rota igenom saker som blivit liggande just om konsumenten i fokus och hittar en mängd “gamla” artiklar i ämnet – exempelvis finns det en take på det hela utifrån reklam och marknadsföringsbranschen: Yankovitch studier visar att även reklambranschen måste inse att kundens kund är den som är viktig: att det inte handlar om att “do the barking” utan att lika väl förklara för kunden att dennes kund inte är intresserad av en sån kampanj som kunden tänkt sig:

Improvements in marketing practices are far more important to consumers than the greater dissemination of new media,” Smith said. “To be clear, technology experiences – not media experiences – are now shaping what consumers want, but not because consumers need to be ‘wowed’ by technology. Consumers expect marketers to use technology to improve how they appeal to them.

Det här är den fara som jag tidigare flaggat för när det gäller user-generated media: att det inte handlar om mottagaren utan om att tekniken finns. Mycket av de kampanjer som skapades under 2006 och till viss del 2007 byggde på en sorts fascination över tekniken, och ofta rätt rejäla fördomar om “vad konsumenterna gillar”. Är det relevant? Om det är något vi inte lärt oss ännu är det kanske just det: för breda målgrupper, för mycket “jag vill nå alla” från kunderna. Telemarketing är mer eller mindre heldött och passar vi oss inte så gör vi samma sak med direktmarknadsföringen – och i slutänden misslyckas vi med att på rätt sätt hantera konsumenterna vi möter i de sociala nätverken.

In the definition of the consumer, spam is irrelevant messaging. If information is not relevant to the audience, they’ll opt out, not open messages, or they won’t click.

Medan börsspelare, företagare och en del marknadsförare fortfarande verkar tro att det handlar om att sälja produkten på snabbaste, enklaste och med så liten interaktion med konsumenterna som möjligt så kan man önska att fler och fler inom marknadsföringen inser det som Nike insett: det handlar inte om skorna.

Det som slår mig är dels att artiklarna känns så självklara – och att det inte känns som om branschen lärt sig något ändå.

Seth Godin är (som vanligt) stenhård i både att fokusera och leverera en kritik som nålar fast problemet:

Most successful organizations are driven by something. Figuring that out isn’t always easy, and is often misunderstood:
MARKET DRIVEN: Lots of people claim this one, but few achieve it. Creating what the market wants. […]
MARKETING DRIVEN: Much more common. This involves creating what the marketing department wants.

Update: Läs den sedelärande berättelsen från en ICA-butik ute i havsbandet (nästan) och hur en anställd uppenbarligen lärt sig något av Bezos.

Privat inte alltid bäst

1 Reply

Fler och fler jobbar på olika sätt via Facebook. Ibland blir det – jag vet inte – lite märkligt när det är privatpersonerna som lägger ut ex. vis ett tips på en tjänst. De bilder som man väljer kanske inte alltid förhöjer seriositeten: eller kan skapa en lätt alienerad känsla. Senaste exemplet är från Poolia som jag hittade i Reklamsverige.

Jag tror visserligen att sociala medier kan vara mycket viktiga för att hitta och skapa relationer till framtida medarbetare. Men frågan är om det alltid är bäst att vara “privat” när man uttalar sig å företagets vägnar.

Prata med alla eller med ingen

2 Replies

Jag håller på att läsa Most Contagius-rapporten, det diskuteras om vad som blir The Big Thing och jag skrev min Next Please-postning. Så kom jag att fundera över de olika delarna som är min internetpersona. Vad som skiljer dem åt och man skulle lite krasst (och jävligt generaliserande) kunna säga att

  • På Facebook finns alla – men man pratar inte med någon (generellt sett alltså: den interna mailen används ju rätt flitigt)
  • På Jaiku finns ganska få men man pratar med alla – även med dem som inte är i ens kontaktlista.

Det kanske är det här som är en viktig sak att ta med in i diskursen om sociala medier som marknadskanal: att Facebook faktiskt inte är fullt ut den WoM-möjlighet som många försöker att få det till. Eftersom samtalet inte är så speciellt intensivt: det liksom drunknar i alla applikationer man ska försöka pyssla med. Medan Jaiku (och Twitter även om dess funktionalitet är lägre enligt mig) är mindre fullt av störande delar och därmed verkligen blir ett samtal – och därmed skapar incitament för relationsmarknadsföring.

Next please

6 Replies

Jag slänger ihop några tankar runt nästa stora killer-app inom sociala medier. Eller kanske ett sorts tankespår runt hur jag tror att den måste fungera. Diskutera det gärna i kommentarerna.

Efter den extraordinära utvecklingen av Facebook, och den ännu inte avtagande explosionen av olika sociala medie-format och -sajter så finns ändå funderingen över vad som är nästa grej. Det är egentligen tre grundläggande behov som i nästa social networking-killerapp måste tillfredsställas:

  • enkelt att använda – intuitivt gränssnitt
    För att alla ska börja att använda sociala media så krävs det en mindre teknokratisk tanke runt användandet och ett än mer intuitivt gränssnitt. Facebook har kommit långt vilket inneburit att den sajten används av många som är lite äldre än om man jämför med Myspace, vars gränssnitt är mer traditionellt communitybaserat och därmed kräver en något högre inlärningsgrad.
  • delningsbart och samlingsbart
    Vi har diskuterat det rätt länge – chunkability och mashupability. Många av oss har ett antal flöden på olika ställen på nätet som vi skulle samla översiktligt på ett ställe, och på ett sätt som innebär att det är exporterbart.
  • identitetsskapande, integritetsskyddande och kontrollerbart
    Människan behöver en bild, en symbol – en avatar – för att kunna identifiera sig med sin internetpersona. Om man utgår från att fler och fler känner behov av att samla ihop sina olika delar på ett ställe, så krävs det att man kan känna att det är “min” plats på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt måste det också vara integritetsskyddat: både att det är kontrollerbart av användaren så att han/hon på ett enkelt sätt kan stänga ute personer som man känner hotar eller som inte ska läsa det som finns; ett skydd som bör vara skalbart på olika sätt. Samtidigt måste det också finnas en transparens så att användaren kan känna sig trygg i att tjänsteleverantören berättar vad som sker med den information som denne har tillgång till om respektive användare. För de flesta kan tänka sig att låta en bra tjänst använda kunskap och spillinfo: bara man berättar det och ger en opt-out-möjlighet.

I en kort Jaikusession så menade jag att nästa killerapp inom sociala nätverk måste vara en 3D-värld, som till skillnad mot Second Life, uppfyller ovanställda behov. Självklart kan man då ifrågasätta varför just en 3D-värld skulle vara något som “alla” skulle vilja använda. Motargumenten skulle exempelvis vara att vi som nätanvändare är vanliga vid ett 2D-gränssnitt, och att en virtuell värld i 3D endast handlar om att lägga till ett lager ovanpå själva nätverksdelen.

Jag menar dock att det hela bygger på hur vi som mänskliga individer faktiskt fungerar. Internet bygger dels på bristen av teknik och samtidigt på att tekniken får styra navigationen och gränssnittet istället för att människan gör det. Dels bygger internet på tanken om att ordet är det centrala, inte bilden. Det beror ju delvis på bandbreddsbehovet respektive på att internet bygger på tanken på att vara ett komplement till tryckta mediaformat. Internet är fortfarande (trots att bandvidden ger möjlighet till många andra format) ett bokstävernas media, en överföring av det tryckta ordet till en digital motsvarighet.

Om man däremot tittar på hur vi människor fungerar så handlar våra relationer och behov om andra delar:

  • vårt rumsliga behov
    För att hantera en verklighet behöver vi kunna förstå den i ett rumsligt perspektiv: då i meningen att uppleva avstånd, närhet och tid. Det är något som visserligen är en positiv del i den digitala utvecklingen: att avstånden krympt men samtidigt är det skrämmande att leva i ett sorts dimensionsvacuum.
  • vårt behov av att skapa oss själva i relation till andra
    Genom att använda sig av avatarformatet blir användaren verkligare – både för sig själv och för andra. Det innebär också att upplevelsen av relationen blir verkligare. Det är fortfarande ettor och nollor, men det har fått ett sorts digitalt “kött” och vi kan förkroppsligas på ett nytt sätt – därmed blir mötet mer likt ett IRL-möte än de möten som sker inom en tvådimensionell digital värld. Det är dock inte självklart och enbart positivt: det icke-kroppsliga digitala mötet upplever många som befriande, medan andra upplever det som falskt och svårt. Det som är grejen med avatarer är att det handlar om att: precis som i det tvådimensionella mötet på ex. Facebook, faktiskt skapa sin egen bild av sig själv. Fortfarande tror jag att det kommer finnas en stor skillnad mellan vår digitala persona och vår världsliga men jag är inte säker på att det egentligen är ett problem.
  • vårt behov av att göra världen begripligt genom metaforer och ikoner
    Om man är beteendevetare eller som jag också är religionsvetare så är det rätt självklart att människan alltid haft ett djupt behov av att göra världen förståelig genom att skapa bilder av den. Genom att skapa metaforer för komplexa sammanhang blir de mer hanterliga. Inom den kyrkliga ikonografin finns det lager på lager av betydelser för varje enskild ikon: det är inte en avbildning av en verklighet utan av ett helt komplex av olika verkligheter. För att göra den digitala världen meningsfull (och därmed lönsam) behövs tanken på att skapa meningsfulla metaforer som symboliserar och hanterar den komplexa digitala verkligheten. Det här har spelutvecklarna förstått många gånger: av nöd eftersom man utvecklar spel för många olika kulturer och där kontexten – spelidén, storyn och målet – får styra metaforiken. I detta är avatarformatet en meningsfull metafor för sig själv. Att se rummet dvs. där man är genom sina egna ögon eller som i SL, snett bakifrån: vilket ger en djupare förståelse för att man är inom ett rum.

Att en sådan applikation/tjänst antagligen har likheter med de olika 3D-världar som idag finns är inte en högoddsare. Däremot är jag övertygad om att de världar som finns idag inte är där. Det som behövs är att släppa på kopplingen till spel: i meningen att navigationen inom menyer etc. många gånger är byggda utifrån ett speltänkande. På många sätt måste man omskapa valmöjligheter och navigation för att vara mer intuitivt.

Det är många som menar att Second Life har gjort sitt. Och som PR-värde och som det är uppbyggt idag så är det nog så. Det är alldeles för invecklat, för mycket speltänkande och alldeles för stängt både när det gäller att importera sina andra delar ur sin internetpersona och att enkelt skapa flöden. Men det som är felet: antagligen beroende på att de flesta går på mediedramaturgin och därmed säger att Second Life är dött (precis som bloggarna dött ett antal gånger…) är att SL, precis som Entropia och andra sajter/världar/sociala medier hela tiden utvecklas. Så frågan är väl snarare vad Linden Lab vill med Second Life, och vem som väljer att starta en 3D-värld som bygger på kvantitet bland mainstreamanvändare. För det är där som hela grejen ligger: Facebook blev en sån veritabel framgång då det var enkelt att snabbt lära sig, det var enkelt att lägga till (och att ta bort) applikationer: oavsett om de var roliga, nyttiga eller meningslösa. Det fanns ett enkelt och intuitivt gränssnitt – som hela tiden utvecklades.

Almost on topic Update: Blogge Bloggelito är en politisk bloggare på hög nivå men med ett minst sagt ironiskt finger på åtminstone ena handen och när det gäller framtiden så har han i en intervju med Bloggtidningen förklarat följande:

…Skolbarn kommer att blogga fram läxan, varvid den kan diskuteras av andra elever och lärare, liksom av vänner och obekanta, därtill långt efter att den publicerats.
Vi andra kommer att blogga fram våra projekt för intern och global feedback, istället för att gå på förvirrade möten där inget skrivs ned och hälften ändå glöms eller missuppfattas. Samtidigt kommer vår anyheter och vår underhållning att bestå av självkomponerande flöden med strömmande teve, nedladdade filmer, blogginlägg och artiklar från olika intresseområden och källor, där vi själva är journalist, fotograf, chefredaktör och kameraman för den del av flödet vi själva producerar för syndikering åt andra.
I denna framtidens fulländade privatpublicistiska värld kommer video och annan multimedia att vara mer självklar än idag. Men det kommer inte att kallas bloggning. Allt blir istället mer integrerat, medan vi själva och vår tillvaro disintegreras än mer. Huruvida vi jobbar eller befinner oss i en videosexchatt står då inte alltid fullt klart för oss.

Update: En vardagsbloggares åsikter kommer fram i elfte benet av Bloggtidningens bloggstafett. Intressant med personer som inte är i vårt lilla sociala media-klubbsträsk :)

Lite skåpsrensning

Leave a reply

Det var ett tag sedan men det känns som om jag behöver rensa ut lite gamla länkar som ligger och skräpar men som är alltför bra för att låta bli att delge er (och därigenom också läsa igenom själv).

  1. Hasse Brindfors filosofierar över bärkassens reklameffekt och menar att den har stora möjligheter, med ett högt värde som branding-kanal. Men exemplen känns lite tunna.
  2. Nina har skrivit en mycket bra text om varumärken och marknadsföring där hon utgår från att vi väljer våra varumärken på samma sätt som vi väljer våra vänner: det är under förutsättningen att varumärken och mottagaren faktiskt är en relation på samma sätt som en mellanmänsklig relation. Om dessa förutsättningar gäller så menar Nina att mycket av marknadsföringen har missat hur vi faktiskt väljer våra vänner: väljer vi dem som är mest högröstade, snyggast och anser sig själva nog? Eller handlar det snarare om att skapa en inbjudan? Ninas slutsats är intressant utifrån detta:

    Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut “Vad är reklamens budskap?” till “Vad ska vi bjuda in till?” och testar vad som händer. För allvarligt talat känns “budskap” betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

    Jag brukar jämföra varumärken med att flirta och träffa sin älskade – och min slutsats blir ungefär densamma: men med ett ytterligare perspektiv – attraktionen.
    Samtidigt måste man onekligen inse att även detta inte är enkelt. I en bloggpost diskuterar Berglund sin känsla av att bli manipulerad.

  3. Jerry Silfwer aka Dr Spinn försöker definiera vad PR är. Knappast det enklaste att ge sig på men han lyckas rätt bra ändå.

    Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).
    PR blir därför snarast relationer till publiker!

    Diskussionen efter postningen fördjupar också det hela.

  4. Alla kanske inte kommer ihåg årets märkligaste stunt: Medisondatorerna. En lätt manierad direktör förklarade att de skulle sälja datorer för en tusenlapp och fick oerhört mycket media. Det hela byggdes vidare med uttalanden om politisk karriär. Aleborg Solutions marknadschef Sulo fick oväntat en T-shirt (tipstack Alter Ego) från företaget Geektown efter att påpekat att hans pengar för datorn nog var borta. Vad stod det på den? “Jag beställde en laptop av Medison och allt jag fick var den här t-shirten” såklart.
  5. I samband med att fler och fler arbetsgivare använder såväl Google som sociala medier för att kolla upp sina potentiella anställda så ser entreprenörer möjligheten att erbjuda tjänster som på olika sätt kan rensa eller förändra eventuella ofördelaktiga omnämnanden om personen. Ett exempel är Reputation Defender.
  6. Jay Deragon skriver om Creative Strategy Advantage. En rejäl kaka att bita i.

Ett exempel på den nya konsumentgenerationen

Leave a reply

Jag känner mig ibland som en hackig skivspelare som om och om igen förklarar för kunder att den nya generationens konsumenter är både mer kritiska, mindre trogna och fr a mycket mer insiktsfulla när det gäller såväl marknadsföring och säljknep. Brit på JMW exemplifierar det med sin egen son som, i samband med att de “fått” en brödrost av sin nya affär diskuterar faktumet att det ju inte finns något som egentligen är gratis:

Sedan för han ett långt resonemang om det orimliga i att kunna dela ut något “gratis”. Undrar vem som går på det och om jag tror att jag kommer att handla mer där nu, bara för att jag fått den där brödrosten . . .och undrar sedan.
-Är maten dyrare där för att de ger bort saker?

Jag känner igen samma diskussioner med min egen åttaåring.