Det finns ett antal olika nischade tjänster som försöker koppla ihop olika delar av branscher med varandra. Det senaste är killarna från Blogkoll som startat Swedish Startups. Tanken är att koppla ihop olika svenska startups med riskkapitalister och andra som entreprenörerna och visionärerna kan behöva i sina nätverk. Vad jag förstår så är det invite-only så om någon är intresserad så maila mig på researcher /a/ gmail.com.
Falkevik är klar med intervjun.
Next big thing inom sociala medier är geografin. Eller snarare: individens position. Det har pågått till viss del ett tag. Exempelvis med hjälp av dopplr och mikrobloggtjänsterna. Tillsammans med Google maps öppna [[API]] har det skapats en mängd korsbefruktningar, exempelvis Twittervision och liknande. Det som händer nu är att man tar ett steg längre. Genom att samla ihop sina digitala footprints och geo-tagga (kategorisera varje postnings geografiska position) skapas både möjligheten att andra kan samla på sig kunskap om personer i närheten av sin fysiska position. Olika sätt är möjliga – exempel är tjänster som är på gång som Tuurf (tack Anton) men också Yahoo! har valt att starta sin FireEagle som kommer att innebära en möjlighet att visa var man befinner sig på andra (Yahoo!-ägda) sajter.
Men det handlar också om skapa någon sorts rumslig tolkning av den digitala verkligheten. För jag tror att det sista är det som gjort att Google Maps fått ett så stort genomslag tidigt. Människan älskar kartor. För de ger oss möjligheten att hantera rummet, den spatiala verkligheten. Jag diskuterade detta ingående i min postning om 3D-världarnas möjlighet inom sociala medier. Där menar jag att en 3D-värld som dels ger möjligheten att samla sina digital footprints i ett avgränsat virtuellt rum, rent metaforiskt likt ett analogt rum, skapar trygghet och kommer att innebära ett ytterligare genomslag för ett liv där det digitala och det analoga inte är varandras motsatser utan synkrona.
En annan geografisk del är att man skapar olika lokala sajter. Ett antal startups har gjort det, exempelvis MyBlock liksom att detta varit en viktig kategorisering för exempelvis Blocket. Tidningarna har valt att starta lokala sajter och idag skrev Aftonbladet om att de väljer att utveckla sina lokala sajter till en sorts lokala portaler där användaren kan bestämma vilken geografisk position som är intressant och där kan han/hon finna ett antal olika tjänster, vars relevans styrs av just den geografiska positionen. (Vi kommer att gräva djupt ner i hyperlokala trenden för media på Same Same But Different om några dagar). Det här borde lokaltidningarna varit på redan, men ligger knappt i startgroparna (förutom några exempel).
För fortfarande är vi beroende av vår analoga geografi, och behöver kunna hantera den mitt i den digitala malströmmen.
Tillsammans med att Nokia satsar hårt på GPS i sina N-series-telefoner och att geo-taggning, manuell eller automatiskt har blivit intressant så skapas incitament för ytterligare utveckling av större automatisering av detta liksom möjligheten att skapa realtids-relevant marknadsföring, exempelvis genom bluetoothkoppling och push. Att på ett sånt här sätt kunna skapa utbudsreklam direkt när personer går förbi just den affären, eller skapa intresse för ett event hos alla som finns inom en viss hyperlokal radie. Relevansen skulle öka markant och därmed effektuttaget för varje investerad krona.
Jag ser framåt och ser att alla tjänster där människor skapar relationer helt kommer att vara beroende av geotaggning. Varje postning inom de sociala samarbetena kommer att kunna härledas geografiskt både innehållsmässigt och när det gäller var skribenten befann sig. Och självklart finns det en hoper etiska och privacy-problem med det hela: men det är alltid upp till den enskilde individen att hålla koll på vad man väljer att tagga.
Efter Bringéusaffären (om det hela i stridens hetta har jag skrivit på deepedition.com) så är det många i branschen som känner oro. Självklart jag också. Jag har under sex år dissat och bashat branschmedierna, företag som gör fel beslut i sina kontakter med sina kunder osv. På min andra blogg, den mer privata (eller personligt hållna) har jag skrivit åsikter som inte är comme il faut för PK-aktiga och rädda pressmänniskor. Precis som Brit påpekar så har jag fått försvara min blogg och mitt bloggande många gånger; först utifrån att det var något konstigt, sen utifrån att jag gjorde det och nu utifrån det jag skriver. Måhända är bloggarna fortfarande en marginell företeelse men onekligen tar vi oss in mot kärnan – om inte annat visar hela Bringéus-affären just detta.
Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Utan att de bästa kreativa hjärnorna, de mest flagranta strategerna knappast kan få några jobb utifrån det sätt som P&G nu anser vara det rätta. För det är ofta människor med liten kunskap om hur man är politiskt korrekt och ofta högljudda åsiktsmaskiner som gärna pratar (eller skriver) först och om de har tid att ens göra det, tänker sedan. Och det skulle knappast vara svårt att hitta såväl korkade som utanför sin kontext “kränkande” uttalanden från såväl mig som många andra inom branschen.
När man tittar på en ny generation av blivande anställda så är det några saker som är intressanta: de är individualister, jobbet är inte allt och de är otrogna mot sina varumärken om inte varumärket uppfyller det som förväntas. Det är också individer som vet sitt värde. Varje person blir mer och mer ett personligt varumärke. Det innebär att de vill inte ägas utan äga. Det vill säga (när det gäller employment branding): ett företag kan inte äga sina anställdas tankar – inte ens deras tid, utan det hela handlar om att företaget måste göra det värdefullt och meningsfullt för sina anställda att göra goda saker för företaget. Om företaget väljer att tysta sin medarbetare kommer den medarbetaren knappast att älska företaget mer, eller tiga still utan vid bästa tillfälle berätta om vad som hänt och dissa företaget. Så employer branding handlar om samma saker som annan branding: att skapa en positiv relation där varumärkets erbjudande fyller de behov konsumenten/arbetstagaren faktiskt har. I grunden handlar det helt enkelt om ett grundläggande paradigmskifte i hur vi ser på anställda: om den anställde förut var till för företaget som en del av ett kollektiv så är vi idag på väg mot en syn där företaget är till för den enskilda individen som väljer att lägga sin tid och sin kunskap till företagets förfogande.
Utifrån detta är P&G:s handlande huvudlöst. Och frågan är hur man i slutänden tänker sig, som företag med mycket strikta uppförandekoder och regler mot bloggande och sociala nätverk, att behålla de allra bästa. En vis man sa till mig, när det gällde kreativt arbete, att “alla företag behöver en Zlatan, men Zlatan måste få vara Zlatan annars byter han lag”.
Jag tror helt enkelt att ett sånt här handlande inte skyddar varumärket utan skadar det. I längden eftersom det innebär att de bästa, men ibland vildaste, hjärnorna helt enkelt inte kommer vilja underställa sig såna här regler. Oavsett om personen syns eller inte så krävs det starka personligheter, med hög kreativ relevans och personlig integritet för att ett varumärke ska växa sig starkt och intressant imagemässigt. Det gör inte P&G just nu.
Annika Lidne har skrivit om ungefär samma saker under dagen. Läsvärt utifrån att hon analyserar det i tre perspektiv: bloggaren, media och företaget. Senare under dagen kommer antagligen en postning på Same Same But Different runt media och bloggar med utgångspunkt i Bringeusaffären.
Mencák har funderat lite runt utvecklingen av en svensk sfär av Social Media Buffs och även Brit på JMW skriver en lång analyserande postning runt problemet att för att sociala medier inte bara ska fortsätta vara något för en liten klick så måste
Vi kommunikatörer […] hur som helst bli bättre på att visa vad de sociala medierna handlar om. Vi behöver bli mer pedagogiska och insiktsfulla om den tolkning och förståelse som behövs när analoga och digitala värderingar möts och bryts mot varandra på det sätt de gör nu. Vi måste välkomna och guida de som inte haft chans att förstå, ställt sig utanför eller inte bryr sig eftersom de mest ser det som en teknisk lösning.
Och självklart är det en fara. Ser man på vilket läge utvecklingen är idag så är det just det här som behövs: personer som på ett nytt sätt kan brygga pionjärandet bland geekarna och kapitaliseringen bland de som än idag har många analoga värderingar när det gäller kommunikation och media.
Det som jag däremot ser som en annan fara är att inte tänka på att vi har alla olika roller, även om vi alla har samma mål: att evangelisera sociala medier som framtidens möjlighet för kommunikation – oavsett om det handlar om privat, företags- eller mediakommunikation. Lite skissartat skulle jag vilja påstå att det finns åtminstone tre rolluppsättningar:
Precis som i alla andra delar av samhället så är vi olika individer och passar bäst i olika roller. Viktigt är att vi just nu inte värderar någon roll som viktigare än någon annan utan ser utvecklingen som ett samarbete, för precis som Kristofer påpekar så finns det fortfarande ett starkt drag av idealitet och samarbete inom sfären.
Jag har på min andra blogg diskuterat runt Vulkan och deras idé om att många bloggar kan bli böcker. Jag menar fortfarande att det är två sätt att tänka när man skriver blogg och när man skriver för att publicera en bok.
Men när jag funderar över hur det gamla och det nya sättet att skapa sociala medier (och kapitalisera på mjukvara och fyllande av digitala behov) så inser jag att jag kanske är väl kategorisk. För att ta det från början: om man jämför Microsoft och Google så har de två skilda sätt att närma sig såväl sin konsument som sin produkt:
När det gäller att skriva en blogg som blir en bok så handlar det ändå om att i princip bygga boken som en betaprodukt. Självklart kan många av dem som redan läst det tycka att det inte är intressant att läsa boken men å andra sidan har författaren fått en mängd input från sina bloggläsare, vilket i sin tur innebär att boken antagligen blir bättre. Och kommer att läsas av personer som inte läst bloggen.
Det senaste exemplet kanske är Michael Dahléns Nextopia som ingen vet vad det blir i slutänden – inte ens han. Det bästa är antagligen Chris Andersons blog The Long Tail som sedan blev en för nätvärlden och företagsvärlden rätt omtumlande bok. För precis som med de företag som väljer att på olika sätt vara transparenta med sin startup eller det dagliga arbetet så finns det möjlighet att få input, tips och ett stort advisory board via bloggen.
Fördelarna kan också vara att man via bloggen kan fortsätta att skriva även efter att boken kommit ut. Det bästa exemplet är kanske Freakonomics vars blogg helt enkelt fortsätter där boken tog slut – och samlar material till en uppföljare.
Så ja, jag har ändrat lite inställning till det här med bloggböcker – om bloggen och boken har ett relevant koncept för att publiceras på två olika plattformar. Utifrån betatänkandet och utvecklingstänkandet som vi ser hos bl a Google.
Under veckan har Christina Jutterström marknadsfört sin nya bok “Fri television?” på ett antal bloggar och sociala medier. Idag avslutas turnén på Researchers systerblogg deepedition.com (tyvärr verkar PR-människan på NoK inte kunna hålla reda på vad man säger – på deras egen sajt står det att den skulle gå av stapeln här på Researcher trots att vi kom överens om att göra den via Deepedition ((Anledningen att jag valde att köra intervjun på Deepedition-plattformen är helt enkelt att det är en mycket bredare blogg som läses av många olika läsare, och att de diskussioner som förts där om media mer kopplar till Jutterströms diskurs)) ) där hon bland annat förklarar att hon anser att SVT måste vara fritt även från direktsponsring och fortsätta vara ett reklamfritt alternativ. Och på den riktigt kniviga frågan om public services framtida intäktsmodell så är hon klar över vad hon vill:
Jag föreslår i min bok att tv-avgiften ska betalas av alla via skattsedeln och att pengarna ska gå direkt till public serviceföretagen, inte in i statskassan.
På så sätt kan inte de 10 procent som låter bli att betala tv-avgiften skolka längre. Dessutom behöver man inte längre definiera för vilken mottagningsapparat tv-avgiften ska gälla. den gäller för public service programutbud.
Tidigare i veckan har Christina Jutterström även intervjuats av Björn Falkevik och övriga tittare via Bambusersystemet här och här, en inverterad intervju på Bokhora och av Skugge på Vulkanbloggen. På bloggen Kulturekonomi har hon avlämnat en mängd lästips istället för att säga samma saker som överallt annars (bland annat Long Tail och Manuel Castells bibel) och hos Popova/RvdB på Dagens Story publicerar hon ett kapitel ur boken. Saknas gör What’s Next-intervjun som jag inte kan hitta – Måns; vart det inget?
När jag pratar delaktighet för sitt varumärke med kunder och på föreläsning så brukar jag alltid påpeka att det handlar om engagemang – att vara seriös och inte försöka att bara hitta snabba “fix” genom att peta in en kommentar och sedan inte längre delta. Ett varumärke som gör det blir ungefär som en hantverkare som kommer in, målar en halv vägg och sedan förklarar hur duktig han är. Att göra “hit and run” på en blogg är respektlöst mot bloggaren som lagt ner tid och engagemang på att skapa bloggen.
Ett senaste exempel är Mr Green som här förklarar att transparens är skit – deras val är bättre. Jag svarar men Mr Green har bara varit ute efter “a quick fix”. Att diskutera vidare var inte målet. Det innebär i det här fallet att jag knappast blir nyfiken på varumärket utan mer irriterad på att “Mr Green” dissar min blogg genom att utnyttja mig samtidigt som han påpekar att jag har fel.
Dagens Media har utnämnt mig som “expert”. Jojo. De har fan inte höga krav ;). En habil artikel, roligt att det inte är bara the usual suspects som får uttala sig. Jag tycker att de fina orden från Myspace och Google-människorna är intressanta. Altruism? Yeah right.
Jag har lagt upp uppslaget som en pdf för oss som inte har råd med papperversionen av DM :)
Update: Rolf, chefredaktören, borde läsa på lite om transparens:
Hmm. Kul att du tycker våra artiklar om dig är intressanta. MEN, det är inte okej att lägga ut dem i fullt läsbart skick. Du har citeringsrätt, vilket innebär att du kan återge vissa stycken eller visa en mindre faksimil av artikeln. Däremot får du inte lägga ut materialet i sin helhet, såvida du inte vill betala för innehållet.
Detta gäller båda dina två publiceringar av vårt material.
Rolf van den Brink, chefredaktör för Dagens Media, 0708-20 82 94
Update: Det har blivit en jävla diskussion runt det hela. Dels här och på Jaiku.
Update: Jag har tagit bort bilden. RvdB har valt att fakturera mig 20k för den faksimil som visade att jag var glad över att få vara med i hans publikation. Diskussion pågår men jag ger mig. Jag har inga inkomster via mina bloggar utan väljer bort reklam för att inte bli beroende av den inkomsten. Nu hotas jag med att betala mycket pengar för en faksimil, en summa i storlek av vad DN och andra medier skulle få betala. Det har jag inte råd med. Just nu känns det mest som om jag vill klicka på delete av båda bloggarna.
Jag och Björn Falkevik spelade in en intervju för Sthlm Social Club på fredagsförmiddagen och i väntan på att den tvättade filmen, fint redigerad och ordnad kommer upp så kan man redan nu kolla in den totalt icke-redigerade bakom-scenen versionen från Bambuser:
Location: Sveavägen 123 ((Filmen visar Bambuserfunktionen – att det hela sänds live och en person kan gå in och chatta direkt med den som filmar. I det här fallet är det alltså Björn som lägger upp en livefeed för att fråga var jag egentligen befinner mig)) (Brit Stakston’s place)
Medverkande: jag, Björn Falkevik, Brit och terrorkatten Zorba.
Det hela är ju egentligen bakvänt. Men visar på vad mycket av den nya transparensen inom sociala medier handlar om: att ge möjligheten att se saker snabbt. Att göra det hela mer personligt. Och ge tillgång till … verkligheten.
(Och Jardenberg: jag tror nästan att jag är i klass med dig att snacka mycket :))
Transparens är ordet för dagen.
Så här är min presentation [pdf] från seminariet om Sociala medier.
JMW har lagt ut sin presentation.
Och Björn Falkevik har lagt upp filmen av JMWs offentliga dragning på InternetExpo (jag är inte med).
Sitter in lite på seminariet medan Björn drar överblicken av web 2.0.
Har stått och snackat sociala medier med Hans Leijström och Getupdated. Jäkligt skönt. Man kan lugnt säga att Getupdated kändes rätt ensamma om att verkligen vara web 2.0, det mesta var sjukt mycket 1.0 – jag skrattade gott åt företaget som faktiskt sålde en cd-press. Hello? Internetexpo och man ställer ut en cd-press…
Nu diskuteras sociala relationer och jämför mellan digitala/analoga relationer. Jag ler lite om det – jag ska köra igenom natives/immigrant. Nu om transparensen och det är intressant.
Nu om var man syns. Var vill man synas? Det är onekligen fortfarande så att man inte inser att man måste vara engagerad.
Nu JMWs undersökning om Facebook.
Så var testet över. Själv valde jag att göra lite fest runt det – käkade en kebabtallrik och tittade och lyssnade på Björn, Mattias och Sture från Briggen Tre Kronor. Lite som det ska vara när det är första gången som man testar något så här nytt så är det tekniskt strul vilket gjorde ljudet försvann. Tyvärr eftersom jag kunde ana att Sture hade en hel del intressanta idéer och tänker man på Bambuser-teknikens möjligheter känns den klockren för just en sån sak som Briggen Tre Kronor-projektet.
Björn Falkevik har sannerligen blivit en evangelist för olika möjligheter runt vloggande och mobil konvertering av sociala medier.
Det som slog mig var ändå att det är så lätt att använda gamla (beprövade) sätt även om formatet är nytt. I det här fallet var att hela den interaktiva delen i början försvann genom att Björn och Mattias satt upp “studion” i form av en klassisk one-way-talk studio. Det innebar att interaktionen med chatten tappades bort en del. Det som hände var att chattens deltagare började diskutera saker som inte riktigt hängde ihop med vad som sades. Sedan är det helt enkelt viktigt att inse att de som är med i “rutan” inte kan hålla längre “monologer” eftersom det hela bygger på en konstant dialog mellan de som är med i själva rummet men också tillsammans med de som deltar i chatten.
Här finns “eftersnacket” som visar lite av det som jag menar:
Hela onlinekonferenstestet kommer förhoppningsvis ut när Björn klippt färdigt från Snapz-filen (eftersom Bambuser ännu inte arkiverar inspelningar som görs via webcams).
Och jag måste säga att – om han lär sig att använda sin röst bättre :) – så verkar Sture vara en man med många intressanta åsikter.
Jag har på Researchers systerblogg Deepedition.com testat lite videobloggande. Det som ofta hänt är att jag halkat in på att faktiskt prata om något som handlar om marknadsföring mm. Så nu hamnar en av dem här eftersom den faktiskt mest är en fundering runt de frågor som diskuterats inom svenska sociala media-kretsar senaste dagarna: transparensen och incitamenten. Eftersom jag också sitter och jobbar med ett seminarium jag ska hålla på torsdag tillsammans med Brit och Björn från JMW blir det också självklart så att jag funderar över detta:
Bland oss social media-nördar har den nya tjänsten Bambuser (än så länge i ett alpha-läge men transparent sådant) varit i fokus de senaste veckorna eftersom LidneInc:s producer Björn Falkevik idogt sänt realtidsmobilfilmer. Nu testar han, Östmar på PRfekt och Annika Lidne (Business by design och skapare av Disruptive Media-konferensen) att faktiskt skapa en mer ordnad diskussion men live. Helt enkelt att ta videobloggandet till en mer funktionell nivå.
Grejen med Bambuser är dels att det går att se och höra personen live, med strömmande ljud och bild men också att interagera med honom eller henne via en IRC-kanal som går rakt in i displayen på den telefon som används för sändningen.
Tyvärr kommer jag antagligen ha svårt att själv se det hela imorgon men eftersom allt arkiveras så ska jag med intresse kolla på det efteråt.
Alltså: måndag den 4/2 mellan 11-13. Live med Östmar, Falkevik och Lidne. Gissningsvis diskussioner om sociala media, psykografisk mediestrategi och … sociala medier. Om någon vill vara med och kunna prata med dem via chatten utan att behöva vara “anonym” och kanske är intresserad av den nya svenska web2.0-idén kan få en invitation av mig. Jag har fem stycken.
Går in på Ninas blogg och i länklistan hittar jag följande:
*flinar* Det där gjorde min eftermiddag, kära Nina! :)
En person som bokat domännamnet “teflonminne.org” har fått cease or desist-brev från DuPonts advokater. För oss inom branding-biz är det inte så konstigt men tittar man på fakta så känns det som om DuPont borde låtit bli. Det finns inget att vinna för dem i detta. För även om de principiellt har en viss rätt till det hela – så finns det för stora svårigheter, och en för hög grad av negativ PR i det hela. Jämför med Polarbröds märkliga negativa input när det gäller att få varumärket “kapat” av asiatisk populärkultur.
När det gäller min bloggarvän drf som äger domänen teflonminne.se så sitter han säkrare eftersom svenska domännamnsregler är klara över att DuPont inte kan komma och jiddra.
* Sökanden måste ha en rättighet (t ex varumärke eller firma) med giltighet i Sverige.
* Innehavaren av domännamnet ska ha handlat i ond tro när han registrerade eller använde domännamnet
* Innehavaren ska inte heller ha en rätt eller ett berättigat intresse till domännamnet.
Dessa bygger på UDNDRP-reglerna så frågan är varför DuPont ens försöker. För övrigt är det nog snarare så att DuPont tog en rövare – för de kommer ha svårt att uppfylla de rekvisit som krävs i regelverket för att bevisa att de olika teflonminnes-sajterna faktiskt är varumärkesintrång. Det här är ett rätt vanligt sätt att göra: man ber advokater att skicka ett cod-brev med hot om både det ena och det andra: och ett erbjudande om att köpa loss domänen. Om det inte fungerar så händer mycket sällan något – om det inte är ett solklart varumärkesintrång.
Varför sker då det här?
Företag inser att deras varumärken som degenereras till “vanliga ord” inte ger den goda pr som många förut trott. Att “förlora” möjligheten att vara något unikt som kommuniceras via ett namn, respektive att andra kan snylta på ens goda renommé innebär att fler och fler är noggranna när namnet börjar att “verbaliseras” eller använts som generellt namn för ett segment. Exempel på företag som tagit tag i sina varumärken är ex.vis Jeep, Jacuzzi, Apple (med iPod och andra bråk om produkter med gement “i”).
När det gäller just “teflonminne” så kan man se en ren överföring av värden: ett metaforiskt användande där teflonets funktionalitet – non-stick – används för att ge en bild av en mänsklig (o)förmåga. Det är likt att verbalisera varumärken men ändå relativt unikt. Är det negativt (vilket skulle kunna vara ett argument)? Nej, själva metaforen bygger på den positiva del som teflon äger: inget fastnar. Att det sedan använts i en, för människan, negativ del har ingen påverkan på själva varumärket. Ett exempel är McDonald’s försök att få ordböcker att inte använda uttrycket McJobs eftersom det rakt av har negativa konnotationer mot både företaget och den metaforiska betydelsen. Ett annat exempel (tack Rehberger) är Rolls Royce, vars lyxvärden använts i olika liknelser om “X är segmentets Rolls Royce” vilket rakt av innebär ett namnintrång respektive renommésnyltning både på namnet och på varumärkets kärnvärden.
Björn Falkevik från Lidne Inc. har intervjuat Peter Engström från Drumedar om tidningsbranschen idag. Bra spaning, intressanta infallsvinklar:
Än en gång. Jag var först att skriva om Glife vs Lassbo. Det känns bra att man fortfarande är med i gemet :).
