Ibland är det inte så svårt att förstå att reklambranschen kan ses som en bransch fylld av cyniska psykopater. Senast i raden är Hans Bylund, CD på Trimedia som fick en idé av Kate Moss’ knarkande. Han hörde av sig till Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle med en idé om att göra en antidrogkampanj på temat mode. Det intressanta är också a) att Resumé väljer att skriva om något som knappt verkar vara satt på pränt. b) att en reklamare går ut och snackar vitt och brett om ett projekt så tidigt i kreatörsfasen. (Resumé)
“Men det var väl en bra idé.” säger säkert många. Jag är inte så säker på det. Det är bra att reklam är aktuell, och när det gäller NGO-reklam är det rätt nödvändigt – eller så ska man spela på känslor (se Olle & Calles jobb för Cancerfonden). Men när det är så oerhört framträdande att man använder sig av en historia som fr a inte ens berör den målgrupp som man säger sig vilja beröra – ungdomar – utan enbart verkar vara ute efter största möjliga genomslag i mainstreammedia är det mer än lovligt “slicka-på-fingret-och-känna-vart-det-blåser”.
Alltså: Kate Moss togs in av H&M för att sälja Stella-kollektionen. Den målgruppen är mycket äldre än den målgrupp som Trimedia och RNS vill nå. Det innebär att rätt få unga har reagerat över Kate Moss’ snortande. Därmed blir kopplingen svag mellan verklighet och reklam. Man förlorar själva grundtanken med att använda en aktuell händelse – eftersom den inte nödvändigtvis är aktuell, eller ens känd, för målgruppen.
En klassisk stolpe ut.
Årets sommarkampanj för SJ är stor där nya reklamfilmer siktar in sig på att visa upp annorlunda personer och roliga idéer – kravalljazz från Göteborg eller ett litet rasta-café. King, som abrupt tog över SJ-kontot från TBWA förra året, har valt att lägga reklamen på priskonkurrens med inrikesflyget och det innebär att man också valt att göra reklam direkt för uppmärksamma flygresenärer genom att använda samma metoder som filurerna som skapat “