Konsumentminister Ann-Christin Nykvist förklarar att om inte all reklam för snabbmat som riktar sig till barn stoppas kommer hon arbeta fram en lagstiftning mot den.

“Det kan handla om snabbmatsrestauranger som lockar barn med leksaker, eller flingtillverkare som skapar en populär figur som kopplas till produkten. Ofta säljer man också budskap till oss vuxna, i vår egenskap av föräldrar. Bilder av lyckliga, smala, harmoniska familjer som äter godis eller hamburgare tillsammans.
Det är inga små summor: miljardbelopp läggs på marknadsföring av godis, läsk, glass, snacks och snabbmat i Sverige.
Jag är övertygad om att företagen får något för dessa pengar i form av ökad efterfrågan.
Nu är gränsen nådd. Vi måste sätta stopp för reklam till barn som blir allt mer påträngande.”

(SvD)

Problemet med lagstiftning mot reklam för snabbmat visar fru Nykvist själv – reklam som riktar sig mot föräldrar är inte reklam riktad mot barn. Frågan är vem som då ska avgöra när reklamen riktar sig mot barnen direkt? Staten? Vem där? Konsumentministern? Diskussionen om snabbmaten är märklig: all skuld för ökad fetma läggs på företagen som tillverkar och säljer snabbmat och produkter inriktade mot barn. Det faktum att gymnastikundervisningen i skolorna har sjunkit markant under de senaste åren, att föräldrar är tvungna att jobba mer och därmed inte hinner göra samma fysiska aktiviteter med sina barn glöms helst bort eftersom det skulle kräva politiska krafttag. Vinsten socialdemokraterna gör med det här är dels att visa att de försöker göra något åt ett hälsoproblem och dels att de vinner poäng genom att ge sig på stora företag som per se är “onda”.