Staten och Radiotjänst siktar in sig på en “framtidssäkrad TV-licens”. Det vill säga att i princip att ägare till datorer, handdatorer och 3G-mobiler potentiellt kan avkrävas TV-licens.

I den nya lagen står det att en tv-mottagare som är avsedd att ta emot program ska betala tv-avgift, även om utrustningen kan användas för annat ändamål.

Kulturdepartementets taleskvinna Filippa Arvas-Olsson försöker att undvika det hela genom att göra en märklig logisk kullerbytta:

I dagsläget tror jag inte att en dator med enbart internetuppkoppling skulle komma att betraktas som en tv-mottagare, eftersom alla kanalerna inte är öppna för internet.

Den argumentationen håller tyvärr inte eftersom inte alla kanaler som sänds via det digitala nätet heller är öppna – en del sänds regionalt, andra kräver specifika abonnemang. Precis som på nätet. Alltså kan man lugnt tänka sig att förslaget faktiskt innefattar nyare datorer som är kopplade till internet. Vilket framförallt kommer att få stora konsekvenser för företag med många nya datorer, med många handdatorer med WiFi och hela 3G-utvecklingen får ett annat perspektiv. Dyrt kan det bli. (N24.se)

Suburbia skriver också om det nästintill vansinnigt huvudlösa förslaget.

Om det är lite si och så med att betala för tv-licensen i dagsläget så stärker knappast beslut som dessa viljan hos allmänheten att betala för något som man exempelvis genom att välja dator framför tv gjort ett aktivt val för att slippa – av ideologiska eller ofta rent ekonomiska skäl.

Patrick påpekar att det är en stor kostnad som också kommer på studenter och liknande personer som sett möjligheten att slippa en kostnad på nästan tvåtusen per år.

Den grundtanke som den nya teknikneutrala lagen har som grund – att etermedia (public service) ska bekostas solidariskt av allmänheten (användarna) är obsolet i en mediavärld där många kanaler blir mer och mer nischade, fler och fler finansieras genom prenumerationer eller reklamförsäljning. TV-avgiften blir en skatt på utrustning som hindrar utvecklingen och möjligheterna för nya kanaler att starta. En strikt lagtolkning kommer innebära att folk inte väljer att satsa på ytterligare prenumerationer på webb-TV och liknande eftersom man redan betalar för public service.
Lagen är också ignorant mot det faktum att medborgaren ser sig själv mer som konsument än som solidarisk delägare i olika offentliga organisationer – fler och fler uttrycker en önskan om att själv få betala för det man verkligen använder. Den nya lagen ökar inte valfriheten utan förminskar den både direkt och indirekt.