Professorer Holmberg och Weibull har gjort en undersökning om svenska folkets förtroende för massmedia och Martin Jönsson tar upp det i sin krönika hos Journalisten:

“Hela 79 procent av de tillfrågade anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta brister i respekten för människors privatliv. 57 procent anser att medierna mycket ofta eller ganska ofta visar prov på bristande självkritik. 60 procent anser att nyheterna är förenklade och ytliga och nästan lika många anser att det mycket ofta eller ganska ofta förekommer felaktiga sakuppgifter. Lek en stund med tanken på att denna kritik gällt en annan yrkeskår, säg läkare eller poliser, och fundera över hur stort uppslagen den då blivit i Ekot och andra nyhetsfora.”

Hans lösningsförslag är enkelt: större öppenhet och fler läsarombudsmän, större självinsikt och självkritik inom medierna, berätta hur en läsare/tittare kan få rätt mot ett media. (Journalisten.se)

Jönsson har rätt och fel. Problemet med läsarombudsmännen är att det är journalister vilket innebär att de inte blir så självklara konsumentföreträdare. De ombudsmän som finns hänger sig oftast åt diverse förklaringar och försvar för mediet och produkten. Alltså blir det ett sorts påfyllning av medias egentillräcklighet. Självsaneringen sköts av de egna, granskningen är journalistisk och kåren lever på varandra. Du är som journalist beroende av goda relationer till andra journalister eftersom du annars inte kommer att få tillgång till nyheter vid bardisken. En journalist som granskar media kommer möta en mur av tystnad och fientlighet – på samma sätt som att poliser som granskar poliser anses som femtekolonnare. Vad som behövs är väl snarare att konsumenten får insikt om sin egen kraft – anser man ett media vara kasst: bojkotta det.