Category Archives: Campaign

Skalad salt kampanj för konstig kaviarmix

Kalles Kaviar. “What?” säger ni då – det är väl inget nytt varumärke? Nä, men den buzz som de skapat genom att göra något så vansinnigt som Kalles Randiga Banan var det länge sedan jag såg. Det skrivs i snart sagt alla media och imorse hörde jag hur man i P4 Dalarna diskuterade det – och nämnde “Kalles Kaviar” fyra gånger.
Men, säger nån, är det inte väldigt mycket negativ PR? Alla som skriver verkar ju tycka det är rätt läskigt med banan och kaviar? Jo. Men i det här fallet gäller tesen “all pr är bra pr”. För jag gissar att Kalles Kaviar med banan säljer rätt ok – eftersom konsumenter blir nyfikna på något som verkar så galet. Och det som händer är att konsumenten går till kaviarhyllan, och även om han eller hon inte väljer Kalles Randiga Banan så finns medvetandet och preferensen av namnet i att välja någon produkt av Kalles Kaviar. Motståndet mot det nya (konsumentens konservativa sida) kan innebära att grundprodukten säljer bättre.

Små kaniner går inte hem i Mellanöstern

Y&R Asia har gjort en annorlunda (gentemot den internationella och omdiskuterade Play Doh) take på Sony Bravia-konceptet: en sorts mashup av såväl “Balls” som Christos skapelser – trådrullar på en pyramid. Frågan är om det är bättre eller sämre än “Play Doh” (personligen ogillade jag “Paint” från första stund). Intressant är att det uppenbarligen är så att företaget insåg att det inte är något positivt att visa små lerkaniner som hoppar omkring på New Yorks gator om man vill sälja TV-apparater i företrädesvis muslimska länder…
(Tipstack Jesper Hansen)

…wow… Bravo Bravia…

“Balls” var häftig. “Paint” var rätt trist (förutom clownen då).

Men nu är Sony BRAVIA tillbaka med en fullkomligt fantastisk reklamfilm: Play Doh. Tar fan andan ur en. Det är ett gigantiskt stop-motion-gig. I New York. Ute på gatan. Och det är stort:

A team of 40 animators spent three weeks choreographing the models to create the 100,000 still images required to produce the 60-second ad.
Other effects included creating a 200 square foot purple plasticine wave and making a whale “swim” through the streets of Manhattan – all while locals went about their daily lives.

Läs mer hos Guardian.

Byrå är Fallon London.

Tipscredd till Clay och Adland.

När staten försöker informera genom “cool” reklam

På UR är man inne på att göra små integrerade produktioner. Kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb” ingår i AMS ungdomssatsning Avstamp och kampanjen 1000 vägar till kunskap (jepp det är kampanjer i kampanjer som samordnas med de olika intressenternas egna …kampanjer). Bara det gör mig som strateg lite lätt gråhårig – snacka om att någonstans i mitten ha förvirrat såväl varumärken som vad man egentligen vill säga.

Nåväl.

Den statliga televisionen är självklart snabb att vara med, tillsammans med Kommunförbundet och en massa andra intressenter. Via sajten www.klippdigochskaffaettjobb.nu kan man se filmen som kommer att visas i TV framöver. Kampanjen bygger på att alla kan få jobb – men i den här skruvade kampanjfilmen handlar det om att hitta jobb utifrån vilken frisyr man har. Uppenbarligen vill man försöka att få människor att tänka till och förstå… jag vet faktiskt inte. Från en källa som jobbar med arbetsmarknadsfrågor kommer ungefär samma svar: jag vet inte. Typ kanske att det finns ett jobb för alla.

Jaha.

Filmen är producerad av Flickorna Larsson och det är Baluba som ligger bakom kampanjen Avstamp. Den är rolig – använder bland annat den mest kände hockeyfrillan i Sverige: Per Holmberg. Men den är lång och det känns i slutänden som man dels sparkar på dem som inte kan få ett jobb (“det är inte så svårt bara man vet hur man gör”) och dels försöker visa att “det här är inte seriöst men på sajten får du seriös (dvs. AMS) information”.

När jag söker information om det hela så börjar jag inse varför det hela är byggt som det är: det är Sara Damber som är projektledare. Samma Damber som bland annat startat Friends och även drivit regeringens Flicka-kampanj. Att Baluba fick upphandlingen har redan diskuterats utifrån Saras vänskapsrelation med Svea Fröjd som är projektledare för kontot på Baluba.

Minnesgoda läsare vet vad jag tyckte om Flicka-projektet. Och det här känns inte mycket bättre.
Men detta må vara hänt. En mer intressant fråga är om det faktiskt är bra att kampanja “reklamigt” runt såna här frågor? Jag är inte helt säker. Framförallt är det motsägelsefullt mot den reklamlinje som riksdagen genom åren drivit – utifrån att människor är “reklamtrötta”. Om nu människor är trötta på reklam, och därmed inte tar in den – är det då vettigt att använda reklam som språk för sina informationskampanjer? Om nu reklambranschen skall hållas kort – är det då inte lite ologiskt att välja oss som samarbetspartner i såna här projekt? Och hur var det nu – var det inte Alliansen som ansåg att all statlig reklam skulle försvinna?

Problemet, som jag vet av egen erfarenhet, är att det är en svår balansgång att inte göra för mycket reklam av informationen. Reklam handlar i grunden om att sälja en produkt eller en tjänst. Och att bygga varumärken och emotioner för att säkerställa att konsumenten fortsätter att göra just detta. Information är en liten del av detta. Med såna här kampanjer blir det lätt bara en kul grej.

Eller så är det just så här man ska jobba – utifrån att det hela bygger på en gradvis medvetandehöjning och förändring av värderingar med mera. Och då borde all statlig information bygga på ett koncepttänkande. Frågan är dock: är det därför staten väljer att pytsa in 11 mille i kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb”? Om inte så är frågan: har någon berättat det för dem? Om inte så kommer antagligen effekten av kampanjen inte bli den som beställaren hoppats på – och då skapas ett misstroende som sedan drabbar hela branschen.

Vad är “traditionell” marknadsföring?

Det är inte första gången man läser att företag X inte marknadsför sig alternativt inte använder sig av reklam. I det här fallet är det Realtid som slirar omkring:

Bakom We:s framgångssaga finns ingen traditionell marknadsföring

Tidigare har branschtidningen Resumé slirat i sin rapportering om Cheap Monday. Man kan då fråga sig: vad är marknadsföring? Och vad är “traditionell” marknadsföring – egentligen? Det We/Wesc (hur ska de ha det egentligen) gjort är att utveckla det sätt som alla varumärken måste leva av: att använda sig av ambassadörer, och inse att det är användarna/kunderna som faktiskt säljer produkten i slutänden. Och självklart är just buzz respektive relationsmarknadsföring/ambassadörer möjligt att utveckla mycket långt. Men det är inte nödvändigtvis så att det är det enda sättet. Att säga att We inte gjort reklam är okunnigt – de såg bland annat till att uppröra såväl pk-feminister som andra med sina första kampanjer. Det man kan slå fast är att journalister uppenbarligen inte förstått vad modern reklam handlar om: att arbeta med en multipla kanaler, en mediemix som sträcker sig över ett antal medieslag och där konceptet styr – inte innehållet. Frågan är om inte reklamtröttheten byggs av okunniga journalister istället för av den reella mängden reklam.

Uppdrag presenterades först på Omform

Att Farfar jobbar med ett stort uppdrag för Björn Borg presenterades på Omform, uppenbarligen för första gången, och Claes de Faire skriver om det. Tyvärr lyckas han få ungefär allting om bakfoten…

Alltså: Omform anordnas av en reklambyrå: Heimer & Company. Det var cirka femhundra deltagare på Omform varav mindre än hälften var studenter. Av dessa var något mer än femtio procent från olika utbildningar på Högskolan Dalarna. Andra kom från andra utbildningar i regionen eller utanför. Andra som bevistade eventet var näringslivsfolk och byråfolk från regionen men också från Stockholmsbyråer inom både PR- och reklambransch liksom kreatörer från såväl Umeå som från Norrköping och även från Örebro, Västerås, Gävle, Bollnäs osv.

Men tack och lov läser personer som var på Omform Resumé. Det hela bevisar tyvärr att branschmedia är fullkomligt Stockholmsfixerade.

Claes de Faire ringer. “Vad är ditt problem?” Javafantrordu? Försöker förklara. “Jag ändrar platsen inga problem.” Då tröttnar jag och lägger på.

Detta efter att vi utväxlat följande mailkonversation:

Jag:

Du kan skaffa fakta om eventet som din chef bevistade på Omform.se eller i vårt pressrum: http://newsdesk.se/pressroom/heimer_company_reklambyraa
Det var personer från bland annat Garbergs som åkt upp till Borlänge för att bevista Omform. Andelen studenter på eventet var mindre än hälften och Högskolan inget med själva Omform att göra: http://researcher.se/archives/2007/09/uppdrag-presenterades-forst-pa-omform/
Irriterande slarvigt.

Claes de Faire:

Tycker jag du kan ta kontakt med viggo istället.

Jag:

Varför det? Du har skrivit artikeln.

Senare har Claes de Faire (typ sist av alla) outat mig som Monkey Bites:

Men lite humor har du i varje fall:
Postad av: Monkey bites de Faires butt, 15:26, 25 september 2007
Undrar vad de personer från Garbergs, ACNE Digital, Springtime, JMW och andra stockholmsbyråer tycker om att bli kallade studenter vid Högskolan Dalarna.

V&S gör en badlander och bryter mot lagen

V&S gör reklam för två olika viner på Kanal 5. Två vinflaskor som blir två personer som säger sina repliker. Jag har sett upplägget förut: hos Apple

Kasst.

Ps. Jag letar efter V&S-filmen. Ds.

Det finns onekligen en intressant aspekt på det här, i ljuset av att Coronas reklam med limeprojektilen blivit fälld i Marknadsdomstolen för osaklighet. Enligt alkohollagen får alkoholhaltiga drycker endast marknadsföras med produkten och innehåll. V&S väljer att bryta mot det och den regel som säger att alkoholreklam inte får marknadsföras med hjälp av människor. V&S ägs (än så länge) av staten. Staten har satt lagstiftningen om marknadsföring av alkohol.
Om det nu inte är att de här två vinsorterna görs på människor…

Rom b(r)yggdes inte på en dag

Varumärket Malibu Caribbean Rum startade en tävling där vinnaren skulle få $25k för sin reklamspot för företaget. Och YouTubeanvändarna skulle få vara med och rösta. Men när vinnaren annonserades började användarna på YouTube att göra upprörda uttalanden om att hela tävlingen verkar vara fejk i slutänden. Dels valde företaget att, trots sitt uttalande om att vinnaren skulle koras först kommande lördag, berätta vilken film som vunnit redan i måndags – utan att ens publicerat vilka finalisterna var. I slutänden vet ingen vad det hela egentligen handlar om – dåliga förlorare, dålig etik från företaget eller något annat. (New York Times)

Att det är rätt svårt att få höjd på tävlingar där användare och icke-byråkopplade filmare har förut visat sig och det intressanta i NYT:s artikel är antalet bidrag som kommit in. 270 stycken varav endast ett åttiotal kvalificerade sig. Oavsett hur det ligger till med vinnarfilmen och dess eventuella gömda koppling till företaget så kan man fundera över hur Malibu Caribbean Rum tänkt när de väljer att klanta till informationen runt tävlingen och öppna upp för en sån upprördhet.
Tanken med att skapa såna här tävlingar är att skapa relationer med sina kunder, bygga varumärkesrelationer och positiv pr. Det kräver ännu mer arbete för att säkra upp att effekten blir den – eftersom det är fler som kommer att bli upprörda om man gör fel, än som blir upprörda av traditionell reklam.
Det här är väl egentligen problemet för mycket av de nya reklamformaten som använder sig av icke-kontrollerbara kanaler: man måste göra mycket mer när det gäller såväl strukturell som strategisk planering, och hantera eventuella “kriser” direkt. För fr a user generated-reklam bygger på en målgrupp som består av early adopters, som ofta har god koll och vet sitt eget värde gentemot varumärken. Att dra den målgruppen vid näsan blir mycket dyrt, helt enkelt.

Spot the difference 7

Eh… make love make pillowwar – and drink Absolut. (via Erik). Schysst exekvering men det känns lite som en jäkligt svag koppling mellan varumärket och reklamfilmen. Ad for peanuts påpekar att det klart finns vissa likheter med Xbox360-reklamen.

Sony leker vidare men nu lämnar de mastodontiska färgbomber eller miljoners bollar och snarare låter fantasin flöda i nåt av de mest surrealistiska man sett på länge. Och det är coolt att välja Iron Maiden som tune…

Och det verkar som om den rådande trenden är LSD för att skriva reklammanus. Renaults spot för Megané GT Difficult Road är lätt syrad. (hattip Nina)

…ja kära nån… Pop Rocks – NSFW och NSFA (dvs. not safe for advertising)…

Alltså. Det är nåt lurt med den här reklamen för vädret på Channel 9. Ah… klockradion fungerar under hela orkanen trots att resten av strömmen gått… (hattip Banal)

Spot the difference 6

En schysst viral (eller vad det nu är) för Harvey Danger (via Eff)

Tuggummireklam från Indien. Välexekverat: Happy Dent (via Silverfisken)

Mac vs. PC-konceptet blir faktiskt bara bättre och bättre. Apple – Get a Mac. Fr a börjar samspelet bli väldigt tajt. Däremot känns reklamen för Apple TV en smula trist.

Att det amerikanska presidentvalet brukar bestå av mer eller mindre hatiska reklamspotar gentemot motståndaren är ju inget nytt men idag ser vi också en ökning av de partiinterna striderna. Barack Obama-fans har valt att spoofa Apples re-make av den egna 1984. Och istället för Microsoft-storebror är det Hillary Clinton som är Big Brother.

Kanalisation

Pool har gjort en (spam)fax-kampanj med en liten gerilla/stealthkryddning för Gröna Lund. Copywriter Jenny Åberg Hüttner:

säger att Pool inför kampanjen såg faxen som en ledig kanal.

(Dagens Media)

Att välja kanal innebär kanske ibland att fundera ett led till: om en kanal är “ledig” reklamplats så kan det bero på att någon antingen glömt bort den men också att den antingen är uttjatad eller, som i det här fallet: obsolet. Framförallt kan man lugnt säga att de företag som funderar över att fimpa faxen ges ytterligare argument för att dra ur pluggen efter Pools kampanj. Vilket innebär att man genom marknadsföringen dödar sin kanal. Sen kan man ju fundera över hela kampanjens bygge: hur stor är sannolikheten att en verklig “Jonas” skulle ge ut ett faxnummer till en brud han träffat?

Got beer?

Nån mer än jag som reagerar på Mariestads senaste reklamfilm som visserligen bygger på samma historiska tanke som förut men nu har valt att “låna” mustaschen från [[Got Milk]]?-kampanjerna? Jag tycker det är rätt beigt. Att så flagrant stjäla en longitudinell kreativ idé och flytta den från mjölk (i Got Milk?-kampanjerna kopplat till nyttighet) till öl som knappast kan kopplas till nyttigheter även om man gör reklam för alkoholfri öl.

BoR:ed – SJ använder låt om skolmassaker

Fredrik Andersson mailar mig för att tipsa om sin postning om SJ:s reklamfilm som har Boomtown Rats låt “I don’t like Mondays” som soundtrack. Reklamen bygger på att en man har tappat bort sin biljett. Låten handlar däremot om en skolmassaker. Är det verkligen vettigt att använda en sån låt i reklam som bara handlar om en lite Murphy-aktig dag? ((Just när jag skriver det här ser jag dokumentären om Columbine-massakern vilket gör det hela ännu mer surrealistiskt.))

Jag tror att de flesta människor ändå inte vet vad låten handlar om. Men för den som lyssnar på texten, eller känner till historien bakom, leder musikvalet onekligen till att varumärket utsätts för fara. Fredrik skriver:

Som reklamfilm är den ett skolexempel på hur det inte ska gå till, där det visuella språket, varumärket, meddelandet och ljudmattan inte alls är synkade i symbolik.

Det är iofs knappast den första reklamfilmen som har det problemet men i det här fallet blir klyftan väl vid.

Dagens Media har vaknat till liv. Tyvärr är SJ:s förklaring rätt huvudlös:

Det är fantastiskt bra låt som passar till budskapet, men, vi kände inte till bakgrunden, och alla associationer som det här har skapat, säger Maria Ling marknadschef på SJ.

Man kan lugnt säga att kommentarerna delar sig i pro-King och anti-King, där de förstnämnda kör en smula “jag-skiter-i-symboliken-funkar-det-så-funkar-det”.

Kort och gott

Att dietmarknadsföring inte är lätt vet vi sen länge. I USA har två kampanjer har dragits tillbaka efter att FDA fått klagomål från en grupp läkare som menar att det inte finns tillräckligt mycket bevis för att mjölkprodukter skulle ha positiv påverkan på vikten. Samtidigt har det amerikanska jordbruksverket gett klartecken för kampanjerna. (MSNBC.com)

Baksidan med “celebvertising” visar sig i hur figuren Shrek används. Samtidigt som McDonald’s använder honom för att främja hälsosam mat används figuren i reklam för M&Ms, Fruit Loops och Frosties. (DN)

En lokal Wal-Mart har valt att göra en sorts reverserad gerillareklam genom att be domaren att döma snattare till att stå som sandwichgubbar utanför affären med en skylt där det står I am a thief, I stole from Wal-Mart. Onekligen lite surrealistiskt sätt att motverka snatteriet på. (MSNBC.com)

Ungefär som att se färg torka. West Country Farmhouse Cheesemakers har skapat en sajt som visar på hur ost lagras i realtid. Via det välfunna cheddarvision.tv har närmare en miljon människor sett på den sakta mognande osten. Självklart mer meningslöst än Subservient Chicken men onekligen funktionellt i att skapa varumärkeskännedom. Själv får jag visserligen nostalgiska minnen av den gamla Trojan Room Coffee Pot. (JMW Kommunikation)

BoR:ed – KappAhl, Park Inn och McDonald’s

Jerry påpekar att Sollefteå kommuns konsumentdelegations anmälan mot KappAhl och Goldie Hawn är fånig.

Det vore heller inte svårt att fundera varför de ger sig på Goldie Hawn-reklamen när KappAhls senaste spot med Dustin Hoffman knappast visar speciellt många varor eller priser…

Louise P tycker att den ERK-anmälan som gjorts mot Park Inn Uppsala, är märklig eftersom det snarare bygger på ett skämt om en stereotyp snarare än att det handlar om sexism. Mariann Anderssons insändare kan läsas här. ERK har uppenbarligen tagit ett halvårs semester

Undrar om anmälaren sett amerikansk ölreklam…

Mentalbarn.com har slagit ner på McDonald’s onlinereklam där olika frågor får svar – och påpekar med skarp logik att flera av svaren helt enkelt bygger på felaktigheter: kyla framhäver inte smak, McDonald’s måhända har rena kök men de väljer att släppa in personer utan huvudskydd (typ allmänheten på barnkalas) vilket är mot livsmedelslagen, det är ett faktum att många fått överbliven mat vid stängningsdags och att det knappast råder brist på svenskt kött. Vidare påpekar skribenten att ett recept inte är detsamma som en innehållsförteckning.

Jag kan bara hålla med – det är inte speciellt bra gjort att köra en marknadsföring i form av en FAQ, och göra såna missar. Varumärkesvärdet blir mer och mer beroende av transparens och ärlighet och att använda argument som inte stämmer eller till viss del är vilseledande (ex.vis det om svenskt kött) blir till en fallgrop. Det finns tyvärr drag hos de stora varumärkena att glömma att tillförlitlighet – att kunna lita på varumärkeslöftet – är en del av de grunder som varumärkets värde bygger på. En annan sak är att det är märkligt hur mycket dålig onlinereklam det görs – det läggs mycket pengar på mediaköp där men själva reklamen är ofta mycket sämre exekverad än samma företags print- och etermediereklam.