Fredrik Andersson mailar mig för att tipsa om sin postning om SJ:s reklamfilm som har Boomtown Rats låt “I don’t like Mondays” som soundtrack. Reklamen bygger på att en man har tappat bort sin biljett. Låten handlar däremot om en skolmassaker. Är det verkligen vettigt att använda en sån låt i reklam som bara handlar om en lite Murphy-aktig dag? ((Just när jag skriver det här ser jag dokumentären om Columbine-massakern vilket gör det hela ännu mer surrealistiskt.))
Som reklamfilm är den ett skolexempel på hur det inte ska gå till, där det visuella språket, varumärket, meddelandet och ljudmattan inte alls är synkade i symbolik.
Det är iofs knappast den första reklamfilmen som har det problemet men i det här fallet blir klyftan väl vid.
Det är fantastiskt bra låt som passar till budskapet, men, vi kände inte till bakgrunden, och alla associationer som det här har skapat, säger Maria Ling marknadschef på SJ.
Man kan lugnt säga att kommentarerna delar sig i pro-King och anti-King, där de förstnämnda kör en smula “jag-skiter-i-symboliken-funkar-det-så-funkar-det”.
Pingback: BoR:ed - Donkan, mobiltelefoni, reklammusik och shampoo » Researcher