Den för branschen högintressanta rättegången om reklamavbrott i långfilmer har fått sin tingsrättsdom, och TV4 fälls för intrång på såväl Vilgot Sjömans som Claes Erikssons upphovsrätt på filmerna “Alfred” och “Hajen som visste för mycket”. TV4 beklagar att tingsrätten inte gått på deras linje och Göran Ellung, informationschef på kanalen säger:

– Vi kommer knappast visa några filmer från Claes Eriksson eftersom han inte vill ha några reklamavbrott i sina filmer.

(Resumé)

Det är väl ingen som tror att den här domen hinner vinna laga kraft innan TV4 har överklagat den. Ellungs uttalande är intressant och visar på att TV4 inte tar det hela på fullt allvar. För vad hade hänt om det varit några större filmare som stämt dem? Om fler och fler väljer att vägra reklamavbrott i sina filmer kommer TV4 snart bara visa b-filmer. Eller ändrar man sig?
Målet är intressant eftersom domen får djupgående konsekvenser konstnärskap kontra reklam.

Copyriot har skrivit om rättegången.

Rasmus menar att det finns en (felaktig) syn att verket och upphovsmannen är oupplösligt sammanbundna. Problemet är att det kan gå på tvärs emot yttrandefriheten:

“En arkitekt som utformat ett fantastiskt hus kan tycka att det känns hemskt om hans värsta fiende flyttar in där. En antisemitisk konstnär må kränkas av att hans tavla blir hängd på samma museivägg som en judisk konstnärs. Ulf Lundell tyckte det var hemskt att hans pinsamma brev blev infogat i en feministisk debattbok. Scientologerna tycker det är hemskt att deras böcker blir offentliga. Men betyder det att upphovsmännens känsloliv ska gå föra yttrandefriheten? Är det lagens uppgift att försöka skydda folk från att missförstås?”

Hans slutsats är att ideell upphovsrätt är dynamisk utifrån att kontext och moral är föränderlig.

Problemet med argumenten är att det är olika saker som skyddas. En arkitekt kan inte räkna in husets innevånare som en del av sitt verk. En antisemitisk konstnär kan i viss mån styra var hans tavlor hängs utifrån att faktiskt ha en viss kontroll över sitt verk. Ulf Lundell skickade ett privat brev men till en persons arbetsadress vilket gör att brevet rent tekniskt sett inte är skyddat (och när är ett brev ett “verk” i.e har en viss kreativ höjd och unicitet?). Scientologerna ansåg (väl?) inte i första hand att en återpublicering var ett intrång på en ideell upphovsrätt utan snarare skydd av en finansiell investering – snarare ett sorts patenterad kursform.
Vad tycker jag själv? Jag anser att varken Rasmus eller Vilgot har rätt. En alltför strikt upphovsrätt skadar inte bara yttrandefriheten utan också konst och kultur (och reklambransch). Samtidigt måste man som kreatör ha en möjlighet att styra hur, var och till vad ens verk används. Det handlar inte nödvändigtvis om känslor eller att skyddas från att missförstås, snarare att en kreatörs verk inte ska medvetet kunna användas i situationer som de facto går emot kreatörens ursprungliga intention.
Däremot blir jag förbannad på Claes Erikssons och Vilgot Sjömans självgoda flin i nyheterna…

Journalistförbundets ordförande Arne König uttalar sig i Journalisten.se:

“Jag är glad att den ideella upphovsrätten har skyddats. Det har stor betydelse för alla journalister. Utan den iedeella rätten och kontrollen över ens eget material hotas alla former av journalistik.”

Textreklamkommitén är ännu mer i blåsväder. Nu har Expressen valt att inte svara TRK om dessa sätter igång undersökningar om tidningen brutit mot branschreglerna. Anledningen är att Expressen anser att TRK är stelbenta och gammaldags. Och de svarar inte på dialog. (Journalisten.se)