En sak är säker – ett varumärkes störst tillgång är de anställda. Men det är också det största hotet. Nu senast är det Coca Cola som höll på att bli av med sitt recept – genom att högt uppsatta anställda inom företaget valde att försöka sälja det – till Pepsi. (Aftonbladet)
Clear Channel och SL är inte direkt konsekventa. Lindex “We love boobs”-kampanj fick inte sättas upp i tunnelbanan men den nya “We love all bottoms” får det. Uppenbarligen är bröst värre än rumpor. Och man anar en viss amerikansk dubbelmoralism. Och en sorts känsla av “vi vågar inte ta ansvar för våra beslut” visar Clear Channels VD Maria Skogberg:
Men sedan ansåg inte ERK, alltså det etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam, att kampanjen var sexistisk. Allmänheten har inte heller klagat, och därför tycker vi nu att det är ok med texten “we love all bottoms”
(di.se)
Jag har skrivit en liten drapa om den senaste fildelningsdebatten och fr a efterföljande diskussion om bredbandsskatt på min andra blogg deep|edition: Om fildelning och ett demokratiskt underskott.
En märklig uppmaning till bojkott av Aftonbladet har kommit upp efter tidningens publicering av en intervju med flickan som blev våldtagen och vars kompis dödades. Det är flera av de största svenska mediebyråerna som uppmanar sina kunder att inte annonsera i Aftonbladet. Minst sagt märkliga, för att inte säga underliga uttalanden gör exempelvis Daniel Collin, VD på Mediaedge CIA:
Det är för jäkligt att inte kvällstidningarna, och i det här fallet Aftonbladet, tar ett större samhällsansvar. Att påstå att detta skulle vara i “allmänhetens intresse” är befängt. Om inte tidningen tar ansvar, och om inte dess läsare förstår att de kan påverka utvecklingen, kan mediebyråerna och annonsörerna ta sitt ansvar.
Och han fortsätter med att uppmana annonsörerna att påverka tidningens publicistiska val via plånboken:
Alla som reagerar borde också börja agera. Jag skulle vara beredd att diskutera en bojkott om det är vad som krävs för att få stopp för den demoraliserande utvecklingen.
Vizeums VD Stefan Barholm menar att bojkott är det sista (ospecificerat vad som tidningarna ska låta bli att göra för att en bojkott ska ske) utvägen men att det måste initieras en diskussion om innehåll och att tidningarna måste ta ett “större grepp” istället för att jaga “kortsiktiga publicistiska vinster” (sic!). Louise Fallenius på Carat menar att publiceringen av intervjun är ett övertramp och att det både är etiskt felaktigt men också kommersiellt galet att publicera en sådan artikel. Även Anders Ericson, VD hos Sveriges Annonsörer, går på en möjlig bojkottslinje:
Det skulle inte vara omöjligt. Det är bra att vi tar ansvar kring moral och etik i branschen.
Den enda som faktiskt lyfter upp den viktigaste frågan är OMD:s VD Carl Wåreus, som har Aftonbladet som kund:
Det spelar ingen roll om det är negativt eller positivt innehåll. Det redaktionella måste frikopplas från annonseringen oavsett medium.
(Dagens Media via load)
Många förståsigpåare och moralpaniska tyckare har ondgjort sig över namn- och bildpubliceringen på den 13-åriga flicka som blev våldtagen och misshandlad i Västerhaninge. Man gör sig, oombedda, till flickans och familjens ombud. Man bygger ett alibi av etik för sitt raseri. Men ett tunt sådant.
Det är onekligen intressant att mediebyråerna väljer att så flagrant påpeka att de vill styra publiceringen hos Sveriges största kvällstidning genom att inte sälja medieplats där. Det är på många sätt en mycket märklig upplevelse eftersom en av de stora diskussionerna på senare tid har varit om reklamköp innebär styrning av vad som publiceras. Uppenbarligen anser sig mediebyråerna vara de som styr de publicistiska valen och att medierna inte är fria gentemot de kommersiella krafterna.
…och?
Sveriges konsumentråd har anmält både Hemglass och Karamellkungen till KO för deras reklam riktad direkt mot barn. På internet. Tillsammans med forskare vid institutionen för media och kommunikation vid Lunds universitet har Sveriges konsumentråd undersökt företagens hemsidor och olika communities. Det lobbyisterna vänder sig emot är att reklamen är byggd som underhållning: genom onlinespel och tävlingar. Jan Bertoft på Sveriges konsumentråd förklarar:
Reklamen är till för att skapa en relation med barnet tidigt och ämnad att ändra eller grundlägga ett beteende genom att vara barnets kompis. Det är allvarligt det livsmedelsföretagen håller på med om man försöker påverka barn att konsumera mer ohälsosam mat.
Undersökningen skulle vara till för att “mäta den kommersiella påverkan mot barn, men också att ha en grund för lobbying och debatt.” – samtidigt väljer lobbyorganisationen att anmäla två av de granskade företagen. Anledningen är, enligt Bertoft:
Reklam på internet ökar dramatiskt, men ser ofta ut som underhållning. Barn har extra svårt att känna igen vad som är kommersiell påverkan. För att få en tydlig praxis vill vi ha en rättslig prövning och KO-anmäler därför två webbplatser.
(Dagens Media och pressreleasen hittar du hos Newsdesk)
Det är onekligen märkligt val av företag att anmäla. Av 93 webbplatser borde det finnas andra företag som använder sig av minst lika “förtäckt” reklam riktad till barn. Onekligen är det storleken som spelar roll – att ge sig på de stora bovarna skulle kosta för mycket.
Diskursen visar också på ett problem med olika marknadsföringslagar – de hinner inte med den tekniska, och därmed den innehållsmässiga, utvecklingen. Förtäckt reklam behöver inte vara förtäckt på nätet – oavsett om det handlar om underhållning eller spel.
Washington Post har startat en artikelserie som känns viktig även för oss inom kreativa branschen: Laptop Security [kräver registrering]. Fler och fler av oss bär/släpar runt på laptops fyllda med strategiska dokument runt alla kunder såväl som viktiga kreativa skisser för framtida kampanjer. Ganska knivigt om de försvinner – inte bara för reklamaren personligen utan också farligt såväl för byrån och för kunden. Ett exempel är Adlén som blev av med två laptops vilket innebar att hela hans agenda försvann i ett nafs.
Det senaste i lurendrejeriets konst: att sno ett helt bolag. Ett antal personer har blivit lurade genom personer som stulit seriösa företags hela grafiska kommunikation. Läs mer hos International Herald Tribune.
Snart dags att i samband med grafiska profiler tänka på samma sätt som när det gäller pengar: att göra det svårt att kopiera?
Marknadsdomstolen har gett KO på tafsen i samband med deras försök att sätta dit Eurocards reklam. KO, vana att faktiskt vinna, är inte lite irriterade. Ställföreträdande KO Marianne Åbyhammar förklarar frankt att Marknadsdomstolen har missuppfattat alltihop. (Supermarket)
VISA å sin sida ser till att utveckla sin marknadsföring och sitt varumärke till att vara ett finansiellt instrument:
Under de senaste åren har vårt affärsområde breddats ordentligt. Tidigare var vi helt enkelt ett kontokort för konsumenter och internationellt var vi främst ett kreditkort. Idag är debitkort [dvs betalkort] och andra förbetalda produkter, kommersiella lösningar och identifieringstjänster en stor del av vår verksamhet”, säger Christopher Rodrigues, VD för Visa International. “Vi behöver utveckla hur vårt varumärke används. Konsumenter och handeln ska kunna skilja på olika Visaprodukter och tjänster, samtidigt som förtroendet för att Visa möjliggör effektiva och säkra betalningar över hela världen består. Vi använder också det här tillfället till att uppdatera logon.
(Newsdesk).
Speak Up har en stor samling VISA-kort som mycket visar på den utveckling som skett inom kreditmarknaden och runt varumärket.
Amex har också startat ett antal varumärkessamarbeten i Sverige. Detta är ett sätt att försöka rida på den utveckling som nu sker i Sverige, cirka tjugo år efter USA: folk börjar att använda sina betalkort mycket mer och även skaffa sig kreditkort. Enligt Martin Odell på Nordisk Media Analys har Amex en bra spridning fr a i Stockholm och deras varumärkeskännedom har ökat markant de senaste åren – de är ett premiumalternativ i konsumenternas ögon. Men fortfarande har de två saker att kämpa emot: rädslan att skuldsätta sig respektive att Amex inte är samma statussymbol som i USA. (SvD)
Konsumentombudsmannen visar med eftertryck den lätt vridna syn som staten helt uppenbart har på reklam: att den påverkar jättemycket eftersom svenskar inte kan tänka själva. Det finns inget annat sätt att tolka många av KO:s uttalanden och det här är flagrant. Det som KO missar är det som VISA insett – konsumenter vill ha ett kort med många funktioner. Eller flera kort men med enkelhet och transparens när det gäller användandet. Dock är svensken ofta influerad av den negativa reklamsyn som svenska staten och svensk media ofta kommunicerar vilket gör att det är svårt för ett bolag som Amex att faktiskt förklara fördelarna med ett premiumkort. Den svenska måttfullheten och Jantelagen gör att det är brackigt att flasha med sitt Amex och fortfarande har svensken en svårartad schizofreni när det gäller just ekonomi och pengar.
Jag blir inte så upprörd som andra över att Avanzas informationschef Claes Hemberg har ljugit om att det är de som står bakom kampanjen från “Svenska Storkapitalsföreningen” och tvingas till en rejäl pudel. Det är helt enkelt hans sätt att skydda en viral kampanj. Visst – ett mindre vist sätt i ett Sverige där det finns en sorts “tala-sanning-till-media-annars”. Att det fungerat och skapat en buzz i branschen och säkert en hel del funderingar i sofforna visar artikeln i N24.se: Annons från kapitalbolagförbryllar.
Apple klarade sig i slutänden. Beatles och deras skivbolag Apple förlorade stämningen för varumärkesintrång. Det hela började för flera år sedan då skivbolaget ansåg att datortillverkaren inkräktade på deras varumärke. Det hela blev till en överenskommelse att Apple inte skulle arbeta inom musikbranschen. I och med iPod och sen iTunes menade Beatles jurister att överenskommelsen brutits. Domstolen menade att eftersom Beatles bolag arbetar inom musikskapande medan Apple arbetar med hårdvara respektive försäljning av musik så finns ingen intressekonflikt. (BBC News)
Det är inte lätt när det inte blir riktigt rätt. LUF skickar ut en rejäl brasklapp om att Calvin Klein inte får sätta upp sin mer än 300 kvm vepa med Fredrik Ljungberg:
Nu måste vi säga ifrån, sosseriet har nått nya nivåer. Istället för såna här fånerier borde sossarna lägga energi på alla de som blir mobbade och kränkta i skolan varje dag, inte på att förbjuda en av sveriges snyggaste män att visa upp sig!
Problemet var ju att det fr a var den synnerligen kapitalistiska banken Kauphing var den som satte stopp för vepan. Och det är inte utan att det hela verkar varit ett PR-stunt, intelligent genomfört av Calvin Klein enligt tesen: gör det bästa av situationen.
Och LUF är ännu ett gäng “nyttiga idioter”.
Att annonsera på nätet kan vara något helt annat än när det handlar om tidningen. Det finns ett svårare problem att lösa när det gäller placeringen. I nätannonser följer ex banners på varandra. Det finns inget incitament som skyddar det egna varumärket mot negativ påverkan av varumärket före eller efter den egna annonsen. I TV och i print finns det ett utvecklat system som ska skydda varumärken från andra varumärken men nätet har det inte alls på samma sätt. Om Internet ska bli en trygg investering för företagens mediabudget måste detta bli bättre. (Networkers.se)
Dags igen. ERK har fällt följande reklam för könsdiskriminering. Det intressanta är ju att det nästintill alltid är kvinnor som är “offer” dvs. att det är kvinnors hud som inte får visas.
VF Scandinavia/Lee Jeans (flygblad), Nordisk Film (internetsida), Spray (banner), Teac Scandinavia (annons), Svenska Shell (säljkampanj), D-Style Event (affisch), Tiffany Corner (annonser), Lever Faberge/AXE (internetsida), Väskshopen i Landskrona (annons), Kuppa Bar i Kristianstad (affisch), Club Marlin i Upsala (affisch), Multipoker (e-postkampanj).
Läs uttalandena på ERKs hemsida. (N24.se)
Redaktörn gör en intressant genomgång av den senaste censuren av reklam. Redaktörn visar på att hela historien verkar vara rejält styrd av Calvin Kleins PR-byrå.
Det som dock står rätt klart – till skillnad mot det som Redaktörn vill påskina: att hela historien är byggd runt att få PR – är att banken som äger huset för jättevepan, Kauphing, har sagt nej till jättevepan och att Stockholms stadshus också sätter käppar i hjulet, med åsikter om storleken på vepan och dess placering.
Jag gillar att sätta saker i sina sammanhang. Det hela sker i en situation där SL under ett par år har stoppat diverse annonser som knappast kan kallas vågade. Stockholms stad har börjat att ifrågasätta de klubbar som inte är helt comme il faut. Socialdemokratiska riksdagsmän samarbetar med kd:are och andra ofta högljudda politiskt korrekta åsiktsmaskiner för att förbjuda “sexistisk reklam” dvs. reklam som någon – ingen har egentligen berättat var gränserna egentligen ska gå och vem som ska avgöra vad som är sexistiskt och vad som inte är det – ska kunna förbjuda att visas.
Jag försöker förstå grunden till varför mediebyråerna och Sveriges Annonsörer uppmanar till bojkott av Google efter att företaget gjort om sina ersättningsnivåer. Enligt Sveriges Annonsörers vd Anders Ericson handlar det om:
Googles modell går stick i stäv med det arbete vi i Sveriges Annonsörer i samarbete med Sveriges Mediebyråer bedriver. Jag ser en uppenbar risk för såväl bulkköp som kraftigt minskad transparens, varför modellen inte gynnar våra respektive medlemsföretag.
Tidigare fick mediebyråer och annonsörer fem procent på framförhandlat pris, oavsett köpmängd. Nu har Google (och enligt uppgifter också Yahoo!) valt att faktiskt hantera det hela som alla andra som handlar med “varor” – köper du mer får du mer i kick-back. (Resumé)
Hur jag än försöker så får jag det inte att hänga ihop. Om man bortser från att Sveriges Annonsörer självklart kan tycka att det inte är bra för medlemsföretagen – men en bojkott? Det känns onekligen som att försöka döda myggor med luftvärnskanon. Själva sakfrågan tycker jag är rätt solklar: köp 3 betala för 2 (eller köp 3 få tillbaka motsvarande 0,5). Det är ingen skillnad gentemot alla andra som säljer varor – och det är just det som Google säljer: en vara. Ett sökord är en entitet och Google tillhandahåller inte en tjänst utan en, visserligen virtuell, vara. Med tjänster knutna till den varan.
Under de senaste veckorna har man börjat ana en dold agenda från statsapparaten och politikerna: en agenda som i grunden kommer att förändra yttrandefrihet och reklambransch: N24.se: Sexistisk reklam kan förbjudas
Aftonbladet: Hårdare tag mot skräpmatsreklam.
Det hela innebär att reklambranschen är hårt ansatt och det intressanta är vem som ska göra gränsdragningarna och hur man tänkt sig att uppehålla ett nationellt förbud i en globaliserad mediavärld.
Ett av de kanske mest oväntade varumärkesbråken pågår just nu. Det är bandet Metallica som stämt svenska fackförbundet Metall för varumärkesintrång då fackförbundet har köpt domänen metallica.st vilket gjort det amerikanska metalbandet upprörda. Domänen är registrerad av Metalls riskkapitalbolag Förvaltnings AB Metallica och Bahnhof, som hjälper Sao Tomé med deras domän .st, menar att det hela inte är något problem. Ulrich och gänget i Metallica har inget att komma med eftersom domänen inte är tagen för att snylta på deras varumärke. (IDG.se)
Metallica verkar lägga mer tid på att skydda sitt varumärke och sin musik via advokater än att producera ny. Diskussionen om ex [[DRM]] och domäner har mest gett bakslag för de mest högljudda inom musikbranschen. Både Metallica och Sveriges egna Petter, har förlorat mycket i varumärkesvärde genom att vara oerhört inkrökta i sina åsikter runt fildelningen. Det som de inte förstått är att deras varumärken varit lite rebelliska men när de börjar att snacka illa om sin publik (de som fildelar) och som i Metallicas fall, även jaga dem med egna stämningar, blir de bara en del av etablissemanget. Deras argument må vara valida men genom sin tidigare positionering som rebeller skapar de därmed en oerhört djup spricka mellan sitt varumärkes bild och vad de väljer att kommunicera.
Metallicas senaste utspel mot Metall, visar på svårigheterna med immateriell rätt utifrån ett internationellt perspektiv – bandet anser att de har fullständig rätt till sitt namn, även om det inte är ett fullt ut unikt namn och att Metalls riskkapitalföretag hetat Metallica en längre tid. Den åsikten bandet förfäktar är möjligen gällande på den amerikanska marknaden men eftersom Metall arbetar på en europeisk marknad går de utifrån dessa regler. Det som visserligen till viss del gör domänbråket problematiskt är att toppdomänen tillhör Sao Tomé. Dock finns det en regel att den juridiska frågan när det gäller innehåll på Internet ska lösas utifrån de regler som finns i det land där servern rent fysiskt befinner sig. I en domänfråga blir det då reglerna, som jag ser det, i landet där servrarna som administrerar DNS-informationen befinner sig.
A. von Achtersnurra ger mig info över vad jag bara i ögonvrån sett under kvällen. Ryanair har blivit stämda av Freivalds och Persson eftersom företaget använt en bild av dem och bredvid skrivit “Dags att fly landet?”.
Ryanairs Nordenchef Lotta Lindquist-Brosjö är nästan komisk när hon skriver:
Den här stämningen är ett totalt slöseri av svenska skattebetalares pengar och ännu ett exempel på regeringens försök att förhindra fri konkurrens inom flygindustrin.
Nej, tyvärr Lotta Lindquist-Brosjö: det hela handlar om Sveriges lagar. En lag som heter PUL, och hur bilder får användas i reklam (Lag om namn och bild i reklam (1978:800)) där det inte är svårt att förstå att namn och bild av personer får endast användas efter personernas samtycke. Reklam är inte opinionsbildning. Ryanairs försök att leka rättshaverister havererar direkt. Någon reklamare bör gå och söka nytt jobb, och marknadschefen på svenska delen av Ryanair bör åtminstone gå en kurs i immateriell rätt.
När jag läser Beta Alfas postning om Ryanair vs GP och Freivalds tänker jag på att det hela egentligen är värst för Nyköpings kommun. Deras avtal med Ryanair innebär att de i mångt och mycket är varumärkesfångar hos Ryanair och deras namn används i mycket av företagets marknadskommunikation. Och nej, all publicitet är inte bra publicitet.
Bold var inte alls hackat. Nej, det är en “prank” som vi planerat i ett par månader.
Dels var det lite kul att se hur en del medlemmar faktiskt gick på det men också att vår hypotes stämde:
Genom att använda fyra bloggar som “skrikare” kunde vi se att besöksintresset “utifrån” dvs. från icke-medlemmar blev mycket högre än en normal lördag.
För oss på Bold var det ett bevis på två saker: att vi som konsumenter aldrig kan vara säkra på att det som skrivs inte är planerat – hela viralscenen bygger på just detta. Och att vi som marknadsförare måste vara vakna för nya sätt att samordna marknadskommunikationen.
Vi ber om ursäkt ifall ni känner er lurade – men det var rätt kul. Och lärorikt.
