Linda Skugge använder i en krönika min fråga till henne: “Varför ska man träda fram? Blir en text mer ‘sann’ bara för att hantverket gjorts av den som äger bylinen?” Så mejlar en copywriter till mig apropå “spökskrivardebatten”. Svar: Ja, det är klart. Alla andra svar är bara filosofisk bullshit.
Fantastiskt! Och till mig ger hon ett helt meningslöst svar. Själv blir jag intresserad av vad den “filosofiska bullshit”en innehåller.
Ett mer innehållsrikt svar ger Åsa i sitt bidrag till Bloggstafetten:
“För mig är det helt enkelt självklart att praktikerna slår teoretikerna när det gäller det mesta.”
Skugge säger i vanlig ordning emot sig själv och försöker att bevisa två teser utifrån samma argument: a) att en spökskrivare är en kass skribent b) att spökskrivare borde komma ut och därmed få en guldkarriär. Den logiken förstår nog bara fru Skugge själv. (Expressen.se)
Jag vidhåller min åsikt att det hela dels är en rätt ointressant diskussion utifrån ett etiskt perspektiv, och att det snarare bygger på en obsolet syn på “hantverket” (och jodå, Linda – jag tror faktiskt att “filosofisk bullshit” är viktigt för att förstå större sammanhang). Jag skulle hålla med kritikerna Häglund och Skugge om det vore så att en person som utnyttjar spökskrivare inte hade någon som helst insyn i produktionen av texten – då vore det ren och skär lögn. Men ungefär 99 av 100 gånger handlar det om bearbetning av texter och idéer.
Att det nu är en person som kallar sig skribent och författare är självklart allvarligt – men knappast en fara för läsaren eller samhället. Det enda som kan skadas är journalistiken, men den skadas antagligen mer av flödet av usel kampanjjournalistik, dålig research och ovässade subjektiva krönikor.
Efter att ha läst diverse åsikter i ämnet kan man sluta sig till att den stora skillnaden ligger i om man (som jag) har ett pr-perspektiv på skribenteriet – att det viktiga är att få ut ett budskap, eller om man håller sig till perspektivet att journalistik är både budskap och hantverk, och att själva ordens praktiska sammansättning har ett förhållande till sanningen.
Allvarligare är den misstanke om att Alexandra Pascalidou “gjort en Peter Borgström” dvs. plagierat en artikel från en amerikansk förlaga (LA Times), en misstanke som Resumé valt att föra fram. Det är allvarligare eftersom det handlar om att sno saker från någon annan – inte att be någon annan skriva saker under det egna namnet. Självklart försöker Alexandra försvara sig med lite halvtama argument – vilket tyvärr gör hela historien än mer sorglig.
Utställningen