Baksidan med gerillamarknadsföring: nån kan faktiskt ta illa upp och saken i egna händer:

Alla de 23 kors som Motormännen satte upp efter väg 259 mellan Huddinge och Haninge på tisdagen har rivits upp.

(DN). Korsen är en kampanj som Motormännen gjort för att lyfta fram särskilt farliga vägsträckor. Läs om själva kampanjen här. Ett antal bloggar har uppmärksammat det hela:

De verkar vara eniga om att tanken möjligen är god men att det ändå är ett dåligt sätt att skapa uppmärksamhet. Ninschen menar att hon blir en sämre bilförare eftersom hon kommer att tänka på sina kompisar som dött, Anne-Marie Ekström (fp) och En Blogg om Oväsentligheter menar båda att det finns andra problem, tidigare i själva biltrafikprocessen som skapar olyckor snarare än farliga vägavsnitt. En som går emot strömmen är däremot Slottet i saknadens dalar som anser att det råder en strutsmentalitet i trafiken runt säkerhetsfrågorna.

Mediemässigt kan ändå Motormännens kampanj ses som relativt bra. Och det är åtminstone generellt hälften kanske mer av värdet man söker när man väljer att göra en sådan här gerillakampanj: mediaplaceringen (ett lyckat exempel är Miamis kampanj för Svenska Dykarförbundet i Stockholm – själva skyltarna försvann men impacten i media gjorde kampanjen effektiv). Den redaktionella PR:n är mycket mer värd i det här fallet. Så rent marknadskommunikativt var det en fördel att Motormännens kors rycktes upp eftersom det gav mycket mer media och därmed uppmärksamhet hos de som faktiskt bestämmer över trafiksäkerheten: politikerna. För den här kampanjen är självklart inte en kampanj som syftar till att först och främst få bilister på nämnda vägsträcka att sänka farten utan kampanjen har till syfte att lyfta fram de vägsträckor som fortfarande är farliga – målet är att skynda på ombyggnationen av vägar som ännu inte mitträckeutrustats etc.