Monthly Archives: April 2008

Sorry….glömde blogga Gyllene Hästen

…men en så trevlig fest kan till och med få mig att glömma bort det här med mobilbloggande.
Däremot bambusade jag iväg en hel del:

Intervju med F&Bs VD, Erik Sollenberg. Onekligen besviken över gårdagens urusla uttag på Guldägget…
Simon stod bättre under intervjun med Anna Romson och utdelningen av B2C och O2C. Liksom schysst tagning av en av magiuppvisningarna.

Dags för Gyllene Hästen

Och självklart kommer jag att liverapportera så mycket som möjligt. Dels kommer jag att mobilblogga här på Researcher, dels kommer både jag och SB Media att bambusa tillställningen: min kanal, SB Medias kanal, liksom att bilderna jag tar kommer ligga på min Flickr ASAP. Jag gissar att jag också kommer att använda “lifestreamen” Jaiku.

Kritik är en tillgång, Polopoly-Gustaf

Polopoly har blivit uppköpta av företaget Atex. Samtidigt releasade de sin nya version. Vad är det då? Well, det är det CMS som rätt många dagstidningar använder för att köra sina webbar. Många är mycket kritiska mot systemet, och det finns idag ett otal andra sätt att göra det på. Moonhouse/Månhus aka David Hall var på releaseminglet, och skickade jaikuinlägg under tiden som sedan diskuterades av andra. Ungefär som de flesta av oss som lever sociala webben numera gör.

Det kom snabbt ett mail från Polopolys Gustaf Sahlman, som är VD för företaget. Kritik får uppenbarligen inte ges. I varje fall så väljer då denne att vara raljerande i sitt mail till en kritisk person.

Hoppas att du inte fått alltför stora mentala ärr av denna tortyrupplevelse.

Alltså. Gustaf har fått några saker om bakfoten:

  • Kritik är inte farligt. Det är bra. Istället för att ifrågasätta kritikern – ifrågasätt det egna företaget, den egna kommunikationen. Lär något av det. Och om det är så att kritiken upplevs som orättvis, fråga och diskutera utan att raljera. Kritikern kan vara din nästa kund om du gör det rätt. Om du gör fel kommer du att förlora inte bara den personen utan flera andra eftersom inget längre är hemligt.
  • Förvänta dig inte att ett mail är konfidentiellt. Om du har svårt att hålla huvudet kallt – låt någon annan sköta mailandet med kritiker. Engagemang och passion för den egna produkten är jätteviktigt: men förväxla aldrig din egen tilltro till produkten med att alla andra tänker samma sak om den. Att välja att maila istället för att ta diskussionen i en forumtråd, i bloggkommentarer etc. är faktiskt lite dumt. Ett mail försvinner men det som publicerats online ligger kvar.
  • Gör research. Att förutsätta att någon inte är tillräckligt kunnig är dumt. För även om personen möjligen är ute och cyklar så är hans eller hennes åsikter de som kommer att synas i Google. Respektera även idioterna. Försök att bemöt även trollen med någorlunda hyfs. Annars kommer den andra sanningen att vara den rätta om ditt företag, image byggs inte av företaget utan av de som iakttar företaget.

Det är egentligen ganska enkelt: den enda gång som ett företag faktiskt äger sitt varumärke är i PRV-sammanhang. I alla andra sammanhang sker förändringen mot att man som företag endast är delägare till sitt varumärke. De andra delägarna är alla som kan tycka något om detsamma. Att välja att raljera mot en kritiker som de facto har ett antal intressanta inlägg är att rakt av visa att man inte förstår detta. Så man får väl helt enkelt hoppas att Atex förstår det bättre, och att Gustaf på Polopoly lär sig något om de sociala nätverken.

Uppdatering: Jag har fått veta lite mer om fortsatt brevväxling och det fascinerar mig att personer som säger sig arbeta med den nya webben har så analoga värderingar. Mitt inlägg tar sin utgångspunkt i den diskussion som skett mellan David och Gustaf men för sedan en synnerligen allmängiltig, och progressiv, diskussion om kritik och hur ett varumärke kan bemöta det. Tyvärr går detta över huvudet på ett antal kommentatorer, däribland Gustaf Sahlman. Enkelt: jag tyckte det var ett dumt sätt att bemöta en person som David. Men det är inte bara Gustaf Sahlman och Polopoly som gör det utan det sker överallt. Seth Godin skriver om det i den analoga världen och påpekar helt enkelt att om en restaurang har olika sorters bord – se till att inte ha några “dåliga” bord:

Hence the marketing dilemma: who should get your best effort? Should it be the new customer who you just might be able to convert into a long-term customer? Or should it be the loyal customer who is already valuable?

Sorry, but the answer is this: you can’t have a bad table.

No one wants to settle for the bad table, your worst salesperson, your second-rate items. Not the new customers and not the loyal ones…

[…]

Treat different people differently. But don’t treat anyone worse.

Alla är där. Guldäggsvärpande.

Men det är jag som bloggar.

Dags för Guldägget. Researchers inbäddade reporter sitter på plats med sin mobiltelefon (hon har väl tänkt sig ta med några ägg hem också). För kampanjerna se nomineringarna.

Först ut. Guldäggsplaketten: Alkoholkommitén och Le Bureau.
Stay tuned. Uppdaterar postningen under kvällen. Instant kommer det dyka upp i mitt jaikuflöde.

DR: Guld till Ester för Forum, bokförlaget. Kul! Goss fick silver för Göteborgs Räddningsmission. Grattis!

Print: Guld till DDB för McDonald’s Sill och nubbe-kampanjen.

Media: Guld till King för Ving (tack Björn Mellstrand…).

Radio: Guld till Alkoholkommitén och Le Bureau.

Internet: Guld till Farfar och Diesel Heidies 15 mb of fame. Som också tog ett silver för Björn Borg-kampanjen. Antar att Matias är nöjd.

PR. Max hamburgare vann PR-priset. Faktiskt enda PR-byrån som var nominerade: GCI Stockholm. Läs hur juryns ordförande tänker runt det faktum att PR-priset hade flest reklambyråer som nominerade.

Utomhus: Guld till McDonald’s Servetthållare, byrå DDB Stockholm (storslam i år?). Priset utdelat av Leon Nordin. Bara en sån sak.

Falken tog en snabb visit på Guldägget och bambusar såklart.

Guldskrift vanns av Berghs School of Communication.

Reklamfilm: Oddset The Stick. Byrå WatersWidgrenTBWA. Silver till SAABs Release Me.

Design: Guldägg till Stockholm International Jazz & Blues Festival av Garbergs.

Slutligen. Integrerad reklam: Försvarsmaktens rekryteringskampanj gjord av DDB Stockholm.

Man kan se att DDB Stockholm gjorde storslam. Och knappast var det speciellt oväntade vinster. Kreativt? Jag vet inte. Att F&B uppenbarligen inte fallit jurysarna på läppen är ett faktum.

Stort tack till Ulrika Good från Goss som hållit mig a jour.

Uppdatering: Bloggen Veckans Rester har åsikter om pristagarna. Resumé gör en lång intervju med “Laxen” och en historisk exposé för DDB Stockholms liv. Dagens Media kör webbfilm.

Nome Anders Norman från Remotion Design ger Guldägget en dagssedel utifrån att effekten av reklam inte bedöms. Jag tycker han är snett ute. Jag tror att det behövs en tävling i kreativ reklam. Som inte bedöms utifrån nödvändig effekt utan snarare kan vara en inspiration till att ta några ytterligare kliv i att göra något bra. För att återkoppla till postningen om Jonassons åsikter så är Nome en sån person som faktiskt skrämmer byråer att bara göra saker by the book. För effekt är alltid en benchmarking efteråt: när du ska göra något nytt så får man lov att använda tidigare kampanjers effektmätningar. Problemet är helt enkelt att om du har en unik idé med en nyskapande kreativ höjd så har du ingen effektmätning att benchmarka mot: det som aldrig gjorts kan inte benchmarkas. Istället blir det att man väljer en fegare väg, eftersom den kan bevisas genom effektmätning. Det är en imploderande strategi – allt kommer bli mer likriktad, mindre intressant och utvecklingen av det kreativa uttrycket sker inte. Att försöka få Guldägget till att även låta effekten bli en del av bedömningskriterierna gör också att tävlingarna blir mer likriktade: effekt prisas redan i 100Wattaren. Det känns som usel kritik helt enkelt. Lite raljant researchad med enkla Googleslagningar.

Uppdatering: Maria har bloggat från galan. Bland annat en spännande närrapport från Leons prisutdelning och hur förryckt glada DDB-gänget var. åkestam.holst visar vilken tävling som faktiskt är viktigast: Guldbollen. En händelse som också Maria toppar med. Tyngden av eventet visar exempelvis DDB-Johans uttalande:

Jag trodde man skulle kunna åka dit och mingla lite, men fick åka hem på en gång, det var ingen som ville småprata där

Gillar WatersWidgrenTBWAs förklaring till silvret:

finalen mellan Waters Widgren TBWA och F&B, och Forsman tog hem vinsten.
– Skulle inte vilja säga att de vann, det var så att vi vann alla matcher utom den sista, sade Calle Dalin på Waters Widgren.

Uppdatering: Ulrika hade med sig kameran.

Det är skillnad på transparens och voyeurism

Bröderna Schulmans nya sajt 1000apor.se ska vara en väldigt “transparent” sida där de kopplar ihop ny teknik (GPS+sms etc ((Varför inte Bambuser kan man fråga sig)).) med tanken runt filmen Truman Show och Big Brother fast utan Rosing och huset. Problemet är att det inte handlar om transparens utan om att kapitalisera på människans hyeneliknande nyfikenhet och sökande efter det där som man egentligen inte vill se.

Transparens handlar inte om att visa allt utan att visa mer. Transparens handlar mer om autencitet även i de digitala relationerna. Det handlar om ärlighet och att låta saker som inte behöver vara hemliga inte vara det. Problemet är att det lätt översätts med en sorts öppenhetsfascism, där voyuerismen upphöjs till god moral. Det är något som ingen tjänar på.

Intressant är också att Aftonbladet menar att samarbetet mellan Schulmanbröderna och tidningen kommer att nyskapa innehållet i printeditionen.

Det blir helt nyskapande och är en spännande utveckling av papperstidningen

Varför det? Är det någon i Schulmanmålgruppen som läser printversionen? Om inte sajten är mycket gammalmodig så kommer den antagligen bygga på realtidsupplevelser, filmklipp och annat som inte är översättningsbart till print. ((För ytterligare analyser och tankar runt old media och new media, läs SameSameButDifferent som jag skriver tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan))

Update: Sofia har skrivit om Schulmans, Aftonbladet och transparensen.

Om man själv får välja (fullt ut)

Hittade en gammal IW-artikel ((faktiskt så läste jag den i printversion först)) om Dan SafferAdaptive Path där han bland annat försöker vända på designbegreppet: att istället för att starta i mekaniken starta i estetiken när man skapar en tjänst. Om användarupplevelsen går från Mekanik, som skapar Dynamik vilket i sin tur föder Estetik så är det i slutpunkten som själva designprocessen ska börja, enligt Saffer. Helt enkelt för att förstå slutpunkten i relationen mellan en tjänst (eller en produkt) och utgå från den istället för att börja i mekaniken. Enligt Saffer så är det just så som exempelvis Apples designarbete fungerar.

I idealfallet ska man upptäcka vad man uppfunnit i slutet av designprocessen. Man borde utbrista “oj, det här blev en mobiltelefon”…

Det är en rätt intressant tanke även när det handlar om att skapa sociala medie-tjänster, och i sin tur marknadsföringen i digitala relationsnätverk ((försöker hitta ett bra ord som beskriver webb2.0/sociala medier utifrån dess funktion för användaren snarare än dess “mekanik”)).

Alltför många tjänster börjar som en idé – men sällan en idé om vad användaren emotionellt ska känna för tjänsten utan snarare som idén “detta ska vara en tjänst för fotouppladdning med möjlighet att prenumerera på varandra foton”. Det är snarare en sorts mashup av tekniska möjligheter som skapar tjänster istället för en tjänst som bygger på användarens upplevelse och relation till sig själv och andra. Det är en sak som jag ibland oroar mig över, när jag ser den oerhörda utveckling av olika tjänster på nätet: idag verkar utvecklare snarare tänka “Jag ska skapa ett Facebook” eller “Det här ska vara ett sorts Flickr” istället för att skapa en tjänst för att få användarna att känna “den här tjänsten gillar jag, den känns ‘jag’…”. Det har inneburit att det är ett sorts Klonernas Krig idag. Och ingenstans är det så uppenbart att den som är först och störst faktiskt vinner som när det gäller tjänster inom sociala webben.

Om jag utgår från de diskussioner som förts inom sociala media-sfären, och där ett av de starkaste behoven är riktigt bra “mashuptjänster” och när jag utgår från de tankar jag fört fram runt digital immigrants/digital natives-teoremet och vad nästa killer app antagligen kommer att vara så börjar en bild växa fram av en tjänst som faktiskt i princip är tom. Eller snarare: den är användarskapad. Fullt ut. Modulärt uppbyggd, men där modulerna bestäms fullständigt av användaren, där möjligheterna att göra sin egen mashup är större än begränsningarna. Där man visar upp sig – inte ett av tjänstens begränsningar “nästan-sig”.

För en av de starkaste idéerna bakom Facebook och Myspace, som antagligen gjort dem så pass framgångsrika är den modulära uppbyggnaden. Svagheterna ligger i likriktningen, att känslan inte fullt ut får styra. I båda finns ett stort antal möjliga moduler att välja, för att samla sin information, för att dela med sig och på andra sätt interagera eller förnöja sig själv. Men modulerna är många gånger inte tillräckligt modifierbara för att bli fullt ut individuella bitar av en användares personlighet. På samma sätt kan man fundera över varför mitt “hem” måste se ut ungefär som alla andras “hem” (även om Myspace”hemmet” kan se relativt individuellt ut). Det är inte varumärkandet av en tjänst som är intressantast för användaren i slutänden utan relationerna och det personliga uttrycket.

Frågan som inställer sig är: blir det inte fullkomligt kaotiskt? Jo, självklart. Det är den “fara” som alltid finns om man släpper människor fria. Det kan bli fullkomligt kaos. Samtidigt innebär det möjligheter för kapitalisering: alla kommer inte vilja skapa sina egna “widgets”-moduler. Man kommer att vilja visa sina favoritvarumärken eftersom de är en del av livet. Nån kommer vilja göra hela sidan som sin favoritmobiltelefon – och att den går att styra via en sån. Se till att allt går att styra med vilken styrenhet som helst – om någon får för sig att styra med en gamepad: varför inte? Ge dem möjigheten till det. Kapitalisera via att låta varumärken branda moduler, erbjud färdiga moduler men låt samma modulära möjligheter vara fria för vem som helst att utveckla.

Det hela finns idag. Open Social och hela API-utvecklingen ger möjligheten. Frågan är vem som vågar att inte göra ett nytt Facebook eller ett nytt Myspace utan istället låter det positivt disruptiva i individualiteten skapa tjänsten. En i grunden fullkomligt innehållslös tjänst. Där användaren helt enkelt skapar sin egen tjänst. Utifrån sin egen känsla för relationerna, innehållet och behoven. Där känslan för produkten är viktigare än mekaniken bakom den.

(Någon kommer kanske fundera över om det här inte är mycket Boo.com över det hela. Och visst – kan det vara. Fördelen med Boo.com, förutom att det lärde naiva riskkapitalister en läxa, var ändå att det skapades utifrån en idé som var för tidig, för galen – men som idag faktiskt är förverkligad många gånger om. Vilket innebär att pengarna ändå inte var bortkastade.)