En kommentator här på bloggen menar att ingen har gjort mer fel än de som kommenterar det hela eftersom vi inte går ut med våra namn – vilket både Rislund och RvdB gjort. Det är ett visst problem med det argumentet.

• Dels att kommentatorn själv inte skriver ut sitt eget namn vilket gör hela argumentet helt meningslöst.
• Dels att kommentatorn underlåtit att klicka på Om Admin där mitt namn och mina kontaktuppgifter finns vilket gör att hans argument missar sitt mål.

Men framförallt är problemet med argumentet att det helt missar målet. För problemet handlar inte om någon skriver ut sitt namn eller inte utan att en tidning, som själva anser sig vara en högklassig journalistisk produkt, väljer att så flagrant åsidosätta ett av de tyngsta etiska reglerna för journalistiken: att inte skriva om något som man själv har ett intresse i. Diskussionen om detta har tidigare skett runt ekonomijournalisternas egna aktieägande, där diskussionen gav nya regler för många av de svenska affärstidningarna när det gällde ägande versus vad man skriver om. Att tycka att det här är en liten sak innebär att man samtidigt också menar att det är okej för alla journalister att skriva om saker som de själva har ett personligt intresse av: ekonomijournalister ska få skriva om bolag som de själva äger stora aktieposter i, journalister som ska köpa ett hus kan rota i säljarens bakgrund för att få ett försteg i prisdiskussionen, kriminaljournalister kan skriva om brott och domar där personer de är personlig involverade med är med i. Så det hela har ett principiellt intresse – kan man lita på journalister? Om inte – var står vi då när det gäller vilken information vi kan använda för att ta beslut när det gäller vårt liv, vårt företagande eller vår konsumtion?

Under delar av min studietid forskade jag just runt medier och dess påverkan på mottagaren, och en av de uppsatser jag skrev utifrån detta handlade just om medieetik. Detta som nu händer hos Dagens Media innebär att journalistiken frångår sitt uppdrag som allmänhetens informationskälla och uppdraget att faktiskt visa en så pass objektiv bild som möjligt genom att ta in så många, av varandra oberoende, källor som möjligt. Om detta kan man bland annat läsa i SNS-rapporten av Demokratirådet ((Skribenter är Olof Petersson, Monika Djerf-Pierre, Jesper Strömbäck och Lennart Weibull – några av Sveriges tyngsta medieforskare.))Mediernas integritet. Journalistförbundet har också satt allmänna regler, Spelregler för press, radio och TV för hur man som professionell journalist ska hantera etiken. Direkt är Rislund, och indirekt Rolf van den Brinks godkännande av artikeln, ett brott mot dessa regler:

PUBLICITETSREGLER
Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
Journalistens integritet
[…]4. Använd inte ställningen som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

I dessa regler står också viktiga delar för hur “varumärket journalist” ska hanteras:

YRKESREGLER
En stark journalistisk integritet är avgörande för trovärdigheten. Den som granskar samhället måste också själv kunna tåla att bli granskad.
Att journalisten visar hänsyn i arbetet på fältet är viktigt för allmänhetens förtroende. Tilltron till medierna och dess medarbetare bygger på att yrkesreglerna följs.

Ett intressant spörsmål är också hur tidningen Dagens Media uppenbart struntar i vad detta ger för konsekvenser för sitt varumärke, och uppenbart anser att ett ryggomhållande av sina egna anställda är viktigare än vad deras läsare anser.