Media är vänstervridet men ändå inte

Tankesmedjan Timbro och deras svans av konservativa sk nyliberaler brukar hävda att svensk media är vänstervriden. De har både rätt och fel – undersökningar visar på en högre andel vänstersympatier bland journalister än bland folket i allmänhet men också en högre andel journalister med folkpartistiska sympatier än läsarna i övrigt.

Siffrorna är från 1999. Siffrorna är uppställda enligt journalister/allmänheten

Partisympatier: Vänsterpartiet 31/15, Socialdemokraterna 27/32, Centerpartiet 3/4, Folkpartiet 14/5, Moderaterna 10/25, Miljöpartiet 10/6 respektive Kristdemokraterna 5/13.

När det gäller de olika medierna finns det skillnader.

  Dagspress SVT/SR Reklam TV/Radio Frilans
Vänsterpartiet 30 33 33 37
Socialdemokraterna 31 23 10 29
Centerpartiet 2 2 2 0
Folkpartiet 12 17 17 19
Moderaterna 10 6 24 2
Miljöpartiet 10 14 5 10
Kristdemokraterna 5 5 9 3

Kent Asp, professor i media och kommunikation vid Göteborgs universitet, menar att siffrorna i mångt och mycket inte kan användas för att tolka någon vridning i själva nyhetsvärderingen. Han framhåller tre anledningar:

1. I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter. En journalist med moderata partisympatier och en journalist med vänsterpartisympatier gör därför oftast samma nyhetsbedömning.

2. Nyhetsarbete är i stor utsträckning en kollektiv, redaktionell arbetsprocess med många inblandade journalister och ofta med långt driven arbetsfördelning. Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat.

3. Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Det är mycket få journalister som uppfattar sig som övertygade anhängare av ett visst politiskt parti. De kan därmed antas vara ännu mer trolösa gentemot partierna än allmänheten.

Kent Asp menar också att siffrorna inte riktigt kan jämföras med den allmänna politiska hållningen.

Journalisters starka sympatier för v och mp motsvaras inte i lika hög grad av journalisternas politiska åsikter. Journalisterna är med andra ord åsiktsmässigt inte riktigt så ”röda” och riktigt så ”gröna” som man kan förvänta sig utifrån deras partisympatier.
Journalisternas bristande sympatier för väletablerade och maktägande partier som s och m och journalisternas förkärlek för mindre etablerade partier som v och mp är därför inte bara ett uttryck för politiska åsikter utan också ett uttryck för en journalistisk yrkesideologi där en självständig kritisk granskning av makten och makthavare intar en central plats. (Läs sammanfattningen av rapporten JMGdata nr 1-2000 – Journalisternas partisympatier)

Det är ungefär samma siffror som i den undersökning som finns i boken “Makten över tanken” från sent åttiotal. En inte alltför vågad gissning är att siffrorna också förändrats under de år som gått sedan 1999. Om man utgår från att nya journalister går ungefär i samma utvecklingsfas som övrig befolkning är det sannolikt att det är färre vänstersympatier idag än det var då. Och precis som Kent Asp påpekar – nyhetsrapporteringen och det journalistiska kodex är starkare än eventuella partisympatier.
De myter som Timbroliberalerna försöker att torgföra utgår därmed från en sned syn på hur människan fungerar – det är inte den politiska åsikten som väger tyngst i samband med det professionella utövandet av ett yrke utan tvärtom.

Andra bloggar som skrivit om ämnet är bland annat Media Culpa.

Related Posts

6 thoughts on “Media är vänstervridet men ändå inte

  1. Dennis

    Nu är jag ju visserligen konservativ, uppenbarligen, men Kent Asps argument är väl inte klockrena heller. Att en vänsterpartist och en moderat gör samma nyhetsbedömning eller att nyhetsarbetet är en kollektiv process medför inte automatiskt att de skriver om nyheten på samma sätt. Eller är till exempel potentiella intervjuobjekt, frågeställningar och problematiseringar intrisikala i nyheten?

    Det tredje argumentet är väl nästan helt poänglöst, att man identfierar sig mindre med ett parti än vad allmänheten gör innebär inte att man är apolitisk på något vis. De politiska partierna kan snarare ses som en proxy för var på skalan man befinner sig.

    Den politiska skalan är dessutom i sig relativ. Ett högerparti ett vänstervridet land kan mycket väl vilja föra en politik som liknar politiken hos ett vänsterparti ett i högervridet land. Dessutom, vad är det som säger att den journalistiska yrkesideologin är helt frikopplad från någon politisk ideologi?

  2. N|.

    Problemet Dennis är att det inte finns några som helst bevis för att nyhetsvärderingen påverkas av politisk åsikt. Och inte heller att själva nyhetsframställan gör det. En fråga: bryr du dig om vilken politisk åskådning den kock som lagar käket åt dig har? Varför inte? Du kan ju få socialdemokratiska köttbullar.

    Det handlar om att inse att professionalitet bygger på helt andra saker än värderingar. Jag kan ge ett reverserat exempel: jag hade en gång en lärarinna i religionshistoria, Karyna Drynjeva. Vi var helt övertygade om att hon var judinna ända tills dess vi avslutade judendomen och gick över till islam – då var vi säkra på att hon var muslim. Problemet var att hon verkade vara buddist när vi läste det ämnet osv. Hon var professionell i sin lärarroll – engagerad oavsett ämne.

    Samma sak är det med de flesta människor – vi kan vara professionella och lämna våra värderingar utanför dörren. Journalister tränas till att göra det, de har ett starkt kodex i att vara den granskande makten, att gräva fram saker som inte är rätt oavsett den politiska färg som makten har.

    Det är lika dumt att säga att media är vänstervriden (på grund av journalisternas partisympatier) som att säga att media är högervridet (på grund av ägarkonstellationen) eftersom det utgår från en tes om att alla journalister är amatörer och inte kan förhålla sig professionella till sitt arbete.

    Vad gäller Kent Asps kommentarer anser jag dem vara synnerligen väl underbyggda, delvis på grund av att jag läst mycket annat av hans forskning och vet att hans slutsatser inte färgas av något annat än hans vetenskapliga intresse. Göteborgs universitet har gjort ett antal innehållsstudier som inte visar på någon markant påverkan på nyhetsvärderingen från varken ägarhåll eller av något annat. Journalister tenderar att nyhetsvärdera journalistiskt – dvs. följa varandra :).

  3. Dennis

    Eh… jämförelsen mellan en kock och en journalist var ganska så usel. Senast jag kollade så tolkar inte en kock sin omvärld när han/hon gör köttbullar, det gör däremot journalisten i sitt skrivande.

    Jag har aldrig hävdat, och kommer aldrig göra det heller, att alla journalister är oprofessionella. Men bara för att de försöker vara det innebär inte att de lyckas. Det händer alltför ofta att journalister skriver om sådant de egentligen inte vet något om vilket i princip gör det omöjligt för dem att vara professionella då de antingen får lita på sin egen instinkt eller lita på vad andra skrivit (vilket inte behöver vara objektivt eller särskilt klargörande). Det må vara fel att tro att alla journalister är amatörer, men det är minst lika fel att tror att de alltid kan skilja mellan det objektiva och det subjektiva. De är väl inga övermänniskor heller.

    Jag tror också att Kent Asp drivs av hans vetenskapliga intresse. Men det betyder inte att hans tolkningar och argument med nödvändighet är korrekta eller bra. Tolkning av datamaterial är knepiga saker.

    “Journalister tenderar att nyhetsvärdera journalistiskt – dvs. följa varandra.”

    Och det kan väl vara ett hot mot professionalismen, eller?

  4. ompio

    Att som journalist bara följa de traditionella nyhetsbyråerna är det som jag anser vara det största problemet med dagens journalistik,precis som Dennis skriver, inte journalistens partipolitiska hemvist. Man skriver endast om det som är “inne” och som ger de stora, säljande rubrikerna. Tacka vet jag de ingående reportagen som ger en ordentlig bakgrund till olika händelser och som i slutändan kan skapa förståelse för samhällsskeendena! Men de kräver tid för bakgrundsforskning, tid som verkar vara svår att få i jakten på scoopen.

    Skriver jag, en förhoppningsvis professionell lärare, som också måste ha bakgrundsmaterial till mina lektioner.

  5. Pär

    Jag tycker egentligen att partisympatierna inte har så mycket med saken att göra, men än indirekt. Det kan ju vara så att man skriver vad man vet går hem, mer än vad man egentligen tycker – dvs vad tycker kunden (läsaren, redaktionen). Så istället för att granska journalisterna borde man granska vad som egentligen skrivs – och sägs. Ta exempelvis ungdomsradion som nog är mer till vänster än något annat. Idag lyssnade jag lite och jadå, barn som försvunnit i Argentina, sedan raskt över till Kuba och däremellan lite om det “stygga USA”. Visst är det rätt att granska vad som hänt i Sydamerika, men tog inte Sovjet ihjäl en 70 miljoner av sina egna? I ca 65% av alla fall där medborgare dödats av sin egen regering var denna regering kommunistisk. Ändå är det i huvudsak fortfarande högerregeringar som granskas.

    Jag menar att om man tittar på sakfrågorna som synen på USA, Israel, Irak och liknande så kan man bättre se vartåt det kantrar. I många år har även boregliga tidningar haft chefredaktörer och andra tunga journalister som med Maos lilla röda i bakfickan gått i FNL tågen. Som både i tal och skrift försvarat och ofta hyllat massmördare som Mao. Detta har vi fortfarande inte gjort upp med och det tror undertecknad är farligt och ohälsosamt.

  6. Pingback: Kryssa Mattias Lönnqvist den 17:e september

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *