I en kritisk artikel diskuteras reklamen i det offentliga rummet, och frågan som ställs är “var går gränsen?”
Att kränka människors integritet är med andra ord aldrig något negativt, utan tvärtom själva poängen. Det som gör att de här bolagen förtjust kan beskriva det offentliga rummet som det sista massmediet, medan traditionella reklamkanaler som dagstidningar och tv får allt mindre täckning för det epitetet.
På sin numera inte uppdaterade blogg tar hon ett mycket väl underbyggt livtag om hela debatten om “sexualiseringen av det offentliga rummet” och hennes slutkläm måhända har lite med ren marknadsföring men är viktig för att få balans på den diskurs som ofta kommer upp i samband med att politiker ska vinna poäng i kapitalismens basketmatch:
Debatten blir en storm i ett vattenglas långt från kärnan av det feministiska problem den ändå vagt avspeglar. Ty någonstans bortom moralism, svag analys och allmänt jantehat mot vackra modeller berörs en djupliggande konflikt: Konflikten mellan mäns rätt till kvinnors kroppar och kvinnors frihet som människor. Detta är en grundläggande maktrelation mellan män och kvinnor, ingen fråga om ja eller nej till bikinibrudar.
Ett referat från en hearing om Vem som äger det offentliga rummet finns hos åkestam.holst