I Gösta Åbergs “Handbok i svenska” hittade jag en hänvisning till den psykiatriska diagnosen “grafomani” – att tvångsmässigt skriva. Bland annat menar psykiatrikern Martin Lamm att Swedenborg var grafomanisk.
En enkel slagning i NE innebär inte någon träff på termen (vilket leder in på ett filosofiskt sidospår: vad bestämmer att en term “finns”?)
Göteborgspostens recension av Sourze använder det dock som en sorts samhällelig inriktning:
“Milan Kundera myntade begreppet grafomani som en symptombeskrivning av tidsandans explosion av verbala uttryck, skrivna eller talade kan göra detsamma. Om grafomanin verkligen grasserar borde det vara en utmärkt affärsidé att ta betalt för yttrandefriheten. Det är exakt vad marknadsföraren Carl Olof Schlyter, initiativtagare till webbtidningen Sourze, har gjort.”
På Sourze finns också Magnus Ståhlberg som skriver en text om Skrivklåda och citerar Milan Kunderas användning av termen grafomani:
“Grafomani är inte längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare).”
Izabela Filipiak använder termen i betydelsen av ett manér:
“…för ett sådant helhjärtat engagemang i skrivandet finns det en vedertagen term. Grafomani. Men det är inte sant, eller åtminstone inte helt sant. Jag har känt grafomaner som haft god distans. Jag har känt grafomaner som varit kalla som is. Eller sådana som skapat i grund och botten vackra texter som man inte kunde komma åt – som vore de inpackade i folie. Grafomani är ett maner, och maner kan anta en rad olika former.”
Bloggosfären är kanske ett uttryck för just grafomani. Liksom dagboksskrivandet på diverse reloading-sajter, communities och liknande. Att skriva för att någon ska läsa det. Grafomanin verkar ha två sidor: dels ett tvångsmässigt behov av att skriva, eller som Magnus Ståhlberg kallar det: att “missbruka ord”, dels en önskan att någon annan ska läsa det man skriver. Uttrycket “jag skriver bara för mig själv” är bara en sann utsaga när ingen annan får läsa det man skriver. Grafomanins två sidor påverkar självklart varandra – det inre tvånget att uttrycka sina tankar på ett mer beständigt sätt och behovet av att, precis som när man pratar med någon, någon lyssnar.
Samtidigt har många bloggare uttryckt upplevelsen av grafomanins motsats – grafofobi – när deras bloggar blivit uppmärksammade. Plötsligt blir det allvar. Plötsligt inser man att det finns folk som läser bloggen.
Kanske finns det en grafomani inom reklamen också. Det vi vet är att reklamtröttheten breder ut sig och att marknadsförarna skriker högre och högre desto mer kommunikationsbrus konsumenten möter. Vissa nya marknadsföringsformat prövas för att nå ut: stealth, viral och gerilla. Produktplacering i både filmer och i TV-program blir vanligare och vanligare. Ökar det bara bruset eller är det ett sätt att komma undan marknadsföringsgrafomanin? Jag är inte säker, men en fråga vi kanske mer och mer behöver diskutera inom branschen är om svaret alltid är en reklamkampanj? Som strateg ser jag ofta min roll som en riktningsgivare när det gäller vad som ska marknadsföras och till vem. Masskommunikationen har vi för länge sedan dödförklarat, fler och fler ansluter sig till NIX-registret, spammarna har i princip dödat möjligheten att använda mail som kanal och DVR-tekniken ställer TV-reklamen inför stora nya problem.
Det varumärke som först vågar att gå på den fina linjen mellan reklamgrafomani och reklamgrafofobi kommer i sig själv att bygga en starkare relation med sina konsumenter. För jag tror att i det här fallet är lagom alltid bäst.