The idea that you can merchandise candidates for high office like breakfast cereal is the ultimate indignity to the democratic process.
Demokraternas kandidat Adlai Stevenson år 1956.
En samling av alla presidentvalskampanjer sedan femtiotalet. Oerhört väl genomfört och onekligen utbildande. (The Livingroom Candidate via Fazed)
Läs mer om utställningen på Ad-rag.
Har du tröttnat på den gamla bakgrunden på ditt skrivbord? Veer har ganska läckra bakgrunder att byta till: Veer: Ideas: Wallpaper
DDB testar nya modeller för att ta betalt av sina kunder. Bland annat ingår en sorts “kundpitch” där byrån är den som bestämmer om de vill jobba med kunden. Eftersom modellen är premium kostar det rejält med pengar och det finns ingen insyn i kostnaderna som byrån faktiskt har. Klienten betalar en rejäl hacka för en all inclusive-tjänst.
Now that’s advertising brand equity.
En undersökning visar att amerikaner läser mindre och mindre. Framförallt är det de unga som läser mindre, under en period på tjugo år har läsandet i den gruppen sjunkit med 28%. Faran med de ändrade läsvanorna är att dessa också förändrar andra samhälleliga värden.
Readers are more likely than nonreaders to be involved in activities such as volunteer and charity work, visiting museums and art galleries, and attending concerts.
Samtidigt som organisationer som värnar om bokläsandet menar att det är en stor samhällsomvandling bakom siffrorna menar andra att historierna och fictionen får unga från andra håll. (Post-Gazette )
På Biro-Web kan man finna ett synnerligen annorlunda gränssnitt. Det påminner mig om de idélappar som jag tidigare skrivit om.
Biro-Web bygger på skisser, teckningar och är en upplevelse. Jon Burgerman finns bakom pennan. (via Veer)
Under (den fantastiska) konserten med Iron Maiden insåg jag att det här med varumärken kan vara lite hit och dit när det kommer till klassiker som Nicko McBrain och trumvarumärken. Ofta är logotyper skyddade som kronjuveler men Nicko och Iron Maiden har fått både göra om både Paiste (cymbaler) och Premier (trummor) med det typiska Iron Maiden-typsnittet.
Det intressanta är att Iron Maidens speciella typsnitt är ett minst lika starkt varumärke. Ingen skulle kunna tänka sig att använda deras typsnitt i något annat sammanhang. Just hårdrocken under sjuttio- och åttiotalet har starka logotyper som bygger på typsnitt. Kiss, Judas Priest, Iron Maiden såväl som Europe och Ozzy.
Varför inte spela lite Bullshit-bingo och när du tröttnat på det kan du spela Hipster-bingo.
Joey Rayman, skapare av Brighthouse som jobbar med varumärken och kreativ management, skriver om hur förändringen från producerandet till tänkandet har börjat att rulla. Han jämför med hårfrisörskans prissättning, som inte innebär pris/minut utan pris/kunnande alternativt pris/idé.
Great thinking is today’s most valuable commodity. That’s why Fortune 500 companies are seeking thinkers whose thoughts motivate, inspire and ignite minds. The Ideation Nation, as Albert Einstein prophesied, will be a place where “imagination is more important than knowledge.”
Den enda egentligt hållbara konkurrensfördelen idag är möjligheterna att ha tillgång till bättre idéer än konkurrenten.
The age of the big thinker has finally come — and that’s why it’s time for advertising agencies to stop selling ribbons.
Reklambranschen har tänkandet och de kreativa idéerna som grund men under senare år har idéerna mest byggt på att förmera aktiekapitalet för byrån snarare än att skapa revolutionerande kreativ reklam. Snabba produktionstider får företräde före genomtänkta koncept.
In the advertising age, speed was rewarded. In the idea age, patience wins.
Joey Raiman menar att tänkaren, analytikern och kreatören kommer att vara morgondagens mest eftersökta person. Tänkandet och idéskapandet är inte någon grundläggande kunskap inom dagens industri och har inte varit det på många år. Att sälja sina idéer har byggt på producenters goda vilja snarare än tvärtom. Men genom det nya samhället, där tjänster, kunskap och kreativitet blir differentierande värden, förändras detta. Återigen vänds hela steken upp och ner.
So, the next time someone asks you for an idea, ask him or her how much?
(Ad Age)
För mig är det svårt att referera en artikel som säger vad jag sagt under många år. Och många med mig. K-samhället, där ‘K’ står för kompetens, kunskap, kreativitet, kommunikation, kultur och känsla, är här. Reklambranschen har dessa kärnvärden i sin essens, men ofta har själva existensen tappat bort det.
Flera kritiker av K-samhället menar att det hela redan prövats: IT-bubblan handlade om att sälja idéer med förväntade resultat. Och visst har de rätt. Men liksom att DaVinci:s helikopter inte blev verklighet förrän på sent 1900-tal var inte samhället moget för Den Nya Ekonomin. Det var dyra läropengar för många av oss men också nyttiga.
Det är få produkter som skiljer sig nämnvärt. Industrisamhällets produktion har nått ut till så pass många att oavsett hårdare patentstrider och vaktande av produkthemligheter differentieras USP utifrån K-värden och de relationer ett varumärke kan skapa gentemot sina kunder.
Ofta får jag de allra bästa idéerna när jag duschar. Antagligen beror det på att jag är avstängd från alla andra yttre stimuli än det varma vattnet och det lilla rummet. En sorts tranceliknande tillstånd handlar det om, där kreativiteten får fritt och ostört utrymme.
Charles Cave har i sin postning: Idea Recording listat ett antal möjligheter att komma ihåg alla de idéer som man får på de mest märkliga ställen. (via Creative Generalist)
In the convergence of Madison Avenue and Hollywood, there is a very real danger that content will be developed first and foremost with an advertiser’s needs in mind, and will only then seek an audience.
Forgetting that the consumer comes first is a surefire model for disaster, one that leads to weak products that are unable to attract an audience, or earn its trust if they do attract it. The public loses out. The media company loses out. The advertiser loses out.
Ett utdrag ur den nya boken Madison & Vine av Ad Age:s redaktör Scott Donaton, som handlar om hur underhållningen blivit en del av reklamen och vice versa. Han tar upp vilka följder närmandet mellan reklambranschen, symboliserad av Madison Avenue och film- och nöjesbranschen, symboliserad av Hollywood, får.
Product placement may seem like an effective marketing tool, but it’s a poor substitute for an idea.
Donaton är kritisk i många stycken. Både mot hur Hollywood styr reklambranschen och flatheten hos Madison Avenue och det dåliga självförtroendet i reklambranschen. (Ad Age)
Vårdstedt på Resumé gör en ganska intressant kommentar till hur reklamvärlden ser ut. Byrånätverkens tid verkar mer och mer vara förbi. Det stora uppköpen blev inte samma vinstmaskin som tänkts. För det hela blir lite av att “köpa ett gäng racerbåtar och försöka komma på det bästa sättet att koppla ihop dem”.
De byrågrundare och byråägare som sålt har fått hårdare tider genom att nätverken skapat avtal som innebär längre inlåsningar och en högre grad av köpesumman kopplad till resultat under flera år efter samgåendet.
Det som reklamvärlden nu ser är att de allra bästa byråerna faktiskt håller sig ifrån nätverken: inom nätverken försvinner tanken på kunden och istället blir resultaträkningen allenarådande. Reklamen fabriceras mer, och samordningen skapar inte det kreativa rum som behövs.
Det är farligt och rent kontraproduktivt i en tid när den kreativa reklamen faktiskt efterfrågas alltmer även av transnationella uppdragsgivare.
(Resumé)