Svenska kyrkans PR: Gud vilken soppa!

I artikeln Gud vilken business så förklarar en av Svenska kyrkans pressekreterare att man inte vill att bilder till artikeln tas inne i domkyrkan:

Den här intervjun ska handla om pengar och inte om det sakrala rummet. Vi är måna om att de bilder som tas i kyrkorummet ska det handla om det som sker där.

Fint och verkar ju vara genomtänkt varumärkes-PR. Problemet för Kristiina Ruuti, pressekreterare på Kyrkokansliet, är att bara några veckor tidigare har det varit helt okej att göra ett inslag om förslaget om “kollektomater” (möjligheten att lämna kollekt med bank- och kreditkort) från Uppsala Domkyrka. Inslaget gick dels i ABC men också på riksnyheterna (se inslaget: ABCs inslag om kollektomater).

PR-mässigt är det en smått monumental miss. Och intressant. ((Artikeln i övrigt är lika märklig. Dock handlar det om idiotiska käpphästar jag försökte att kämpa mot under min tid som präst, exempelvis:

nationella annonskampanjer. Det kostade 30 miljoner kronor. Men Lars Friedner vill inte kalla det marknadsföring.
– Ordet känns ganska främmande för oss. Vi kallar det medlemskommunikation.

Sic!

Liksom det mycket märkliga “det är ingen fara”-mantra som kyrkan ända sedan skiljandet från staten upprepat om medlemsflykten, med en dåres envishet – något som knappast ger en positiv vilja att stödja kyrkan: eftersom de säger att det inte är någon fara så verkar ju kyrkan inte behöva medlemsavgifterna.))

  • Kristiina Ruuti visar att hon inte har koll på allt som händer. Att det ena går igenom men inte det andra är klart problematiskt. Det visar på en pr-mässig inkonsistens.
  • Det visar på en önskan om att inte låta ekonomin vara kopplad till det sakrala – att man skäms lite för det här med pengarna. Det må vara: problemet är att det i “kollektinslaget” inte gjordes några som helst dragningar åt skam utan stolt visade man upp idén för hur man skulle få alla att ge kollekt.
  • Frånvaron av konsistens skapar därmed bilden av att Svenska kyrkan vill mörka sin ekonomi. Att det ligger ett gäng hundar begravna och att det hela handlar om dubbelmoral.

Ruutis försök att skydda varumärkets kärnvärden slår snarare hårt mot samma värden. Hon omintetgör möjligheten till en positiv koppling mellan ett sakralt perspektiv och den världsliga (och för ett företag som kyrkan) nödvändiga ekonomin. Istället skapar hon en än högre dissonans mellan å ena sidan kyrkans idé och kyrkans strukturella verklighet. Hon bygger helt enkelt förutsättningar för en misstänksamhet hos läsaren mot kyrkan som ett storföretag som vill mörka sin ekonomiska status.

Related Posts

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *