Jonas skriver en bra postning om reklam på sin blogg PromeMorian med anledning av Dagens Medias siffror över vad riksdagens politiker tycker om reklam och vad de vill använda lagstiftningen till: minska andelen reklam i stort, bland annat genom att minska de offentliga medieköpen, och hela sextio procent vill “begränsa reklamens uttrycksformer” – dvs. styra innehållet mycket hårdare.
Jonas själv menar att det är en farlig väg att gå:
Reklam är kommersiella budskap, men bör omfattas av samma yttrandefrihet som annat material. Denna uppfattning delas dock inte av alla. Till Ekot säger exempelvis vänsterpartisten Siv Holma att “Det är ju en balansgång men när det gäller vissa saker så måste man ändå kunna få det överordnat yttrandefriheten”. Själv tycker jag att detta tyder på en skrämmande insiktslöshet om yttrandefrihetens betydelse.
Han menar att det vore bättre att arbeta för Bättre reklam, snarare än en censorisk (och synnerligen världsfrånvänd) vision om Ingen Reklam. Exempelvis på det sätt som Opinionsbildning.se föreslår.
Ett problem med en sån här undersökning är politikernas dåliga insikt alternativt ignorans mot att separera olika sorters reklam. Den stora mängd DR som ofta inte håller den högsta kreativa höjden är självklart ett problem. Men är det bara vårt (reklambranschens) fel? Inte nödvändigtvis. Vi får uppdrag att göra reklam. Vi söker den högsta effekten av vår marknadsföring. Om politiken väljer att kväva den reklam som direkt visar att det handlar om reklam så kommer branschen att välja nya sätt att nå konsumenten/målgruppen. Är det bättre?
Vi vill också ha bort den dåliga reklamen, men att politikerna ska lägga sig i hur den utformas är helt fel. Vi tror mer på självsanering. Konsumenterna är ju smarta, om någon går över gränsen så säljs inte produkten.