Den reklam som avbryter något får mindre goda betyg än den reklam som är mer synkron med själva formatet och formatets innehåll.
Åsikter om reklam bygger mycket på vana. Det är annonser i press som får högsta betyg, tillsammans med bio och även utomhusreklam. Låga betyg sätts på reklam i etermedier liksom reklam på Internet (banners och epostreklam). (TU – Störande reklam)
Rolf van den Brink menar att den upphaussning av gaykulturen som gjorts i bland annat reklambranschen kanske inte är grundad i verkligheten. Gaypubliken är en viktig subgrupp, man kan räkna den till närmare sex procent av befolkningen men nya studier visar att den inte är exceptionellt köpstark. Det är en normalfördelning även här.
“Gaypopultationen är en “grupp som andra”, lyssnar på Kent, kliar sig i naveln, köper en Magnum och ordnar även i år korvosande vattenfestival.”
Hans slutsats är att gaypubliken inte är den subkultur som verkligen har ett utanförskap utan är mer och mer accepterad. För reklambranschen innebär det att man bör söka efter en annan subkultur att exploatera, där utanförskapet fortfarande är närvarande. (Dagens Media)
En ny tidning med namnet Rätt kommer att finnas i höst och kommer att handla om immateriell rätt. Hur ska man skydda sina idéer, varumärken och koncept.
“Trots att Sverige är ett kunskapsland är vi dåliga på att skydda våra idéer, säger John Fahlnäs som är ansvarig utgivare. Det finns ett antal exempel på företag och personer som förlorat stora pengar i immaterialrättsliga tvister. Från Håkans Lans till klädföretaget JC som olovandes använde sig av en musikjingel från Kina.
Läs mer på Dagens Media
Rebecka skriver om kundtidningar i Dagens Media. Hon menar att alltför många “uppdragstidningar” mer liknar broschyrer och inte de relativt självständiga journalistiska produkter som skulle ge ett mervärde.
Vi tar in bilder mycket mycket mer än vi tar in ord. Bilden har fått en större och större plats i reklam under 80- och 90-talen. Om man jämför den reklam som Sören Blanking gjorde med dagens är mängden text försvinnande liten idag. Visserligen är det en förändring på gång (se ex vinnande reklam från skolboksproducenterna liksom reklamen för ett bättre arbetsliv från SIF). Copywriterbyrån Satellit vill slå ett slag för texten som kommunikativ form.
Nya regler för immaterialrätt kommer vilket kommer ge ägaren mer ansvar men förhoppningsvis kortare handläggningstider.
“Ansvaret för att bevaka sitt firmanamn, logo och andra varumärken läggs därmed på rättsinnehavaren själv och ett registreringsbevis kan komma att vara avgörande vid förhindrande av känneteckensintrång i framtiden, för att undvika segdragna tvister i en rättsinstans. Inte minst med hänvisning till att en tvist i domstol i dagsläget tar flera år med höga advokatkostnader som följd och med ett registreringsbevis behöver man förhoppningsvis inte driva saken så långt.”
“strategisk kommunikation…det innebär i korthet att kommunikation i sig inte har något värde. Det är hur kommunikationen bidrar till affärsmålen som är det intressanta, där ligger det strategiska tänkandet.”
Helena Giertz, informationsdirektör Procordia Food (Dagens Media #7-03).
Som om vi inte visste det? I varje fall har en professor vid Handels (sic!) kommit fram till detta. Svenska män ser hellre andra män som nördar i reklamsammanhang och känner sig hotade av snygga män när de finns i reklamen. Kvinnor har däremot inte samma hangups när det gäller andra kvinnor. Det innebär att Kjell-Henry, Norrlands Guld-kepsen och Fristadssnubbarna kommer att finnas kvar. (Resumé).
Jag får två olika tankar utifrån det här:
Ett av de starkaste argumenten mot reklambranschen i allmänhet är just att den objektifierar kvinnor och i patriarkatets namn skapar en bild av kvinnan som vacker men tyst.
Även om jag personligen inte tror att anorexi och ätstörningar bara beror på mediabilden av den perfekta kvinnan är det knappast något som gör saken bättre. Kvinnor har vant sig att värdera andra utifrån yta eftersom kvinnor mer sällan umgås mer än två i taget och behöver därmed ett bättre urvalsinstrument för att avgöra om det finns ett värde i att umgås med den andra.
Vidare är modeindustrin värderingsbyggare och därmed använder man modevärldens verktyg för att avgöra plus eller minus hos sig själv och andra.
Till skillnad mot många kvinnor som faktiskt kan använda reklam till att drömma om ett annat liv (dagdrömslivet) och använda en snyggare person som ‘råmodell’ för sitt eget liv (på gott och ont) så har män svårt för just detta. Om det handlar om en starkare tävlingsinstinkt eller om att män i allmänhet har svårt att relatera både till sig själva och till andra är svårt att veta.
Det kan ju vara så enkelt att svensk reklam (fr a vad gäller TV-reklam) faktiskt har en tradition att vara rolig. Det är lite buskis över mycket av reklamen och har så varit länge. Det är inte svårt att urskilja vilken reklam som är internationell respektive tysk, italiensk eller amerikansk när man jämför med svenska reklamfilmer.
Vi bevittnar nu dokusåpornas sista andetag. Detta genom att ICAs reklamfilmer fått sällskap av Vasakronans senaste (utan Rocky).
Alltså – när ett mediaformat används så genomgående som reklammakare nu börjar göra så visar det att mottagarna både är så vana vid formatet att det inte behöver förklaras liksom att det används på ett skämtsamt sätt och till viss del nedlåtande sätt.
Kan det vara så att människor nu tröttnat på “verkligheten” och faktiskt vill se medierna göra vad de är bäst på: fantasi. (Inspiration: Resumé)
Att säga det självklara.
“- Vi vill genom kampanjen fånga Lee´s själ och lyfta fram deras produkter. Det är jättekul att vi fått ett så stort internationellt uppdrag”.
Calle Sjönell uttalar sig i Dagens Media apropå att webbyrån Moonwalk har fått jobbet att göra Lee’s webb i den stora re-lanseringskampanjen som företaget dragit igång. (Dagens Media).
Själv kan jag tycka att det han säger är knappast något som är revolutionerande. Att lyfta fram företagets/varumärkets själ och deras produkter måste vara målet för all varumärkeskommunikation. Det här kan vara en fara för reklammänniskor: att man säger det självklara och säger det som förväntas ska sägas, reklamvärlden är lika fylld av klichéer och buzzwords som vilken annan bransch. Frågan är hur det upplevs av inköpare och företag. Om jag hade varit Lee hade jag hellre sett att mediauppmärksamheten som man fått genom artikeln gett något mer än “fånga själ och lyfta fram produkter” – vad tycker Moonwalk är själen hos Lee? Vad tänker de göra?
En sak att tänka på: att i sälj och när man släpper nyheten faktiskt försöker att göra något mer än att bara säga det som alla redan vet. I det första: vad är det specifika som byrån har att erbjuda? I det andra: varför har företaget valt byrån? Det blir visserligen en balansgång mellan att hålla saker hemligt för konkurrenter men samtidigt kan detta även ge att andra företag tar sig en funderare om inte just den här byrån är värd att titta närmare på.
PR-byråerna har infriat sina drömmar och klämmer åt reklambyråerna. Det är Martin Vårdstedts slutsats i en ledare på Resumé. Reklamen riskerar att bli en sorts clowner som man bara använder när man vill ha något extra. Events och helsponsring ses som bättre varumärkesvård än ren reklam:
“sanningen är att reklambyråerna kläms från två håll, både nerifrån och uppifrån om man så vill. Samtidigt som pr- och eventföretagen övertygar om sin kostnadseffektivitet har reklambyråerna tappat mark på vd-nivå.”.
(Resumé)
Även inom bilindustrin slår nynihilismen igenom: ett åttiotalets “hellre lyx än ekonomi” genom och på Genéve-ssalongen släpte alla stora bilmärken cabrioletmodeller (utom Volvo). Det är dyra, knappast de mest funktionella bilar som finns men däremot skapar de en känsla av fantasiresa, en känsla som byggs av alla cabrioleter som vi sett i gamla filmer från 60- och 70-talen. En cabriolet har man inte för att den är den bästa bilen utan för att den har attityd. En cab säger något om ägaren. Cabrioletter har alltid haft en stark dragningskraft men det vi ser nu är bara en fortsättning på stadsjeeparnas asocialitet och politiska inkorrekthet vad gäller både miljö, funktion och säkerhet. Bilindustrin visar på en trötthet mot all korrekthet och strävan efter att söka miljö- och funktionshöjder.
Både SUV-klassen och cab-klassen visar på både en trygghetssträvan (SUVarna med sin storlek och pansarliknande utseende och känsla, cabbarna utifrån den sentimentala synen på ‘förr’) såväl som på en högre grad av att man satsar på sig själv. En SUV är väldigt mycket “jag sköter mig själv och skiter i andra” medan cabben signalerar titta på mig, jag har så mycket pengar att jag har råd att köpa en bil som jag bara kan använda på sommaren”.
Inom bilindustrin har vi under åren också sett en stark fusionstrend, detta för att vinna ekonomiska synergieffekter. För många av oss svenska känns det som något som är skrämmande och hotande. Dock handlar synergivinsterna om att man samarbetar på de saker som inte syns och därigenom får loss pengar för att satsa på design och förfining av koncepten. Bilindustrin har helt enkelt slutat att uppfinna hjulet om och om igen var för sig.
Det sistnämnda kan man se är en trend som är viktig att lära sig: att det är designen som gör en produkt unik. Tekniskt är de flesta produkter relativt lika men den som har bäst design och därmed syns mest kommer därmed att bygga sitt varumärke starkt. Där finns det visserligen skillnader gentemot reklam- och kommunikationsbranschen: där har inte produktionen utvecklats under så lång tid att det faktiskt finns skillnader i kvalitet på (de immateriella) produkterna men det vi kan lära oss är att arbeta genom varje produktion ett extra steg, både vad gäller strategisk tanke och design, gör skillnaden mellan en framgångsrik byrå och en misslyckad.
(Inspirationskälla: DN Motor, Håkan Mattson Nyhetsmorgon)
Quickwise har gjort en undersökning över hur trovärdiga olika informationskanaler är för konsumenten. Högst upp, nästan lika mycket trovärdighet i alla, är råd från experter, råd från experter i vänkretsen, råd från vänner och lägst i trovärdighetsskalan ligger uttalanden av uttalanden av kändisar, information från chatter och dylikt, TV-reklam. Annonser i tidningar ligger rätt bra till liksom företagshemsidornas information. (Dagens Media)
Det är viktigt för företagen att kommunicera sina visioner och produktfördelar internt likaväl som externt. För de anställda i ett företag är också vänner till konsumenter (och kanske ses som ‘experter i vänkretsen’) vilket gör det till ett vågspel att inte satsa rejält på reklam internt, fr a i större företag. En produkt för en byrå skulle helt klart vara att jobba fram hur företagsledning ska kommunicera med sina medarbetare rent reklammässigt. Om en person, anställd i ett företag, säger något som innebär att varumärket och / eller produkten får en negativ klang i vänkretsen så innebär det en förlust. Detta då man i värsta scenariot kan tänka sig att word-by-mouth fungerar som ringar på vattnet.
Likaså är det viktigt (visar undersökningen) att butikspersonal och säljare är väl utbildade på de produkter man som företag har till försäljning eftersom butiksanställdas åsikter smäller högre än annonser och dylikt.
Det är klart så att det borde göras ännu mer djupgående undersökningar om hur människor använder information från företagens egna hemsidor. Klart är att man kan se att säljet av webbsajter för företag kan ökas på.
Helt klart finns det en trend där man istället för att följa efterfrågan och producera produkter utifrån antalet som efterfrågas sker nu en sorts exklusivitetssträvan genom att släppa bara ett visst antal. Det är kanske inget nytt, “begränsat antal” eller “begränsad upplaga” men skillnaden ligger i exklusivitetsanspråket och att det handlar om en medveten bromsning av produktens antal.
Trenden slår igenom inom livsmedel, en så pass utpräglad massmarknad .
GB satsar under våren och sommaren på en serie Magnum-glassar där det temat är De Sju Dödssynderna. När en sort är slut så är den slut. Carlsberg gör samma sak med Festis och släpper en svart flaska med smak av lakrits och citron.
Om man ser på de långsiktiga trenderna så bygger det på tanken om exklusivitet och att unna sig njutningar (ego-trenden) såväl som smånjutningstrenden. Den som får tag på just den produkten har lyckats med något som kreti och pleti inte lyckats med.
Jag tror att man kan finna människans ‘samlargen’ i LE-trenden. Samlandet i-sig är ett värde för människan och att skapa en högre efterfrågan genom en konstlad exklusivitet och låg tillgång innebär att samlaren triggas.
Nokia räknas som Europas varumärke 2002 av Interbrand, en varumärkeskonsult vars sajt Brandchannel används både till enkäter om varumärken så väl som till nyheter om varumärken.
Andra svenska varumärken som gick bra var IKEA [2], Absolut [5], Diesel [13] (som visserligen inte är svenskt men vars varumärke jobbats fram av svenska reklambyråer), H&M [22]. (Dagens Media).
Det vore intressant att se hur det skulle se ut om undersökningen gjordes med människor som inte är intresserade av varumärkesbyggande.
I en annan undersökning kom Google högst vad gällde igenkänning av varumärken. (DN Ekonomi 12/2 2003).
En logotyp som försvinner liksom varumärket är Blåvitt och istället kommer Coops egna varor heta Coop X-tra. Anledningen är att man inleder en kostnadseffektivisering och använder samma varumärke i hela Norden för de egna varorna. (Sälj- och Marknadsföring)
“Man måste dessutom ha en personlighet som förför kunden”.
David Erixon har skrivit en intressant artikel om varumärken; bland annat om Hästens och Svensk Kassaservice.
Han menar att de flesta varumärkesägare har dålig koll på vad deras kunder faktiskt vill ha och att man därmed inte kan utöva “damage control” på den konstanta urholkningen av värdet som alla varumärken genomgår.
Enligt New York Times är det diskretion som gäller när man ska söka jobb (och, antar jag, skapa sälj). Framförallt är brunetter ansedda som mer tillförlitliga, framförallt som de även klär sig i diskret grått. Färgen är samma som gäller för män.
“Slipsen bör också vara diskret och utstråla ”pålitlighet”, skjortan ”button-down” och armbandsuret Certina eller något annat pålitligt, men inte skrytsamt märke.”
skriver Trender.net i sin artikel om fenomenet.
Nutriletts kampanj handlar om att ta tag i sitt nyårslöfte att bli lättare, har gett 10 000 beställningar av gratisprov från deras sajt. Detta trots att Nutrilett inte berättat om gratisproverna utan bara tagit med webadressen.
Mediautrymme för 740 000 köptes och tre veckor senare var proverna slut. Uppenbart är det en ganska god idé att spela på människors dåliga samveten för julmaten. (Dagens Media)