Category Archives: Tech

Incitamenten ger användande

Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.

Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra

men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna

Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).

För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.

Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.

Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).

Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.

För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.

Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…

IT-avdelningarna hämsko i utvecklingen

Jag jobbar med flera stora organisationer och företag där vi föreslår att implementera sociala media-lösningar såväl internt som för en extern publik. Marknadsavdelningarna gillar tanken, kommunikatörer ser möjligheterna och HR-avdelningar förstår vilken effekt det kan ge.

Men IT-avdelningarna säger “nej det går inte”.

Från att ha varit “hetaste” och alla har lyssnat på IT-avdelningarna har de tenderat att växa sig feta och många gånger slöa, med alltför höga staket när det gäller säkerhet och inget större intresse för användarvänlighet, effektiv användning av online-verktyg etc. Många är de företag som stänger av möjligheterna att gå in på sociala nätverk eller att använda IM och Skype, flera organisationer väljer att stänga ute sina användare från olika sajter genom att vägra att installera Flash och kontrollen kan vara så gigantisk att om någon tittar på en film via YouTube så får man en reprimand.

Den undersökning som GCI gjort ((Godmorgon. Intressant att alla nu ska vara sociala medie-experter…. Ok, sorry Martin)) och som visar att bara 25 % av företagen “förstår” sociala medier kan ha sin förklaring i just den utveckling (eller frånvaro av utveckling) som många IT-enheter haft under de senaste åren. Om marknadsavdelningarnas frågor om nya saker möts med gatekeepersvaret “nej det går inte” så är det knappast underligt om få företag förstår sociala medier.

Det hela är som om transportavdelningen förklarade att man bara får köra bilen inom vissa områden och bara på tvåan. Och be om tillåtelse att använda vindrutetorkarna.

IT-avdelningarna måste tänka på ett nytt sätt. Istället för att vara kontrollanter och gatekeepers måste de börja att bli möjliggörare. Säkerhet ligger självklart i fatet – men istället för att minska möjligheterna bör man se till att användarna blir duktigare. Den mängd tekniker som sitter på IT-avdelningarna bör till stor del bytas ut om IT-pedagoger. Som kan skapa kunskap, engagemang och vilja att använda IT-verktygen på rätt sätt. Det innebär att säkerheten också höjs. Att det sedan finns saker som kommer att gå snett är självklart: men oavsett vilken säkerhet man har så kan såna här saker hända ändå.

Uppdatering: I samband med SVD.se och deras totala haveri under gårdagen skrev jag en postning som snuddar det här på SSBD – fr a också när det gäller de diskussioner som förts runt händelsen.

GCI Stockholm tycker att jag har fel.

In the future

Nokias Research Lab har släppt en mindset-film om möjliga utvecklingar för mobiltelefoner i framtiden via nanoteknik. I artikeln hos DI känns det mest som gadgetfascination men jag tycker det finns ett antal intressanta aspekter i tänket.

Wearables: det har vi pratat om mycket länge. Här finns ändå en diversion mellan själva tekniken och det vi bär. Diskussionen har förut handlat om att vår teknik och våra kläder ska bli ett. Jag tror inte på det – jag tror att människan vill ha kontroll över tekniken på ett annat sätt än hon kan ha om det är en del av kläderna.
Batteri/elförsörjning: Idag är batteritiden den stora akilleshälen för ett reellt genomslag för mobila plattformar där livet kopplas samman med tekniken och nätet. Att aktivt och hela tiden använda mobila apparater innebär att man också måste släpa omkring på ett flertal batterier och/eller laddare ((Själv har jag en vanlig laddare, två batterier, en billaddare och en USB-laddare för min N958gb.)).
Tillgängligheten till “Molnet”: idag finns det nästan total tillgänglighet till nätet. Men en utveckling som den här kräver också ännu mer “kräm” i systemen. Det innebär också en logistik som måste byggas, där andelen mobilmaster i princip måste tredubblas. Intressantast är snarare hur man sömlöst skapar samverkan mellan WiFi och mobilt bredband – eller om vi i slutänden bara kommer bygga mobila lösningar. Det blir en fråga för operatörerna, som idag knappast visar någon större insikt om vart allt är på väg; deras prissättning är horribel och utbyggnaden har gått i stå.
Tangentbord: jag tror visserligen att vi fortfarande kommer vilja använda något sorts tangentbord men jag är ändå fundersam över om inte framtiden kommer att handla mycket mer om att prata: möjligheten att mottagaren snarare kan välja vilket sätt som man kan ta emot en kommunikation är intressant: om jag talar in min blogpostning/min kommentar/mitt inlägg i forum etc. så kan Kalle välja att se och höra mig, bara höra mig eller faktiskt läsa det som jag pratat in. Det innebär att vi skapar en helt annan valfrihet; jag kan välja att ta emot ett meddelande beroende på min egen kontext (tid, situation etc.) men också en högre närvaro och starkare relation då allt jag gör faktiskt kan bygga på avgörandet av min tillförlitlighet i det ögonblick jag uttrycker mig.

Det som vi idag benämner sociala medier kommer imorgon vara själva nätet. Det är knappast längre värt att diskutera. Men genom att lyfta in det digitala i det analoga på ett mycket mer självklart sätt skapas också det som jag vill kalla IRL: dvs ett liv där det analoga och det digitala livet inte längre skiljer sig. Det är ett liv som vi redan idag ser hos digital natives.

Mobiloperatörernas girighet straffar sig

Vi vet att mobiltelefonen är den nya kommunikationscentralenheten. Hos Mindpark kan du hitta allsköns statistik om detta. Det är helt enkelt inget att diskutera.

Men svenska teleoperatörer verkar inte förstå det här. Själv använder jag min mobiltelefon till lika mycket datatrafik som till att ringa. Enligt den deal som jag gjorde med vårt handelsföretag så skulle det ingå 1 gb i det abbonnemang jag tog.

Det gjorde det inte. Det innebar att jag betalat 15kr/mb. Det är inte ens dyrt – det är rena fåneriet att ta såna priser. Samtidigt väljer teleoperatörerna att fundera över varför inte utvecklingen går fortare när det gäller att använda mobilen till mer än att ringa och skicka sms med…

När jag försökte ta reda på hur jag skulle få ett riktigt flatrate (fri surf hos Tele2) insåg jag också att det inte var deras primära intresse: jag hittade faktiskt inte det. Så jag fick lov att ringa. Först ringde jag till fakturaavdelningen för att diskutera vilket ansvar de ansåg sig ha att a) skicka ut fakturor flera månader i efterskott b) eftersom jag enligt säljaren skulle ha 1 gb/månad i överföring nu satt på fakturor som kostade 15 kr/mb. Jag fick inga vettiga svar av henne. När jag frågade vad som nu verkligen ingick i “Fri Surf” så förklarade hon att hon inte visste utan var tvungen att koppla över mig till “en annan avdelning”. Där jag blev sittande i telefonkö.

Jag är övertygad om att mobilen är den framtida datorn. Vi kommer inte vilja sitta fast vid de här burkarna utan röra oss, samtidigt som vi har tillgång till alla medieslag som tänkas kan. Problemet är att den användare som väljer att testa olika datatjänster, utan att skaffa datatrafiksabbonnemang, knappast lär fortsätta att använda dem efter att fakturan kommit.

Samtidigt som Tele2, Telia och de andra tar oerhört mycket betalt för sina tjänster så väljer de att fylla sina nät med såna tjänster. Men gör inte mycket för att skapa ett behov av dem, inte heller att skapa möjligheter att ha råd att använda dem.

Teleoperatörerna lever kvar i en analog värdering i att datatrafiken är ett komplement till teletrafiken. Idag är det inte så. Vad teleoperatörerna inte verkar inse är att deras girighet innebär incitament till en kraftig utbyggnad av gratis/billiga öppna wlan. Det innebär att deras framtida inkomster för teletjänster inte kommer att bli speciellt höga. Teleoperatörerna går samma öde till mötes som andra giriga segment: de skapar incitament att slippa använda sig av deras tjänster.

Kritik är en tillgång, Polopoly-Gustaf

Polopoly har blivit uppköpta av företaget Atex. Samtidigt releasade de sin nya version. Vad är det då? Well, det är det CMS som rätt många dagstidningar använder för att köra sina webbar. Många är mycket kritiska mot systemet, och det finns idag ett otal andra sätt att göra det på. Moonhouse/Månhus aka David Hall var på releaseminglet, och skickade jaikuinlägg under tiden som sedan diskuterades av andra. Ungefär som de flesta av oss som lever sociala webben numera gör.

Det kom snabbt ett mail från Polopolys Gustaf Sahlman, som är VD för företaget. Kritik får uppenbarligen inte ges. I varje fall så väljer då denne att vara raljerande i sitt mail till en kritisk person.

Hoppas att du inte fått alltför stora mentala ärr av denna tortyrupplevelse.

Alltså. Gustaf har fått några saker om bakfoten:

  • Kritik är inte farligt. Det är bra. Istället för att ifrågasätta kritikern – ifrågasätt det egna företaget, den egna kommunikationen. Lär något av det. Och om det är så att kritiken upplevs som orättvis, fråga och diskutera utan att raljera. Kritikern kan vara din nästa kund om du gör det rätt. Om du gör fel kommer du att förlora inte bara den personen utan flera andra eftersom inget längre är hemligt.
  • Förvänta dig inte att ett mail är konfidentiellt. Om du har svårt att hålla huvudet kallt – låt någon annan sköta mailandet med kritiker. Engagemang och passion för den egna produkten är jätteviktigt: men förväxla aldrig din egen tilltro till produkten med att alla andra tänker samma sak om den. Att välja att maila istället för att ta diskussionen i en forumtråd, i bloggkommentarer etc. är faktiskt lite dumt. Ett mail försvinner men det som publicerats online ligger kvar.
  • Gör research. Att förutsätta att någon inte är tillräckligt kunnig är dumt. För även om personen möjligen är ute och cyklar så är hans eller hennes åsikter de som kommer att synas i Google. Respektera även idioterna. Försök att bemöt även trollen med någorlunda hyfs. Annars kommer den andra sanningen att vara den rätta om ditt företag, image byggs inte av företaget utan av de som iakttar företaget.

Det är egentligen ganska enkelt: den enda gång som ett företag faktiskt äger sitt varumärke är i PRV-sammanhang. I alla andra sammanhang sker förändringen mot att man som företag endast är delägare till sitt varumärke. De andra delägarna är alla som kan tycka något om detsamma. Att välja att raljera mot en kritiker som de facto har ett antal intressanta inlägg är att rakt av visa att man inte förstår detta. Så man får väl helt enkelt hoppas att Atex förstår det bättre, och att Gustaf på Polopoly lär sig något om de sociala nätverken.

Uppdatering: Jag har fått veta lite mer om fortsatt brevväxling och det fascinerar mig att personer som säger sig arbeta med den nya webben har så analoga värderingar. Mitt inlägg tar sin utgångspunkt i den diskussion som skett mellan David och Gustaf men för sedan en synnerligen allmängiltig, och progressiv, diskussion om kritik och hur ett varumärke kan bemöta det. Tyvärr går detta över huvudet på ett antal kommentatorer, däribland Gustaf Sahlman. Enkelt: jag tyckte det var ett dumt sätt att bemöta en person som David. Men det är inte bara Gustaf Sahlman och Polopoly som gör det utan det sker överallt. Seth Godin skriver om det i den analoga världen och påpekar helt enkelt att om en restaurang har olika sorters bord – se till att inte ha några “dåliga” bord:

Hence the marketing dilemma: who should get your best effort? Should it be the new customer who you just might be able to convert into a long-term customer? Or should it be the loyal customer who is already valuable?

Sorry, but the answer is this: you can’t have a bad table.

No one wants to settle for the bad table, your worst salesperson, your second-rate items. Not the new customers and not the loyal ones…

[…]

Treat different people differently. But don’t treat anyone worse.

Om man själv får välja (fullt ut)

Hittade en gammal IW-artikel ((faktiskt så läste jag den i printversion först)) om Dan SafferAdaptive Path där han bland annat försöker vända på designbegreppet: att istället för att starta i mekaniken starta i estetiken när man skapar en tjänst. Om användarupplevelsen går från Mekanik, som skapar Dynamik vilket i sin tur föder Estetik så är det i slutpunkten som själva designprocessen ska börja, enligt Saffer. Helt enkelt för att förstå slutpunkten i relationen mellan en tjänst (eller en produkt) och utgå från den istället för att börja i mekaniken. Enligt Saffer så är det just så som exempelvis Apples designarbete fungerar.

I idealfallet ska man upptäcka vad man uppfunnit i slutet av designprocessen. Man borde utbrista “oj, det här blev en mobiltelefon”…

Det är en rätt intressant tanke även när det handlar om att skapa sociala medie-tjänster, och i sin tur marknadsföringen i digitala relationsnätverk ((försöker hitta ett bra ord som beskriver webb2.0/sociala medier utifrån dess funktion för användaren snarare än dess “mekanik”)).

Alltför många tjänster börjar som en idé – men sällan en idé om vad användaren emotionellt ska känna för tjänsten utan snarare som idén “detta ska vara en tjänst för fotouppladdning med möjlighet att prenumerera på varandra foton”. Det är snarare en sorts mashup av tekniska möjligheter som skapar tjänster istället för en tjänst som bygger på användarens upplevelse och relation till sig själv och andra. Det är en sak som jag ibland oroar mig över, när jag ser den oerhörda utveckling av olika tjänster på nätet: idag verkar utvecklare snarare tänka “Jag ska skapa ett Facebook” eller “Det här ska vara ett sorts Flickr” istället för att skapa en tjänst för att få användarna att känna “den här tjänsten gillar jag, den känns ‘jag’…”. Det har inneburit att det är ett sorts Klonernas Krig idag. Och ingenstans är det så uppenbart att den som är först och störst faktiskt vinner som när det gäller tjänster inom sociala webben.

Om jag utgår från de diskussioner som förts inom sociala media-sfären, och där ett av de starkaste behoven är riktigt bra “mashuptjänster” och när jag utgår från de tankar jag fört fram runt digital immigrants/digital natives-teoremet och vad nästa killer app antagligen kommer att vara så börjar en bild växa fram av en tjänst som faktiskt i princip är tom. Eller snarare: den är användarskapad. Fullt ut. Modulärt uppbyggd, men där modulerna bestäms fullständigt av användaren, där möjligheterna att göra sin egen mashup är större än begränsningarna. Där man visar upp sig – inte ett av tjänstens begränsningar “nästan-sig”.

För en av de starkaste idéerna bakom Facebook och Myspace, som antagligen gjort dem så pass framgångsrika är den modulära uppbyggnaden. Svagheterna ligger i likriktningen, att känslan inte fullt ut får styra. I båda finns ett stort antal möjliga moduler att välja, för att samla sin information, för att dela med sig och på andra sätt interagera eller förnöja sig själv. Men modulerna är många gånger inte tillräckligt modifierbara för att bli fullt ut individuella bitar av en användares personlighet. På samma sätt kan man fundera över varför mitt “hem” måste se ut ungefär som alla andras “hem” (även om Myspace”hemmet” kan se relativt individuellt ut). Det är inte varumärkandet av en tjänst som är intressantast för användaren i slutänden utan relationerna och det personliga uttrycket.

Frågan som inställer sig är: blir det inte fullkomligt kaotiskt? Jo, självklart. Det är den “fara” som alltid finns om man släpper människor fria. Det kan bli fullkomligt kaos. Samtidigt innebär det möjligheter för kapitalisering: alla kommer inte vilja skapa sina egna “widgets”-moduler. Man kommer att vilja visa sina favoritvarumärken eftersom de är en del av livet. Nån kommer vilja göra hela sidan som sin favoritmobiltelefon – och att den går att styra via en sån. Se till att allt går att styra med vilken styrenhet som helst – om någon får för sig att styra med en gamepad: varför inte? Ge dem möjigheten till det. Kapitalisera via att låta varumärken branda moduler, erbjud färdiga moduler men låt samma modulära möjligheter vara fria för vem som helst att utveckla.

Det hela finns idag. Open Social och hela API-utvecklingen ger möjligheten. Frågan är vem som vågar att inte göra ett nytt Facebook eller ett nytt Myspace utan istället låter det positivt disruptiva i individualiteten skapa tjänsten. En i grunden fullkomligt innehållslös tjänst. Där användaren helt enkelt skapar sin egen tjänst. Utifrån sin egen känsla för relationerna, innehållet och behoven. Där känslan för produkten är viktigare än mekaniken bakom den.

(Någon kommer kanske fundera över om det här inte är mycket Boo.com över det hela. Och visst – kan det vara. Fördelen med Boo.com, förutom att det lärde naiva riskkapitalister en läxa, var ändå att det skapades utifrån en idé som var för tidig, för galen – men som idag faktiskt är förverkligad många gånger om. Vilket innebär att pengarna ändå inte var bortkastade.)

Geotaggning på Bambuser

Precis som jag påpekade i min dragning på Facebook Garage så är geotaggning nästa stora grej. Och även om Jaiku till viss del implementerat det i sin mobilapplikation (för mig fungerar det bara i Stockholm och Uppsala) så har nu Bambuser skapat det fullt ut. Visst – automatiskt kräver det fortfarande ett ganska omständigt handhavande för att få det att fungera men man inser hur häftigt det faktiskt är när det finns ute.

Geotagging på Bambuser

Men vad ska det vara bra till? Dels kan jag se att det lyfter möjligheterna till att analogt kunna mötas. Ser man att Kalle är i närheten så varför inte gå in på chatten och bjuda in Kalle på en fika? Men också för företag – om man exempelvis utrustar sina ambassadörer med bambuser och låter dem geotaggas så kan kunden som ser det, sitter och ställer frågor om produkten etc. också se var det ligger. Alltså blir det också en del av kundens spatiala medvetande. För räddningstjänst och liknande finns det en massa möjligheter att direkt kunna pinpointa var den nödställde finns samtidigt som den som sitter vid datorn kan se och ge tips om hur man bäst ska klara sig (eller den som har gjort sig illa) och på ett helt annat sätt få en överblick av situationen.

Alla kan inte ha sitt eget nätverk

En viktig postning hittar jag via Good Old Trend. Det är Bivings Group som påpekar att det (idag) är så att de nischade sociala nätverken inte fungerar.

When clients ask me about integrating social networking into their public web programs, I usually encourage the integration of light social features, like commenting on articles, message boards and simple user profiles, but caution against trying to build a full on social network (friending, groups, user blogs, etc.). The reason I do this is that in most cases these top down social networks end up barely being used.

Det är onekligen så. Det finns hur många exempel som helst och även om man kan säga att “jamen alla behöver inte vara överallt” så är ett tomt forum eller icke-uppdaterade bloggar inom ett socialt nätverk knappast någon förstärkare av ett varumärke. Och Todd Ziegler föreslår ungefär det som jag sskulle föreslå:

(1) add some light social features that encourage interaction around your content to your own site and/or (2) participate in established, external social networks.

Att få för sig att köra sin egen stora nätverkssajt visar nog mest en alltför stor tilltro till intresset för att kopplas ihop så hårt med just det varumärket. Problemet ligger antagligen att man tänker sig att det är enklare än att behöva delta i de stora nätverken, där man behöver delta på samma villkor som alla andra. Production istället för participation.

The uncut version

Jag och Björn Falkevik spelade in en intervju för Sthlm Social Club på fredagsförmiddagen och i väntan på att den tvättade filmen, fint redigerad och ordnad kommer upp så kan man redan nu kolla in den totalt icke-redigerade bakom-scenen versionen från Bambuser:

Location: Sveavägen 123 ((Filmen visar Bambuserfunktionen – att det hela sänds live och en person kan gå in och chatta direkt med den som filmar. I det här fallet är det alltså Björn som lägger upp en livefeed för att fråga var jag egentligen befinner mig)) (Brit Stakston’s place)
Medverkande: jag, Björn Falkevik, Brit och terrorkatten Zorba.

Det hela är ju egentligen bakvänt. Men visar på vad mycket av den nya transparensen inom sociala medier handlar om: att ge möjligheten att se saker snabbt. Att göra det hela mer personligt. Och ge tillgång till … verkligheten.

(Och Jardenberg: jag tror nästan att jag är i klass med dig att snacka mycket :))

Spännande web2.0 experiment

Bland oss social media-nördar har den nya tjänsten Bambuser (än så länge i ett alpha-läge men transparent sådant) varit i fokus de senaste veckorna eftersom LidneInc:s producer Björn Falkevik idogt sänt realtidsmobilfilmer. Nu testar han, Östmar på PRfekt och Annika Lidne (Business by design och skapare av Disruptive Media-konferensen) att faktiskt skapa en mer ordnad diskussion men live. Helt enkelt att ta videobloggandet till en mer funktionell nivå.

Grejen med Bambuser är dels att det går att se och höra personen live, med strömmande ljud och bild men också att interagera med honom eller henne via en IRC-kanal som går rakt in i displayen på den telefon som används för sändningen.

Tyvärr kommer jag antagligen ha svårt att själv se det hela imorgon men eftersom allt arkiveras så ska jag med intresse kolla på det efteråt.

Alltså: måndag den 4/2 mellan 11-13. Live med Östmar, Falkevik och Lidne. Gissningsvis diskussioner om sociala media, psykografisk mediestrategi och … sociala medier. Om någon vill vara med och kunna prata med dem via chatten utan att behöva vara “anonym” och kanske är intresserad av den nya svenska web2.0-idén kan få en invitation av mig. Jag har fem stycken.

Mobilreklam – the interactive way

Jag oroar mig för att marknadsföring via mobilen kommer att gå samma öde till mötes som telemarketing: att man väljer enkla och traditionella vägar som helt enkelt tröttar ut. Dock finns det hopp: ett par exempel på en sorts “pull”-teknik dvs. där användaren faktiskt styr valet av om man vill ha reklam eller inte. Självklart bygger det på idéer från mobillandet Japan, där man insett att det hela handlar om att låta användaren älska varumärket och göra sina val av relationen själva. Och på så sätt också skapa ett nytt användningsområde för mobilkamerorna.

Företaget OP3 använder ett externt program för sina shotcodes. Genom att ta en bild på en shotcode med programmet i mobilen så skickas man direkt till en hemsida, där företaget bakom kampanjen kan skapa interaktiva tävlingar, give aways mm. En testkampanj för Sprite i Mexico gav enligt företaget fyra gånger så hög svarsfrekvens som vanliga SMS-koder och tio gånger effektivare än en traditionell kupong-i-annons kampanj.

Dexterion från Värmland arbetar med en annan form, där bildigenkänning finns server-side. Om användaren tar en vanlig bild på en logotyp eller annons, eller annan bild och skickar den till ett specifikt nummer som MMS förs man sedan vidare till sajter specialanpassade för mobilen. Här finns möjligheten att exempelvis jobba med turistinformation men också med mer traditionella marknadsföringsaktiviteter.

Båda lösningarna bygger på integrerad marknadsföring som jag personligen tror är nödvändig för att inte skjuta ännu en bra kanal i sank. För precis som med telemarketing så handlar mobilen om personlig integritet – de flesta undersökningar visar att användaren känner sig mer “invaderad” av reklam i sin mobil än i sin dator. Man låter användaren välja om man vill nås av mer reklam via sin mobil, istället för att överfallas av den via push-teknik. Det handlar i det här om att man skapar en mer exklusiv relation mellan varumärke och användaren, liksom att det bygger en känsla av delaktighet som sedan ger en vinst för användaren aka mottagaren av reklamen.

Generellt är marknadsföringens framtid beroende av att mer och mer återge mottagaren makten över reklamen: att skapa känslan av delaktighet, att integrera reklamkanalerna innehållsmässigt för att skapa relevans liksom att i övrigt skapa en tankevinst, tidsvinst och upplevelse för mottagaren. Och, för att rätta mig själv, börjar det hela i att sluta att tänka i termer som “mottagare” och “målgrupp” utan mer tänka i termer som användare och relevanta konsumentgrupper. För att på så sätt skapa en egen bild av konsument och användare som personer med egen integritet vars mottaglighet bygger på en frivillighet och delaktigheten.

En digital era

Framtiden? Lotta Holmström har samlat ett gäng bloggare för att ta pulsen på webb X.0.

Anton fortsätter diskussionen och i kommentarerna finns mycket matnyttigt. Och de långa postningarna finns såklart på vars och ens bloggar:

Media Culpa (själv blev jag förvånad – Hans, du har väl bloggat längre än februari 04?)
Beta Alfa (en av de få som fortfarande är ytterst hemlig :))
Jardenborg (med sitt nya projekt mindpark)
Nina Åkestam (plannertankar)
Alter Ego (den enda i princip utanför media/pr/reklamvärlden – även om jag vet att hon har ett förflutet i densamma…)
Jonas Carlsson
Björn Jeffrey

Och Bison sammanfattar det hela briljant (mao – kunde inte sagt det bättre själv: eller i varje fall inte lika kortfattat):

Förtroende är hårdvaluta i ett allt högre informationsbrus. Och det är den som hittar vägarna till att bygga förtroende på de nya kommunikationsarenorna som är vinnaren. Frekvens, stringens och transparens tror jag är tre nyckelord för att göra just det.

Ska vi byta nu?

Google loosade budstriden om Facebook (och att Yahoo! väljer att försöka ta andelar genom att bland annat koppla till Flickr till IM). Därför väljer de nu att öppna sitt Opensocial: som bygger på en polär idé mot Facebook men som ändå fungerar på liknande sätt – istället för att samla allt på en plattform och stänga in användarna bygger opensocial på möjligheten att samla sina saker från alla de sajter som man är på (och som är OpenSocial-kompatibla) på ett (av sig själv valt) ställe.
Helt enkelt har Google skapat en chunkifierbar idé där olika mashups kan flyttas med. Man bygger vidare på widget-tekniken.

Google väljer att skapa något nytt, och har redan lång erfarenhet av sitt eget Orkut och har, förutom diverse sociala media-tjänster som YouTube, Jaiku och andra men också kopplat till sig Linkedin, Plaxo, Friendster och ett gäng andra tjänster. Förutom detta kan man tänka sig att såväl Gmail som deras Documents enkelt kan kopplas till den nya plattformen liksom att Google också äger den största bloggplattformen Blogger. Oracle är med för att plocka poäng på Microsoft.

Jag tror att Google i längden vinner (precis som Jerry) men att det här fortfarande är mer svårt för personer som inte är “digital natives” vars känsla att det är enklare att plocka ihop saker på en bestämd plattform – det gamla portaltänkandet.

Jag tror ändå att det här kan vara en väg att gå för att även få 3D-världarna att bli intressanta: att kunna använda opensocial i exempelvis Second Life innebär att det blir intressantare för fler. Vilket i sin tur skapar ett högre värde för marknadsförare att faktiskt arbeta på ett genomtänkt sätt på SL.

(Korspostat med deepedition.com)

Fortsatt motstånd i branschen

Jag satt på ett möte igår med personer ur branschen och marknadsfolk. Och deras negativism mot sociala nätverk och sociala medier var minst lika stark som för några månader sedan. De själva anser sig inte behöva vara där. Men jag vet att de gärna säljer in det som krydda till kunder. Det blir jag lite irriterad på – det är ungefär som när reklamare säger att de ogillar reklam eller sätter upp “Reklam – nej tack” på sina privata brevlådor eller anmäler sig till NIX-registret: det är inte konsekvent. Om man inte lever det liv man föreslår finns det ingen trovärdighet.

NIX har nått toppen?

När en tredjedel av målgruppen väljer att säga nej till telemarketing så känns det som aktörerna verkligen misslyckats med att göra rätt. Market berättar att NIX-registret nu upplever att man håller på att nå en sorts topp i mängden personer som vill spärra telefonen i NIX-registret.
Det som dock kommer att hända är att direktmarknadsföringen (one-to-one) dels flyttar ut direkt på gatan men också kommer att gå över till att hitta kanaler via våra mobila klienter. Under flera år har olika kampanjer testats där reklam skickas med (push) med hjälp av Bluetooth-teknik och idag börjar vi ha så många mobiler med den tekniken, liksom att övriga mobila gadgets också är utrustade med tekniken, att det börjar bli intressant i större kampanjer.

Presentationcraze

Först har vi Journey of Mankind. Lite lo-fi men ändå: ett sätt att förklara invecklade saker. Funkar dock halvkravligt – vilket pinpointar problemet med att faktiskt göra något snyggt och pedagogiskt. Det måste alltid göras tvärfackligt: låt aldrig ad:s själva bestämma över invecklade dataströmmar – men låt aldrig forskare (och planners…) bestämma hur något ska visa sig. Några som fattat det är Gapminder.

Se hur Hans Rosling, som använder Gapminder-programvaran för att berätta om KI:s historia. Och Sveriges hälsohistoria. Det är sex minuter som går fort (via Erik). Och kolla presentationen hos Google. Mycket kick-ass. Båda personerna visar också att bra programvara är en sak men den som gör presentationen måste ha karisma.

Lite off-topic men mycket intressant informationshantering är “katastrofkartan“.

Länkdump om kreativitet och produktivitet

En relativt grundläggande how-to-göra-allt-på-rätt-sätt: How to be Ultra Productive

Dan har läst boken “How Advertising Works” och det är hårda siffror:

reklam som har det som krävs för att vinna priser i kreativa tävlingar är i snitt 2,5 gånger så bra på att skapa affärsresultat som reklam som inte har det. Riktigt kreativ reklam är alltså 250% effektivare än “vanlig” reklam.

(Fabriken)

Copyblogger har testat och recenserat copywriterprogrammet Glyphius och gör klart att det hela handlar om att faktiskt kunna benchmarka sin egen kreativitet mot andras.

Nya idéer som borde bli något: Sällan har en säng känts mer genial är en historia om hur en möjlig affärsidé faktiskt kommer fram i samband med en viss situation.

En lång mycket läsvärd artikel om att skriva bra copy: Who Needs Headlines?