Tankesmedjan Timbro och deras svans av konservativa sk nyliberaler brukar hävda att svensk media är vänstervriden. De har både rätt och fel – undersökningar visar på en högre andel vänstersympatier bland journalister än bland folket i allmänhet men också en högre andel journalister med folkpartistiska sympatier än läsarna i övrigt.

Siffrorna är från 1999. Siffrorna är uppställda enligt journalister/allmänheten

Partisympatier: Vänsterpartiet 31/15, Socialdemokraterna 27/32, Centerpartiet 3/4, Folkpartiet 14/5, Moderaterna 10/25, Miljöpartiet 10/6 respektive Kristdemokraterna 5/13.

När det gäller de olika medierna finns det skillnader.

Kent Asp, professor i media och kommunikation vid Göteborgs universitet, menar att siffrorna i mångt och mycket inte kan användas för att tolka någon vridning i själva nyhetsvärderingen. Han framhåller tre anledningar:

1. I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter. En journalist med moderata partisympatier och en journalist med vänsterpartisympatier gör därför oftast samma nyhetsbedömning.

2. Nyhetsarbete är i stor utsträckning en kollektiv, redaktionell arbetsprocess med många inblandade journalister och ofta med långt driven arbetsfördelning. Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat.

3. Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Det är mycket få journalister som uppfattar sig som övertygade anhängare av ett visst politiskt parti. De kan därmed antas vara ännu mer trolösa gentemot partierna än allmänheten.

Kent Asp menar också att siffrorna inte riktigt kan jämföras med den allmänna politiska hållningen.

Journalisters starka sympatier för v och mp motsvaras inte i lika hög grad av journalisternas politiska åsikter. Journalisterna är med andra ord åsiktsmässigt inte riktigt så ”röda” och riktigt så ”gröna” som man kan förvänta sig utifrån deras partisympatier.
Journalisternas bristande sympatier för väletablerade och maktägande partier som s och m och journalisternas förkärlek för mindre etablerade partier som v och mp är därför inte bara ett uttryck för politiska åsikter utan också ett uttryck för en journalistisk yrkesideologi där en självständig kritisk granskning av makten och makthavare intar en central plats. (Läs sammanfattningen av rapporten JMGdata nr 1-2000 – Journalisternas partisympatier)

Det är ungefär samma siffror som i den undersökning som finns i boken “Makten över tanken” från sent åttiotal. En inte alltför vågad gissning är att siffrorna också förändrats under de år som gått sedan 1999. Om man utgår från att nya journalister går ungefär i samma utvecklingsfas som övrig befolkning är det sannolikt att det är färre vänstersympatier idag än det var då. Och precis som Kent Asp påpekar – nyhetsrapporteringen och det journalistiska kodex är starkare än eventuella partisympatier.
De myter som Timbroliberalerna försöker att torgföra utgår därmed från en sned syn på hur människan fungerar – det är inte den politiska åsikten som väger tyngst i samband med det professionella utövandet av ett yrke utan tvärtom.

Andra bloggar som skrivit om ämnet är bland annat Media Culpa.