Category Archives: Tendenser

Incitamenten ger användande

5 Replies

Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.

Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra

men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna

Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).

För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.

Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.

Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).

Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.

För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.

Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…

Stolta

1 Reply

Stolt är jag över min kära Sofia (aka Mymlan) som är med i Medievärlden. Det är också skojigt att vårt bloggprojekt Same Same But Different får uppmärksamhet. Det var en förflugen idé utifrån en tanke om att nischade bloggar kan skapa sig en läsarskara som är mer kvalitativ (som finner innehållet relevant) än kvantitativ, att det vore kul att göra något med Sofia utifrån vårt gemensamma intresse för sociala medier, men våra olika utgångspunkter som marknadsförare respektive journalist. Båda med relationer av “old media” men på olika sätt.

Apropå stolta så tror jag att Jeffrey och gänget på Manolo är det. De har sålt sin blogg till till Egmont. Björn berättar lite tankar hos Bison och Tomas utvecklar det på IW. Det är nu det börjar.

Intressant är också att Bison kommer att intervjua Stina Honkamaa, vd för Google Sverige och Nicklas Lundblad, europeisk policy manager för Google. Och de gör det exklusivt för en mediablogg, och kör “open source”-frågor via Jaiku. Kul för Fredrik och kul för oss som gillar nya medier.

In the future

1 Reply

Nokias Research Lab har släppt en mindset-film om möjliga utvecklingar för mobiltelefoner i framtiden via nanoteknik. I artikeln hos DI känns det mest som gadgetfascination men jag tycker det finns ett antal intressanta aspekter i tänket.

Wearables: det har vi pratat om mycket länge. Här finns ändå en diversion mellan själva tekniken och det vi bär. Diskussionen har förut handlat om att vår teknik och våra kläder ska bli ett. Jag tror inte på det – jag tror att människan vill ha kontroll över tekniken på ett annat sätt än hon kan ha om det är en del av kläderna.
Batteri/elförsörjning: Idag är batteritiden den stora akilleshälen för ett reellt genomslag för mobila plattformar där livet kopplas samman med tekniken och nätet. Att aktivt och hela tiden använda mobila apparater innebär att man också måste släpa omkring på ett flertal batterier och/eller laddare ((Själv har jag en vanlig laddare, två batterier, en billaddare och en USB-laddare för min N958gb.)).
Tillgängligheten till “Molnet”: idag finns det nästan total tillgänglighet till nätet. Men en utveckling som den här kräver också ännu mer “kräm” i systemen. Det innebär också en logistik som måste byggas, där andelen mobilmaster i princip måste tredubblas. Intressantast är snarare hur man sömlöst skapar samverkan mellan WiFi och mobilt bredband – eller om vi i slutänden bara kommer bygga mobila lösningar. Det blir en fråga för operatörerna, som idag knappast visar någon större insikt om vart allt är på väg; deras prissättning är horribel och utbyggnaden har gått i stå.
Tangentbord: jag tror visserligen att vi fortfarande kommer vilja använda något sorts tangentbord men jag är ändå fundersam över om inte framtiden kommer att handla mycket mer om att prata: möjligheten att mottagaren snarare kan välja vilket sätt som man kan ta emot en kommunikation är intressant: om jag talar in min blogpostning/min kommentar/mitt inlägg i forum etc. så kan Kalle välja att se och höra mig, bara höra mig eller faktiskt läsa det som jag pratat in. Det innebär att vi skapar en helt annan valfrihet; jag kan välja att ta emot ett meddelande beroende på min egen kontext (tid, situation etc.) men också en högre närvaro och starkare relation då allt jag gör faktiskt kan bygga på avgörandet av min tillförlitlighet i det ögonblick jag uttrycker mig.

Det som vi idag benämner sociala medier kommer imorgon vara själva nätet. Det är knappast längre värt att diskutera. Men genom att lyfta in det digitala i det analoga på ett mycket mer självklart sätt skapas också det som jag vill kalla IRL: dvs ett liv där det analoga och det digitala livet inte längre skiljer sig. Det är ett liv som vi redan idag ser hos digital natives.

Ett wasst opus

2 Replies

Fredrik Wass har skrivit en lång artikel i tidningen Fokus som tar ett rejält tag runt webb 2.0, sociala medier och vad som bland vissa av oss kallas “molnet”. Jag har skummat den men tänker vara analog och köpa tidningen (för att stödja Fokus utgivning) men artiken finns också ute. Läs den. Bakgrunden har Fredrik självklart bloggat om här. Jag vågar säga att Fredrik Wass är en av de viktigaste personerna i “molnet” för att göra sociala medierna och webb 2.0 förståeliga i vissa segment av den i övrigt analoga världen.

Nya akronymer

3 Replies

Min personliga upplevelse genom åren är att mitt internetliv och mitt analoga liv egentligen inte har något större skillnad. Jag läste en undersökning (letar länk) om att digital natives tenderar att uppleva att det inte är någon skillnad: allt är IRL.

Så varför ska vi välja att kalla det analoga livet för det “riktiga”? Idag är vi många som jobbar med andra personer mer eller mindre enbart med hjälp av digitala mediekanaler. De flesta av mina kompisar finns fysiskt långt bort men bara en skärmlängd bort i den digitala verkligheten.

Så mitt förslag till nya akronymer är:

  • IAL
  • IDL

Så kan vi låta IRL vara … livet.

Om man själv får välja (fullt ut)

Leave a reply

Hittade en gammal IW-artikel ((faktiskt så läste jag den i printversion först)) om Dan Saffer på Adaptive Path där han bland annat försöker vända på designbegreppet: att istället för att starta i mekaniken starta i estetiken när man skapar en tjänst. Om användarupplevelsen går från Mekanik, som skapar Dynamik vilket i sin tur föder Estetik så är det i slutpunkten som själva designprocessen ska börja, enligt Saffer. Helt enkelt för att förstå slutpunkten i relationen mellan en tjänst (eller en produkt) och utgå från den istället för att börja i mekaniken. Enligt Saffer så är det just så som exempelvis Apples designarbete fungerar.

I idealfallet ska man upptäcka vad man uppfunnit i slutet av designprocessen. Man borde utbrista “oj, det här blev en mobiltelefon”…

Det är en rätt intressant tanke även när det handlar om att skapa sociala medie-tjänster, och i sin tur marknadsföringen i digitala relationsnätverk ((försöker hitta ett bra ord som beskriver webb2.0/sociala medier utifrån dess funktion för användaren snarare än dess “mekanik”)).

Alltför många tjänster börjar som en idé – men sällan en idé om vad användaren emotionellt ska känna för tjänsten utan snarare som idén “detta ska vara en tjänst för fotouppladdning med möjlighet att prenumerera på varandra foton”. Det är snarare en sorts mashup av tekniska möjligheter som skapar tjänster istället för en tjänst som bygger på användarens upplevelse och relation till sig själv och andra. Det är en sak som jag ibland oroar mig över, när jag ser den oerhörda utveckling av olika tjänster på nätet: idag verkar utvecklare snarare tänka “Jag ska skapa ett Facebook” eller “Det här ska vara ett sorts Flickr” istället för att skapa en tjänst för att få användarna att känna “den här tjänsten gillar jag, den känns ‘jag’…”. Det har inneburit att det är ett sorts Klonernas Krig idag. Och ingenstans är det så uppenbart att den som är först och störst faktiskt vinner som när det gäller tjänster inom sociala webben.

Om jag utgår från de diskussioner som förts inom sociala media-sfären, och där ett av de starkaste behoven är riktigt bra “mashuptjänster” och när jag utgår från de tankar jag fört fram runt digital immigrants/digital natives-teoremet och vad nästa killer app antagligen kommer att vara så börjar en bild växa fram av en tjänst som faktiskt i princip är tom. Eller snarare: den är användarskapad. Fullt ut. Modulärt uppbyggd, men där modulerna bestäms fullständigt av användaren, där möjligheterna att göra sin egen mashup är större än begränsningarna. Där man visar upp sig – inte ett av tjänstens begränsningar “nästan-sig”.

För en av de starkaste idéerna bakom Facebook och Myspace, som antagligen gjort dem så pass framgångsrika är den modulära uppbyggnaden. Svagheterna ligger i likriktningen, att känslan inte fullt ut får styra. I båda finns ett stort antal möjliga moduler att välja, för att samla sin information, för att dela med sig och på andra sätt interagera eller förnöja sig själv. Men modulerna är många gånger inte tillräckligt modifierbara för att bli fullt ut individuella bitar av en användares personlighet. På samma sätt kan man fundera över varför mitt “hem” måste se ut ungefär som alla andras “hem” (även om Myspace”hemmet” kan se relativt individuellt ut). Det är inte varumärkandet av en tjänst som är intressantast för användaren i slutänden utan relationerna och det personliga uttrycket.

Frågan som inställer sig är: blir det inte fullkomligt kaotiskt? Jo, självklart. Det är den “fara” som alltid finns om man släpper människor fria. Det kan bli fullkomligt kaos. Samtidigt innebär det möjligheter för kapitalisering: alla kommer inte vilja skapa sina egna “widgets”-moduler. Man kommer att vilja visa sina favoritvarumärken eftersom de är en del av livet. Nån kommer vilja göra hela sidan som sin favoritmobiltelefon – och att den går att styra via en sån. Se till att allt går att styra med vilken styrenhet som helst – om någon får för sig att styra med en gamepad: varför inte? Ge dem möjigheten till det. Kapitalisera via att låta varumärken branda moduler, erbjud färdiga moduler men låt samma modulära möjligheter vara fria för vem som helst att utveckla.

Det hela finns idag. Open Social och hela API-utvecklingen ger möjligheten. Frågan är vem som vågar att inte göra ett nytt Facebook eller ett nytt Myspace utan istället låter det positivt disruptiva i individualiteten skapa tjänsten. En i grunden fullkomligt innehållslös tjänst. Där användaren helt enkelt skapar sin egen tjänst. Utifrån sin egen känsla för relationerna, innehållet och behoven. Där känslan för produkten är viktigare än mekaniken bakom den.

(Någon kommer kanske fundera över om det här inte är mycket Boo.com över det hela. Och visst – kan det vara. Fördelen med Boo.com, förutom att det lärde naiva riskkapitalister en läxa, var ändå att det skapades utifrån en idé som var för tidig, för galen – men som idag faktiskt är förverkligad många gånger om. Vilket innebär att pengarna ändå inte var bortkastade.)

Geografi är nästa big thing

6 Replies

Next big thing inom sociala medier är geografin. Eller snarare: individens position. Det har pågått till viss del ett tag. Exempelvis med hjälp av dopplr och mikrobloggtjänsterna. Tillsammans med Google maps öppna [[API]] har det skapats en mängd korsbefruktningar, exempelvis Twittervision och liknande. Det som händer nu är att man tar ett steg längre. Genom att samla ihop sina digitala footprints och geo-tagga (kategorisera varje postnings geografiska position) skapas både möjligheten att andra kan samla på sig kunskap om personer i närheten av sin fysiska position. Olika sätt är möjliga – exempel är tjänster som är på gång som Tuurf (tack Anton) men också Yahoo! har valt att starta sin FireEagle som kommer att innebära en möjlighet att visa var man befinner sig på andra (Yahoo!-ägda) sajter.

Men det handlar också om skapa någon sorts rumslig tolkning av den digitala verkligheten. För jag tror att det sista är det som gjort att Google Maps fått ett så stort genomslag tidigt. Människan älskar kartor. För de ger oss möjligheten att hantera rummet, den spatiala verkligheten. Jag diskuterade detta ingående i min postning om 3D-världarnas möjlighet inom sociala medier. Där menar jag att en 3D-värld som dels ger möjligheten att samla sina digital footprints i ett avgränsat virtuellt rum, rent metaforiskt likt ett analogt rum, skapar trygghet och kommer att innebära ett ytterligare genomslag för ett liv där det digitala och det analoga inte är varandras motsatser utan synkrona.

En annan geografisk del är att man skapar olika lokala sajter. Ett antal startups har gjort det, exempelvis MyBlock liksom att detta varit en viktig kategorisering för exempelvis Blocket. Tidningarna har valt att starta lokala sajter och idag skrev Aftonbladet om att de väljer att utveckla sina lokala sajter till en sorts lokala portaler där användaren kan bestämma vilken geografisk position som är intressant och där kan han/hon finna ett antal olika tjänster, vars relevans styrs av just den geografiska positionen. (Vi kommer att gräva djupt ner i hyperlokala trenden för media på Same Same But Different om några dagar). Det här borde lokaltidningarna varit på redan, men ligger knappt i startgroparna (förutom några exempel).

För fortfarande är vi beroende av vår analoga geografi, och behöver kunna hantera den mitt i den digitala malströmmen.

Tillsammans med att Nokia satsar hårt på GPS i sina N-series-telefoner och att geo-taggning, manuell eller automatiskt har blivit intressant så skapas incitament för ytterligare utveckling av större automatisering av detta liksom möjligheten att skapa realtids-relevant marknadsföring, exempelvis genom bluetoothkoppling och push. Att på ett sånt här sätt kunna skapa utbudsreklam direkt när personer går förbi just den affären, eller skapa intresse för ett event hos alla som finns inom en viss hyperlokal radie. Relevansen skulle öka markant och därmed effektuttaget för varje investerad krona.

Jag ser framåt och ser att alla tjänster där människor skapar relationer helt kommer att vara beroende av geotaggning. Varje postning inom de sociala samarbetena kommer att kunna härledas geografiskt både innehållsmässigt och när det gäller var skribenten befann sig. Och självklart finns det en hoper etiska och privacy-problem med det hela: men det är alltid upp till den enskilde individen att hålla koll på vad man väljer att tagga.

Evangelisationens olika roller

2 Replies

Mencák har funderat lite runt utvecklingen av en svensk sfär av Social Media Buffs och även Brit på JMW skriver en lång analyserande postning runt problemet att för att sociala medier inte bara ska fortsätta vara något för en liten klick så måste

Vi kommunikatörer […] hur som helst bli bättre på att visa vad de sociala medierna handlar om. Vi behöver bli mer pedagogiska och insiktsfulla om den tolkning och förståelse som behövs när analoga och digitala värderingar möts och bryts mot varandra på det sätt de gör nu. Vi måste välkomna och guida de som inte haft chans att förstå, ställt sig utanför eller inte bryr sig eftersom de mest ser det som en teknisk lösning.

Och självklart är det en fara. Ser man på vilket läge utvecklingen är idag så är det just det här som behövs: personer som på ett nytt sätt kan brygga pionjärandet bland geekarna och kapitaliseringen bland de som än idag har många analoga värderingar när det gäller kommunikation och media.

Det som jag däremot ser som en annan fara är att inte tänka på att vi har alla olika roller, även om vi alla har samma mål: att evangelisera sociala medier som framtidens möjlighet för kommunikation – oavsett om det handlar om privat, företags- eller mediakommunikation. Lite skissartat skulle jag vilja påstå att det finns åtminstone tre rolluppsättningar:

  1. Visionärerna
    Personer som jagar next thing, som testar allt och funderar hur varje sak skulle kunna utvecklas till att bli ännu häftigare, ännu mer sociala osv. De här personerna ska inte släppas ensamma framför människor som inte mött sociala medier förut. De här personerna hamnar garanterat alltid i kollisionskurs med sin mer analoga omgivning.
  2. Strategerna
    Det är en roll som handlar mer om att sätta allting i sitt sammanhang, att titta på vilka möjligheter som finns i den analoga världen för de sociala medie-tjänsterna, för hur man ska kunna kapitalisera på sociala medier, hur målgruppernas behov kan fyllas av de olika möjligheter av delaktighet och självuttryck som finns inom sociala medier.
  3. Kommunikatörerna
    är kanske den roll som just nu måste utvecklas. Att faktiskt hitta taktiska argument och vara tillräckligt “analoga” för att få personer att förstå storheten i de sociala medierna för just deras verksamhet. Pedagogiskt använda sig av strategernas tankar och sätta dem i det enskilda företagets kontext.

Precis som i alla andra delar av samhället så är vi olika individer och passar bäst i olika roller. Viktigt är att vi just nu inte värderar någon roll som viktigare än någon annan utan ser utvecklingen som ett samarbete, för precis som Kristofer påpekar så finns det fortfarande ett starkt drag av idealitet och samarbete inom sfären.

Två sätt att närma sig saker och ting

1 Reply

Jag har på min andra blogg diskuterat runt Vulkan och deras idé om att många bloggar kan bli böcker. Jag menar fortfarande att det är två sätt att tänka när man skriver blogg och när man skriver för att publicera en bok.

Men när jag funderar över hur det gamla och det nya sättet att skapa sociala medier (och kapitalisera på mjukvara och fyllande av digitala behov) så inser jag att jag kanske är väl kategorisk. För att ta det från början: om man jämför Microsoft och Google så har de två skilda sätt att närma sig såväl sin konsument som sin produkt:

  • Medan Microsoft (och Apple och en mängd av de gamla Valleyföretagen) väljer att släppa färdiga saker och sedan patcha dem med följd av att användarna blir irriterade, känner sig lurade att köpt en färdig produkt som fungerar först efter ett – två år ((Om man tittar på de senaste Windows-versionerna så är det först i och med SP2 som det faktiskt fungerar någorlunda som det är tänkt. Och på samma sätt är det med deras Office-plattform.)). Google (och många digitala startups i web2.0) väljer istället att släppa betaversionerna fria och ligga just i betaläge mycket länge. Fördelen är att användaren känner att den är med som testperson, och att tjänsten faktiskt hela tiden utvecklas. Det är inte buller och bång utan ett kommunicerat socialt tänkande: vi gör det tillsammans.
  • Medan det gamla tänkandet innebär att man försöker att ta betalt av precis allt och mervärden ligger i de (få) gratisdelar som erbjuds (för Microsoft handlar det om IE och om en del clipart) den som betalat licensen så har Google vänt upp och ner på det hela, enligt [[GNU]]-principerna. Man skapar en gratisversion som är habil och räcker för många. Men mervärdena kan man köpa till. Och då blir man också en exklusiv användare, vilket ökar känslan av att man är “vän” med företaget. Man ger för att få: något som är grunden för hur företag måste möta det nya digitala landskapet och digital natives.

När det gäller att skriva en blogg som blir en bok så handlar det ändå om att i princip bygga boken som en betaprodukt. Självklart kan många av dem som redan läst det tycka att det inte är intressant att läsa boken men å andra sidan har författaren fått en mängd input från sina bloggläsare, vilket i sin tur innebär att boken antagligen blir bättre. Och kommer att läsas av personer som inte läst bloggen.

Det senaste exemplet kanske är Michael Dahléns Nextopia som ingen vet vad det blir i slutänden – inte ens han. Det bästa är antagligen Chris Andersons blog The Long Tail som sedan blev en för nätvärlden och företagsvärlden rätt omtumlande bok. För precis som med de företag som väljer att på olika sätt vara transparenta med sin startup eller det dagliga arbetet så finns det möjlighet att få input, tips och ett stort advisory board via bloggen.

Fördelarna kan också vara att man via bloggen kan fortsätta att skriva även efter att boken kommit ut. Det bästa exemplet är kanske Freakonomics vars blogg helt enkelt fortsätter där boken tog slut – och samlar material till en uppföljare.

Så ja, jag har ändrat lite inställning till det här med bloggböcker – om bloggen och boken har ett relevant koncept för att publiceras på två olika plattformar. Utifrån betatänkandet och utvecklingstänkandet som vi ser hos bl a Google.

Prata med alla eller med ingen

2 Replies

Jag håller på att läsa Most Contagius-rapporten, det diskuteras om vad som blir The Big Thing och jag skrev min Next Please-postning. Så kom jag att fundera över de olika delarna som är min internetpersona. Vad som skiljer dem åt och man skulle lite krasst (och jävligt generaliserande) kunna säga att

  • På Facebook finns alla – men man pratar inte med någon (generellt sett alltså: den interna mailen används ju rätt flitigt)
  • På Jaiku finns ganska få men man pratar med alla – även med dem som inte är i ens kontaktlista.

Det kanske är det här som är en viktig sak att ta med in i diskursen om sociala medier som marknadskanal: att Facebook faktiskt inte är fullt ut den WoM-möjlighet som många försöker att få det till. Eftersom samtalet inte är så speciellt intensivt: det liksom drunknar i alla applikationer man ska försöka pyssla med. Medan Jaiku (och Twitter även om dess funktionalitet är lägre enligt mig) är mindre fullt av störande delar och därmed verkligen blir ett samtal – och därmed skapar incitament för relationsmarknadsföring.

Next please

6 Replies

Jag slänger ihop några tankar runt nästa stora killer-app inom sociala medier. Eller kanske ett sorts tankespår runt hur jag tror att den måste fungera. Diskutera det gärna i kommentarerna.

Efter den extraordinära utvecklingen av Facebook, och den ännu inte avtagande explosionen av olika sociala medie-format och -sajter så finns ändå funderingen över vad som är nästa grej. Det är egentligen tre grundläggande behov som i nästa social networking-killerapp måste tillfredsställas:

  • enkelt att använda – intuitivt gränssnitt
    För att alla ska börja att använda sociala media så krävs det en mindre teknokratisk tanke runt användandet och ett än mer intuitivt gränssnitt. Facebook har kommit långt vilket inneburit att den sajten används av många som är lite äldre än om man jämför med Myspace, vars gränssnitt är mer traditionellt communitybaserat och därmed kräver en något högre inlärningsgrad.
  • delningsbart och samlingsbart
    Vi har diskuterat det rätt länge – chunkability och mashupability. Många av oss har ett antal flöden på olika ställen på nätet som vi skulle samla översiktligt på ett ställe, och på ett sätt som innebär att det är exporterbart.
  • identitetsskapande, integritetsskyddande och kontrollerbart
    Människan behöver en bild, en symbol – en avatar – för att kunna identifiera sig med sin internetpersona. Om man utgår från att fler och fler känner behov av att samla ihop sina olika delar på ett ställe, så krävs det att man kan känna att det är “min” plats på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt måste det också vara integritetsskyddat: både att det är kontrollerbart av användaren så att han/hon på ett enkelt sätt kan stänga ute personer som man känner hotar eller som inte ska läsa det som finns; ett skydd som bör vara skalbart på olika sätt. Samtidigt måste det också finnas en transparens så att användaren kan känna sig trygg i att tjänsteleverantören berättar vad som sker med den information som denne har tillgång till om respektive användare. För de flesta kan tänka sig att låta en bra tjänst använda kunskap och spillinfo: bara man berättar det och ger en opt-out-möjlighet.

I en kort Jaikusession så menade jag att nästa killerapp inom sociala nätverk måste vara en 3D-värld, som till skillnad mot Second Life, uppfyller ovanställda behov. Självklart kan man då ifrågasätta varför just en 3D-värld skulle vara något som “alla” skulle vilja använda. Motargumenten skulle exempelvis vara att vi som nätanvändare är vanliga vid ett 2D-gränssnitt, och att en virtuell värld i 3D endast handlar om att lägga till ett lager ovanpå själva nätverksdelen.

Jag menar dock att det hela bygger på hur vi som mänskliga individer faktiskt fungerar. Internet bygger dels på bristen av teknik och samtidigt på att tekniken får styra navigationen och gränssnittet istället för att människan gör det. Dels bygger internet på tanken om att ordet är det centrala, inte bilden. Det beror ju delvis på bandbreddsbehovet respektive på att internet bygger på tanken på att vara ett komplement till tryckta mediaformat. Internet är fortfarande (trots att bandvidden ger möjlighet till många andra format) ett bokstävernas media, en överföring av det tryckta ordet till en digital motsvarighet.

Om man däremot tittar på hur vi människor fungerar så handlar våra relationer och behov om andra delar:

  • vårt rumsliga behov
    För att hantera en verklighet behöver vi kunna förstå den i ett rumsligt perspektiv: då i meningen att uppleva avstånd, närhet och tid. Det är något som visserligen är en positiv del i den digitala utvecklingen: att avstånden krympt men samtidigt är det skrämmande att leva i ett sorts dimensionsvacuum.
  • vårt behov av att skapa oss själva i relation till andra
    Genom att använda sig av avatarformatet blir användaren verkligare – både för sig själv och för andra. Det innebär också att upplevelsen av relationen blir verkligare. Det är fortfarande ettor och nollor, men det har fått ett sorts digitalt “kött” och vi kan förkroppsligas på ett nytt sätt – därmed blir mötet mer likt ett IRL-möte än de möten som sker inom en tvådimensionell digital värld. Det är dock inte självklart och enbart positivt: det icke-kroppsliga digitala mötet upplever många som befriande, medan andra upplever det som falskt och svårt. Det som är grejen med avatarer är att det handlar om att: precis som i det tvådimensionella mötet på ex. Facebook, faktiskt skapa sin egen bild av sig själv. Fortfarande tror jag att det kommer finnas en stor skillnad mellan vår digitala persona och vår världsliga men jag är inte säker på att det egentligen är ett problem.
  • vårt behov av att göra världen begripligt genom metaforer och ikoner
    Om man är beteendevetare eller som jag också är religionsvetare så är det rätt självklart att människan alltid haft ett djupt behov av att göra världen förståelig genom att skapa bilder av den. Genom att skapa metaforer för komplexa sammanhang blir de mer hanterliga. Inom den kyrkliga ikonografin finns det lager på lager av betydelser för varje enskild ikon: det är inte en avbildning av en verklighet utan av ett helt komplex av olika verkligheter. För att göra den digitala världen meningsfull (och därmed lönsam) behövs tanken på att skapa meningsfulla metaforer som symboliserar och hanterar den komplexa digitala verkligheten. Det här har spelutvecklarna förstått många gånger: av nöd eftersom man utvecklar spel för många olika kulturer och där kontexten – spelidén, storyn och målet – får styra metaforiken. I detta är avatarformatet en meningsfull metafor för sig själv. Att se rummet dvs. där man är genom sina egna ögon eller som i SL, snett bakifrån: vilket ger en djupare förståelse för att man är inom ett rum.

Att en sådan applikation/tjänst antagligen har likheter med de olika 3D-världar som idag finns är inte en högoddsare. Däremot är jag övertygad om att de världar som finns idag inte är där. Det som behövs är att släppa på kopplingen till spel: i meningen att navigationen inom menyer etc. många gånger är byggda utifrån ett speltänkande. På många sätt måste man omskapa valmöjligheter och navigation för att vara mer intuitivt.

Det är många som menar att Second Life har gjort sitt. Och som PR-värde och som det är uppbyggt idag så är det nog så. Det är alldeles för invecklat, för mycket speltänkande och alldeles för stängt både när det gäller att importera sina andra delar ur sin internetpersona och att enkelt skapa flöden. Men det som är felet: antagligen beroende på att de flesta går på mediedramaturgin och därmed säger att Second Life är dött (precis som bloggarna dött ett antal gånger…) är att SL, precis som Entropia och andra sajter/världar/sociala medier hela tiden utvecklas. Så frågan är väl snarare vad Linden Lab vill med Second Life, och vem som väljer att starta en 3D-värld som bygger på kvantitet bland mainstreamanvändare. För det är där som hela grejen ligger: Facebook blev en sån veritabel framgång då det var enkelt att snabbt lära sig, det var enkelt att lägga till (och att ta bort) applikationer: oavsett om de var roliga, nyttiga eller meningslösa. Det fanns ett enkelt och intuitivt gränssnitt – som hela tiden utvecklades.

Almost on topic Update: Blogge Bloggelito är en politisk bloggare på hög nivå men med ett minst sagt ironiskt finger på åtminstone ena handen och när det gäller framtiden så har han i en intervju med Bloggtidningen förklarat följande:

…Skolbarn kommer att blogga fram läxan, varvid den kan diskuteras av andra elever och lärare, liksom av vänner och obekanta, därtill långt efter att den publicerats.
Vi andra kommer att blogga fram våra projekt för intern och global feedback, istället för att gå på förvirrade möten där inget skrivs ned och hälften ändå glöms eller missuppfattas. Samtidigt kommer vår anyheter och vår underhållning att bestå av självkomponerande flöden med strömmande teve, nedladdade filmer, blogginlägg och artiklar från olika intresseområden och källor, där vi själva är journalist, fotograf, chefredaktör och kameraman för den del av flödet vi själva producerar för syndikering åt andra.
I denna framtidens fulländade privatpublicistiska värld kommer video och annan multimedia att vara mer självklar än idag. Men det kommer inte att kallas bloggning. Allt blir istället mer integrerat, medan vi själva och vår tillvaro disintegreras än mer. Huruvida vi jobbar eller befinner oss i en videosexchatt står då inte alltid fullt klart för oss.

Update: En vardagsbloggares åsikter kommer fram i elfte benet av Bloggtidningens bloggstafett. Intressant med personer som inte är i vårt lilla sociala media-klubbsträsk :)

Ett exempel på den nya konsumentgenerationen

Leave a reply

Jag känner mig ibland som en hackig skivspelare som om och om igen förklarar för kunder att den nya generationens konsumenter är både mer kritiska, mindre trogna och fr a mycket mer insiktsfulla när det gäller såväl marknadsföring och säljknep. Brit på JMW exemplifierar det med sin egen son som, i samband med att de “fått” en brödrost av sin nya affär diskuterar faktumet att det ju inte finns något som egentligen är gratis:

Sedan för han ett långt resonemang om det orimliga i att kunna dela ut något “gratis”. Undrar vem som går på det och om jag tror att jag kommer att handla mer där nu, bara för att jag fått den där brödrosten . . .och undrar sedan.
-Är maten dyrare där för att de ger bort saker?

Jag känner igen samma diskussioner med min egen åttaåring.

Att gå bakåt

Leave a reply

Enligt Market tänker IKEA eventuellt lägga ner sin e-handel. Jag hoppas att det hela är en tidningsanka för i annat fall kan man verkligen fundera om IKEA är på väg mot ett abrupt och blodigt slut som framgångsrikt varumärke.

Ledningen har fattat ett beslut om att fokusera mer på våra varuhus. Vi vill att kunderna ska få en ännu bättre köpupplevelse när de kommer till våra varuhus, säger Ikea Sveriges pressansvariga Eva Stål ((Jag får fortfarande kalla kårar av att se hennes namn i text eftersom hon en torsdag ringde och hotade mig med rättegång för att jag publicerat en nyhet om IKEA som hon inte gillade.))

Det är rätt tänkt men att därmed fimpa valmöjligheten till att beställa sakerna hemma är riktigt galen. Frågan är om IKEA har hamnat i problemet att ligga i ett mellanläge: inte dyrt/trendigt, inte hard discount/generalistiskt utan mitt emellan. Självklart är det så att upplevelsen i varuhusen måste följa med utvecklingen mot attention economy/scarcity men samtidigt: många inköp när det gäller IKEA är stora inköp, något man kan behöva både varuhus och sedan beställning via e-handel. Det första för att testa, känna och bli inspirerad – det andra för att inte behöva styras av logistikpremissen vid ett köp utan att kunna välja att göra köpet precis när det är rätt läge. I samband med varuhusbesöket skapas sedan impulsköpehandlingar, som också ger ett mervärde när sedan det stora inköpsbeslutet tas vid datorn.

Att det sedan kan handla om att vissa e-handelsplatser på vissa marknader inte går riktigt bra kan jag förstå men förhoppningsvis väljer man inte att lägga ner e-handeln i internetmogna länder som Sverige.

Relation och utbud – två olika målgruppspositioner

Leave a reply

Det är inte utan att det delvis känns som att Engberg har rätt men samtidigt sparkar in rätt öppna dörrar (och gör en rätt generalistisk tolkning) när det gäller det han kallar “åldersfixeringen i medier och reklam”. Han har rätt i sin grundpremiss:

Förr i tiden slutade de över 50 år att konsumera, och de var oerhört trogna sina gamla varumärken. Idag är man inte det. Idag är alla otrogna. Verkligheten har förändrats, men reklambranschens argument är desamma.

Förutom detta så vet vi att nästan 80 % av alla inkomster ramlar ner i 50+arnas fickor vilket borde innebära att vi borde – och många faktiskt tittar på att kommunicera med den åldersgruppen.

Men han gör ett felslut: de som förut såg sig själva som just sin egen ålder ser sig idag som mycket yngre och relaterar till yngre i sitt medvetande. Samtidigt gör han en rätt dålig omvärldsanalys när han säger att inga äldre får komma fram: vi har ett antal av Amelia Adamos tidningar som riktar sig mot en äldre målgrupp, tittar man på personer som fungerar som såväl nyhetsankare som programledare i reklamkanaler – fr a TV4 så handlar det om personer som minst är 35+. Reklamen har förändrats och tar man skönhetssegmentet så riktar det in sig på “age”-positionen liksom att Doves omtalade reklam minst är lika mycket inriktad på att tala till de som inte längre tillhör tjugoårsåldern.

Samtidigt utgår också Peppe från att relationer med varumärken byggs snabbt och kortsiktigt – snarare behöver varumärken med intresse att bygga relationer just rikta in sig på de yngre: eftersom det är de som ska konsumera en längre tid. Genom att bygga relationer och lovemarks så kan man överleva på ett annat sätt i en tid där brandscape är divergerat och där konsumenterna kräver mer och mer i utbyte mot sin trohet.

Det som kommer att märkas mer och mer är att reklamen nivelleras mellan utbudsreklam som mer och mer kommer att vara inriktad på den mest köpstarka gruppen: de äldre medan varumärkesreklamen kommer att byggas utifrån den grupp som man kan skapa en relation med – dvs. den yngre gruppen (MeWe).

PR-branschen som spammare

Leave a reply

Blogge Bloggelito, en politisk bloggare inom libertarianistisk anda, har blivit sur på de olika PR-byråer och personer som försöker få publicitet genom att skicka pressmeddelanden och andra saker till bloggare med många läsare. Många kommentarer runt postningen menar att Blogge överdriver men jag tycker ändå att problemet är viktigt. Vi hatar spam som gör reklam och reklambranschen har blivit hårt reglerad genom opt-in-lagstiftningen för mailvertising. Men när det gäller PR finns det uppenbarligen en gråzon. Och självklart – det är knappast så att det rent kvantitativt är ett problem men det kan onekligen innebära att många bloggare till slut tröttnar på att få sin mailbox fylld av obeställda pressreleaser och “intressanta” publiceringsförslag. Precis som när det gäller både user generated, telemarketing och buzz marketing så är ett av problemen att många som använder sig av formaten inte tar vägen över att konsekvensberäkna varje kampanj utifrån hur stort mått av ingrepp på mottagarens personliga integritet det innebär. Och PR-branschen är på väg att möta samma regleringshets som reklambranschen lider under – vilket borde stämma till eftertanke.

Har HUI gått vilse?

Leave a reply

HUI och Deloitte har kommit med siffrorna för årets julhandel som prognosticeras till 62 miljarder, dvs. en rejäl ökning med 7,5 % från förra året. visar att vi klart är i slutet av en högkonjunktur med ökande sysselsättning och konsumenter som har satt på sig spenderbyxorna:

Att försäljningen förväntas öka kraftigt även i år beror på att sysselsättningen ökar och att hushållens ekonomi är fortsatt stark tack vare reallöneökningar och låga räntor. Knappt 60 procent av försäljningen kommer att tillfalla sällanköpsvaruhandeln medan resterande del hamnar i dagligvaruhandeln.

HUI har under åren försökt att använda årets julklapp till en symbol för en trend. Förra året en ljudbok eftersom man då såg en trend i läsandet, året innan ett pokerset och då handlade det om nytt och som säger något om den tid vi lever i och 2004 var det platt-TV som fick symbolisera elektronikbranschens uppgång och självklart ska vi inte glömma bort mössan – som handlade om sportretailbranschen. I år har man valt GPS:en till årets julklapp – eftersom man ser den som en symbol för en global trend av individuellt resande. Hela listan över HUI:s julklappar sen 1988 finns här.

(Market. Pressmeddelandet finns här)

Elektronikkedjan Expert tror snarare på en bärbar dator som årets julklapp (nähä?!) efter att ha gjort en undersökning bland 7 493 svarande. Fast egentligen pratar man om att laptops blir intressanta på grund av mobilt bredband.

Mobilt bredband gör värdet av den bärbara datorn ännu större eftersom kunderna kan ta med sig sina internetvanor till fjällstugan, sommarstugan eller båten där barnen kan fortsätta att besöka Facebook och Youtube

Jo. Såna platser brukar ju verkligen ha god 3G-täckning…

(Market)

TBFKEM tror inte det. Hon menar att årets julklapp blir Clone-a-willy:

Gissa om stugorna kommer att vara fulla av besvikna flickvänner på julafton.

Enligt Aituellus bloggkoll så ska det bara vara sju bloggar av 80000 som skriver om GPS:er som julklapp – utan att koppla det till HUI:s utnämning (dvs. att den här postningen inte gills). Utifrån detta analyserar man att GPS:en är lika intressant som en tandborste… Då blir min följdfråga: hur många är det som verkligen skriver om tandborstar som julklappar?

Wal Marts krassa reflektion

Leave a reply

Under en konferens tillfrågades Wal Marts VD Lee Scott varför de fortsätter sin hard discount-strategi och väljer att gå vidare med import från lågkostnadsländer när det gäller varor för butikerna:

Om någon har glömt det har 20 procent av Wal-Marts kunder inget bankkonto. De har inte den ekonomiska lyxen att kunna göra några sociala ställningstaganden.

Alltså väljer världens största retail-kedja att inte satsa på närodlat och närproducerat. Kostnaden för klimatmedvetenheten är för hög. (Market)

Sossarnas fiasko på webben

Leave a reply

innan de lyckas med det här med att göra rätt bland sociala medier. Brit på JMW har hittat ett riktigt uselt exempel:

och tyvärr blir det inte bättre när man tittar in på hur socialdemokraterna använder sin YouTube-kanal som de hårt sålde in för ett tag sedan. Östros är med i en annan film som de kallar “webb-TV” och som Löwdin menar visar att socialdemokraterna “förstått att video och internet är framtiden”.

Ett annat exempel är Marie Granlunds introduktion till skolsidan: som en enskild film på YouTube blir den meningslös och helt utanför sin egen kontext. Här har man inte heller tänkt till när det gäller scenografin: varför har man en TV i bakgrunden? Påslagen? Med text-TV? Och framför henne – var är laptopen som visar att hon faktiskt sitter där och läser allt som skickas in? Vad har post-itlapparna med saken att göra?

Problemet är att man fastnat i “talking politician-heads”-träsket, och tror att vi väljare blir lyckligare av att se Östros och andra på YouTube.

Ingen verkar ha funderat över vem som är målgruppen. Och att låta den analysen styra vad man gör. Varför väljer man att köra en billig version av när-TV-sändningar? Vem blir sugen på politik i gemen och socialdemokraterna i synnerhet? Var är morgondagens socialdemokrater? Var är det som gör det spännande att länka till en film? Inte här i alla fall.

Tyvärr faller det här under samma bila som mycket av den virala reklam som släpptes efter Subservient Chicken eller de många usla försök att skapa user generated-kampanjer för något år sedan: det handlar inte bara om att “finnas där och lägga ut grejerna” utan att använda kanalen på rätt sätt. Det kan vara hypereffektivt – om det görs på rätt sätt. Om det används fel förlorar man mer än man investerat.

Själv blir jag faktiskt rentutsagt förbannad när bra kanaler används på ett sånt dåligt sätt. Och när Resumé skriver att sossarna letar en ny byrå så kan jag bara hoppas att de också plockar in en byrå som tänker kreativt och strategiskt rätt när det gäller att arbeta med nya medier. En person som funderat på detta inifrån partiet är Per Madsen.

Ps. Och nej, de andra partierna är ännu sämre på att använda sig av sociala media. Men nej, det räcker inte att de ju försöker – de har ett varumärke att försvara och att göra fel är att förstöra värden. Och nej, jag är fullkomligt ointresserad av en politiserad debatt i kommentarerna – det här handlar om kanaler och reklam: det andra kan ni diskutera någon annanstans. Ds.