Category Archives: Media

Toppdomänernas saga all

ICANN räknar med att rösta igenom en fullständig revolution när det gäller domännamnen – helt enkelt att det strikta toppdomänsnurrandet försvinner:

Under the new plans hundreds of new domain names could be created by the end of the year, rising to thousands in the future.

Individuals will be able to register a domain based on their own name, or any other string of letters, as long as they can show a “business plan and technical capacity”.
Companies will also be able to bid for addresses based on their brand names, although some believe they maybe faced with too much choice.
“Does Tesco want .supermarket or .groceries?” said Graham Hales, of branding consultancy Interbrand.
“Or maybe it wants .value or .everylittlehelps. The choice is endless.”

Internet förändras radikalt – både inuti och utanpå.

Ett linkbait men ändå

Den nya enkla bloggen Macrykten (vars nivå på ryktesspridningen är ungefär på skolgårdsnivå) väljer att dissa mina automatlänkningar från del.icio.us – men bryr sig självklart inte om andra inlägg. Det må vara hänt – men Andreas Hassellöf som står bakom den (och som verkar inte riktigt ha tålamod med bloggande) är tillräckligt inbilsk för att inte inse att sociala medier handlar om att konversera – att ge fan i att tillåta kommentarer som är kritiska är inte att jobba med sociala medier.

Uppdatering: Ah, nu förstår jag. Regdex och ett gäng scripts så har han fixat en blogg som helt enkelt snor inlägg – och dissar dem automatiskt. Underlig idé. See you in the Akismet fandango, idiot.

Kontaktmannen har råkat ut för en annan som totalt missat det här med kommentarer och använder sin wordpressblog till megafånerier: YAP.

Uppenbarligen en IT-människa och efter de senaste veckornas idiotiska händelser i ett av våra sociala medie-projekt så är jag inte förvånad.

Det verkar som om sommaren är årstiden för troll och personer som inte förstår vad en blogg faktiskt är. De borde kanske gå våra kurser?

Vad ska jag med Researcher till?

Researcher har funnits sedan 2002, även om arkivet är till januari 2003 då första året var lite si och så med öppenheten för bloggen. Under senaste året har det hänt mycket: ett antal byråer har startat sina egna bloggar och därmed kan de ha en högre mängd postningar (kollaboration är bra), Reklamfeber och andra bloggar som i princip endast puffar ut kampanjer utan analys kom till – och petade bort Researcher ur mångas sinne. Sen har mitt liv förändrats: jag är nu delägare och creative planner på en byrå som går som tåget. Jag sitter i styrelsen för MID och jag jobbar som föreläsare och strateg runt sociala medier tillsammans med bland annat JMW Kommunikation. Samtidigt har min andra blogg vuxit: Deepedition.com är numera relativt välsedd som såväl politisk som allmän blogg. Jag och Sofia startade Same Same But Different som i vissa fall tar upp frågor som annars antagligen skulle hamnat på Researcher.

Så frågan är nu: vad ska jag med Researcher till?

Och samtidigt vill jag fråga de (få) som fortfarande läser den: vad vill ni att jag ska göra med Researcher? Jag ser ett antal möjligheter:

  1. Fortsätta som förut. Postningar sker då och då.
  2. Försöka att hitta andra som också vill skriva på Researcher och låta det bli en collaborative blog
  3. Lägga ner rakt av. Inse att Researcher gjort sitt som den första bloggen om reklam på svenska.
  4. Låta Researcher gå in i deepedition.com som en egen kategori.
  5. Sälja den.

Berätta vad ni tycker – hjälp mig ta ett beslut.

Incitamenten ger användande

Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.

Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra

men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna

Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).

För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.

Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.

Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).

Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.

För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.

Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…

Är reklamen i farozonen?

Under senaste året har en intensiv diskussion om reklamens vara eller inte vara skett genom de exempel som VA lyfter fram. I grunden tycker jag som Jerker på Åkestam.Holst: att reklam kan vara mycket mer än köpt kampanjplats. Å andra sidan: reklam kan mycket väl definieras som saker som innebär att man köper sin plats. Reklam är en del av den marknadskommunikationsmix som ett varumärke behöver för att skapa kännedom, kunskap (om sig själv) och handlingsbeslut.

Innebär det att PR-byråernas kaxiga “reklambyråernas saga är all” är sant? Inte nödvändigtvis. För likväl som det finns en gräns för hur mycket reklam som det går att kräma in mitt ibland “redaktionellt” innehåll så finns det en gräns där PR-konsulternas nyheter tar över hela nyhetsmediet – och det blir reklam (fast på icke-köpt plats).

Det vi vet är att konsumenter är mer litterata när det gäller reklam, och blir mer litterata när det gäller PR ((det enda som motsätter det här är livskraften hos den seglivade myten om att all reklam eller all pr är bra pr/reklam fortfarande är en “sanning”)). Det innebär också att tilltron till de medier som är bärare av såväl reklam som av PR minskar – konsumenten är mer kritisk desto tröttare han eller hon blir på hög packningsgrad.

Jag brukar definiera marknadskommunikation i tre led. Två traditionella

  1. reklam – dvs. varumärkeskommunikation på köpt plats. Kan handla om events, kan handla om sponsring likaväl som annonsering, dr etc.
  2. PR – dvs. varumärkeskommunikation på icke-köpt plats. Alltså att jobba med pressbearbetning, bearbetning av talespersoner etc.
  3. men den nya ingrediensen är

  4. onlinenärvaro – helt enkelt att på ett annat sätt än tidigare bygga varumärkeskännedom genom att delta i sociala medier, bygga upp en konversation med sina konsumenter – i.e användare/vänner – på de arenor där de finns från början.

Den polariserade diskussion som sker inom kommunikationsbranschen; där reklambranschen försöker att förklara sig som den självklara grunden för all marknadskommunikation, där PR-företag försöker sälja in sig som det enda som behövs och där webb-byråer antyder att det enda svaret finns digitalt har en inbyggd fara – att man hela tiden bygger ett “antingen-eller”-tänkande.

För mig är det en självklarhet att varumärket idag är grunden. Produkter är måttligt intressanta långsiktigt och produkterna i sig är allt svårare att positionera eftersom utbudet ökat och därmed har också produkternas unicitet minskat. Positioneringen sker på ett individualiserat plan, där ambassadörer; oavsett om man är anställd eller konsument; skapar differentieringen i konsumentens medvetande.

Genom att börja förstå de mekanismer som finns inom det sociala livet – som blivit digitaliserat fr a inom de sociala medierna, och att det är mekanismer som omskapar varumärkesteorierna, kan också marknadskommunikationen lära sig och omskapa sig själva. Att vara närvarande på den sociala webben, att som företag låta ambassadörer vara grunden för sin närvaro i de sociala knutarna (ett uttryck jag fräckt snor från Jocke Jardenberg) innebär att man till slut tvingas att lyssna och bli deltagare. Varumärket personifieras – och blir mer personligt. Vilket i sin tur skapar incitament till att varumärket blir mer ett lovemark än bara ett brand.

Men allt det måste också underbyggas – genom att använda sig av alla tillgängliga kanaler. Varumärkets värden bygger ambassadörskapet. Bygger en del av kännedomen som sedan fastställs av ambassadörernas närvaro och trovärdighet, och den personliga relation ambassadörskapet faktiskt kan ge.

En första grundläggande förändring kan helt enkelt vara att tänka om själva termerna vi använder. Vi kanske ska prata om marknadskonversation istället för marknadskommunikation. Det innebär att lyssna via de kanaler där man kan lyssna, delta i de kanaler där man kan delta men också att säga det man vill säga i de kanaler som är mer megafoner än andra. För genom att man tillåter sig att lyssna och närvara så blir de delar som handlar om att ropa mer effektiva – eftersom man i konsumentens medvetande har ett förtroende och en (början) på en mer personlig relation.

Så mitt svar på min egen fråga blir snarare: nej, inte som reklam. Men som traditionellt instängslat tänkesätt så är hela kommunikationsbranschen i fara om man inte väljer att förändra sig.

Bold går ner

Kenneth Pilo som startade Bold och som faktiskt har en viktig del i att Researcher kom till har nu bestämt sig för att lägga ner den svenska reklambranschens främsta diskussionsforum. Sedan 2002 har ett antal personer spenderat rätt mycket av sin fritid, sina luncher och säkert ibland lite tid över på Bold.

Tack för allt Kenneth och lycka till med dina nya projekt.

Uppdatering: Dagens Media tar upp rellen.

Med ryggen mot sina kunder

Jag läser Brits sammanfattning av GCIs sociala medieundersökning och inser att de företag som medvetet väljer att inte börja arbeta med sociala medier i princip vänder ryggen mot sina kunder.

Vi gör oss en bild. Marknaden är som ett stort rum fyllt av minglande personer. Det är blandningar av djupa relationer, ytliga relationer och potentiella relationer. Konversationerna pågår, nätverkande sker utifrån semirationella strukturer.

Tittar man mot hörnen så står där några personer. De står med ryggen mot. Deltar inte, tittar stint in i tapeten.

Det är företag och personer som anser att deltagande i sociala medier inte är något att satsa på. För de väljer helt enkelt bort konversationerna. Som Jardenberg säger: content isn’t king – conversation is. Att äga en bra produkt men välja att vända ryggen åt sina potentiella och faktiska konsumenter är helt enkelt korkat. Och ohyfsat. Om man väljer att göra det så kan man lägga ner hur många miljoner som helst på att bygga varumärket, på att masskommunicera via köpt media – effekten kommer ändå alltid att vara extremt mycket lägre än den som vågar samtala, konversera.

Rädslan ligger i att konversation handlar om ömsesidighet: att både lyssna och att prata. Det handlar om att också kontexten är kung: monologen om varumärkets värden är inte intressant, utan man måste skapa relevans för den man samtalar med. Konsumenten är inte intresserad att serveras ett budskap – utan att delges och vara delaktig i det.

En del av dessa företag, när man frågar dem där i hörnet, kommer förklara att “det är X som sköter pratandet på vårt företag”. Också en märklig syn – och tittar man på siffrorna som GCI tagit fram blir det skrämmande. HR 0%. Vem har de tänkt sig anställa om de inte pratar om sig själva som arbetsgivare? Att konversera handlar inte om att vara proffskommunikatör – det handlar om att delta. Det måste alla göra. Oavsett om man är informationsansvarig, receptionist eller VD. Framtiden handlar om det.

Så vi kan försöka att förklara de siffror som visar att företagen inte förstått sociala medier; för oss och JMW har det inneburit att vi erbjuder kurser för att förstå och våga ta steget. Men de företag som medvetet väljer att inte delta är inte bättre än den som vänder ryggen till minglet. De kommer att bli ensamma där i sina hörn.

IT-avdelningarna hämsko i utvecklingen

Jag jobbar med flera stora organisationer och företag där vi föreslår att implementera sociala media-lösningar såväl internt som för en extern publik. Marknadsavdelningarna gillar tanken, kommunikatörer ser möjligheterna och HR-avdelningar förstår vilken effekt det kan ge.

Men IT-avdelningarna säger “nej det går inte”.

Från att ha varit “hetaste” och alla har lyssnat på IT-avdelningarna har de tenderat att växa sig feta och många gånger slöa, med alltför höga staket när det gäller säkerhet och inget större intresse för användarvänlighet, effektiv användning av online-verktyg etc. Många är de företag som stänger av möjligheterna att gå in på sociala nätverk eller att använda IM och Skype, flera organisationer väljer att stänga ute sina användare från olika sajter genom att vägra att installera Flash och kontrollen kan vara så gigantisk att om någon tittar på en film via YouTube så får man en reprimand.

Den undersökning som GCI gjort ((Godmorgon. Intressant att alla nu ska vara sociala medie-experter…. Ok, sorry Martin)) och som visar att bara 25 % av företagen “förstår” sociala medier kan ha sin förklaring i just den utveckling (eller frånvaro av utveckling) som många IT-enheter haft under de senaste åren. Om marknadsavdelningarnas frågor om nya saker möts med gatekeepersvaret “nej det går inte” så är det knappast underligt om få företag förstår sociala medier.

Det hela är som om transportavdelningen förklarade att man bara får köra bilen inom vissa områden och bara på tvåan. Och be om tillåtelse att använda vindrutetorkarna.

IT-avdelningarna måste tänka på ett nytt sätt. Istället för att vara kontrollanter och gatekeepers måste de börja att bli möjliggörare. Säkerhet ligger självklart i fatet – men istället för att minska möjligheterna bör man se till att användarna blir duktigare. Den mängd tekniker som sitter på IT-avdelningarna bör till stor del bytas ut om IT-pedagoger. Som kan skapa kunskap, engagemang och vilja att använda IT-verktygen på rätt sätt. Det innebär att säkerheten också höjs. Att det sedan finns saker som kommer att gå snett är självklart: men oavsett vilken säkerhet man har så kan såna här saker hända ändå.

Uppdatering: I samband med SVD.se och deras totala haveri under gårdagen skrev jag en postning som snuddar det här på SSBD – fr a också när det gäller de diskussioner som förts runt händelsen.

GCI Stockholm tycker att jag har fel.

Stolta

Stolt är jag över min kära Sofia (aka Mymlan) som är med i Medievärlden. Det är också skojigt att vårt bloggprojekt Same Same But Different får uppmärksamhet. Det var en förflugen idé utifrån en tanke om att nischade bloggar kan skapa sig en läsarskara som är mer kvalitativ (som finner innehållet relevant) än kvantitativ, att det vore kul att göra något med Sofia utifrån vårt gemensamma intresse för sociala medier, men våra olika utgångspunkter som marknadsförare respektive journalist. Båda med relationer av “old media” men på olika sätt.

Apropå stolta så tror jag att Jeffrey och gänget på Manolo är det. De har sålt sin blogg till till Egmont. Björn berättar lite tankar hos Bison och Tomas utvecklar det på IW. Det är nu det börjar.

Intressant är också att Bison kommer att intervjua Stina Honkamaa, vd för Google Sverige och Nicklas Lundblad, europeisk policy manager för Google. Och de gör det exklusivt för en mediablogg, och kör “open source”-frågor via Jaiku. Kul för Fredrik och kul för oss som gillar nya medier.

Symptomatiskt

Jag kan inte hjälpa att tycka att rubrikval alltid är intressant. Dagens Media, som varit drivande för att skapa debatt runt Blondinbella och det media som förklarat att hon tjänar miljoner på sin blogg, drar upp en rubrik:

Fyra av tio ogillar bloggreklam

Problemet är att lika många anser att det inte spelar någon roll. Statistiskt innebär det snarare att det är den negativa delen som är osäker som riktmärke. Men eftersom vi alla måste driva våra varumärken så måste DM driva en bloggskeptisk linje. Fortfarande. Det är tråkigt.

Men undersökningen är intressant (oavsett hur journalister försöker att driva den för sina egna teser). För det som det visar är en förskjutning i hur pr-litterata många är. Och att framtidens blogg-pr och blogg-reklam måste bygga på en mycket högre grad av relevans. Pallin på Mahir gör ett vist pratminus:

Vår tes är att nästa bloggstjärnor blir de engagerade bloggare som håller hög kvalitet i en speciell kategori, såsom Bokhora och Taffel.se.

Själv tror jag inte att transparensen är behövd fullt ut, även om jag knappast kan se någon vinst i att begära att bloggare inte berättar att de fått saker från ett företag och uppmanats att testa dem. Jag tror att den lilla gruppen som Mahirs undersökning relaterar till: de som ser att placerade saker och reklam på en viss blogg faktiskt ökar trovärdigheten kan vara en riktgivare. För det handlar snarare om att skapa en känsla av att bloggaren är viktig, och att varumärket vill synas tillsammans med bloggaren. Genom att då satsa på mer nischade, ämnesinriktade och innehållstrovärdiga bloggar så skapas denna mer dynamiska syn på samspelet mellan innehållskreatörer och varumärken.

PS. Min kompanjon och vän Sofia diskuterar det på sin personliga blogg. DS.

Det digitala livet


Jocke har fångat när vår gamla vana vid att den som kommenterar något som händer “i rummet” alltid är där. Det här är ett bra exempel på vad jag menar med “IRL” – att det analoga och digitala livet flyter ihop. En backchannel på ett event är inte längre bara till för dem som fysiskt bevistar eventet – utan lika mycket så bevistas idag (genom Bambuser) lika mycket av personer som sitter vid datorn och tittar och lyssnar.

Ett wasst opus

Fredrik Wass har skrivit en lång artikel i tidningen Fokus som tar ett rejält tag runt webb 2.0, sociala medier och vad som bland vissa av oss kallas “molnet”. Jag har skummat den men tänker vara analog och köpa tidningen (för att stödja Fokus utgivning) men artiken finns också ute. Läs den. Bakgrunden har Fredrik självklart bloggat om här. Jag vågar säga att Fredrik Wass är en av de viktigaste personerna i “molnet” för att göra sociala medierna och webb 2.0 förståeliga i vissa segment av den i övrigt analoga världen.

Nya akronymer

Min personliga upplevelse genom åren är att mitt internetliv och mitt analoga liv egentligen inte har något större skillnad. Jag läste en undersökning (letar länk) om att digital natives tenderar att uppleva att det inte är någon skillnad: allt är IRL.

Så varför ska vi välja att kalla det analoga livet för det “riktiga”? Idag är vi många som jobbar med andra personer mer eller mindre enbart med hjälp av digitala mediekanaler. De flesta av mina kompisar finns fysiskt långt bort men bara en skärmlängd bort i den digitala verkligheten.

Så mitt förslag till nya akronymer är:

  • IAL
  • IDL

Så kan vi låta IRL vara … livet.

Det är skillnad på transparens och voyeurism

Bröderna Schulmans nya sajt 1000apor.se ska vara en väldigt “transparent” sida där de kopplar ihop ny teknik (GPS+sms etc ((Varför inte Bambuser kan man fråga sig)).) med tanken runt filmen Truman Show och Big Brother fast utan Rosing och huset. Problemet är att det inte handlar om transparens utan om att kapitalisera på människans hyeneliknande nyfikenhet och sökande efter det där som man egentligen inte vill se.

Transparens handlar inte om att visa allt utan att visa mer. Transparens handlar mer om autencitet även i de digitala relationerna. Det handlar om ärlighet och att låta saker som inte behöver vara hemliga inte vara det. Problemet är att det lätt översätts med en sorts öppenhetsfascism, där voyuerismen upphöjs till god moral. Det är något som ingen tjänar på.

Intressant är också att Aftonbladet menar att samarbetet mellan Schulmanbröderna och tidningen kommer att nyskapa innehållet i printeditionen.

Det blir helt nyskapande och är en spännande utveckling av papperstidningen

Varför det? Är det någon i Schulmanmålgruppen som läser printversionen? Om inte sajten är mycket gammalmodig så kommer den antagligen bygga på realtidsupplevelser, filmklipp och annat som inte är översättningsbart till print. ((För ytterligare analyser och tankar runt old media och new media, läs SameSameButDifferent som jag skriver tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan))

Update: Sofia har skrivit om Schulmans, Aftonbladet och transparensen.

Det ständigt pågående samtalet

En av de saker som gör att jag och andra faktiskt mindre frekvent skriver bloggposter är de möjligheter till ett ständigt pågående samtal som sker. Detta på de olika microbloggingsajter som finns att tillgå idag. Det hela bygger på en metaforik om ett sorts digitalt cafébord, eller ett stort krogbord ((samtidigt som jag skriver det här så hittar jag via Daytonabloggen en liknande metaforik hos Jyri och en mer Facebookkritisk metafor hos Mindpark) vilket är ett ytterligare bevis på Wisdom of the crowd-teoremet – och att detta har en sorts intensifierad möjlighet genom hyperlänkning, pingning etc då allt kan kopplas ihop)). Överallt pågår ett antal olika samtal där jag som individ kan hoppa in och ur enkelt. Man sitter självklart med sina egna vänner och lyssnar mest på dem, men via samtalen de för med sina vänner hittar man nya samtal att delta i. Och nya kontakter.

Jaiku, vars funktionalitet när det handlar om kommentarer vida överstiger andra liknande tjänster, är det markant. Bara under det senaste dygnet har jag kunnat delta, eller bara lyssna på, samtal om mobiltelefoner, Tim Ferris tankar om fyratimmarsvecka, Skolverkets riktlinjer för sexualundervisning, en spinoffdiskussion om Björns plötsliga hat mot Crumplerväskor liksom vet att en vän är uppe med sin baby, en annan är ute på båtklubben för att fixa inför säsongen eller att min vän Wass är på spinning. Från högt till lågt, precis som livet i stort.

När det gäller sociala medier pratar vi om ett antal nyckelord och just i relationsdelen kan man säga att orden närvaro (presence), relevans och ärlighet (transparens) är viktiga. Det som microbloggandet, och de ytterligare möjligheter som finns i att inkorporera andra delar av ens digitala livsflöde, gett är en ytterligare dimension av relationsskapandet och -uppehållandet av nya och gamla relationer. Det är ett ständigt pågående samtal där kunskapsinhämtningen bygger på ett förädlande av idéer.

I grunden är en av de svåra frågorna för sociala medietjänster att hitta ett sätt att kapitalisera på och hitta nytta för de företag som kan komma att använda tjänsterna och även betala för dem. Hittills är det ett traditionellt marknadsföringsperspektiv som rått, när det kommer till diskussionen om kapitalisering av tjänsterna. Men lägger till insikten om att det är ett samtal som pågår på dessa arenor, mellan individer, vilket kan ge helt andra möjligheter för nytta hos företagen. Istället för att bara leta efter möjligheterna för marknadsföring: det som i mångt och mycket är det sista stadiet i en varumärke/konsumentrelation behöver man se det som möjligheten till ett icke-intrusivt lyssnande, ett sätt att uppehålla en konstant omvärldsbevakning och få mängder med ren data för behovsanalyser från de konsumentgrupper man vill veta mer om. Det kan också användas som en relationell fokusgrupp, där det hela är unbiased genom att själva “undersökningssituationen” inte är syntetisk (läs Dans serie om undersökningar och om att testa idéer). Genom att använda de sociala medierna till det som de faktiskt är bra på: relationer, närvaro och ärlighet så kan man sedan hitta olika kommunikationskanaler – såväl inom sociala medier som i andra media – för marknadsföringen.

På samma sätt kan man se att det ständiga samtalet, över det digitala cafébordet, kan vara en viktig del i företagens interna sammanhang. Att använda en Twitterkanal eller Jaikukanal, tillsammans med wikisajter och delade kalendrar och adressböcker liksom social bookmarking skapar oerhörda styrkor i ett företag. Det är något som många sociala nätverkstjänster inte ännu förstått: att genom skalbarhet så kan man skapa kapitalisering av tjänsten genom att sälja den till intranät och extranät hos företag.

Mail som framtidens sociala medium är inte tillräckligt

Charlene Li från Forrester gör en intressant metaforisk prognos för framtidens sociala medier:

Future social networks[…] “will be like air. They will be anywhere and everywhere we need and want them to be.”

Detta i en oerhört insiktsfull och intressant The Economist-artikel som adresserar ett antal svårigheter med att lyckas att kapitalisera på sociala medier. Det är ett stort problem som ännu finns att adressera.

Efter att också diskuterat Beacon och “walled garden”-teoremet så gör man en intressant vinkling: att framtidens sociala medier bygger på ett välbeprövat format, en gammal applikationsform: emailen. Åtminstone enligt David Ascher, från Mozillas Thunderbird:

That is because the extended in-box contains invaluable and dynamically updated information about human connections. On Facebook, a social graph notoriously deteriorates after the initial thrill of finding old friends from school wears off. By contrast, an e-mail account has access to the entire address book and can infer information from the frequency and intensity of contact as it occurs.

Det finns egentligen både ett “jajustdet” och ett “näe”. För logiken är det inte fel på: logistiken finns där. Möjligheten att vidareutveckla mailen har Google försökt genom att närma Gmail med andra tjänster. De flesta mailapplikationer har idag lagt till RSS-funktionalitet osv. Och visst är kan det hela utvecklas till sociala nätverk. Och de flesta sociala medier har valt att låta användare leta vidare efter nya kontakter genom att använda de öppna och semi-öppna API som emailtjänster använder. Problemet är att man då har en rejält snäv syn på sociala medier. Det som gett Facebook sin framgång är ändå de olika applikationer som finns: även om många dissar pokes och annat så är det många som använder det som en kul grej, rekreation och ett ytterligare sätt att hantera sina relationer. En sån sak som faktiskt ger ett större värde än att endast handla om själva kontakten. Det är lätt att tänka att ett socialt nätverk handlar om de enskilda kontakterna, men tittar man på vad det mycket handlar om så är det relationer. Något som är bra mycket mer komplext än endast kontakter.

Och det är just i detta som kapitaliseringen finns. Sociala nätverk handlar om att bygga relationer, inte kontakter. Det innebär att där finns starka incitament för att som varumärke faktiskt delta – incitamentet spelar varumärkens behov rakt i händerna. Det är kanske det allra starkaste säljargumentet och erbjudandet – det som behövs är vettiga paketteringar för hur dessa relationer kan användas för ett varumärke. Framförallt handlar det om att kunna erbjuda ett icke-intrusivt möte med rätt konsumenter. Där båda parter har en ömsesidig makt över den spirande relationen mellan dem, nyfikenheten och trevandet som kan bära mot en stark och livaktig relation – precis som när man blir vänner. Och jag tror inte att det räcker med att utveckla mailapplikationerna till en mashup mellan IM, rss och mailen.