Category Archives: Marketing

Barbie loves Benetton

Det omtalade och PR-täta italienska klädföretaget Benetton ska designa en klädserie för Barbie. Dockan kommer sedan att säljas i Benettons butiker över hela världen och i vanliga leksaksaffärer. Det kommer handla om fyra specialeditioner av dockan med mode inspirerat från London, Paris, New York och …Stockholm. (MSNBC.com)

Mer eller mindre osannolika samarbeten mellan varumärken har boomat de senaste åren. I en joint venture mellan starka varumärken är det oftast ett av varumärkena som “tjänar” mest på samarbetet, och det finns stora faror i att försöka blanda ihop flera starka varumärken i samma produkt. I det här fallet kan man helt klart se både faror och möjligheter.
Jag tror att Mattel och Barbie kommer att tjäna mest på samarbetet: dels får de möjligheten att skapa ett sug efter dockorna både hos barn men också hos deras mödrar. Det innebär också att Mattel kan “smittas” lite av Benettons (visserligen omdiskuterade) sociala patos.
Benetton tjänar på ett tidigt varumärkesigenkännande hos flickorna som leker med Barbie. Varumärket kommer att finnas både på kartonger, i reklam för leksaker och annan reklam riktad till en för Benetton framtida viktig målgrupp. Liksom att de genom detta också kan nå grupper som tycker Barbie är kult och att Benetton är trista med sin moraliska resning.
Benetton kan komma att förlora mycket av varumärkets sociala patos som de byggt upp genom sina omdiskuterade annonskampanjer signerade Olivero Toscani. Mattel och fr a deras hårda marknadsföring av ett skönhetsideal via Barbie ses av många som ett moraliskt tvivelaktigt varumärke och har fått många konsumentgrupper att tugga fradga. Företaget har visserligen försökt att bättra på sin image men Barbie är fortfarande för många en bild av kvinnlig underordning, en anledning till flickors ätstörningar och ett hot mot samhället i allmänhet (obs! Ironi…).
Mattel förlorar antagligen mycket lite i varumärkesvärde på ett samarbete med Benetton.

Reklamkritiken nyttig – men också ologisk

Reklamkritik kan ofta vara en smula jobbig. Samtidigt är det viktigt att ta den på allvar för branschen. Vi pumpar ut marknadskommunikation i en aldrig sinande ström – självklart är det irriterande för många människor när man i det närmaste överfalls av reklam.

Under de senaste veckorna har jag hittat ett antal blogpostningar som handlar om kritik av reklam. I slutet argumenterar jag visserligen mot dem, men det innebär inte att åsikterna är ointressanta eller felaktiga.

Livet på en pinne skriver om all reklam som han möter hela dagarna.

“det finns helt enkelt ingen möjlighet att komma undan reklamen eftersom den inte bara finns i ovanstående medier utan i stort sett överallt.”

Fotolasse skriver om falska bilder i bilreklamen och menar att det är märkligt att bilreklamen visar bilder som inte är sanningsenliga. Hans argumentation bygger på att konsumenter vill ha upplysningar om varan och inte förljugna bilder som inte har något med konsumentens verklighet att göra.

Mine förfäras över Yves Rochers reklam för skönhetsmedel. Hon frågar sig om reklammakarna tror att kvinnor föds utan hjärna.

“…manipulativa, adjektiv-indränkta fördomsfulla formuleringar…”

Hon ger exempel på copy som hon anser vara nästintill sekteristiskt “love-bombing”.

Det är intressanta texter. Dels visar det på hur mycket känslor reklam skapar och dels visar det också på det problem alla branscher har med kommunikationen om sitt eget existensberättigande. Continue reading

Pip-pip – reklam i mobilen

Att försöka göra samma sorts reklam i som i andra medier är dömt att misslyckas. Åtminstone om man ska tro BBDO Europes senaste enkätundersökningar.

Jean-Paul Edwards är jobbar med framtidsmedia på Manning Gottlieb, inom OMD-koncernen. Han menar att traditionell in-your-face-reklam inte fungerar utan repellerar konsumenter när den hamnar i mobiltelefonen.

Däremot, med Gardenas interaktiva och integrerade marknadsföring i Tyskland som förebild, kan mobilen vara en viktig varumärkes- och imagekanal. Mobilen kan, rätt använd, vara reklamvärldens stora möjlighet. Det tror åtminstone Valerie Accary på BBDO Europe:

“It answers a need for a new media that is very personal, interactive and that people act upon.”

(International Herald Tribune)

Comviq och Svenska spel har använt telefonnummer som marknadsföring – att folk har fått ringa upp olika telefonnummer. Och olika klädföretag använder opt-in för att kunna skicka ut speciella rabatter till sina kunder. Men det är en oerhört lågfrekvent användning av ett media som har stor marknadsföringspotential – om det används rätt.
Rent beteendemässigt är mobilen något helt annat än vår inbox i mailprogrammet och för de flesta mycket viktigare än hemtelefonen. Att använda konsumenternas kanske viktigaste kommunikationsinstrument för att köra ut massreklam – en sorts mobil ODR – vore synnerligen korkat.
Tyvärr går teknikutvecklingen mot att sådana kampanjer kan komma att ske – och tyvärr kommer det ske utanför strategisk kontroll eftersom tekniken är enkel, billig och i början rejält uppmärksammad av mottagaren.
Mobilen är kanske det sista icke-reklambemängda mediet. Med konsumenter som uttrycker en stor trötthet inför reklam borde man vara försiktig med detta media och använda det vist (vilket ju ofta är en ren motsägelse när det gäller en stor del av branschen). Interaktivitet och hög grad av mervärde för konsumenten som väljer att ta emot kommersiella meddelanden är vinna-eller-försvinna.
Att mobiltelefonen kommer vara en självklar del av mediemixen är knappast någon högoddsare. Men varje personlig sfär vi väljer att “invadera” med marknadsföring desto snabbare bränner vi våra skepp om vi inte gör det på rätt sätt – utifrån konsumentens/mottagarens eget intresse.

Himmel eller helvete

Gruppen bakom alternativa formen – typ open source – av copyright, Creative Commons, har valt att starta ett pro bono-samarbete med BzzAgent: en byrå specialiserad på buzz-marketing och WOM.

Åsikterna går rejält isär om det är bra för CC eller om det är början på slutet. Suw Charman är hårt skeptisk medan CC själva i det närmaste jublar. (via AdLand)

The World

Det finns ett antal underliga namn på byar häromkring: Spraxkya (uttalas “spracha”) och Fu. Men det är knappast bara i Sverige som det finns udda namn: The World har samlat ett antal.

På vår lilla lista har andra exempel samlats:
Blue Ball National Bank, Reamstown, Climax, Fertile and Regina (the kids like to change the first letter on the signs)ien: Tittybong, Iron Knob, Wet Beaver Creek, Mt. Buggery, Black Charlie’s Opening, Cockburn, Mount Mee, Blowhard, Bobbin Head, Maiden Gully. Norge: Hell. (via Clayton)
Österrike: Fucking (via dabitch)
Intercourse, Bird-In-Hand, Paradise, Gap (via Alec)
Normal Heights (via Leslie)
Bald Knob (via Stacy).

Charlotta gör en halv pudel

Veckan största diskussion måste ha varit om Veckorevyns utlottning av läppförstoring i samband med deras sjuttioårsjubileum. Efter stor press – där bland annat blogosfären fungerat likt ett traditionellt mediadrev (kolla själva – några axplock: Hedgehog in a storm, Ida, Linda, Ebbs, liksom Media Culpa som dock tar en lite mer modifierad position.) valde Veckorevyns chefredaktör Charlotta Gustafsson att göra en halvpudel trippelaxel i sidled. Saken har tagit upp i nyhetssändning, soffprogram och fan och hans moster.

Jag själv blir inte upprörd. Veckorevyn är en kommersiell produkt som lever på att ge konsumenten vad konsumenten vill ha. Inte att utbilda i politisk korrekthet. Som marknadsförare har jag svårt att tycka att VR egentligen gör något fel – men jag tycker det halva pudel-stuntet som Charlotta valde att göra är märkligt.
Kan ingen lära den kvinnan PR?

Tomaten Orvar och köttbullen Kallur

Nu väljer IKEA att ta upp kampen med dagligvaruhandeln. Alla IKEA-varuhus i landet ska också ha en matvarudel.

Det hela efter att ett test genomförts i två av landets varuhus under ett halvår. Och det är för att möta konkurrensen från såna ställen som Maxi ICA och Coop Forum, vilka säljer mat men också möbler och annat.

I hela handeln anar man en branschglidning: stormarknaderna använder närmare hälften av sin butiksyta till annat än dagligvaror, hemelektronikhandeln säljer kommunikationsabbonnemang och nu väljer IKEA att starta en 55 kvm stor matvaruaffär i alla sina varuhus som ska sälja 100 artiklar. (Dagens PS)

100 artiklar? Det är inte speciellt mycket… Detta är en trend att hålla ögonen på. Kan det tänka sig att IKEA väljer att börja att sälja kläder också?

Amerikansk byrå med indiska kreatörer

Det är inte bara telefonsupporter och programmering som outsourcas. Reklambyrån Banerjee & Partners väljer att skapa en modell där själva den kreativa produktionen sker i Indien, av indiska kreativa team. Själva koncepten kommer att skapas så nära kunden som möjligt och därmed skapar man en global byrå med kontor i New York, Bangalore och Bombay. Ägaren Banerjee, som jobbat med de stora byrånätverken, ser det hela som dubbelvinst för kunderna:

“Our pitch will be on quality because that’s our strength. It just happens that the client will save 40 to 60 percent of their dollars, […] “We are not in the business of outsourcing; we are in the business of creating great advertising.”

(ClickZ)

Forth and Towne för kvinnor 35+

GAP utökar sin line med ytterligare ett butikskoncept: Forth and Towne som inriktar sig på kvinnor 35+. Tanken är att skapa ett mer moget GAP men därmed inte ta kunder från företagets premiummärke Banana Republic.

Bakgrunden ligger i att 39 % av kvinnors inköp av kläder sker i den målgrupp som GAP nu vill fånga in. (MSNBC.com)

GAP står inför en eventuell hård konkurrens med H&M på den amerikanska marknaden. Och till skillnad mot H&M som väljer att fortsätta att ha en bred målgrupp under samma märke väljer GAP att skapa nya varumärken utifrån målgruppsposition. Vilken som är vinnare? Osäkert. Vanligtvis brukar varumärkesteorin säga att GAP:s vägval är det rätta men just när det kommer till kläder så är det frågan om det inte är en väldigt dyr väg att gå. Istället för att som H&M kunna samordna reklam, appellera till både breda kundgrupper och nischade målgrupper så måste GAP separera sin marknadsföring och skapa separata försäljningsställen för varje märke.

Alltför få vågar ta risker

“Jag har skrivit hundratals strategier i mina dagar, men de blir aldrig genomförda. Varför inte? Jo, så fort någon blir arg så vågar man inte genomföra den längre. Strategi hjälper inte om det inte finns någon som genomför den, även om det blir motstånd. Alltför få vågar ta risker.”

Gunvor Engström, (omstridd) VD på Företagarna. (ur Att:ention #3-05: Extreme Makeover)

Så sorgligt sant även när det handlar om varumärkes- och kommunikationsstrategier. Som planner kan jag ibland bli än mer gråhårig över vissa kunders rädsla för att genomföra saker. Exempel: en kund fick ett genomarbetat konceptförslag och en mediaplan som innebar ett garanterat top of the brand-mind. Det bidde en tumme. Knappt. Varför? Jo, för att kundens kunder kunde ta illa upp att företaget gjorde “för mycket” reklam.

En präst i Borlänge är att vara kändis
enligt Mikael Tornving

Ehuh? Jag visste inte att det var så speciellt att vara präst just i Borlänge… möjligen ungdomspräst – men att man blir jämförd med att vara kändis är ju… intressant. *flinar* (Mikael Tornving: En officer och ett vresarsle [SvD])

Onekligen lite surrealistiskt att läsa det här för mig som faktiskt varit präst i Borlänge :). Men det väcker än en gång upp funderingen om vad det är i Borlänge som gör att staden ständigt används av personer för att exemplifiera en medelstad i Sverige?
På den byrå jag var innan jobbade vi med projektet Bilden av Borlänge och funderade mycket över vad Borlänge egentligen var för något men det här känns som om vi missade. Är det att Borlänge är urtypen av en industristad – där de två stora industrierna SSAB Tunnplåt och Kvarnsvedens Pappersbruk (Stora Enso) länge varit stadens huvudpulsådrar? Eller är det fortfarande Familjens härjningar både i stan men framförallt i media (uttrycket “värsting” känns nästan som myntat på grund av ungdomsgänget Familjens osannolikt stora mediaplats) som gör att Borlänge verkar vara “farligt”?

Att bygga varumärke för en stad innebär både att låta det som varit och är bli en del av byggstenarna men också att föra fram det goda och nya som inte alla ännu kunnat se. Att bygga ett “stadsmärke” innebär lika mycket att staden självt vågar förändra sin egen syn på sig själv som att få andra att förändra sin bild av staden.
För Borlänge handlar det mycket om att man inte sett träden för att skogen varit lite för stor – utvecklingen och framåtandan i regionen Falun/Borlänge har inte fått samma genomslag som att ett gäng förvirrade unga killar tappar koncepterna och skapar ett Dala-Deadwood under några år på tidigt nittiotal.

Nytt gammalt namn

KFC väljer att återta sitt gamla namn Kentucky Fried Chicken och den första restaurangen som får bära det nygamla namnet ligger i företagets hemstad Louiseville. 50 stycken nya restauranger under det nya gamla namnet planeras över hela landet under kommande år. (CNN Money. Tipstack Leslie)

Fler länkar om namnbytet:

AdPulp.

Konceptidén bakom namnbyte och annan re-make:

a noticeably hipper store redesign, a jazzier menu (with a Southern accent) and a remake of The Colonel himself.
The purpose of the changes: to appeal to a younger, on-the-go consumer. And to try to turn KFC from an also-ran to a fast-food industry leader in the U.S. market.

(USA Today)

KFC får dra tillbaka reklam.

Enligt Mediaguardian
har ASA ifrågasatt KFC:s reklam för sin nya kycklingrätt Mini Chicken Fillet Burger eftersom de anser att bilderna är missledande när det gäller storleken på rätten.

Employer branding – buzz eller viktigt?

bisonblog har hittat en intressant krönika hos PR-firman Springtime om Employer branding – där arbetsgivare bygger sitt varumärke utifrån vilken målgrupp man vill rekrytera till företaget. Nicholas Ind, som skrivit Springtime-krönikan, citerar Warren Bennis:

“what effective leaders are going to have to do is create not just a vision, but a vision with meaning…the vision has to be shared. And the only way that it can be shared is for it to have meaning for the people who are involved in it.”

Tre Skilling Banco och skolan

Företaget Stamp Collecting AG, baserat i Zürich, har en bok som de, med stöd från svenska staten, skickar ut till alla elever i årskurs 4: Det Gula Mysteriet. Boken handlar om frimärket Tre skilling banco gul och är en äventyrsbok. Utskicket sammanfaller med Världsbokdagen. Det är varumärkesbyggande för Stamp Collecting – företaget bygger en produktlinje med kläder runt frimärket och helt krasst förklarar SC:s Maria Nordahl:

“För att man ska kunna bygga ett starkt varumärke så måste ju folk veta om att det finns till. På sikt, kanske om tio år när elvaåringarna är 21 år gamla, så kommer de ihåg att de har läst om den gula treskillingen och då finns en naturlig koppling.”

Myndigheten för Skolutveckling som gett boken 150 000 och även arrangerar en tävling på hemsidan menar att det inte är något problem. Kristina Wester som är avdelningschef säger att det är upp till varje enskild skola att göra bedömning om boken ska användas eller inte. (Ekot)

Löpsedlarna en stor sak

“Gnälliga mediekritiker och kulturdebattörer lär aldrig kunna påverka löpsedlarnas utformning, men starka konsumentkrafter kan. Därför tror jag att tidningsledningarna, trots den befogat upprörda tonen på Expressens ledarsida, är uppriktigt bekymrade över det allt oftare förekommande talet om bojkott. Att bli utkastad från marknadsplatsen vore, milt sagt, inte en bra affär. Inte ens för att värna rätten att skriva sexlöp.”

Martin Jönsson skriver om Helsingborgs-affären. Han menar att det kan finnas saker att ifrågasätta i sjukhuschefens handlande men samtidigt måste man inom mediavärlden också ta det hela på allvar. (journalisten.se)

Det är intressant att ingen företrädare för journalisterna faktiskt vågar ta den stora frågan om vad löpsedlar verkligen ska räknas som – en del av tidningen eller som marknadsföring.

Snott från Futurelabs nyhetsbrev

Hot(t)a upp försäljningen
Se och lär, brukar det ju heta när elefanterna dansar. Men frågan är om Electrolux nya affärsmetoder är en trend här för att stanna. I veckan kunde vi läsa om vitvarujättens nya strategi för att förbättra marginalerna ­gamla hederliga hot i sann Capone-anda. Varje underleverantör fick e-post med krav på att sänka priserna med 21 procent. Vilket inte bara är
anmärkningsvärt, utan synnerligen unikt för Sverige och den svenska marknaden. Jag har aldrig hört talas om något liknande i branschen, säger en analytiker på en svensk storbank. Nu väntar vi bara på efterdyningarna. Vad händer om sommaren regnar bort? Kommer glasskrämarna att ge oss stryk tills vi slantar upp för bortfallet? (Källa: Dagens Industri)
Låt kaffet fara och flyga
Nog flyger vi som aldrig förr, men färre och färre med SAS. Välbeställda businessresenärer tycks inte bry sig så mycket om varumärke, utan mer om pris och produkt ­ billigast vinner. Men får man tro Ekonomiekot journalister tycks SAS framtid hänga på om kaffet är gratis eller inte. I veckan har journalisterna på ekot med dårars envishet frågat allt från resenärer till de högsta cheferna om reaktionerna på att man numer får betala sitt kaffe själv. I flygets barndom var allt inmundigande under resorna ett sätt att få resenärerna att tänka på annat, än att vara rädda för att flyga. Numera tycker väl ändå de flesta att det är ett störande
moment. Se flyget för vad det är ­ ett transportmedel från punkt A till B. (Källa: Ekonomiekot P1)

Stadsmissions senaste Skrik

Reklambyrån Shout får ta över Stadsmissionens uppdrag från ANR.BBDO. Anledningen är att den av diverse skandaler anfrätta hjälporganisationen tappat mycket av sina inkomster och anser sig behöva en nystart i sin “marknadskommunikation”.
(Dagens Media)

Pro bono-uppdrag är intressanta fenomen. Vissa organisationer kan helt välja och vraka bland byråerna på grund av att byrån anser sig vinna CSR-poäng. Problemet blir att det innebär att byråerna får göra mer och mer i sina pro bono-uppdrag vilket i slutänden äter upp eventuellt ROI.