Category Archives: Marketing

Adobe gör livsstilsreklam

Goodby, Silverstein & Partners har gjort en kampanj för Adobes släpp av Creative Suite 2 där det är mer livsstil än kreativitet som kommuniceras. (Adverblog och AdJab)

Jag är skeptisk. Vem är det som ‘egentligen’ köper in program på byråer, reprobyråer etc.? Knappast kreatörerna. Problemet som Adobe kan komma att möta är att de helt enkelt har blivit för generiska – Photoshop är i princip helt ensamt som bildbehandlingsprogram bland professionella. Och den gång som ett konkurrerande program faktiskt blir lika bra och hälften så dyrt är det effektiviteten som måste finnas sammankopplad med varumärket – inte någon fluffig kreativ livsstil.

Gustavus i blåsväder

Tobaksjätten Swedish Match vann i Marknadsdomstolen. en delseger mot Gallaher som saluför Gustavus-snuset. Bland annat kostar det Gallaher 2,2 miljoner i rättegångskostnader.

Gallaher måste också förändra sina dosor så att de inte i marknadsföringen är alltför lika SMs.

Däremot får Gustavus fortsätta att kalla sina olika produkter för 1:a kvalité och Original. (DN)

Klassiskt varumärke försvinner

Kameramärket Contax, numera ägt av japanska Kyocera, kommer att försvinna enligt British Journal of Photography. Det hela handlar om en ompositionering av Kyocera-märket till att enbart handla om mobiltelefoner och därmed blir Contax obsolet.

Nästintill omärkligt har det skett en gigantisk teknikförändring i samband med digitalkamerans utveckling och utvecklingen av mobiltelefonernas funktioner. Carl Zeiss olika klassiska märken försvinner ett efter ett.

Backstab AB

Själv jobbar jag just nu med att plocka fram ett namn till ett större företag och försöker att övertyga dem att det är lite snett att börja med namnet och sedan plocka fram resten av varumärkets kärnvärden. Via Raumschiff hittar jag företaget Backstab och man kan verkligen fundera hur de tänkt här…

Essä om design och lurifaxeri

Marissa Kraxberger skriver om problemet med att vara designer och delta i omskapandet av människors världsbilder. Hon är kritisk till vad hon menar

“…our society is almost more receptive to exaggerated stories than actually hearing the facts. We want the evocative images and drama, truth doesn’t seem to sell as well. Why is that? Before we know it the news channels are just going to be another version of Entertainment Tonight.”

Som designer ser hon ett stort problem i att avgöra när man ska använda sanningen och när man kan låta den stå tillbaka för själva “designen”.

“If society’s beliefs stem from what they read every day in the newspaper, what they watch on the news, or listen to on the radio, then we as creatives–designers, writers, art directors, and photographers–are essentially creating what their beliefs are based on.”

(Speak Up)

Kappahl gör en… MQ

Kapp-Ahl fortsätter sin kampanj med “vanliga människor” och “relationer”. Den här gången handlar det om bilder på olika familjemedlemmar med copyn “Krama mig”.

“- Vi tror att detta är rakt in i folksjälen och folksjälen är vår målgrupp.”

Huvudmedia är dr och mer än tre miljoner utskick kommer att göras. Tillsammans med varumärkesbygge via skyltfönster och utomhus är det en rejält bred kampanj med mål att sälja fler byxor.

De kärnvärden som Kapp-Ahl vill bygga varumärket på är värme, gemenskap och vänlighet i motsats till reklamvärlden kyla förklarar Charlotte Warnhammar, kontots projektledare på ANR.BBDO. (Resumé) Continue reading

Effektiva ägg eller mindre kreativitet

Jonas Leijonhuvud menar att Guldäggsgalan borde ha ett Effektägg.

“Frågan är vad som är mest relevant för näringslivet – en kampanj som lyckas massmarknadsföra konsumentprodukter, eller en liten teknikbutik som säljer platta tv-apparater till yuppies.”

Om näringslivet ska respektera reklambranschen och se det lönsamma i att investera i reklam menar JL att det kreativa måste ge plats för det effektiva. (SvD)

Det vore intressant om det blev ett specifikt Guldägg för “effektiv reklam”. Frågan är hur det skulle ses som konkurrens mot Annonsörsföreningens 100W.
Å andra sidan har 100W-tävlingen funnits rätt många år och får inte alls samma uppmärksamhet som Guldägget.

GM sätter hårt mot hårt

Bilföretaget GM drar tillbaka all sin annonsering från Los Angeles Times efter att bilförsäljare i Kalifornien anser att det varit för många felaktigheter i de redaktionella texter och tester som tidningen gjort på GMs olika märken. Brian Arke, talesperson från GM menar att det inte är något försök att omintetgöra pressens frihet men

“GM and its retailers are free to spend our advertising dollars where we see fit.”

(BBC News) Continue reading

Ideell reklam värdig Guldägg?

Rolf van den Brink skriver i en krönika att han anser att kategorin för Ideell reklam inte hör hemma i Guldäggstävlingen. Den ideella reklamen hör inte hemma i Guldäggets förutsättningar:

…”lyfta fram Sveriges bästa reklam och föra svensk reklam framåt” och ge en “hel bransch mod”. Dessutom ska näringslivet “uppleva betydelsen av god kommunikation”.

Om jag förstått hans argument rätt så anser han att kategorin dels grundar sig på reklambranschens egna masochistiska självbild som något “fult”. Dels så får ideell reklam inte tävla i någon annan kategori, vilket enligt RvdB innebär att kategorin är sedd som nånting annat än reklam.

“…sluta hyckla och kasta ut kategorin helt, eller skapa en egen tävling för ideell reklam. Det finns nog något ledigt namn som kan förgyllas med “guld” eller “gyllene” i prefixet. Låt mig föreslå Guldkorset eller Gyllene Glorian.”

(Dagens Media)

Förutom att det är en krönika som verkar vara skriven av herr chefredaktören nyss hemkommen från en blöt Guldäggsfest så tror jag att hans åsikt bär på ett stort fel och ett litet rätt. Det stora felet ligger i att pro bono-reklam ofta handlar om hög kreativitet för rätt låg budget och ett starkt budskap som få kan hävda någonting emot. Som signaturen Deslyx påpekar i artikelns kommentarer: “Orsaken till den egna klassen är att kommunikationen MOT tortyr, svält och barnporr lätt blir så mycket starkare än den reklam som ska få oss att välja rätt potatismos eller kopiatorpapper..
Det lilla rätt som Rolf har är det problem som kategoriindelningen kan ge i framtiden när åsiktsreklam, oavsett om den är fullt ut betald eller pro bono, blir vanligare och vanligare – hur ska bidragen då kategoriseras?
Jag tror snarare att lösningen ligger i att skilja mellan “produkt/tjänstereklam” och “åsiktsreklam”. Det skulle innebära att det även inom åsiktsreklamen kan bli utrymme för olika reklamformat (ex. Amnestys “Var god stör”-kampanj – kampanj 1 och kampanj 2) istället för att alla reklamslag är ihoptovade i en kategori.

Prata prostata

Cancerfonden inleder en flerårig kampanj för att öka insikten om problemet med mäns prostator.

Intressant är sättet Cancerfonden valt att jobba med sin marknadskommunikation, genom att samla ihop ett eget “dream team” där Ellinor Bollman och PG Persson från Cancerfonden ingår tillsammans med Johan Nilsson, copywriter, och Patrick Waters,ad, från byrån Waters Widgren. Utöver dessa finns också Anna Hjalmarsson, mediestrateg på Mediacom, Calle Sjönell på webbyrån Starring, Amanda Undin, vd på Trackster och Christina Saliba, specialist på konsument-pr på Prime PR. (Resumé)

Vin positioneras mot homosexuella män

Att positionera sin vara är viktigt. Många försöker hitta en målgrupp som ens vara är intriktad mot. Det senaste exemplet är viner, Sun Gay rouge och Sun Gay Blanche från en vingård i Bordeaux, som enligt Vin & Sprit ska positioneras som ett vin speciellt för homosexuella personer. Vin & Sprit menar att vinerna har en extra fruktighet som tros vara trenden för framtiden – och att homosexuella män (sic!) ofta är trendkänsliga och early adopters. (Mat & Dryck via Günther)

Marknadsföring är generalismernas sköna konst. Och att använda sig av fördomarna på bästa sätt (läs mer om hur Amazon har patenterat en metod att förutsäga kundernas intressen och köp hos sina kunder på Användbart.se och Infontology)
Men det finns ett problem och det är att fördomarna aldrig kan få ta överhanden. Det känns som om Vin & Sprit fullständigt glömt bort det.

Snart dags för äggagegga modell 2oo5

Snart är det Guldäggsgala och Joakim Jonason har öppnat munnen om svensk reklam:

“Sverige är och har länge varit ett bra reklamland, men jag tror att det skulle vara bra att blanda upp svenskheten med intryck utifrån. Vi lever i en tuffare konkurrens och då måste man hela tiden vara à jour med de krav omvärlden ställer, annars halkar Sverige efter.”

Joakim J, som grundade Paradiset en gång i tiden och i branschen är en rätt omdiskuterad streber, tycker att mycket reklam är feg. Reklamen måste

“spränga gränser, hitta nya sätt och uttryck, blanda kulturer, […] Det känns ofta lite räddhågset och som om man för mycket håller sig inom givna ramar för att slippa kritik. Reklam ska stå ut och attackera från oväntade vinklar.

Han menar att problemet ligger på kundsidan – att reklamköparna är för rädda om sina positioner och inte efterfrågar djärva kampanjer. Dålig reklam är på grund av dåliga reklamköpare menar han. (DN)

Jonason sticker fram hakan i vanlig ordning. Han har både rätt men också oerhört fel. Problemet är inte alltid att det finns ett likhetstecken mellan bra reklam och effektiv reklam. Dålig reklam kan ha stor effekt och bra reklam kan misslyckas fullständigt.
Det finns ett antal ytterligare faktorer än de som Jonason och Guldäggsjuryn bedömer – bland annat mediadensitet. Ingen kan säga att tysk dubbad Ajax-reklam är bra reklam. Men den är effektiv på grund av sin stora medianärvaro. Att produkten sedan är en lågintresseprodukt som inte har några reella skillnader mellan olika varumärken innebär att den som äger media vinner.
Bra reklam är ofta imageskapande och den bästa reklamen som produceras är just den reklam som ska skapa (omskapa) en image. ICAs TV-reklam är inte produktreklam – egentligen (trots prisinformationen) – det är varumärkesreklam. Den skapar en relation mellan varumärket och konsumenten, via figurerna i reklamen. Telias koncept med familjen från landet bygger på samma tanke.
Först i detta kan man börja titta på bra/dålig effekt = bra/dålig reklam. ICA har lyckats genom att King och Tre Vänner skapat en varm känsla runt sina personligheter. Storåkers McCann har inte lyckats att skapa samma relation mellan reklamfamiljen och konsumenten – huvudpersonerna är rätt elaka, dryga och helt enkelt inga förebilder för konsumenten. Pappan är en loser som kapitulerat fullständigt. Ungarna är precis så dryga som tonåringar kan vara. På riktigt. Det är för mycket engelsk socialrealism. Igenkänning är bra – men inte när den är negativ.
Därför är det rätt enkelt att säga att ICA är bra reklam och vi vet att den ger effekt. Telias är mindre bra och ger (antagligen – Telia är kinkiga på det här med försäljningssiffror) sämre effekt.
Jonason har rätt när det gäller bra reklam men inte när det gäller effektiv reklam. Vi reklamare vill göra bra kreativ reklam – frågan är om det är reklamköparna som inte förstår eller om det är det faktum att mycket kreativ reklam har varit utan strategiskt tänk och inte haft någon utgångspunkt i effekten?
Jag tror att Jonason har fel när han skyller all dålig reklam = icke-kreativ reklam på reklamköparna. Branschen är helt enkelt kass på att sälja in de mer kreativa lösningarna. Dels för att det fortfarande är en för dålig effektmätning och prognosticering, dels för att de hårda åren gjorde byråer och kreatörer rädda för att tappa marknad och kunder.
Kunden köper den reklam som byrån kan visa ger bäst effekt, mest bling för pengarna och som är strategiskt grundlagd. Om byrån hellre väljer att vänta på att kunderna ska “beställa” modiga kampanjer så lär det inte bli något.

Varumärkesstrul med F!

I samband med att Feministiskt Initiativ startade fick Finansinspektionens medarbetare plötsligt läsa nyheter om feministisk teori på intranätet. Det var den automatiserade agenten som inte kunde skilja på kapitalets inspektörer och de socialistiska rödstrumporna.

Ytterligare problem lär det bli om/när F! blir Feministiskt Parti – vem ska få använda förkortningen (fp)? Leijonborg lär inte stillatigande se på det hela. (DN)

Konkurrens via domstol och juridik

Specsavers försöker i princip, enligt sitt eget pressmeddelande, att tysta sina konkurrenter genom en massiv juridisk påtryckningskampanj. Synsam sägs ha dragit tillbaka sin reklam om att billiga glas kan vara skadligt för hälsan. Enligt Specsavers efter juridiska påtryckningar men enligt Synsam enligt kommunikationsplanen. Samma sak verkar ha hänt i samband med diskussionen mellan Specsavers och Synoptik. Detta går Synoptik själva ut i ett pressmeddelande och dementerar. Helt klart börjar Roland Rothman på det senare företaget tröttna på det märkliga marknadsföringssättet som Specsavers kör med:

“…Låt kunden avgöra vilken kedja som är bäst i stället för domstolen. Det känns som ett småsint sätt att konkurrera på.”

(Dagens Media)

Specsavers har själva kört en TV-kampanj (signerad F&B och Social Club) som anspelar både på att de kommer från utlandet och att ingen “myndighet” vill ha de låga priserna utan de “smugglas” in. Priserna alltså.

Specsavers tog en chansning. De försökte att genom uppblåst juridisk påtryckning och sedan ett pressmeddelande som inte har många rätt helt enkelt både positionera sig som billigast och samtidigt som det mest “renhåriga” företaget. Jag skulle vilja påstå att de misslyckats. Misslyckats kapitalt.

Sanningar om marknadsföring

Adlova på Adlist har skrivit 22 odiskutabla lagar om marknadsföring:

1. Clients get what they deserve.
2. Never trust a man who says, ‘I have a fantastic idea’.
3. The mortality rate of an idea is a function of the authorship. If the idea is a brainchild of the big boss, it attains immortality. It it’s from a lesser mortal, then rest in peace.
4. The font size of the copy is a function of the ad spends of a client. Bigger the ad spends, larger the font size.
5. Behind every celebrity endorsement deal is a brand manager living out his childhood fantasy.
6. The length of a job status meeting is directly proportional to the level of joblessness of the big boss.
7. The lifeline of a lousy campaign is a mile longer than a kickass campaign’s.
8. If a client gets a personal call from the creative director, it
must be for using his logo in a scam ad.
9. When you make that one typo in your life, the world notices your ad.
10. If servicing says, ‘pitch went off well’, it means you won’t get
the account. If servicing says, ‘pitch went off very well’, it means you have a slim chance. If servicing says ‘can’t say’, it means you have a fat chance of making it. If servicing says ‘they loved the work’, it means there’ll be a second round.
11. If you present three options, the client will ask for the fourth.
12. If your boss doesn’t make a single change in your PowerPoint presentation, it either means he’s quitting soon or you are on the way out.
13. If nothing seems to go through, make the logo bigger.
14. The length of the subhead is the measure for gauging the painfulness index of a client.
15. When in doubt, think Garamond.
16. If a brand manager offers no credible reason for raising the MRP of a brand, it means only one thing. He’s doing it for his raise.
17. The only copy a client reads is the fine print in the rate card.
18. Inside every underpaid creative guy is a freelancer waiting to come out.
19. The easiest way to end a meeting is to talk about payments.
20. The more the number of emails from your head office, the lesser the chances of promotions.
21. If you want an eye catching commercial, use a dog in your spot. If you want more eyeballs, use a baby. If you want some excitement, use a bimbo. If you want emotion, use a wrinkly oldie. If you run out of ideas, mix and match the above elements.
22. Never underestimate the stupidity of a client.

Mattias har ett ytterligare citat: “Never underestimate the power of a free t-shirt”

Hej du gamle grafoman

I Gösta Åbergs “Handbok i svenska” hittade jag en hänvisning till den psykiatriska diagnosen “grafomani” – att tvångsmässigt skriva. Bland annat menar psykiatrikern Martin Lamm att Swedenborg var grafomanisk.

En enkel slagning i NE innebär inte någon träff på termen (vilket leder in på ett filosofiskt sidospår: vad bestämmer att en term “finns”?)

Göteborgspostens recension av Sourze använder det dock som en sorts samhällelig inriktning:

“Milan Kundera myntade begreppet grafomani som en symptombeskrivning av tidsandans explosion av verbala uttryck, skrivna eller talade kan göra detsamma. Om grafomanin verkligen grasserar borde det vara en utmärkt affärsidé att ta betalt för yttrandefriheten. Det är exakt vad marknadsföraren Carl Olof Schlyter, initiativtagare till webbtidningen Sourze, har gjort.”

På Sourze finns också Magnus Ståhlberg som skriver en text om Skrivklåda och citerar Milan Kunderas användning av termen grafomani:

“Grafomani är inte längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare).”

Izabela Filipiak använder termen i betydelsen av ett manér:

“…för ett sådant helhjärtat engagemang i skrivandet finns det en vedertagen term. Grafomani. Men det är inte sant, eller åtminstone inte helt sant. Jag har känt grafomaner som haft god distans. Jag har känt grafomaner som varit kalla som is. Eller sådana som skapat i grund och botten vackra texter som man inte kunde komma åt – som vore de inpackade i folie. Grafomani är ett maner, och maner kan anta en rad olika former.”

Bloggosfären är kanske ett uttryck för just grafomani. Liksom dagboksskrivandet på diverse reloading-sajter, communities och liknande. Att skriva för att någon ska läsa det. Grafomanin verkar ha två sidor: dels ett tvångsmässigt behov av att skriva, eller som Magnus Ståhlberg kallar det: att “missbruka ord”, dels en önskan att någon annan ska läsa det man skriver. Uttrycket “jag skriver bara för mig själv” är bara en sann utsaga när ingen annan får läsa det man skriver. Grafomanins två sidor påverkar självklart varandra – det inre tvånget att uttrycka sina tankar på ett mer beständigt sätt och behovet av att, precis som när man pratar med någon, någon lyssnar.

Samtidigt har många bloggare uttryckt upplevelsen av grafomanins motsats – grafofobi – när deras bloggar blivit uppmärksammade. Plötsligt blir det allvar. Plötsligt inser man att det finns folk som läser bloggen.

Kanske finns det en grafomani inom reklamen också. Det vi vet är att reklamtröttheten breder ut sig och att marknadsförarna skriker högre och högre desto mer kommunikationsbrus konsumenten möter. Vissa nya marknadsföringsformat prövas för att nå ut: stealth, viral och gerilla. Produktplacering i både filmer och i TV-program blir vanligare och vanligare. Ökar det bara bruset eller är det ett sätt att komma undan marknadsföringsgrafomanin? Jag är inte säker, men en fråga vi kanske mer och mer behöver diskutera inom branschen är om svaret alltid är en reklamkampanj? Som strateg ser jag ofta min roll som en riktningsgivare när det gäller vad som ska marknadsföras och till vem. Masskommunikationen har vi för länge sedan dödförklarat, fler och fler ansluter sig till NIX-registret, spammarna har i princip dödat möjligheten att använda mail som kanal och DVR-tekniken ställer TV-reklamen inför stora nya problem.

Det varumärke som först vågar att gå på den fina linjen mellan reklamgrafomani och reklamgrafofobi kommer i sig själv att bygga en starkare relation med sina konsumenter. För jag tror att i det här fallet är lagom alltid bäst.