Jag jobbar mycket med att arbeta fram behovsanalyser och utifrån det jobba med strategiska planer, fr a när det gäller företags digitala närvaro liksom att alla kommunikationsplattformar som jag tar fram visar på ett behov av ett fullkomligt nytt tänkande hos företagen, inte bara i grunden, utan också runt informationens plats.
Det kan vara nervpåfrestande eftersom det ofta innebär att man får höra
men ingen av våra anställda använder ju de där teknikerna
Jag spenderade nån timme inatt i totalt mörker med att fundera över varför energibolag och kommuner inte använder sig av de tekniska möjligheter som finns i samband med ex.vis ett elavbrott, där jag också fick samma kommentar – att det är så få som använder sig av teknikerna som finns (i det här fallet Twitter/microblogmöjligheten som snabb informationsbärare).
För mig står det klart att allt i grunden handlar om vilka incitament man skapar för att få användare att använda olika digitala format. För information bygger trygghet – och en konsument eller anställd som känner sig trygg odlar tilliten till företaget. Vågar skapa en relation med varumärket – och det är svårare att vara “otrogen” i en relation där man faktiskt är trygg.
Möjligheterna till att öka tryggheten genom att informera, och öppna upp för en konversation genom kommentarer etc. med sina användare; anställda och konsumenter är inte farlig – om man inte räknar in möjligheten att chefer och liknande måste släppa lite av sin makt. Individualiseringen är inte detsamma som en subjektifiering utan gruppens vishet bygger en starkare möjlighet ((observera att jag skriver möjlighet. Jag är beteendevetare, jag vet att en grupp lätt kan föras helt fel om man väljer att använda sin propaganda på det sättet)) till objektivt mer sann kunskap.
Jag menar att användandet av nya tjänster inte handlar om vare sig innehåll eller det sociala per se, utan om incitamentet för varje individ; nyttan för mig som konsument, anställd eller användare. Det är idiotiskt att tänka sig att man ska “vänta in” majoriteten till att börja ad hoc-använda olika tjänster när det snarare handlar om att marknadsföra sin tjänsteimplementation utifrån den nytta det kan ge för varje individ i att bli trygg i relationen till företaget, organisationen (i.e varumärket).
Ett briljant exempel ger exempelvis Jocke Jardenberg när han berättar om sin mammas digitala liv. Och i de kurser som HCO och JMW håller är en av de mest intressanta delarna när jag berättar om vilken nytta jag har av de sociala medietjänster som jag använder.
För det handlar inte om att vänta på förankringen utan att förklara nyttan, att bygga incitamenten till att använda sig av sociala medier. Användande är alltid knutet till “what’s in it for me” – inte till något allmänt fascinerande tekniskt mumbo-jumbo.
Uppdatering: Brit har skrivit en intressant postning som går vidare med att sociala medier inte bara är en utmaning för de företag som börjar att nosa på det utan också för hela kommunikationsbranschen. No shit…
Pingback: Är du en enabler? · Mindpark
Tycker heller inte att man ska vänta in massan. I den typen av kommunikation du nämner bör ju tjänster som twitter vara en av så många som möjligt för att få ut budskapet. Kanalredundans kanske man kan kalla det. Och alltid finns det en del användare av den kanalen som i sin tur sprider budskapet vidare. Och kostnaden är ju försvinnande låg dessutom.
Johan Bryggare’s last blog post..Lunchdags. Gott (hoppas jag).
Som mer traditionell varumärkesstrateg ser jag ett tydligt problem med “sociala mediers” förankring hos företagen.
Evagelister som driver på utvecklingen (med all rätt) har dessvärre en förmåga att använda en hel del mycket udda begrepp.
Den som har nått att säga talar konkret, den som har nått att dölja talar abstrakt.
Tror personligen att det handlar om att använda ett språkbruk som företagen förstår och känner sig trygga i för att nå fram.
Pingback: JMW Kommunikation » Blog Archive » Sex eller sociala medier? Vilket väljer du?
Pingback: JMW Kommunikation » Blog Archive » Lycka och glädje Twitter tappar mark…