Emanuel Sidea försöker sticka ut hakan i en krönika:
“Sverige saknar die hard-varumärken.” […]” Saab, Volvo, Ica, McDonalds, Telia och Svenska Spel är några av de största reklamköparna i Sverige – och de allra sämsta på att göra bra reklam. Inte bara storföretagen är dåliga, alla är det. Alla agerar som om det nya var gammalt och det gamla var detsamma.
Aftonbladet, H&M, Coca-Cola, JC, SVT, Arla, Ica och många fler som har en unik räckvidd borde kunna locka fler stolta kunder. Felet ligger i marknadsföringen. Den suger. Företag kan annonsera sig blå i viljan att locka unga. Men de spelar ändå med gamla spelkort, oavsett hur bra reklamfilmerna är.”
Emanuel avslutar med att förklara för branschen att det faktiskt är så att konsumenten inte vill konsumera utan att hon/han vill uppleva.
“Företag som Swear får mig att köpa skor på internet, eller billiga Audible, eller goda Ionia, eller stora Time, eller tyska Bauhaus. För konsumera handlar inte om att handla en enskild produkt, det handlar om att sedan kunna svara på frågor i en diskussion, ta den i försvar och slutligen sprida den som förslag.” […] “Skapa istället produkter som jag kan älska att konsumera. Så får ni återkommande kunder, och inte olyckor som resulterar i köp.”
(Dagens Media)
Eh… jaha? Reklamen suger hur bra den än är? Och var handlar unga exempelvis mat? Bauhaus?
Det känns som om redaktör Sidea blandar äpplen och päron till en rätt så ologisk kompott. Eftersom jag själv då och då är krönikör och vet att man måste vrida till det lite för att någon ska reagera, så förstår jag hans val att generalisera. Men Sideas krönika blir till slut generande tydlig i att hans kritik inte är speciellt djuplodande.
Vad är felet? De stora svenska företagen är inte die-hard. Har deras varor ens möjlighet att bli det? Skulle inte tro det.
Visst Volvo repositionerar sig till att jobba med emotionella värden (“Ha det så kul.”) men fortfarande: Volvos styrka är att de äger termen “säkerhet”.
H&M skapar upplevelse genom att plocka in Karl Lagerfeld, men H&M kommer i Sverige att alltid vara H&M – billiga ‘följa-trenden’-kläder. Det är de däremot inte på andra marknader, där de inte funnits lika länge som i Sverige.
På samma sätt funderar man över exempelvis Bauhaus. Är det ett die-hard-varumärke i Tyskland? Vad Emanuel verkar missa är jämförelsen. Det är en gammal sanning att man aldrig blir evangelist i sitt eget land.
